Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘läsfåtölj’

Piratboken tog slut

Jag steg upp före tuppen, klädde på mig myskläderna och slog mig ned i den frilagda läsfåtöljen tillsammans med Piraterna. Den tog slut väldigt snart.

Boken finns att köpa eller ladda ned – prova även via Google. Men läs den om du inte redan gjort det och är det minsta intresserad av (samt oinsatt i) historien om konflikten mellan den s.k. piratrörelsen och den s.k. upphovsrättsmaffian.

Trådlös i läsfåtöljen

Detta inlägg innebär uppfyllandet av min trådlösa läsfåtöljsvision enär det alltså skrivs från just läsfåtöljen, med Mac:en uppkopplad via det (sedan igår) nya trådlösa nätverket som verkar fungera bättre än det gamla.

Ett öppet trådlöst nät som heter ”Sharing is [still] caring” kan lånas.

Undrar förresten om jag kan sitta nere på fiket och blogga också?

Förtydligande: Alltså, jag sitter inte naken i fåtöljen.

Ledig frossarfredag med Idol

En hel lång ledig dag hade jag framför mig när jag steg ur sängen i morse. Fantastiskt, härligt, välbehövligt. Tid att göra både ditt och datt jag tänkt på.

Hur det nu kom sig så kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle göra först eller sist eller alls, så jag tröttnade på velandet och tog resolut på mig skor och jacka och halsduk (handskar behövdes inte vid drygt 11 plus) och gav mig ut på vandring. Söderut, över bron och mot den berusade barolon fick det bli.

Ungefär en timme och närmare 7000 steg tog det och jag hann höra ett helt avsnitt Java Posse-nyheter och varm blev jag också till slut, när jag väl närmade mig målet. Gick in på stormarknaden, grabbade tag i en korg i vilken jag plockade ned strumpor, värmeljus, tistelolja och sedan kom jag fram till ostdisken. En rejäl bit Berusad Barolo, ett par centimeter getrulle, en bit… Chaumes, hette den. Och sedan serranoskinka, prosciutto, nötter, choklad och snacks. Här skulle frossas.

Såg en timme av Sweeney Todd och fascinerades över skådisarnas sånginsatser, men bytte sedan till TV, där så småningom Idol 2008 började.

Loulou sjungandes SOS var ingen höjdare. Hon ringaktar en riktig klassiker.

Nu efter pausen utlovas Lars med Money, money, money… och han ser ut att vara förklädd till just Sweeney Todd. Det blir verkligen intressant att se och höra vad han gör av låten. Nu, strax!

Ah. Stor show. Och roligt som fan. Fast jag vet inte om jag kanske skulle kalla det för en hädelse? Men nej, jag tyckte det var uppfriskande – jag gillar det här. Fantastisk låt, har jag alltid tyckt. Älskar pianot i den. Och dramat.

Alice då. Undrar vad hon gör? Hon har helt rätt i att man som svensk måste ”kunna” sin ABBA. Lay all your love on me ska hon sjunga.

Och ja, hon är bra. Den första som visar vederbörlig respekt för materialet. Och hennes röst är vass. Alltså, i positiv bemärkelse. Knivskarp. Men Michael Michailoffs version i Fame Factory var ändå en större upplevelse. Reggae.

Jaha, Robin E då. En rocker borde kunna göra ABBA bra, tycker jag. King Kong Song? Tänkte jag när jag såg skivfodralet och blev nostalgisk – den plattan har jag. Men nej, det blir Waterloo. Well, det kan väl funka, antar jag. Vi ska höra…

Japp. Det låter rock och konstigt vore väl annat när både sångaren och låten är rock. Med dansbandssax. Haha. Jag skulle önska att den här versionen hade dumpat just det inslaget. Men han framför den bra. Det ser ut som om han tar låten på allvar och det måste man ju göra om man är en artist värd namnet. Den satt! Han gör låten som… ja, som den gjordes då. Som den ska göras. Skitbra!

Anna säger sig åtminstone respektera ABBA och deras låtar – efter att nu ha sett ABBA-filmen, men jag är besviken på att hon egentligen inte tycktes ha hört dem innan. Mamma Mia då… tja, kan Meryl Streep sjunga den så kan väl Anna?

