Nytt uppdrag på annan ort

I morgon börjar jag på nytt uppdrag vilket bl.a kommer att innebära minst tre dagar per vecka på annan ort. Detta kommer förstås att påverka min vardag på olika sätt, inte minst vad gäller kost och motion. Frukosten är inget problem när man bor på hotell, men lunch och middag lär bli lite besvärligare än hemma. Och träningen får förmodligen ske på hotellets gym. Hur det nu ser ut. Och vilket hotell det nu blir.

Det här blir både spännande och intressant, men jag vet också att det kommer att bli krävande på alla möjliga sätt. Initialt kommer jag att fokusera på att sätta mig in i arbetsuppgifterna och även att hitta fungerande rutiner för det grundläggande i livet. Mat, sömn, kläder, resa, bostad och så roligare saker som bl.a foto och träning.

…

Och redan innan jag ens börjat på riktigt är jag irriterad på SJ, vars bokningstjänst i afton vägrade acceptera kortbetalning. Varken tjänstekortet eller mitt privata gick att betala med, så jag fick till slut göra en direktbetalning via banken i stället. Tala om att skapa onödig frustration! Både vid själva bokningen, p.g.a felet i sig med ett totalt intetsägande felmeddelande, och i det senare skedet då min reseräkning blir krångligare att göra när jag nu inte tilläts betala med tjänstekortet. Gah!

Underbart felmeddelande (inte):

Sammanlagt har 1 fel inträffat. Se detaljer nedan:

Det går inte att genomföra köpet, kontrollera kortuppgifterna och försök igen.

Och jag vet att det inte är kortuppgifterna det är fel på – för se, uppgifterna funkade alldeles utmärkt igår. Dessutom dubbelkollade jag och skrev om alltihopa innan jag också testade med mitt privata kort och fick precis samma idiotiska felmeddelande. Men jag fick i alla fall ordning på bokning och betalning till slut. Tror jag.

Visst, jag behövde en utmaning, men det var inte riktigt så här jag menade.

Ditt dumma fä!

Människor är dumma djur, som inte ens kan säga muuuu och få det att låta rätt.

Föregående mening är (förutom att det är alldeles sant!) antagligen ett rätt tydligt tecken på att saker inte står helt rätt till på mitt inombord. Eller är det bara så att jag äntligen kommit till samma insikt som så många andra? Att jag lagt av mig skygglapparna och slutat ge folk fördelen av ett tvivel, för att nu uttrycka mig lika svengelskt som somliga ur den stora mängden folk som irriterar mig.

Men det står rätt illa till, det gör det.

Varje gång jag sätter mig vid datorn och läser tweets, bloggar, forum, chattar, nyheter eller vad fan som helst blir jag irriterad på att folk är så urbota korkade och inte verkar de skämmas för att visa det heller. Eller, det är förstås helt naturligt – de begriper såklart inte hur puckade de är. De kan ju omöjligt ha den mentala kapaciteten för något sådant. Annars vore de knappast lika irriterande.

Överallt finns de. Puckona. Och jag tvekar inte att vräka ur mig nedsättande omdömen om minsta lilla stackars ynkliga människospillra som råkar korsa min elektroniska väg. Jag gör det högt och tydligt, rakt ut över bordet där jag sitter i mitt trygga felfria hem, där vi elitmänniskor bor. Hos oss fattas inga fel minsann! Det är bara alla andra, de där där utanför, som är idioter. Kretiner. Ärkepuckon.

Ja, alla utom de som inte är det förstås – det finns ju en hel bunt människor som är både kloka och vettiga. Också. Men det är ju inte dem jag blir irriterad på, så dem kan vi bortse ifrån i denna drapa.

Jag ville ge konkreta exempel på sådant som retar mig men som vanligt, när jag ska sätta något på pränt, försvinner minnet. Men det handlar, bland annat, om fåniga saker som att folk förvanskar vedertagna uttryck eller konsekvent stavar fel. Särskilt när de som gör det vanligen är kompetenta språkbehandlare. Drar alla över en kant, till exempel. Eller tar självmord. Eller abort, för den delen. Språkliga idiotier. Ofta försöker jag vara överseende, men nu blir jag bara irriterad.

Sedan har vi det här med fokus på fel saker. När en grupp människor som förväntas leverera något förslösar timmar på att diskutera saker som inte ens hör till uppgiften stönar jag högt, skakar på huvudet, suckar tungt och går därifrån. Tänk vad de skulle kunna åstadkomma med lite fokus!

Eller det här med att det gäller olika regler för en själv och för andra? Du kan väl för fan inte gå omkring och förvänta dig hänsyn från andra som du själv inte visar! Ja, alltså, du kan, men då tänker du fel och är inget annat än en stor jävla egoist. Och att vara egoist är fult. Inget som befrämjar mänskligheten och heller inget som vare sig befrämjar eller motiverar din eventuella plats däri.

I mångt och mycket bottnar en stor del av min irritation i otålighet, en bristande tolerans mot slöseri med resurser, vilket i sin tur måhända kan hänföras till effekterna av stress. Inte för att jag anser mig stressad i traditionell mening, men visst ligger det något i det. Resurser är i min värld ändliga.

Framförallt tankefokus.

Jag har inte råd att slösa med fokus för det kostar mig dyrt och om jag ska fokusera på något måste det vara på något jag vet är mödan värt. Där kan det möjligen föreligga behov av att justera listan på vad som räknas som vinst och värde. Det kanske finns fler värden än de jag har på listan idag?

Jag märker mer och mer att min syn på saker och ting bottnar i… rimlighet. Det agerande som är konstruktivt och leder till utveckling, öppnande av möjligheter, är det jag förespråkar. Alltid.

Ja, när vi pratar om det logiska tänkandet alltså.

Dessvärre kan svaren bli helt andra när det gäller mig själv och vi också kopplar in det känslomässiga tänkandet. Jag är allt annat än objektiv i sådana lägen. Ibland stör det mig att känslor spelar en så stor roll i mitt liv, ibland är jag bara glad eftersom det är mänskligt. Jag vill ju inte vara en logisk robot.

Men det är helvetes svårt att veta att man hittat en rätt och riktig balans mellan förnuft och känslor. Man blir ju lätt förblindad av känslorna och tappar därmed förmåga att tänka logiskt. Jag känner mig här tämligen enkelspårig som tycker det är svårt att kombinera de båda. Lyckas andra bättre?

Jag kan oftast logiskt se att det jag känner är fel, vilket skapar inomborda konflikter. Jobbiga sådana. Det är då nästan alltid jag som drar det korta strået och hamnar i kläm. För jag är det enda jag kan dra in på. Det enda som inte är hårt och orubbligt utan mjukt och följsamt. Ger efter. Eftergiven?

Men visst kan det väl vara rätt okej och motiverat att vräka ur sig frustration så här? Ofarligt.

Se där, jag lyckades visst blanda bort korten helt och undvika det jag trodde var den uppenbara tråden, slutsatsen och kontentan av alltihopa. Tänk så begåvad jag är! Och så väl jag döljer det.

Ackumulerar utkast

Jag skriver och skriver och samlar på mig en massa påbörjade inlägg, som inte verkar vilja bli riktigt klara. Så snart jag är nästan färdig med ett inlägg kommer det något annat emellan. Antingen idéer om andra inlägg eller bara livet i största allmänhet. Men nu är det ju snart påsk och en massa lediga dagar så då kanske det kan bli något avslutat. Det här är bara sååå frustrerande. Gah!

Gah!

Spring-fucking-jävla-känslor, my ass!!

Ber [egentligen inte] om ursäkt – behövde bara få ösa ur mig lite stress.

Det blev lite mycket idag. Mycket bra, visserligen, men mycket ändå.
Jag darrade som ett asplöv 5 minuter innan jag måste stressa vidare.

Och det är inte slut ännu.
Strax ska jag ila vidare till ytterligare en nästa grej.

Uppladdning inför Alter Bridge-konserten, alltså.

I förmiddags såg det mörkt ut, men universum fixade det också.

Skitkul ska det bli! Men det är och/eller har varit stressigt, som sagt.

Jag hann dock gå förbi kioskposten och hämta mina böcker på vägen hem.

Allt är väl! Och nu ska jag ha en superkväll.

I väntan på nästa.

Livet är binärt.

Sade jag att det regnar? Det gör det i alla fall. Givetvis.

Rosenbehandlad

Idag har jag varit och fått behandling med Rosenmetoden. Inte alls dumt, fast jag fortfarande inte kan säga att jag noterat någon konkret effekt av behandlingen. Terapeuten säger att behandlingen sätter igång processer i den behandlade, så den skulle ju kunna ge effekter man inte tänker på att koppla till behandlingen. Jag skulle inte påstå att jag tror helt blint på metoden, men jag ser heller ingen anledning att misstro den. Jag har funderat på när det var jag gick där och blev Rosenbehandlad förra omgången och ser att jag gick tre gånger – i mitten av december, början och mitten av januari. Och två veckor därefter började jag vända upp och ned på livet… man kan ju undra om det finns något samband.

Så här efter dagens behandling irriterar det mig att jag inte minns vad det var hon sade kunde ligga bakom spänningarna på utsidan av låret, strax ovanför knäet. Att inte få sin vilja igenom? Det var hur som helst något jag kunde känna igen från min yrkesmässiga tillvaro, där det just nu råder en allmänt spridd frustration.

Vad hon mer nämnde något om var hopdragna skuldror, som hämmar andningen, vilket kan komma sig av en osäkerhet på om man duger, att man (och det här är min tolkning) skyddar sig mot yttre krav. Vi pratade lite om självförtroende kontra självkänsla också, men inte heller här minns jag precis vad det var som sades.

Det jag minns bäst var vad hon sade om att jag möter människor med ett leende, men att hon ser sorg i mina ögon. Det föreligger en diskrepans mellan utsida och insida, sade hon (om än inte med just de orden). Och det tycker jag är intressant eftersom hon inte är den första som menat att jag härbärgerar just sorg. Jag skulle absolut inte förneka att jag gör det, men ser det som helt normalt och något som alla människor gör, men eftersom det påpekas är väl något annorlunda med mig. Så kanske är det något jag behöver fundera lite mer på. Någon annan gång…