Man lever så länge man lär

Ditt dumma fä!

Människor är dumma djur, som inte ens kan säga muuuu och få det att låta rätt.

Föregående mening är (förutom att det är alldeles sant!) antagligen ett rätt tydligt tecken på att saker inte står helt rätt till på mitt inombord. Eller är det bara så att jag äntligen kommit till samma insikt som så många andra? Att jag lagt av mig skygglapparna och slutat ge folk fördelen av ett tvivel, för att nu uttrycka mig lika svengelskt som somliga ur den stora mängden folk som irriterar mig.

Men det står rätt illa till, det gör det.

Varje gång jag sätter mig vid datorn och läser tweets, bloggar, forum, chattar, nyheter eller vad fan som helst blir jag irriterad på att folk är så urbota korkade och inte verkar de skämmas för att visa det heller. Eller, det är förstås helt naturligt – de begriper såklart inte hur puckade de är. De kan ju omöjligt ha den mentala kapaciteten för något sådant. Annars vore de knappast lika irriterande.

Överallt finns de. Puckona. Och jag tvekar inte att vräka ur mig nedsättande omdömen om minsta lilla stackars ynkliga människospillra som råkar korsa min elektroniska väg. Jag gör det högt och tydligt, rakt ut över bordet där jag sitter i mitt trygga felfria hem, där vi elitmänniskor bor. Hos oss fattas inga fel minsann! Det är bara alla andra, de där där utanför, som är idioter. Kretiner. Ärkepuckon.

Ja, alla utom de som inte är det förstås – det finns ju en hel bunt människor som är både kloka och vettiga. Också. Men det är ju inte dem jag blir irriterad på, så dem kan vi bortse ifrån i denna drapa.

Jag ville ge konkreta exempel på sådant som retar mig men som vanligt, när jag ska sätta något på pränt, försvinner minnet. Men det handlar, bland annat, om fåniga saker som att folk förvanskar vedertagna uttryck eller konsekvent stavar fel. Särskilt när de som gör det vanligen är kompetenta språkbehandlare. Drar alla över en kant, till exempel. Eller tar självmord. Eller abort, för den delen. Språkliga idiotier. Ofta försöker jag vara överseende, men nu blir jag bara irriterad.

Sedan har vi det här med fokus på fel saker. När en grupp människor som förväntas leverera något förslösar timmar på att diskutera saker som inte ens hör till uppgiften stönar jag högt, skakar på huvudet, suckar tungt och går därifrån. Tänk vad de skulle kunna åstadkomma med lite fokus!

Eller det här med att det gäller olika regler för en själv och för andra? Du kan väl för fan inte gå omkring och förvänta dig hänsyn från andra som du själv inte visar! Ja, alltså, du kan, men då tänker du fel och är inget annat än en stor jävla egoist. Och att vara egoist är fult. Inget som befrämjar mänskligheten och heller inget som vare sig befrämjar eller motiverar din eventuella plats däri.

I mångt och mycket bottnar en stor del av min irritation i otålighet, en bristande tolerans mot slöseri med resurser, vilket i sin tur måhända kan hänföras till effekterna av stress. Inte för att jag anser mig stressad i traditionell mening, men visst ligger det något i det. Resurser är i min värld ändliga.

Framförallt tankefokus.

Jag har inte råd att slösa med fokus för det kostar mig dyrt och om jag ska fokusera på något måste det vara på något jag vet är mödan värt. Där kan det möjligen föreligga behov av att justera listan på vad som räknas som vinst och värde. Det kanske finns fler värden än de jag har på listan idag?

Jag märker mer och mer att min syn på saker och ting bottnar i… rimlighet. Det agerande som är konstruktivt och leder till utveckling, öppnande av möjligheter, är det jag förespråkar. Alltid.

Ja, när vi pratar om det logiska tänkandet alltså.

Dessvärre kan svaren bli helt andra när det gäller mig själv och vi också kopplar in det känslomässiga tänkandet. Jag är allt annat än objektiv i sådana lägen. Ibland stör det mig att känslor spelar en så stor roll i mitt liv, ibland är jag bara glad eftersom det är mänskligt. Jag vill ju inte vara en logisk robot.

Men det är helvetes svårt att veta att man hittat en rätt och riktig balans mellan förnuft och känslor. Man blir ju lätt förblindad av känslorna och tappar därmed förmåga att tänka logiskt. Jag känner mig här tämligen enkelspårig som tycker det är svårt att kombinera de båda. Lyckas andra bättre?

Jag kan oftast logiskt se att det jag känner är fel, vilket skapar inomborda konflikter. Jobbiga sådana. Det är då nästan alltid jag som drar det korta strået och hamnar i kläm. För jag är det enda jag kan dra in på. Det enda som inte är hårt och orubbligt utan mjukt och följsamt. Ger efter. Eftergiven?

Men visst kan det väl vara rätt okej och motiverat att vräka ur sig frustration så här? Ofarligt.

Se där, jag lyckades visst blanda bort korten helt och undvika det jag trodde var den uppenbara tråden, slutsatsen och kontentan av alltihopa. Tänk så begåvad jag är! Och så väl jag döljer det.

Advertisements

Kommentarer till: "Ditt dumma fä!" (7)

  1. Snygg inredning! (Jisses, vad länge sedan det var jag var här inser jag nu… Bot och bättring utlovas.)

    Tänkte bara meddela att jag redan citerat dig i mitt kommande inlägg och efter att ha läst detta eminenta inlägg fått än mer att relatera till. Tackar så mycket! Kopimi FTW.

    • @TT: Citerat lilla mig? Jamen jestanes, så spännande! :)

      Väl bekomme, säger jag – det är ju bara trevligt om någon mer än jag kan ha nytta eller glädje av ett inlägg som detta. Vad gäller besökandet… du vet, det GÅR ju att använda RSS-läsare för att bli påmind när det händer något på diverse bloggar. ;-) Fast just här har du knappast missat mycket. Jag skriver ju mest om att jag bytt bloggmall, numera.

  2. ”Fördelen av ett tvivel”… *skrattar*… ja, den lät verkligen inte klok på en enda fläck, men den hade jag inte hört förut så tack för gott skratt! :)

    Nä, fattas fel gör det väl inte hos de flesta av oss… fast vi kan lätt få för oss glömma det när vi är mitt i ett fullt motiverat frustrationsutbrott. Eller rättare sagt, det är väldigt svårt att vara logisk samtidigt som man känner väldigt starka känslor… även om förmågan att behålla det rationella tänkandet medan man är upprörd, varierar ganska mycket mellan olika människor. Visst måste det få finnas utrymme för att uttrycka politiskt inkorrekta känslor ibland – jag tror att man exploderar, eller kanske imploderar, om man aldrig vågar visa upp sin mänsklighet så att andra kan se den också. Fast det verkar vara fasligt ”förbjudet” att vara ärlig om sina känslor, särskilt på nätet… här ska man visst bara vara politiskt korrekt glad, trevlig och lyckad. Det fortsätter jag att strunta i. Andra gör som de vill.

    Jag hörde någonstans nyligen (så mycket för vetenskapligt korrekta referenser! ;)) att de (vi) som är väldigt socialt aktiva på webben verkar ha fått svårare för att upprätthålla den sociala finishen bland sina vardags-AFK-människor. Jag tror att vi drabbas av social överbelastning av att försöka delta i och följa alla sociala medier samtidigt… och att det är svårt att se det själv, när man inte betraktar ”sittande framför dator” som en social handling.

    Så känn dig frustrerad, så mycket du vill och så länge som du vill – känner jag dig rätt så kommer du ändå ganska snart att börja sålla bort de delar som du märker stör dig! :)

    • @Leva: Tack, det är så roligt när du kommenterar! Reflekterar, knyter an etc. Det är inte många som gör det – åtminstone inte på det sätt som du. Du ger mig tankebränsle. :)

      Känslor är svåra nog som de är, men på nätet tillkommer synlighet och ”permanens”. Och alltså kan det vara säkrast att vara pk, glad och lyckad och vad det nu var. Fast i mitt fall handlar det också om att bloggen inte är vare sig anonym eller okänd bland människor i min närhet. Det finns många människor jag inte vill ska ha full koll på vad jag betraktar som mina svagheter.

      Svårt att upprätthålla den sociala finishen afk… jo, tack, det känns igen. :/ Jag har dock inte satt det i samband med ett överskott på socialisering över nätet – snarare tvärtom. Alltså, när/eftersom det är jobbigt att socialisera afk söker man sig i stället gärna till nätet. Men med din ”vetenskap” blir jag ju tvungen att grunna vidare på saken ur motsatt perspektiv. Kul! :)

      Delar som stör mig… well, det är t.ex all tid som går åt för att ”hänga med” på nätet. Det har nu gått flera dagar då jag nästan helt struntat i Twitter och bara brytt mig om ett fåtal bloggar. Jag hinner inte läsa allt jag bevakar/prenumererar på – om jag ska hinna sova mellan arbetsdagarna. Och sömn är viktigt, högt prioriterat, om än ofta lätt eftersatt.

      Jag blev lite förvånad, nu när jag i efterhand läste igenom inlägget, över att det var så…
      skarpt. Koncentrerat. Inte alls så mycket lull-lull som jag trodde att jag skrivit. Se där!

      • Tack, vad roligt att du känner det så! :)

        Jag har tagit mig an de nya sociala plattformarna i den takt jag har känt ett intresse, eller behov kanske, av det. Har valt bort twittrandet eftersom jag uppfattar det mer som en starkt tjänstebegränsad envägsvariant av Facebook… :) Att inte följa bloggar eller annat via rss tror jag också gör att jag minskar en del ”nätsocial stress” – det jag inte vet händer, behöver jag inte bry mig om heller… ;) Jag betraktar nog nätet som socialt forum mer som… nöje, lite som TV eller böcker på det viset att jag nyttjar de saker jag vill när jag har lust, och när jag INTE har lust så struntar jag i vad som händer där. Kanske har det mångåriga bloggandet, som från början innebar en stor nyfikenhet som gjorde att jag följde (och kommenterade) massor av bloggar dagligen (med påföljande intensivt mejlande med en hel del bloggare), lett till… en motsvarighet till vad som händer i ett kärleksförhållande – passionen övergår till slut i ett stadigt men vardagshanterbart intresse? :)

        Det är klart att om man hittar nya grupper människor som man vill ”följa”, via bloggar, twitter eller vad det kan vara, så återväcks förmodligen ens intresse och uppmärksamhet med mer eller mindre jämna mellanrum. Annars så kan jag tänka mig att det kan bli så att man hittar ”formerna för umgänget” när det gäller nätet som social mötesplats, på motsvarande sätt som det blir när man byter jobb eller av andra skäl får nya umgängesgrupper, afk… tror du inte?

  3. Jag, möblerade rum och/eller RSS-läsare är inte kompatibla. :) Tack för bollandet! (Läs och du förstår.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: