Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘internet’

Modermodemet ser oss alla, hela tiden

Efter att, som alltför ofta på sistone, ha jobbat så länge att jag bara nätt och jämnt fortfarande har tillåtelse att vistas på kontoret, lyssnade jag på hemvägen (det blir ofta så när det hunnit bli sent och jag är trött i ögonen så att läsning inte lockar) på Kodsnack avsnitt 26, som döpts till ”Modermodemet ser dig”. Och i det avsnittet pratades det precis som vanligt om en massa intressanta saker. Det är få avsnitt av Kodsnack som inte engagerar, även om inte alla sätter avgrundsdjupa spår.

Det slår mig om och om igen att jag verkligen blir glad av att lyssna på Kodsnack. Killarna är oerhört vettiga och befinner sig på precis rätt ställe på skalan mellan… äh, jag vet inte vilka skämtsamma ytterligheter jag ska dra till med. Kanske är det bara så enkelt att jag är utsvulten på kodsnackare. Jag skulle verkligen önska att jag var omgiven av den sortens människor i min vardag, men så är det tyvärr inte. Visst, sambon är väl ungefär en sådan människa, men en sambo gör ju ingen klan.

I morse, på vägen till jobbet, hade jag tänkt läsa vidare i Code Complete – det vore ju bra att bli klar med boken någon gång, tänkte jag – men kunde strax konstatera att det var alldeles sant som det meddelats mig per e-post. Att jag inte längre (tack vare min arbetsgivare) har fri tillgång till Safari Books Online. Det som var så bra!

På jobbet läste jag mailet mer noggrant och kunde konstatera att jag i stället kan beställa något som kallas Safari Flow, vilket kostar min avdelning en liten summa för ett års tillgång. Jag beställde så klart genast, för det var inte någon summa så stor att chefen borde behöva säga nej. Och chefen godkände min beställning, så nu väntar jag på bekräftelse (och instruktioner, antar jag) från leverantören.

Jag tänkte en kort liten tanke om att skaffa mig ett privat abonnemang, fristående från arbetsgivaren, men efter att ha läst på webbplatsen känns det inte värt det.

Det är väl Safari Library jag i första hand skulle vara intresserad av:

Safari Library

Unlimited access to the premiere
reference collection of books,
videos, and courses.

€34.99 per month after trial

Fatta, flera hundra kronor i månaden – det är rätt mycket pengar, särskilt som man oftast inte läser den här typen av böcker kontinuerligt. Allt över hundra kronor per månad är för mycket, nästan oavsett vad det är för abonnemang det handlar om.

Det jag tror att jag beställt via arbetsgivaren är Safari Flow, som nu när jag nu läser om tjänsten på webbplatsen inte låter alls särskilt lockande. Visst, jag är bra på att måla fan på väggen, men tänk om jag inte får läsa böckerna på vanligt sätt, utan tjänsten väljer böcker åt mig och bara låter mig läsa väl valda delar ur dem? Hu!

Safari Flow

Tell us what you’re working on, and we’ll guide
you through the world’s largest technology,
business, and design library.

€24.99 per month after trial

Det kanske låter fint och är bra om man inte har någon aning om var man ska börja, men jag tycker fortfarande att det låter obehagligt. Jag får mental klaustrofobi och ser framför mig hur jag blir tvångsmatad med boksidor jag aldrig skulle ha valt själv.

Jag måste väl ha berättat hur jag mycket avskyr när leverantörer har bestämt hur jag ska använda deras produkter? Låt mig välja och bestämma själv, tack! Jag har svårt för grafiska användargränssnitt just därför att någon där bestämt vad jag ska kunna göra och inte. Nej, tacka vet jag kommandoraden i ett Unix-baserat system!

Lite spelar det också in att det antyds att jag förväntas lämna ifrån mig information. Jag har väl aldrig varit särskilt meddelsam, men i dessa övervakningstider är jag mindre benägen än någonsin att vilja lämna ut någon information om vad jag gör.

Och här är det jag börjar hitta tillbaka till där jag befann mig i början av inlägget. Kodsnack-killarna pratade nämligen om det utrullande övervakningssamhället och vad jag förstår spelades avsnittet in någon gång i samma veva som det började avslöjas vilken härva av massövervakning vi idag faktiskt sitter i. Och de utryckte precis samma oro som jag själv känner över den aktuella utvecklingen och det där otäcka sluttande planet vi halkar omkring på. Jag vet inte riktigt om jag ska bli glad över att fler vettiga människor delar min oro, eller ledsen över bekräftelsen. Jag menar, om de också tänker så är det förmodligen inte bara jag som är paranoid.

Jag rekommenderar verkligen att ni lyssnar på avsnittet, även om ni inte är särskilt intresserade av kodsnack – just det här avsnittet handlar om så helt andra saker. Särskilt för mina piratvänner tänkte jag mig att diskussionen är intressant att höra.

Avsnittet jag lyssnade på i morse fick mig att fundera på var och i vilken typ av verksamhet jag egentligen borde jobba. Tankeväckande. Och i kvällens avsnitt nämndes bland annat bristen på etiska riktlinjer för programmerare, vilket också får mig att tänka och reflektera – nu över andra delar av min tillvaro än ren teknik.

Och för övrigt gladde det mig när man påbjöd läsning av H.P. Lovecrafts The Call of Cthulhu inför ett kommande* avsnitt – det var inte alls länge sedan jag skaffade Lovecrafts samlade verk i e-form, så då kan jag enkelt läsa den utvalda historien! Har parkerat avsnittet om Pushing Ice (Alastair Reynolds), som jag ännu inte läst.

* = ja, jag vet att jag ligger långt efter – har inte hört mer än 25 av hittills 44 avsnitt.

Slutligen (for my records): idag fick jag några viktiga saker uträttade på jobbet, efter att ha prokrastinerat å det grövsta och fått gjort en massa annat som hade lägre prioritet. Ibland går det bara inte att göra annat än vad hjärnan tycker sig behöva.

Annonser

Digital bokhandel är ett skämt

En fråga jag brottas med när jag numera ska köpa böcker är i vilken form jag ska köpa dem. På sistone har jag huvudsakligen lyssnat på böckerna om Harry Dresden, även om jag också sporadiskt och parallellt läst lite på papper/platta. Jag har alltmer förlikat mig med tanken på att läsa på min iPad eller mobiltelefon.

Jag skulle faktiskt idag gärna köpa mina böcker i elektronisk form, men… hur kan jag då låna ut dem utan att samtidigt tvingas låna ut min iPad (eller annan enhet på vilken boken läses)? Det är där någonstans jag får problem med konceptet. Det är ungefär samma, för övrigt, som när man försöker sälja på mig lösningar som ger en (!) anslutning där jag idag är obegränsad. Digital-tv, mobilt bredband… nej tack!

Och det här med att jag enligt Amazon får köpa mina pappersböcker var som helst ifrån, medan Kindle-versionerna endast går att köpa från .com – för att få handla från .co.uk måste jag vara UK resident. Hallå?! Det har alltså inte blivit ett dugg bättre sedan förra gången jag ville köpa digitala böcker och de är fortfarande dyra. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara i vissa fall till och med dyrare att köpa en digital produkt än en fysisk. Enligt min mening borde en digital produkt kunna vara mycket billigare eftersom exemplarframställningen såväl som distributionen är i det närmaste kostnadsfria. Vad är det för fel på den här branschen? Rättigheter?

Följande böcker har jag nu köpt:

  • The HDR Book: Unlocking the Pros’ Hottest Post-Processing Techniques: Unlocking the Secrets of High Dynamic Range Photography – Rafael Concepcion
  • Clean Code: A Handbook of Agile Software Craftsmanship (Robert C. Martin) – Robert C. Martin
  • Domain Specific Languages (Addison-Wesley Signature) – Martin Fowler, Rebecca Parsons
  • Growing Object-Oriented Software, Guided by Tests (Beck Signature) – Steve Freeman, Nat Pryce

Dispatch Estimate: 26 Nov 2011 – 1 Dec 2011. Jag beställde alltså än en gång i pappersformat. Det borde ha varit enklare och billigare att köpa i elektronisk form.

Att (nästan inte) köpa digitala böcker

Kollegan, GP, undrade om jag inte skulle köpa en Kindle att läsa böcker på. Den tanken hade jag inte ens tänkt eftersom jag hela tiden suktat efter ett mer mångsidigt device, en iPad eller Galaxy Tab. Jag måste erkänna att jag inte visste mycket om Kindle, förutom att det är en Amazon-produkt och att man tydligen säljer en hel del böcker för plattformen.

Alltså surfade jag runt lite för att skaffa mig en uppfattning om vad en Kindle är, kan och kostar och upptäckte då att Kindle inte nödvändigtvis behöver vara en fysisk sak som kostar pengar, utan även finns i kostnadsfria mjuka versioner. Det vill säga som programvara. Kindle finns för både Mac och Android, vilket av naturliga skäl gjorde mig nyfiken och eftersom jag ändå inte tänker köpa en renodlad läsplatta innan jag vet att jag står ut med att läsa böcker på display så bestämde jag mig för att prova Kindle i mjukvaruversion. En provbok kunde jag tänka mig att köpa i rent studiesyfte.

Sålunda installerade jag både Mac- och Android-versionerna och inledde därefter jakten på min första e-bok. Det fick bli en bok som jag inte är säker på att jag skulle vilja ha i fysisk form, Dead Witch Walking. Den är första delen av Kim Harrisons Rachel Morgan / The Hollows-serie ur vilken jag häromsistens råkade köpa den nionde delen. Fånigt.

Varifrån skulle jag då köpa boken? Well, Amazon verkar väl logiskt – trots allt är väl Kindle deras produkt. Så jag surfar in på Amazon.com och letar reda på boken i Kindle-version. Det finns två varianter och jag väljer så klart den billigaste.

Jag borde egentligen inte bli förvånad när Amazon nekar mig att köpa den här boken – liknande saker har hänt förut.

Nehej, jag klickar väl på länken för att se vad de kan erbjuda oss som sitter i Europa. Givetvis kostar den lite mer:

Jag surfar in på Amazon.co.uk för att kolla läget och får ungefär samma svar som förut, bara det att jag den här gången får upp meddelandet direkt, d.v.s så snart jag gör en sökning mot Kindle Store efter min utvalda bok.

Amazon.co.uk | The Kindle Store at Amazon.co.uk is for UK customers only.  Shop titles available for Europe at the Amazon.com Kindle Store.

Men tack för att jag får känna mig så oändligt välkommen på er fina e-handelsplats. Min pengar duger alltså inte.

Här gav jag upp och tänkte, vaffan det är ju bara 65 spänn – det kostar mer att hålla på och krångla. Så jag beställde Kindle-boken från Amazon.com för $10.03, men jag lovar att detta inte gav mersmak. Jag är absolut villig att spendera rätt mycket pengar på olika sorters kultur (vilket inte minst alla regelbundna läsare av min blogg torde vara väl medvetna om), men att köpa digitala produkter från Amazon är mer irriterande än något annat. Inte minst störde det mig att jag strax efteråt upptäckte att jag minsann så gärna så kan få köpa pocketboken för $7.99. Eller £4.49. Vilket motsvarar 52 resp 47 kronor. Jämför det med Kindle-versionen jag köpte som kostar ungefär 65 kr. Vadan denna skillnad, åt fel håll?

Och så undrar man varför folk inte köper digitala produkter!?

Det enda positiva med det här köpet var väl egentligen bristen på leveranstid – där är digital shopping fantastisk. Och så att jag har fått min nyfikenhet stillad. Nu vet jag hur Kindle på Mac respektive Android funkar. På ett ungefär.

Förmodligen kommer jag inte att läsa färdigt den här boken inom överskådlig tid. Androidens display känns för liten och datorn… well, där har jag så mycket annat att göra. Och så verkar den inte så där jättespännande heller. Eller så är det läsning på display som inte riktigt passar mig. Undrar om den finns som ljudbok? Måste förstås kollas…

Jodå, CD-boken kostar 261/499 kr hos Adlibris. 252/262/501 kr hos Bokus. £15.49 (161 kr) hos Amazon.co.uk. $22.79 (148 kr) hos Amazon.com. Det finns en torrent på The Pirate Bay, Dead Witch Walking. Leveranstid ett par timmar.

Integritet och öppenhet [på nätet]

Jag läser hos Emma Opassande om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat – ja, eller i varje fall varit högaktuellt i många år. Hon skriver i Finns det något sätt anonymitet och offentlighet kan samexistera utan det “skär sig”?:

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskar att jag valt att vara anonym online. Krascherna mellan nätliv och arbetsliv är alldeles för många och för onödiga, för att man inte ska känna så emellanåt. Ja, alla de där sakerna och fler, tänker jag på. Ofta. Precis de här funderingarna snurrar runt hela tiden för ganska många, inbillar jag mig och det är inte enkla frågeställningar precis.

Det går inte att veta vad det är som kan användas “mot” en längre ner i livet. Det borde vara tryggt att diskutera online och delta i samhällsdebatten inte minst. Det borde vara helt självklart att man ska kunna engagera sig i frågeställningar utan att riskera repressalier i vardagen i form av minskade möjligheter till framtida anställning. Men några sådana garantier finns såklart inte, vars betydelse underskattas ständigt när just anonymitet online debatteras.

Där sätter emma fingret på den ursprungliga anledningen till att jag inte registrerade mig på Facebook – jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle använda mitt nick eller afk-namn. Och vad skulle jag göra när de båda världarna möttes, vilket då kändes, och med tiden blivit ännu mer, oundvikligt? Major dilemma. En del av problemet upplever jag redan idag i och med att det är rätt många kollegor, inkl chefer av olika slag, som har adressen till min blogg – även om jag tror att det ändå är rätt få av dem som bryr sig om att läsa. Men det kan ju mycket väl hända att precis vem som helst som känner mig i yrkeslivet läser det jag skriver och då skadar det inte att tänka på hur man för sig och sin svans. Tyvärr.

Ja, jag censurerar mig och känner mig egenhändigt hämmad och begränsad i mitt bloggande här och funderar med jämna mellanrum på att börja om på nytt som helt anonym. Någonstans. Det som hindrar mig är att det ju var så jag började även detta. Förr eller senare kommer jag att sluta vara anonym eller semianonym, vad jag än tror idag.

Vad gäller Facebook har jag också mer och mer känt att jag inte vill sätta mig i händerna på något stort och amerikanskt med M$ inblandat. Jag känner instinktivt att det inte är bra med den sortens koncentration av användardata och -information och väljer idag aktivt att stå utanför. Men vänta bara när Diaspora kommer igång! Eller… jag känner i alla fall hopp om möjligheter – även om frågan kring vilken identitet man ska välja förstås kommer att vara lika aktuell där.

Det andra citerade stycket förklarar varför jag fortfarande, efter 14-15 år på nätet, inte skriver under mitt fulla namn. Alltså, det där som skatteverket har i sina register. Jag vet ju inte hur det jag gör på nätet kan komma att användas emot mig i framtiden och då verkar det säkrast att hålla sitt namn obefläckat. Eller så obefläckat det nu går – jag använde en gång i tiden namnet i tjänsterelaterade frågor… och dryga tiotalet år senare ligger mina ord fortfarande kvar.

Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag skrivit under pseudonym, även om om det inte ens är något kontroversiellt det handlar om. Det är uppenbarligen så som det sägs: en gång på nätet, alltid på nätet. Lite trist känns det allt. