Namibia: 25-28 nov, Windhoek/hemkomst

Det här är det sista av mina inlägg om Namibia-resan – jag slår ihop de sista träliga dygnen till ett enda inlägg.

På morgonen den 25 november steg vi som vanligt upp tidigt för att packa, äta frukost och ge oss ut på vägarna igen. Fotona är tagna strax före gryningen, kl 05:40, och nej, månen blev inte lila förrän jag drog i spakarna här hemma.

Nu hade vi sovit vår sista natt i tält och det enda som egentligen återstod av resan var en sista dag i bil för att komma åter till Windhoek, där vi skulle sova ännu en natt och därefter inleda den långa resan hem. Windhoek, Johannesburg, London och Arlanda. Det verkar till att börja med bara som en enda lång och tråkig transportsträcka. Föga anade vi då hur mycket längre än planerat den här transportsträckan skulle komma att bli, i tid räknat, men vi kommer dit.

Först anlände vi till Windhoek och det visade sig att vi skulle bo på samma ställe som förra gången. Pension Uhland. Vi fick rum en trappa upp, med luftkonditionering, gemensam terrass och utsikt över det anspråkslösa poolområdet. Hotellet lämnade även över den sedan förra besöket kvarglömda whiskyflaskan till dess rätta ägare.

Efter lunchen, som tillhandahölls av våra guider och intogs på uteplats i partiell skugga, träffade vi kvinnan som skulle leverera våra förbeställda turnétröjor – t-shirts med tryck i eget vald kombination av färdiga motiv. Det visade sig föreligga en hel bunt fel, främst på färgfronten. Min tröja var mest fel av alla – i både storlek och färg. Kvinnan sade att hon skulle se vad hon kunde göra och annars skulle jag få den till reducerat pris. Vad jag nu ska med en t-shirt som inte passar…

Middag åt vi på ett schysst stekhus och jag minns att det var cool miljö och att vi fick smaka krokodilkött, som ingick i några av mixtallrikarna. Som vanligt var maten god och efteråt tog vi adjö av Shepherd, som skulle åka hem till sitt.

Nästa morgon åt vi frukost på hotellet, delvis tillsammans med Farayi som gav oss varsin gigantisk sedel från Zimbabwe som minne av honom och resan. 50 miljarder står det på sedeln. En gigantisk summa som dock är föga mer än text på papper. Som pengar är den värdelös. Och jag minns inte var min är, men 20 namibiska dollar har jag i plånboken.

Vi checkade ut, dumpade väskorna i ställets bagagerum och väntade i skuggan vid utebaren och poolen på att det skulle bli dags att åka. Lunch intogs i form av hamburgertallrik strax efter tolv, några kvarter bort på en helt okej restaurang. Det kändes lite absurt att man sprutade vatten i form av en fin dimma över gästerna, men det svalkade skönt.

Vid tvåtiden kom chauffören som skulle köra oss till flygplatsen, men han fick vänta lite eftersom våra turnétröjor då ännu inte anlänt. Bara minuter senare dök dock kvinnan upp och vi betalade och tog emot våra korrigerade tröjor. Min var lika fel som förut, men det var ju inte mycket att göra åt det. Jag fick utlovad rabatt, vilket förstås var en klen tröst.

Landskapet innehöll åter igen en massa växtlighet. Och sedan började det regna. Vadå torrt land!?

Jag minns inte mycket av vad som utspelade sig på flygplatsen, mer än att det var lång och långsam kö till incheckningen och att vi funderade på om vi kanske skulle ha gjort som en del andra och låtit plasta in väskorna – med tanke på att det nu regnade rätt duktigt och väskorna skulle åka utomhus till flygplanet för ilastning.

Nästa foto är taget vid halv sjutiden på kvällen, då vi serverades mat på flyget till Johannesburg. Jag fick den absolut sista flaskan Seidelberg rosé, som smakade riktigt bra. Vi var försenade från Windhoek och hade förmodligen haft problem att hinna med anslutningen till London – om det nu varit så att flyget gått enligt tidtabell. Det gjorde det inte. Flyget skulle ha gått 20:50, men på displayerna stod det 07:30+. Mycket strul och krångel och besvär och irritation över en total brist på information blev det innan vi till slut fick övernatta i rätt lyxiga och fönsterlösa rum på transithotellet.

27 nov 2010 15:00

På hemväg. Sena till Johannesburg, vilket spelade noll roll eftersom vårt flyg försenats till 07:30 näsa dag. Det skulle ha gått 20:50. Vi fick typ ingen info men rum på transithotellet. Lyxigt men inget att äta eller dricka. Noll info. Vid 10? fick vi gå ombord & satt där i ett par timmar. Man bytte crew två gånger. Nya ursäkter hela tiden. Katastrof. 13:37 (ca) taxade vi äntligen ut & kom iväg.

23:50 Vi landar inom en halvtimme. Det är -1°C i London. Snö, till och från. QTF?!

Väl framme i London var klockan omkring midnatt och flygpatsen var i princip stängd. Vi missade SAA-representanten vid bagagebandet men hade turen att lyckas haffa henne på väg därifrån en stund senare. Hon tog våra pass med sig tillbaka in i ankomsthallen och ordnade både hotellrum och transferbussbiljetter åt oss. Den andra natten efter vår avfärd från Windhoek skulle alltså också tillbringas på flygplatshotell. Man börjar vara rätt luttrad vid det här laget. Och less.

02:30. Rum 4816 på Park Inn. Rummet är inte städat efter föregående gäster. Jippi. Daniel har ringt – de skickar ngn.

03:10 I säng. I rum 3807. Med plats för 3 – en queen size och en enkelsäng. Vi måste åka till terminal 5 vid 8-tiden, så väckning 06:30 för frukost etc. Tidsangivelserna i namibisk tid, d.v.s klockan här är ”bara” 01:10. Vi måste vara på Heathrow 8:45, flyget går 10:45. Jag har hopp.

20101128 (?) Söndag 8:20 (NAM). Vaknar spontant 7:30 (NAM), en dryg timme innan jag måste. Saknar Afrikas morgonsymfoni.

8:30 Vi är klara & går till frukost.

12:40 (NAM) Även Stockholmsflyget är försenat, p.g.a. sent inkommande flyg. Ny avg.tid 11:10 (urspr. 10:45). Vi sitter lugnt & väntar vid A7. Mats hotar spränga en säkring i huvudet.

Vi kommer snart iväg och själva flygresan går mig tämligen obemärkt förbi. Vi landar på Arlanda och hämtar ut bagaget utan några större problem. Ned för att åka Arlanda Express in till city och tåget vi tänkt åka med in till stan blir inställt. Varför blir man fortfarande förvånad? Nåja, till slut var vi ändå hemma, ett drygt dygn senare än planerat. Pust!

Så här i det sista inlägget vore det bra att försöka sig på en summering eller allmänna intryck av resan, men vad ska jag skriva? Resan var mycket mindre jobbig, besvärligt och strapatsrik än jag förväntat mig. Eller oroat mig för, kanske jag hellre skulle säga – jag är nu en gång sådan att jag målar upp en mörk bild av okända saker som ligger framför mig. Det är som om jag behöver föreställa mig och rusta för det värsta som kan hända, för att vara förberedd ifall det faktiskt inträffar. Vilket det aldrig gör, men det känns tryggt att vara redo att tackla vadhelst elände som kommer i min väg.

Att kunna fotografera, framförallt, dessa exotiska djur som man tidigare bara sett på tv på så pass nära håll var förstås helt fantastiskt. Jag är väldigt nöjd över att jag tänkte framåt och såg till att köpa mig ett rejält telezoom, 70-300mm. Med bildstabilisering. Objektivet är inte överdrivet ljusstarkt, men funkar utmärkt i ett så soligt land. Det ger inte heller samma perfekt krispig skärpa i bilderna som Daniels 70-200, men är tillräckligt bra för behoven jag hade på Namibiaresan – att plåta vilda djur på respektfullt avstånd. Jag skulle vilja påstå att 300mm var alldeles lagom för det ändamålet.

Lustigt nog fotograferade jag under resan fortfarande i JPG, men växlade nästan direkt efter hemkomsten till RAW och känner det nu som om jag aldrig gjort annat. Chansen att jag skulle gå tillbaka till JPG nu är obefintlig.

Det här med att bo i tält var också något jag var lite fundersam kring innan, men det visade sig inte alls vara något att bekymra sig för. Det var varken obekvämt eller otrevligt på minsta lilla vis – ja, om man undantar den allra första natten i tält då jag ju låg och blev ganska iskallt regnad på. Men annars var det bara skönt och man fick massor av frisk luft. Och eftersom vi hade tillgång till dusch och toa överallt så kändes det aldrig ens primitivt – det kändes i stället mer som någon sorts tämligen privilegierad lyxcamping. Inte mig emot alls. Bekvämlighet uppskattas alltid.

Eftersom jag är naturligt morgontrött trodde jag kanske att de extremt tidiga morgnarna skulle bli ett problem, men inte heller det var något som störde. Man steg upp, gjorde sig i ordning, åt frukost och sedan var man igång. Det gick att slumra i bilen, under färd, och på kvällarna var det inget problem om man kroknade och gick till sängs före tio heller.

Jag skulle gärna göra fler liknande resor (mer djur!) och rekommenderar alla som är det minst intresserade att åka. Åk förresten även om du inte är intresserad – jag menar, se hur det gick för mig! Efter den här resan har jag börjat kolla på naturprogram och tänker att det kanske vore spännande att åka någonstans där det t.ex finns tigrar att beskåda.

Missa heller inte Daniels alla blogginlägg om samma resa – han bjuder på lite andra vinklar, aspekter och foton än jag.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-25 – Windhoek (2 foton)
Pure Namibia 2010-11-26 – Windhoek-Johannesburg (6 foton)
Pure Namibia 2010-11-27 – Johannesburg-London (3 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 24 nov, Hammerstein Lodge/Sossusvlei
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Mina publicerade foton från hela resan hittar du i samlingen ”Pure Namibia – November 2010” på Flickr.

Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat

Uppstigning hur tidigt som helst och jag mådde allt annat än bra – kan tänka mig att det kom sig av kombinationen värme och miljöombyte. Samt för lite sömn. Det gick i alla fall över och resten av resan mådde jag prima. Undantaget viss överhettning, förstås, men det var ju budgeterat och hanteras med skugga och vatten.

20101115 Måndag 7:07

Ont i huvudet. Fan vet om jag inte mår illa också. Hoppas det blir bättre efter lite frukost!

Mycket frukost var det inte jag fick i mig och bra mådde jag inte, men det lättade något och så småningom kom vi oss iväg. Mot Africat, som var vårt första mål. Där skulle vi sova vår första natt i tält. I mitt fall första natten någonsin.

Innan vi gav oss ut på vägarna var det dock proviantering i ett närliggande shoppingcenter.

Mat var ju inkluderad i resan, så det behövde vi inte handla, men dryck fick vi stå för själva. Rekommendationen var att köpa en femlitersdunk vatten per person och dag. Och de snacks som passade var och en av oss bäst. Min första tanke var att salta chips kunde vara en bra idé när det var varmt och det var det väl också, men bäst visade det sig ändå fungera med biltong – torkat, kryddat kött. Både mättande och salttillförande. Perfekt att tugga på i bilen när det hunnit gå lite för lång tid sedan frukost.

Här är bilen vi åkte i plus (mer eller mindre synliga) hela gänget – förutom jag som står bakom kameran. Bilen är en Toyota Landcruiser, med nio passagerarplatser. Det fanns alltså fönsterplats till var och en av oss, vilket uppskattades.

Några av oss handlade här också kläder. Safariskjortor, t.ex. Förutom en långärmad sådan (bra att ha som solskydd, både före och efter eventuell översolning) köpte jag en tyghatt, med snöre att vid behov knyta under hakan. Och behov kom att uppstå senare under resan. Det är helt klart en huvudbonad man ser muppig ut i, men den skyddade mot solen på alla sidor vilket var syftet. Både den och skjortan var f.ö. mycket bra köp som jag verkligen inte ångrade, då eller nu.

Efter någon dryg timme i shoppingscentret tog så den två veckor långa bilfärden sin början.

Strax efter klockan ett kom vi fram till naturreservatet Okonjima, där vi skulle tillbringa natten och sedan åka ut tillsammans med personal från Africat-stiftelsen för att besöka och beskåda stora katter. Nu började vi se djur på riktigt.

Här en kvinnlig kudu (antilop), som korsar en typisk (=torr) namibisk flod:

Jag valde bilden trots att hon har huvudet bortvänt eftersom det är på den man ser mer av bakgrunden än bara gruset. Kudun kallas i våra kretsar även delicatobakelse för att den liknar en sådan med sin bruna färg och ränder.

Nu när jag ser bilden tänker jag på våra älgar. Och påminns om att i princip samtliga antiloper vi såg under resan har fantastiska öron. Stora, och med vacker teckning på insidan. Kolla gärna in sådana detaljer i bilderna framöver – tips.

En halvtimme in i reservatet anländer vi till platsen där vi ska övernatta. Tältplatsen består av en grusplätt framför ett betongfundament med plåttak under vilket döljer sig diskbänk med kran samt plats för medhavt kök. Och ett eluttag. Här finns egentligen inte plats för några andra campare utan det är helt vårt eget. Okej, det skulle rent teoretiskt kunna rymmas ytterligare några tält på grusplätten, men jag tror inte att man låter fler än en grupp åt gången boka stället.

Så här såg det ut när grabbarna smällt upp matsalsmöblerna och dukat för lunch:

Bord och stolar hade vi alltså med oss i/på bilen. Liksom förstås tälten och de fem centimeter tjocka madrasserna som användes som liggunderlag. Trailern hade även kylskåp så att mat och öl kunde hållas kallt. Tro mig, det behövdes om än inte just den här dagen.

Jag fascineras av att det fanns både duschar och vattentoaletter så här mitt ute i ingenstans. Det är en alldeles särskild känsla att duscha eller sitta på toaletten med himlen som tak och med en vidsträckt utsikt över en stor afrikansk slätt. Just den här tältplatsen blev min favorit ur den aspekten, även om vi förstås bodde på andra charmiga ställen senare under resan. Men inget av de andra hade toaletter helt utan tak.

Här fanns varken andra människor eller djur – med undantag för någon enstaka fågel och en cikada på en trädstam. Och så såg vi babianer och örn uppe i bergen intill. De var så långt borta att de knappt ens anades utan kikare (eller kamera med telezoom).

Våra guider reste tälten medan vi såg oss omkring i grannskapet. Två och två sov vi i tälten.

En liten promenad bort till traktens simpöl bjöd på knägående, betande vårtsvin.

Vid fyratiden blev vi upplockade för att åka på game drive tillsammans med Africat-personal och ett annat turistpar, som tydligen bodde på en campsite inte så långt från vår. Nu hängde regnet i luften och man var definitivt inte orolig för överhettning. Deras bil var helt öppen, men dock utrustad med regnskydd i form av en presenning som tak.

Vi passerade världens sötaste små antiloper – dik-dik:en blir bara 30-40 cm hög:

Och sedan fick vi hälsa på en leopard. Eller i alla fall titta på honom. Han hade kommit till Africat som liten unge, då en bonde hittat honom föräldralös och då kontaktat Africat, som omplacerar oönskade katter och tar hand om dem som inte klarar sig själva. Och nu pratar vi inte små bondkatter utan stora kissemissar som leopard och gepard.

Antagligen hade den här leopardens mamma blivit skjuten av en bonde – leoparder är inte precis populära bland lokalbefolkningen. Kanske är leoparderna Namibias motsvarighet till våra vargar? Eftersom den här leoparden växt upp utan mamma så har han aldrig lärt sig jaga och kan därför inte klara sig själv ute i det fria. Därför bor han i en alldeles egen inhägnad på området. Vi satt på första parkett medan han åt köttbitar som placerats ut åt honom och hade då alla möjligheter att fotografera. Lite fusk är det förstås, men i och med detta såg vi vår första medlem av ”The Big Five”. Eller jag såg min första, ska jag väl säga – jag ska bara tala för mig själv även om jag vet att detta gällde fler av oss.

När det gäller fotograferandet så tog jag här massor av bilder, men insåg i efterhand att jag borde ha använt mig av kortare slutartid – många av bilderna blev störande oskarpa eftersom leoparden ju faktiskt rörde sig. Han var ju tvungen att gå från köttbit till köttbit för att få ihop en hel måltid. Men ibland satt han tillräckligt stilla även för mina slutartider!

Och ja, vi var väl skyddade – vi satt på stolar i något som nästan kan beskrivas som en väldigt lång kiosk. Eller som ett salustånd, kanske. Med jalusi som gick att dra upp eller ned, efter behov. Vi blev ombedda att inte sticka ut vare sig armar eller objektiv genom springan på ett par decimeter – ifall att det skulle bli bråttom att fälla ned, sades det.

Vi stannade ganska länge, men till slut försvann leoparden utom synhåll och vi åkte vidare för att beskåda några av de geparder som man också hade hand om. Jag minns inte vad som berättades om dessa, men vi fick i alla fall se två olika grupper på ganska nära håll. Nu satt vi i bilen och tittade. Och fotograferade, förstås.

På vägen tillbaka mot baslägret såg vi en slokörad sjakal, låt oss kalla honom Floppy:

Vi såg pärlhönor (som det bara inte går att fotografera) och en liten manlig dik-dik, med ursöta små horn:

Åter i baslägret fick vi möjlighet att föreviga en partiell regnbåge i samband med solnedgång vid sjutiden.

Middag intogs under tak eftersom det småregnade. Afrikas torraste land, pyttsan! Och ja, när väl solen gått ned var det väldigt mörkt så pannlamporna kom till god användning.

Jag försöker minnas hur det var att lägga sig för att sova i tält för första gången, men minns inte mycket mer än att jag undrade hur jag skulle kunna sova på det hårda underlaget. Och en stor del av natten låg jag nog vaken också, fast kanske inte just av den anledningen. Fortsättning följer…

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-13 – Okonjima/Africat (41 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek

Efter många långa månader var det så äntligen dags att åka på Afrika-semester.

Torsdagen den 11 november började Namibia-resan här i Stockholm. Den fortsatte, via Frankfurt (Tyskland) och Johannesburg (Sydafrika), till Windhoek som är både huvudstad och, med sina förmodade 300 000 invånare, landets största stad. Hela landet har visst förresten inte mer än drygt 2 miljoner invånare, så det är inte trångt. Det officiella språket är engelska, vilket är praktiskt för oss.

Jag skäms nästan att säga det, men innan jag nu sökte upp Namibia på Wikipedia hade jag ingen aning om att det ens fanns en Afrikanska unionen. Namibia är medlem, liksom de allra flesta andra afrikanska länder. Där ser man!

Flyget från Arlanda avgick 15:10, landade i Frankfurt 17:25. Vi irrade runt en bra stund bland terminalerna innan vi hittade rätt och kunde inta en redigt tysk måltid bestående av goda korvar, potatissallad och öl. Och lite surkål.

Avfärd mot Johannesburg 20:45 med ankomst 8:30 morgonen efter, d.v.s fredagen den 12 november. Och 8:30 i Johannesburg motsvarar 7:30 i svensk tid, om nu någon undrade. Sydafrika såväl som Namibia går på finsk tid.

Så här skrev jag strax före avgång från Frankfurt:

2010-11-11 Frankfurt 20:45

Avgångstid för flyget till Johannesburg. I vanlig ordning vet man inte riktigt vad som gäller… Som vi irrade omkring på flygplatsen!

De sade att flyget skulle vara fullt, men ännu 10 minuter efter avgångstid ser det bara halvfullt ut. Det tycks vara manlig personal, med mörk hud. En stor man delade just ut små påsar med sovmask, strumpor, tandborste + tandkräm. Kan väl vara bra, även om det spontant känns som rätt onödiga saker. Souvenirer?

Att skriva för hand är jobbigt, så så snart jag kan avrapportera liftoff får anteckningsblocket vila.

Jag är trött och skulle gärna somna, men det vore ju synd att missa middagen, förstås – nyfiken på vad som kommer att serveras.

21:20

Äntligen backar planet ut.

Det är mörkt och blött på Frankfurts flygplats. Planet har sittplatser 2+4+2. Vi sitter på H och K – I & J saknas sålunda. Undrar varför? Jag & Daniel sitter på rad 41, de övriga i sällskapet på rad 40 resp 39.

Och 21:40 lyfte faktiskt planet. Det är kyligt & Daniel packar upp sin filt. Röd.

Själva flygresan gick oväntat bra. I väntan på middagen roade vi oss med att se på film och lyssna på musik. Jag såg främst ett par tv-program som handlade om Afrika och dess djur och natur. Där lärde jag mig bland annat känna igen en dik-dik – en kunskap som kom till användning redan första dagen vi var ute och åkte bil. Efter middagen, som bestod av någon slags köttrullader med potatismos, sov åtminstone jag utan problem större delen av natten.

2010-11-12 I luften 06:30… eller 07:30

Två timmar före ankomst skulle vi väckas & så blev det. Då hade jag nog sovit större delen av tiden, oväntat som det kändes igår kväll.

Åhå, kaptenen meddelade just att vi har en timme kvar till Johannesburg. Och uppenbarligen ställer vi då klockan en timme framåt. Whee… sommartid igen! Undrar om det är samma tideräkning i Namibia. Typiskt sådant man som god turist förstås redan borde veta.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på Def Leppard – idel okända låtar. Har de släppt plattor jag inte ens hört talas om? Jösses.

Annars har jag mest utnyttjat underhållningssystemet för att se tv-program om Afrika. Djur & natur, så klart. Vi har väl aldrig sett något annat om Afrika egentligen. Hela kontinenten består av djungel och savann, typ.

I Johannesburg hade vi 80 minuter på oss innan flyget till Windhoek skulle avgå från en gate långt, långt bort från den där vi ankom, så det fanns verkligen ingen tid för shopping även om Out of Africa såg ut som en väldigt intressant butik. Särskilt som jag kände att jag hade brister i utrustningen och behövde hatt såväl som skjorta med lång ärm.

Nej, det var bara att knata på i rask takt för att hinna hitta till rätt ställe och därefter vänta, vänta och vänta för att få ut våra boardingkort. Men tanke på hur precis ingenting det verkade hända i kön (”Välkommen till Afrika!” sade våra erfarna medresenärer), var det svårt att tro att vi skulle hinna med planet (som gick från gaten 5m bort), men det gjorde vi.

Under själva flygresan hände inte så mycket.

Strax före elva, lokal tid, landade vi på Hosea Kutako International Airport i Windhoek (vilket alltså innebär strax före tio, svensk tid) och därmed gick klockan i min kamera plötsligt rätt eftersom den fortfarande är inställd på sommartid.

2010-11-12 22:22 Uhland (Hotel Pension)

Vid ankomst Windhoek möttes vi av en man med skylt ”Omahuka Transfers welcomes Wegerman x 6”. Han föreslog att vi skulle växla pengar, men det visade sig att rand funkar lika bra som namibiska dollar, så i slutänden var det bara Anders som växlade.

Till hotellet tog det en bra stund, men längs vägen såg vi våra första djur. Torrt landskap med torra träd. Under ett av dem låg två antiloper (eller liknande). Sedan satt det små babianer lite här och där längs vägen. Och så låg det ko-liknande kreatur under ett träd. Namibiskt vildliv!

Väl framme vid Uhland fick vi våra rum & sedan hände inte mycket. Några gick ut på byn för att ta ut pengar. Någon somnade. Daniel bloggade och jag slumrade. Väckte mig själv med snarkningar flera gånger.

Möte med guide (vars namn jag inte riktigt fick kläm på) & hans assistent. Mycket info, om än det mesta inte nytt eller åtminstone inte förvånande. Om man ser en pinne som rör sig ska man stå stilla. Ett ord som nämndes många gånger var ”tranquility”. Ha tålamod & tänk på att ni är här på semester. Njut & gör det bästa av allt. Saker kommer inte att gå 100% enligt plan. Acceptera & inse.

// Så där, nu har jag skrivit på dokumentet som gör Jenman African Safaris helt oskyldiga till vad som än skiter sig. //

Till middag, strax efter sju, åt vi sallad, grönsaksgratäng, pumpa och valfritt kött. Grillat, nere vid swimmingpoolen. Warthog & oryx tog vi. Gott, men väl lite kött. Till det rött vin. Namibiskt. Okej.

I morgon frukost 07:00, avfärd ca 9:00 för besök på supermarket för att köpa solskydd, myggmedel, hatt?, vatten/öl/whatever. Blir intressant att se hur vi kommer att klara värmen…

I Windhoek bodde vi alltså på Hotel Pension Uhland, som passande nog låg på Uhlandstrasse. Som i sin tur förresten inte låg långt ifrån Robert Mugabe-gatan. Många, många gator verkade vara uppkallade efter personer. Man gillar tydligen människor. Eller människor betalar gärna för att se sina namn på gatskyltar? Kanske inte alls något dumt sätt att finansiera vägnätet i så fall.

De flesta gatorna verkade heta något med -strasse (tyska för ”gata”), även om några också hette aveny. Och det fanns säkert även en eller annan street – oftast stod det bara ”Nånting St” på skyltarna och då kan det ju utläsas strasse eller street, vilket som nu passar läsaren bäst. Det betyder ju ändå samma sak. Praktiskt.

Det var varmt när vi kom fram och blev oss tilldelade tre dubbelrum. Såvitt jag förstod var det de två i sällskapet som inte var ett par som fick en dubbelsäng. Vi utnyttjade omgående rummets kylskåp, som tillhandahöll både öl, vatten och alkoholhaltiga drycker. Vattnet var det enda som egentligen lockade.

En liten promenad i området gjorde vi också, men det var extremt soligt och varmt så ingen av oss hade lust att stanna ute särskilt länge. Vi köpte lite förnödenheter på en bensinmack i närheten. Jag blev fånigt förtjust över att upptäcka att det fanns en ölsort som hette Windhoek och bad ägaren (han var vit, hans anställda var svarta) om lov att få fotografera hans ölkyl. Det var okej. Och sedan kände jag mig så klart förpliktigad att köpa öl. Vi köpte även vatten och lite tilltugg, som alltid är bra att ha till hands.

Som redan nämnts blev det middag på hotellet. Vi satt ute på verandan, men fick flytta in med våra glas när vi ätit färdigt och det började regna. Vänta nu här, skulle inte Namibia vara något i stil med Afrikas torraste land? Tydligen inte just den här kvällen i alla fall. Det dröjde dock inte länge innan vi kunde flytta ut igen. Kvällen slutade runt tio, skulle jag tro.

Att somna i värmen sedan var inte helt lätt. Rummet var utrustat med takfläkt, inget annat. Det fanns mygg och en extra skjutdörr av myggnät, som vi använde. Det var varmt ändå, men när tröttheten blir för stor somnar man lik förbaskat.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-11 – Sto-Frankfurt (6 foton)
Pure Namibia 2010-11-12 – Frankfurt-Namibia (17 foton)

Tidigare inlägg om resan:
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)