Jag har uppdaterat staplarna över viktminskning (på sistone snarare -ökning, i och för sig) och stegräkning. Som synes hann det gå två månader mellan de två senaste vägningarna – jag tränade inte alls efter oktober och dessutom missade jag gruppträffen i december, så det har inte blivit någon vägning förrän i samband med januariträffen som gick av stapeln i förra veckan.
Som synes har det gått åt fel håll, om än välsignat långsamt.
Nya tag!
Dagens gruppträff handlade om stress, vilket fick mig att dra på smilbanden för att det kändes så lämpligt just nu. Jag känner mig ju stressad, om än på ett lite underligt sätt, och har tillbringat för mycket tid på kontoret och för lite tid i sängen. Ändå… äh, jag ska ju hålla jobbet utanför bloggen.
För mig är det ju så att stress medför ett allmänt misskötande av de egna resurserna. Jag rationaliserar bort sådant jag inte borde. Grundläggande fysiska behov som mat och sömn får stå tillbaka. Men andningen sköter jag rätt bra. Jag drar ganska ofta ett eller två djupa fina andetag. Man skulle kunna säga att jag suckar, men det är främst bara hälsosam avspänning.
Så hur går det med mina förbättringsambitioner? Det går sisådär. Faktiskt är det svårare än jag trodde att komma i säng före midnatt – förra veckan lyckades jag två gånger, veckan innan tre. Både i söndags och i måndags kväll gick jag dock och lade mig tidigt, d.v.s runt halv elva. Båda nätterna vaknade jag en massa gånger, otäckt varm och klibbig, tittade på klockan och somnade om. Är det bara ovanan, tro, eller är något annat fel?
Att ta trapporna har funkat måndag till onsdag de senaste två veckorna, och därefter fallit. Lustigt. Det var mycket lättare att välja trapporna på det andra kontoret (där vi satt en kortare period) för där får man nämligen vänta en halv evighet på att hissen ska komma. Så icke där jag jobbar nu.
Förra veckan tränade jag inte alls, trots att jag de senaste 5 veckorna hållit målet på tre gånger. Men så blir det när man ger för mycket tid till jobbet.
Kampen fortsätter. Jag gick på en 3-kilometerspromenad, trots att jag helst av allt ville sova. Träningen gjorde mig väldigt sömnig. Eller vänta nu, det kan ju också handla om att jag inte fick många timmars sömn i natt. Hur som helst saknades det ett par tusen steg och jag är fast besluten att återuppliva självdisciplinen och nå stegmålet varje dag. Varför? Jo, jag har gått upp ytterligare ett halvkilo sedan sist (vilket ger 1,5 kg på sex veckor) och visst, det är inte mycket, men det går åt fel håll. Och jag vet ju med mig att jag verkligen inte sköter mig, så utan kursändring lär det snart bli större ökningar. Konstigt nog har fettprocenten sjunkit marginellt under samma sex veckor, vilket gläder mig även om jag inte förstår hur det gått till.
Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.
Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.
Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.
Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.
Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.
Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.
Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:
Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.
Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.
Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.
Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.
Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.
Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.
I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.
Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…
Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.
Det har redan gått mer än ett halvår sedan jag inledde min viktminskningsresa och sålunda var det idag dags för en halvårsavstämning. Vi pratade om hur det går, hur det gått tidigare, vad som sades på den inledande hälsoanalysen och vad som förändrats sedan dess. Det är en hel del, faktiskt. Och så satte vi upp nya mål, mätte och vägde och därefter var det dags för gruppträff, men den tänker jag inte orda mycket om.
Man fokuserar på fem förbättringar och sätter upp mål för dem. Pulspass och vardagsmotion är de två obligatoriska punkterna – där justerar man bara nivåerna vid varje avstämning. Och där gör jag ingen ändring nu utan behåller målen på 3 pulspass per vecka och 10 000 steg per dag, 7 dagar i veckan. Tre pass känns ganska lagom och stegen når jag visserligen inte så ofta under helgerna, men jag behöver målet som sporre för att överhuvudtaget komma utanför dörren och dessutom känns det runt och bra.