Och ja, det kan hon. Och jag tycker att hon gör det bra. Hennes röst passar bra för den här låten. Hon känns visserligen inte helt hundra i ton- och annan säkerhet från början, men det tar sig längre fram i låten. Bra! Jag gillar hennes djupa röst.

Efter pausen blir det Kevin som ska sjunga Gimme, gimme, gimme… Hm, ”a man after midnight”?

Och där börjar han. Fan, vad han är bra på att sjunga! Så smidig i rösten, liksom. Och jo, han är en riktig discosnubbe, som gör den här sortens låtar riktigt bra. Och han rör sig bra. Men jag vet inte… låtvalet känns ändå inte riktigt rätt. Han tappar liksom i energi vartefter låten framskrider, känns det som. Men jag tror att han sjöng ”your love after midnight” i alla fall.

Robin B. Han känns mer snygg än skönsjungande och jag får erkänna att jag inte har positiva förväntningar. Does your mother know. Njae?

Men tja… han låter faktiskt lite bättre än jag förväntat mig. Och den lila skjortan är snygg och låten bra. Men alltså, jag får nästan känslan av en dansbandnisse. Bra att han gör några sångmässiga utflykter, men det blir för lite rock för min smak. Och han rör sig ungefär lika smidigt som en sågbock.

Lille Johan då. Han har sin stil, och jag misstänker att den skär sig mot ABBA.

The winner takes it all. Här vet jag inte alls vad jag ska skriva. Han är konsekvent – det är Johan Palm[tm]. Jag kan faktiskt inte säga om jag gillar det eller inte.

Oj, jag trodde att det var slut, men vi har ju Sepideh kvar. Jag tror att det säger lite om hur intressant hon är… Hur bra hon än är på att sjunga, brukar hon vara rätt tråkig att se. Dancing Queen. Tänkte väl att den låten måste vara med.

En låt i hennes stil, men det här är den sortens sångerska som jag inte alls fastnar för. Hm, hon sade något innan om att inte avvika från originalet, men det gör hon ju. Lite. Jag tycker att hon gör det bra, men efter halva låten har jag tröttnat.

Jag tror att det ikväll står mellan Sepideh och Robin B. Sepideh får åka hem.

Undrar om jag ska ta och se färdigt på Sweeney Todd?

Svar på tal, snowflake? Förresten har jag nu läst den sista Harry Potter-boken också. Livet blir så mycket bättre med en läsfåtölj, även om fotpallen är i fel färg. Ungefär fyra veckor trodde man att det skulle ta innan jag fick en ny fotpall och under tiden fick jag gärna använda den gamla, så jag har suttit rätt många kvällar och läst i min nya fåtölj. Jag trivs i den! Skönt också att ta i drift även det tredje rummet i lägenheten. Så känns det inte som ett så stort slöseri med pengar.

Leverans av läsfåtölj

Idag ringde någon från Mio och ville leverera möbler till mig. Jag fick välja mellan tidsluckorna 14-18 resp. 18-22. Jag valde 18-22, men fick ändå stressa hem.

Strax före 20 ringde telefonen och jag fick gå ned för att … tja, skriva på och hjälpa till att bära var det väl. Fåtöljen gick nätt och jämt in i hissen ens efter att den skyddande wellpappen tagits bort. Och knappt genom dörren till biblioteket (där den ska stå). Fotpallen i sin nätta kartong bjöd inte på sådana svårigheter.

Jag drog av skyddsplasten från fåtöljen, monterade benen och reflekterade över att tyget såg glansigare och lite sladdrigare ut än jag väntat mig. Jag letade reda på de gamla tygproverna och jämförde, bara för sakens skull, men det var rätt.

Sedan var det dags att packa upp fotpallen, som visade sig vara… brun!?

Jag beställde ju en fotpall klädd i mörkgrått tyg och på etiketten står det också mycket riktigt ”d. grey”. Lik förbaskat är tyget på den levererade fotpallen brunt. Så det blir att reklamera. Suck, sådant onödigt jobb skulle jag så gärna avstå.

Min mörka sida är i allra högsta grad upprörd och irriterad över felleveransen och målar upp allehanda dystra scenarier. För det kan inte komma något gott av en sådan här miss. Det är jag och ingen annan som drabbas och får lida för att någon idiot och klantskalle gjort fel. Och nu ska jag då behöva vänta 7-8 veckor till.

Min mindre mörka sida har nog gått och lagt sig, men om den var vaken skulle den förmodligen kvittra något om att ”Shit happens och man vet aldrig vilka trevligheter detta kan innebära – vänta och se!”. Hm, det är nog tur att den sidan sover för annars skulle jag gladeligen banka den i skallen. För att den har rätt. Det här kan ju faktiskt leda till något bra… också. Möjligheter lurar alltid i vassen.

Väntar läsfåtölj

Sitter uppe för sent, som vanligt.

Jag har äntligen beställt min läsfåtölj. Den levereras sent i oktober, gissar jag. Mörkgrått, slitstarkt tyg. Svarta ben. Och så den tillhörande fotpallen, förstås.

Nästa aktivitet blir att provligga madrasser. Det låter roligt, fast ändå inte. Tidsödande och svårt… jag hoppas att det inte finns alltför många varianter.

En halv Mio-pudel

Jag ångrade mig. Stod på busshållplatsen och väntade i nästan 10 minuter och sedan kändes det inte rätt att åka dit ut. Hur skulle jag göra, egentligen – bli arg och skälla på någon och/eller tvingas välja ut nya tyger eller kanske rentav beställa fåtöljen på stående fot, utan att ha sett hur tygerna ser ut i min miljö? Och kanske, kanske låg ändå tygproverna och väntade hemma på hallmattan? Antingen i dagens skörd, eller sedan tidigare. Jag menar, det är ju inte precis som att jag har kikat i högarna som hunnit samlas. Vid sidan av dörren ligger en bunt hopvikta kartonger och diverse tidningar, som alltså ska tas med till därför avsedda avlämningsplatser nere på gården, och intill dessa landar den inkomna posten som jag bara klivit över i minst en vecka. Det vore onekligen pinsamt att ha åkt ut till Heron City och skällt på någon stackars Mio-anställd, för att sedan komma hem och hitta tygproverna på hallmattan. Även om ingen annan fick veta.

Så jag vände på klacken och bestämde mig för att fortsätta med Java Posse-gängets röster i öronen (jag är faktiskt osäker på om jag skulle lyssna på dem även om inte Dick Wall var och lät så ljuvligt brittisk), men skulle jag ta tunnelbanan eller promenera? Jag valde att promenera, åtminstone en bit, för att hinna lyssna ordentligt. Om än himlen var mörkt och hotande grå hade jag dock inte känt en droppe regn, så det var värt att chansa. Eftersom jag hade varken jacka eller paraply hade jag blivit rejält blöt och kall om det regnat. Men det gjorde det inte, och promenaden var så behaglig, och lyssnandet underhållande, att jag fortsatte tills jag gått hela vägen hem. Någonstans mellan 7500 och 8000 steg blev det (jag tog den längre vägen, över den andra bron) och ungefär en timme. Jag reflekterade över att jag inte kände mig trött vid hemkomsten. Lite varm möjligen (men bara lite). Det är stor skillnad mot förr.

Väl hemma kollade jag igenom posthögen innanför dörren och hittade… japp, ett kuvert med tygprover. Så jag gjorde inte helt rätt i att känna mig blåst av Mio. Kuvertet var dock poststämplat den 14:e, tio dagar efter mitt besök, så det känns inte som om jag hade helt fel heller. Sedan vet man förstås inte om det var Mio-personalen eller tygfirman som sjabblade, så okej. Mio får väl vara oskyldiga tills annat eventuellt bevisats. Hm, nu måste jag ju välja ett tyg…

… vilket inte blev särskilt svårt alls, när jag väl tittade ordentligt på dem. Det som var fulast från början känns bäst nu. Och verkar mest praktiskt, så jag tror att det blir alldeles rätt. Egentligen är dessa mörkgrå tyger så pass lika varandra att vilket som helst av dem säkert skulle funka. Jag tror inte ens att man kommer att tänka på tyget när väl fåtöljen står på plats, så allt besvär kring väljandet är nog egentligen ganska onödigt. Men jag behöver tid för att förankra mina val och beslut, annars är risken stor att jag ångrar mig senare.

Så… då gäller det bara att hitta tid att åka dit ut och handla. Kanske i morgon, efter träningen? Eller jag kanske skulle handla först och träna sedan? Det borde gå ungefär på ett ut eftersom båda stänger åtta, men det sistnämnda vore nog mer praktiskt fast det ökar risken för att det inte blir något tränande. Det var meningen att jag skulle få träningssällskap, men väninnan har av hälsoskäl hoppat av, så jag har ingen annan driv- eller dragningskraft än min egen. Äsch. Jag kom just på att jag har bokat tvättstugan, så det blir bara träning och dessutom hyfsat tidigt – ingen tid för utflykter. Kanske på torsdag, då jag visserligen ska träna igen, men inte tror jag har något annat inbokat.

Uppförsbacke

På de flesta fronter går det tungt nu, om jag ska vara ärlig. Och ärlig, det är väl något man ska vara? Det var en dum fråga, för det är ju jag som ger svaret och ja, jag tycker att man ska sträva efter att vara ärlig så långt det känns rimligt. Naturligtvis finns det många fler nyanser än så i ärlighetsväven, men det är ju inte den jag ska måla upp nu så vi lämnar det därhän.

Kanske, möjligen, att det börjat lätta lite på jobbfronten såtillvida att jag faktiskt får lite liv i hjärnan innan det är dags att lämna kontoret. Och nästan kommer i tid på morgonen. Och när det gäller träningen har jag kommit igång bra. Förra veckan blev det tre pass, som det skulle, och den här veckans pass är också inplanerade och med den nya spelaren (det blev en Creative ZEN) hoppas jag att det ska bli lättare att komma ut och promenera också – har laddat den med musik, Java Posse-avsnitt och jPod (ljudbok). Så här efter semestern har det blivit mycket lite gånget under en dag. Morgnarna rymmer ingen tid för promenader och eftersom lunchen intas på restaurang med kollegorna glömmer jag helt promenadaspekten. Förutom att tiden blir kort.

I övrigt är det tungt. Känns det tungt. Går det tungt.

Jag fuskar fortfarande med maten och unnar mig en del godsaker jag alls inte borde äta eller dricka. I fredags var jag på krogen med den återfunna väninnan och firade en händelse i hennes liv, och givetvis var ju det ett sådant där särskilt undantagstillfälle då jag kunde unna mig. Och det gjorde jag med råge. Drink före maten, förrätt, varmrätt och efterrätt – utan några som helst reduktioner (annars brukar jag ju t.ex alltid be att få grönsaker i stället för potatis). Vin till maten. Drinkar efteråt… mycket gott och mycket trevligt förstås, men alldeles för mycket kalorier. Och det där hängde liksom med i flera dagar. Igår hade jag plötsligt, givetvis mot bättre vetande, köpt (och tryckt i mig!) en påse… ja, vad hette det nu? Ostringar, tror jag det kallades. Ungefärligen ostbågar, i ringform, med sourcream/onion-smak. Jag tröttnade efter ett par nävar, men åt ändå upp hela påsens innehåll. Smart.

Jag har funderat en del över hönor och ägg, men inte kommit på något som känns klockrent. Jag är nog för petig i min krav på bevis. Det handlar om en allmän känsla av tristess, som spiller över på alla områden. Tydliga tecken på att något inte är riktigt bra är just att jag missköter mig på matfronten. Och att hemmet börjar se ut som ett skrotupplag. Fast det är ju också möjligt att det är skrotupplaget som skapar känslorna och inte tvärtom. Svårt att veta.

Och så är jag sur på Mio som verkar lura och bedra mig hela vägen. Först fick jag löfte om att få låna hem tygproverna lite längre än bara över natten om jag kom tillbaka på en vardag och sedan, när jag gjorde just det, fick jag veta att det minsann inte alls gick för sig. Damen jag då pratade med lovade att beställa tygprover, som då skulle skickas hem till mig och komma inom några dagar. Sedan dess har det gått två veckor och inga tygprover syns till… jag börjar tröttna så smått och funderar på andra möbelaffärer på närmare håll som kanske faktiskt vill sälja en läsfåtölj till mig. Det är en rackarns tur att jag inte är deprimerad och apatisk. Eller, i alla fall inte så mycket. Eller aggressiv, för den delen. Ibland undrar man vad som är meningen med allt.

Äh, vad fan… det går en buss (till Mio) om en kvart. Jag tar den.

Etikettmoln