Kostmässigt handlar det förresten fortfarande om att skippa potatis, pasta, ris, gryn och bröd. På den kosten förväntas jag visst tappa ett halvt kilo (eller något mer) per vecka, vilket jag visualiserar som en tydlig, sluttande linje som borde bli lätt att stämma av resultatet mot, tycker jag. 13 kilo på 26 veckor… det låter tufft med tanke på (den obefintliga) utvecklingen de senaste 15 veckorna. Och det lär inte gå fortare närmare normalvikten heller.
Nu ska jag tydligen också börja äta 4 mål riktig mat varje dag, d.v.s inte byta ut några av målen mot måltidsersättning. Fortfarande krävs regelbundenhet, förstås. Jag hade trott att jag skulle fortsätta med 2+2 under resten av det första året, men det var tydligen fel. Som om jag inte hade nog svårt att hitta på mat och handla tillräckligt mycket och ofta redan nu. Vissa dagar har jag egentligen redan levt så, fast det då var mot reglerna – när jag lagade som mest mat kändes det mest naturligt så. Jag tror att det kommer att gå bra.
Förutom fysisk aktivitet och kosthållning är mina personliga mål att gå och lägga mig i tid om kvällarna och att varje arbetsdag gå de 80 trappstegen minst två gånger. Uppåt, alltså. Det känns som om det här är första gången de två sista förbättringarna faktiskt blev vettiga. Och så sade vi nog något om att jag på helgerna skulle gå de tre våningarna hemma, men det hade jag lämpligt nog glömt bort när jag skrev in målen i boken.
Konkreta resultat och mätvärden är det säkert någon som är nyfiken på…
Vikt och steg har jag förstås redan knappat in på respektive resultatsida. Blodtrycket låg idag på 120/86, vilket är helt normalt. Midjemåttet hade minskat med ytterligare 5 cm sedan den förra mätningen (28/4), vilket ger totalt 24 cm. Lustigt nog är det (eller så verkar det i alla fall) det nyaste fettet som sitter hårdast. Vikten är i praktiken oförändrad sedan sist, men andelen fett har minskat. Jag ligger förstås fortfarande inom fetma-intervallet, men med tanke på hur bra det gått med träningen på sistone ser jag positivt på framtiden. Trenden på stegfronten är också positiv, så det finns gott hopp.
Tur att mina nya mål gäller fr.o.m nästa vecka, för nu är det nästan midnatt.
Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?
Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.
En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.
Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.
Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!
Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?
Under semestern… tja, då törs jag inte ens räkna med att fortsätta tappa i vare sig vikt eller fettprocent. Det lär bli en rejäl utmaning..
Så skrev jag innan och… tja, det var väl ungefär så det blev.
Det var ju gruppträff med vägning idag och verkligen jätteroligt att träffa övriga gruppmedlemmar, d.v.s de som var där – fyra stycken utöver mig själv. Det var svårt att slita sig därifrån efteråt för att vi hade så mycket att prata om, men det gick – det där med att åka ut till IKEA får bli någon annan dag.
Den av tjejerna jag känner mig mest befrändad med har, efter många års väntan och längtan och lobbying, äntligen blivit tilldelad en kolonistuga i Tanto och hon lovade att visa mig vägen dit efter nästa gruppträff. Så att jag vet vart jag ska gå för att hälsa på henne. Åh, jag blev så glad för hennes skull!
Men åter till väsentligheterna: vägning.
Det var med viss bävan och stor nyfikenhet jag ställde mig på vågen, men jag hade faktiskt inte ökat i vikt sedan strax före midsommar och mina sex veckors semester. Eftersom jag anser mig ha fuskat rätt rejält de senaste veckorna blev jag mycket förvånad över resultatet: försumbara -0,5 kg. Mindre roligt är att fettprocenten ökat och ligger på maj månads nivå, vilket väl innebär att muskler gått i vila, det vill säga bytts ut mot fett. Det låter inte direkt orimligt med tanke på att det ju främst är de fysiska aktiviteterna jag fuskat med.
Nå, det är bara att ta nya tag och köra på – nu ska jag upp på spåret igen!
De exakta mätetalen återfinns som vanligt på vikt– resp. stegsidorna.
Ja, -25,5 kg (totalt sett) sedan i februari är mycket (och det är jag stolt över), men det tar ju inte slut där. Jag är allt bra nyfiken på hur jag kommer att se ut, och känna mig, vartefter jag närmar mig det som kallas normalvikt. Det… ja, det finns inte ens i min föreställningsvärld. Har jag någonsin varit normalviktig?
Någon kanske undrar vad jag känner inför dagens läge, och med tanke på framtiden. Det känns faktiskt bara bra. Positivt. Makten ligger helt i mina egna händer och jag tvivlar inte en sekund på att det här är något jag kan göra. Må vara att jag ibland kanske avviker lite från planen, men (som jag sagt någon gång förut) så länge det går åt rätt håll så… går det åt rätt håll. Så länge jag inte ger upp utan kämpar på är jag nöjd. Och dessutom är det roligt att träna.
Apropå träning, eller snarare promenaden hem från träningslokalen:
Kollegans gamla iPod Shuffle (som jag fått/lånat) tycks ha gått till de sälla jaktmarkerna och jag har upptäckt att jag verkligen saknar möjligheten att medan jag går lyssna på Java Posse-gängets sköna röster eller låtar med Dream Theater (som är den enda musik jag egentligen haft i iPod:en). Jag har inget större hopp om att den plötsligt ska fungera igen, så det blir nog frågan om att köpa sig en spelare. Kanske en iPod, kanske en vanlig. Det har varit smidigt att använda iTunes för synkningen, men det kanske funkar precis lika bra med andra program och/eller spelare – jag är i princip novis på området.
Tips, erfarenheter – någon? Frågan avser både hård- och mjukvara:
Vilken/vilka mp3-spelare och programvara/varor lämpar sig bra/bäst för att prenumerera och lyssna på främst podcasts?
Vilken blir skillnaden om jag använder Linux, MacOS eller Windows? Jag har ju inte bestämt mig vad jag ska skaffa för dator/os heller…
Det här var den näst sista träffen före sommaruppehållet, som räcker ända in i mitten av augusti. Så få som vi var idag har vi aldrig varit – total fem personer + ledare. Men det var helt okej. Och att träna gick alldeles utmärkt. Framförallt var det skönt att äntligen få användning för träningskläderna som helt i onödan följt med mig fram och tillbaka till jobbet sedan i måndags.
Det slog mig att jag utöver viktminskningen också kan visa hur fettprocenten förändras, så jag har lagt till den på sidan med viktminskningsresultat. Veckorna utan mätvärden kunde ju utnyttjas till något vettigt, tänkte jag, och lade in de grå staplarna som visar var gränsen till nästa nivå ligger. Just nu befinner jag mig på ”fetma”-området, och nästa gräns är den mot ”övervikt”. Den ser inte ut att ligga långt borta, men jag tror att det kommer att ta tid att komma dit. Man skulle kunna säga att de grå staplarna visar mitt nästa mål, fast mina faktiska mål är att träna 3 ggr/v, gå 10000 steg/dag och följa kostprogrammet till punkt och pricka. Det övriga är resultat jag får på köpet.
Rent generellt går det… ja, både bra och dåligt. Vikten minskar, men dock väldigt långsamt och jag tror inte det dröjer länge innan trenden vänder – om jag inte skärper mig och återgår till att bli strikt. Jag slarvar och fuskar för mycket eftersom jag alltför ofta hamnar i tidsnöd och inte hinner göra rätt. Delvis beror det på att det är stressigt på jobbfronten, men jag kan inte bara skylla på det för det handlar nog minst lika mycket om mina prioriteringar. Jag behöver skärpa till mig rejält beträffande sömn och framförhållning.
Det här är en klar akilleshäl – stress och tidsbrist. Det kanske inte är en slump att dagens gruppträff handlade om fällor och knep för att inte falla i dem.
När jag kom hem sade kroppen att den inte var nöjd med vad den fått, vilket slutade med att jag åt ett helt extra mål mat. Jag undrar vad som orsakade det starka suget? Vad finns det för koppling till stress, sömnbrist, hormoner?
Nu kanske, kanske det börjat hända något med vikten igen. Eller så är det bara en tillfällighet, att jag i morse äntligen såg andra siffror på vågen. När jag började äta så smått igen gick jag ju upp ett kilo (mindre än förväntat) och därefter har vikten stått helt stilla. Tills idag, då jag tappat lite. Trots att det är mindre än ett kilo och kan ligga inom felmarginalen tar jag det som ett tecken på att det vänt.
På träningsfronten har jag skött mig bra den här veckan. Så här långt, alla fall. I morgon bitti är det dags, ute i Sickla eftersom väninnan jobbar där och efteråt, och det tycker jag att jag borde greja trots att jag vänt dygnet upp och ned – i morse gick jag och lade mig först vid halv sex-tiden och som ett resultat känner jag mig zombieaktig och tror att det blir svårt att ta sig ut och promenera idag.
Lördagar är nästan alltid veckans svåraste när det gäller att få ihop stegen, vad det nu beror på. Just att det idag är blött ute, och kanske fortfarande regnar, spelar ingen större roll – det gör mig inget om vädret är dystert. Det är ju bara skönt och ger lite bättre drivkraft, motivation att trava på. Ska bara leta reda på en ny gummituta till öronpropparna, så att jag kan lyssna på musik eller podcast. Dream Theater direkt in i öronen är en riktigt trevlig upplevelse, bara så ni vet.
På stegfronten började det bra i måndags, men sedan har det så sakteliga gått utför och jag missade målet både torsdag och fredag. Det beror nog främst på att jag sovit för lite och som en följd av det inte riktigt hunnit och orkat med allt jag behöver göra. Vilket i sin tur lett till att jag känt mig stressad och då orkar jag inte riktigt hålla fokus på mer än en sak och den saken har varit strikt jobbrelaterad.
Det har varit trixigt att få ihop maten i veckan också. Sena kvällar, som leder till trött morgonstress, och en del möten på jobbet har ställt till med problem för mig. Men jag har faktiskt trots allt fixat att få i mig ungefär det jag ska på ungefär rätt tider. Mycket frukt blir det, för fruktsallad äter jag ju till frukost och sedan ska jag dessutom äta en eller två frukter till de mål som består av måltidsersättningar.
Förutom stegandet behöver jag också fylla på mitt förråde av keso, färska frukter och grönsaker, vilket känns fånigt jobbigt med tanke på hur löjligt nära jag faktiskt har till mataffären. Men jag måste fräscha till mig och klä på mig för att gå dit. Jag tror inte jag är välkommen i morgonrock. Och jag skulle bli alldeles för synlig.
Plan för de närmaste timmarna: ta ut kycklingfilé(er) ur frysen för marinering och tillagning vid en senare tidpunkt. Handla – måste komma ihåg maskindiskmedel för jag tänkte använda diskmaskinen för första gången (haha, jag är inte snabb!). Gå på promenad, så långt som möjligt för att slippa gå senare. Sedan blir det pyssel hemma, antar jag, vilket antingen innebär att jag gör något slags nytta eller sitter vid datorn. Eller lägger pussel? Fast då borde jag ha skaffat mig en lampa att hänga över köksbordet… kanske läge att peta in ett besök hos Elektriska Svea före promenaden? Men nej, hemsidan visar att de stänger medan jag skriver och de öppnar inte igen förrän på måndag – det här är nackdelen med att vända på dygnet och/eller sova ut på lördagar. Nåja, då blev det ett beslut mindre att fatta.
Åh, det är så skönt att tänka på vad man ska göra snarare än att göra det. Ibland.
Apropå lampor, förresten, så besökte jag här i veckan Bolagret och återlämnade den fina lampan – på den sista dagen av de 14 dagarnas öppna köp. Och såvitt jag vet gick det bra, men jag har ju inte kollat om pengarna dykt upp på kontot ännu förstås… ja, att skriva är att bli påmind. Så jag kollade och jo, de finns där.
Eftersom jag skulle lämna tillbaka lampan åkte jag från jobbet tidigt, hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm och tänkte gå min vanliga väg, men ändrade mig och på andra sidan Hornsgatan står ingen annan än självaste MsGarbo. Och ler. Båda hade vi någon timmes ärenden framför oss och därefter varsin timme ledigt som därmed passade utmärkt för fika på Tullys. Pocketshop:en fick också sälja några böcker innan jag måste stressa iväg till min shiatsu-behandling. Sådana oväntade möten och fikastunder sätter en extra silverkant på tillvaron. Mer sådant!
Inatt drömde jag om fiket på hörnan, som jag fått låna efter stängning. Jag var där med en kompis och jag tror att vi bakade bröd eller liknande. Plötsligt började det komma in folk genom dörrarna, som jag missat att låsa, för det hade ju utan att jag märkt det blivit morgon och de förväntade sig förstås att fiket skulle vara öppet. Det var som om de varken såg eller hörde när jag försökte förklara att det inte var det. Morgonkoma och koffeinbrist? Jag försökte med varierande framgång få dem att förstå och undrade varför inte innehaverskan dykt upp och varför de struntade i mig och bara myllrade omkring på stället, som i drömmen innefattade även en stor restaurangdel och en källare med mörka sammetsbeklädda rum och korridorer – fick lite känslan av en gammal teaterlokal. Några av människorna lyckades jag till slut mota ut och jag lyckades också låsa den långa skjutdörren mot stationen, men dörren ut mot gatan var det värre med. Både låset och dörren var dåliga och det gick att klättra över grinden och sedan genom att bända lite i dörren skapa en öppning stor nog att ta sig in igenom. Vilket var precis vad några yngre herrar gjorde och sedan i princip bosatte de sig i rummen i källaren. En av dem uttryckte sin glädje över att det stod en dammsugare i ”hans” rum, så att han kunde hålla det städat och fint. Vilken fräckhet! Lokalerna blev alltså ockuperade och jag sökte förgäves efter min mobiltelefon för att kunna ringa innehaverskan och be om hjälp. Hjälplös är precis rätt ord för att beskriva hur jag kände mig. Och sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta hur det gick. Jag undrar om innehaverskan någonsin dök upp och om grabbarna blev avhysta eller stannade?
Jag läste hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt
– och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat rubriken i precis samma stil) och kände att jag gärna berättar min egen historia från i morse, på liknande tema.
Eftersom det sades på radion att det skulle bli varmt idag (över +20ºC) bedömde jag att det vore en god idé att välja de nya sandalerna (som jag hellre hade velat ha i grått eller beige och som i svart är snyggare i verkligheten än på bilden) och tunnare byxor än jeans. Jag sökte igenom mina garderober och hittade de lätta, fina grå byxorna jag levde i hela förra sommaren. Jätteglad blev jag, ända tills jag tog på mig byxorna och då insåg att båda underarmarna ledigt rymdes på tvären innanför linningen – så grymt mycket större jag måste ha varit för ett år sedan!! Det var ju bara att konstatera att de byxorna kan jag verkligen inte ha längre.
Jag trodde liksom aldrig att ett par av mina byxor kunde bli så mycket för stora. Var det någon som skojade, hade ersatt mina byxor med denna ballongmodell? Det kändes som ett skämt. Och min svårighet att förstå beror väl förmodligen på att jag aldrig tidigare genomgått en rejäl viktminskning – jag menar, normalt för mig har ju genom åren varit att lägga på mig kilon snarare än att tappa dem.
Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag informera om att vikten än så länge verkar ha ökat med bara ett kilo – jag var ju inställd på att det skulle bli flera (men klagar knappast om så inte är fallet) och kanske dröjer det ytterligare ett tag innan hela glykogenförrådet är återuppbyggt. Jag är beredd på det mesta.
Idag gladdes jag åt att väninnan, som trots att hon känner sig tämligen risig, har utgångspunkten att hon ska träna i morgon. Att vi ska träffas och träna alltså. Undrar om hon hade haft samma inställning om jag inte hade ställt frågan? Ibland är det ju så att man hoppas att den andra ska ha glömt så att man ska slippa.
Inför träningen känner jag faktiskt sällan något motstånd, vilket beror på flera olika saker. Det är hyfsat roligt att träna, men framför allt är det roligt att träffa väninnan – eller att veta att man troligen träffar någon annan man känner. Igår träffade jag hela tre stycken från min egen viktgrupp plus några andra bekanta. Som jag brukar säga: Itrim-anläggningen blir lite som en fritidsgård för vuxna.
Den tionde, och sista, gruppträffen i viktminskningsfasen var en sammanfattning av de föregående nio träffarna. Och så var det dags för vägning, förstås. Riktigt nyfikna har redan kollat på viktresultatsidan, men annars har jag gått ned exakt 21 kg sedan den inledande hälsoanalysen den 5:e februari. Det är jäkligt bra!
Men sedan kommer mitt lilla aber… det är faktiskt lite mindre än jag hoppats på. Jag valde ju att förlänga den här fasen med två veckor för att hinna komma ned så pass mycket i vikt för att jag fortfarande skulle ligga på rätt sida om min utvalda gräns även efter att jag börjat äta och kroppen byggt upp glykogenförrådet (inkl. ett par kilo vatten). Men om det fortsätter så här kommer det nog inte att bli så. Egentligen är det förstås inte viktigt på riktigt, men en liten besvikelse blir det.
Kanske borde jag sätta upp ännu tuffare mål avseende steg och träning, för att hålla minskningen igång? Å andra sidan, jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gå ned i vikt sedan också, bara inte lika snabbt som tidigare. Och jag misstänker att det är då det börjar bli tufft… när det går långsamt. Det är nog lätt att tappa sugen och tycka att det gör detsamma vad man gör. Den fällan kan jag förutse och vet redan att jag måste slå bort sådana tankar och bara ånga på.
Mitt problem just nu är vardagsmotionen (vilket man kan se på stegresultatsidan): förra veckans snitt ligger 1 700 steg under målet på 10 000. Bedrövligt. Måndag, tisdag, onsdag fixade jag (om än med viss ansträngning) och de resultaten ligger precis över 10 000 steg. Torsdag hände något och totalen hamnade strax under målet. Fredag halkade siffran ned ytterligare ett par tusen och på lördagen blev resultatet riktigt uselt. Jag hade planerat att gå och träna ensam (träningsväninnan jobbade hela helgen och kunde inte komma), men orkade bara inte ge mig iväg och kom totalt sett inte upp i mer än drygt 1 000 steg på hela dagen. Vilket kanske är mycket med tanke på att jag inte kom utanför dörren, i och för sig. Söndagens stegresultat var bra, men räckte inte för att kompensera bristerna.
Här kommer den tolkning av mitt problem som jag valt att göra just nu:
Problem: Jag får inte ihop en bra grundplåt (i form av steg) på vägen till jobbet.
Orsak: Ont om tid för att jag vaknar sent p.g.a att jag kommit i säng för sent.
Resultat: Stegunderskott som jag inte noterar förrän det blivit för sent att gå ut.
Åtgärd: Alarm i mobilen – påminnelse om att kolla stegräknaren tidigare.
Återstår förstås att se hur det fungerar, men det känns som ett bra första steg. Om jag nu varit sen på morgonen finns det ju, när påminnelsen kommer, ännu tid att kompensera den därför uppkomna stegbristen. Ett annat sätt att undvika att fenomenet uppstår är förstås att komma i säng i tid. Det jobbar jag också på.
En annan tanke man kan få är att även fritiden borde innehålla steg, t.ex genom att jag skulle ta för vana att promenera varje kväll efter att jag kommit hem från jobbet. Den åtgärden lockar mig inte, för jag värdesätter verkligen att få komma hem, varva ned och lägga alla måsten och borden åt sidan till någon annan dag.
Jo, det jag glömde skriva i föregående inlägg var att jag (i alla fall enligt Itrims skalor) gått från ”svår fetma” till bara vanlig enkel ”fetma”. Det kanske inte låter så skoj, men jag tycker det är skitbra. Nästa steg på den skalan, om jag nu törs tänka så långt, är ”övervikt” och därefter blir jag ”normal”. Kanske.
Tittar man enbart på mitt BMI ser det ganska illa ut, men om man i stället kollar på fettprocenten blir bilden lite annorlunda. Min kropp består visst av relativt mycket muskler, och då blir BMI:t (som ju baseras enbart på vikten) en smula missvisande.
Så det är verkligen så, att jag är någon sorts tungviktare. Och varför inte, det är väl inte för intet jag har tung metall i blodet.
Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.
Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 – om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.
Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.
Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.
En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går – vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga – kul med nåt att krympa i.
Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!
Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också – ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?
Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den ”godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!
Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.
Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.
Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.
Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.
De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.
Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.
Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.
Förra veckans hälsospårande räknades tydligen inte som en gruppträff och därmed var dagens träff den riktiga tredje. Det hade väl varit helt okej om det inte också innebär att det är vägning först nästa vecka. Jag som så hade sett fram emot att få ännu en remsa! Svart på vitt på att det går bra för mig.
På träffen fick vi resultatet från förra veckans övningar. Mitt var riktigt uselt – det kom inte ens in på papperet där man visade olika risknivåer och sådant. Och jag som ändå fått så mycket bättre flås de senaste veckorna! Men som det också stod: ”Du har en utmärkt förbättringspotential”, vilket jag tycker är stor humor och det är precis vad jag brukar säga som kommentar till usla resultat. Här finns allt att vinna! Det kan inte bli sämre.
Och några milkshakes har fortfarande inte inkommit. Tjejen jag frågade trodde att de skulle komma först i mitten av mars. Ska jag behöva blanda och klunka äckliga soppor flera gånger per dag ända tills dess? Jag som hade hittat en sådan funktionell modell med jordgubb till frukost, potatis/purjo till lunch, bar till mellanmål och så milkshaken till middag. Perfekt variation.
Eftersom jag sedan igår kväll har känningar av en annalkande förkylning avstod jag efter mycket velande från att träna, trots att jag hade med mig träningsväskan. Jag tror att det var ett bra beslut, även om det känns lite surt att inte få träna. Jag menar, det blev ju inte ett enda pass i förra veckan så jag känner att jag har en del att ta igen. Måtte jag inte falla ur nu!
Annars fortsätter den goda trenden med lunchpromenader. Idag var det lite tveksamt med tanke på förkylningsantydan och kollegornas varningar om gräslig kyla där ute, men vi gick iväg i alla fall (om inte annat så behövde jag köpa snus och kollegan behövde mat) och valde en liten försiktig runda. Den kändes bra, men nästan snopet kort så vi bestämde oss för att ta en runda till. Visst var det kallt, men ändå inte för kallt. Allt som allt blev det en rätt okej sväng på ca 3800 steg. När vi passerade passade jag på att besöka banken och boka in en tjänsteman för tillträdet nästa fredag, så nu är även det fixat.
Förresten, stegsidan är uppdaterad med förra veckans snitt som ser väldigt bra ut på bild så där, men jag måste erkänna att tre av dagarna nådde jag inte upp till målet (som ändå är lågt satt). Och två av dagarna dubblade jag relativt målet. Jag behöver skaffa mig bättre rutiner i vardagsmotionerandet.
Det märks att jag tappat ett antal kilon, för jeansen sitter inte längre åt utan känns som pyjamasbyxor. Rymliga. Och skärpet drar jag åt två hål till. I spegeln kan jag skönja dragen av en äldre upplaga, d.v.s en yngre version, av mig själv. En mindre och nättare sådan. I morse tog jag på mig kläder som sitter åt runt kroppen och hade inga större problem med det. Det är sådant som hade varit helt otänkbart för en månad sedan.
Den största skillnaden sitter givetvis i huvudet. Jag känner mig smal och smärt och smidig trots att jag vet att jag fortfarande är rätt rejält överviktig. Men det är en förbaskat bra illusion, som gör mig glad. Och i och med att jag som sagt känner mig smal så agerar jag också som om jag var det. Jag går raskare och eftersom jag inte tvivlar på att jag ska orka så funkar det. Och samtidigt skaffar jag mig också allt bättre kondition. Jag befinner mig i en god cirkel, eller en positiv spiral. Vilket som.
Det blev dåligt med steg på förmiddagen, vilket förbättrades betydligt vid lunchtid då jag fick PF med mig på promenad för andra dagen i rad (min ordinarie fotgängare var frånvarande). Vårt travande omkring i närområdet gav ungefär 3500 steg.
Efter väl förrättat värv satt jag kvar på kontoret för att varva ned och dona med bloggen och noterade då att min ungefär enda väninna på jobbet ännu inte gått hem. Eftersom jag vet att hon färdas per apostlahäst frågade jag om hon var på väg snart och ville ha promenadsällskap. Det var och ville hon.
Tillsammans gick vi ungefär halva vägen mot mitt hem och jag kände mig pigg och fräsch och kunde prata utan problem, trots att vi höll en ganska hyfsad hastighet. Förr när vi gått samma sträcka har tempot p.g.a. mig varit betydligt lägre och jag har blivit betydligt mer andfådd. Hon märkte också skillnaden.
När vi sedan skildes åt kände jag hur jag verkligen inte ville åka tunnelbana så jag fortsatte bara att gå. När jag kom hem var jag inte så värst trött, trots att jag hållit ett bra tempo från början till slutet. Hur länge jag gick vet jag inte, men jag fick ihop ungefär 7000 extra steg på den promenaden. Ett riktigt bra resultat för en dag som började med dörr-till-dörr-resa.
Jag hann inte mer än komma innanför dörren så blev jag till min förvåning visad till vågen. Förvåning därför att i mitt stilla sinne var det först nästa vecka det var dags för vägning. Det är något jag sett fram emot. Vågen visade på 3,9 kg mindre än vid hälsoanalysen för 13 dagar sedan. Och det känns också. Byxorna sitter störande löst så jag ska ta skärpet i drift igen.
Det märks skillnader på andra sätt också. Om vi nu bortser från mitt väldigt glada humör (som säkert också kommit av annat) så är det mycket lättare att andas. Och att röra på sig. Jag tappar inte längre andan helt av minsta ansträngning.
På träningen körde jag förhållandevis hårt, men kunde ändå samtidigt prata med de andra som tränade. Jag nådde heller inte riktigt upp till den övre pulsgränsen. Det är nästan lite konstigt att det märks skillnad så snabbt, men det gör det.
Det var riktigt roligt att träna idag och jag hade nog tagit ett extra varv om inte klockan närmat sig stängningsdags.
Matmässigt funkar det alldeles utmärkt. Jag äter rätt saker på rätt tider och dricker tillräckligt mycket vatten. Oftast mer. Jag har tränat helt enligt plan och alla utom en av dagarna har jag klarat mina stegmål med råge. Jag är på spåret. Bra jobbat!
Jag blir hungrig mellan målen, men ändå inte sugen på att äta. Det är en lite konstig känsla. Fortsätter det så här borde det inte bli några problem att klara resterande 9 veckor, men jag gör mig inga illusioner och räknar kallt med att det kommer svackor. Det är först då man vet av vilket virke man är gjord.
Nuheter: 
Mia is a geek 
Tryckt & kränkt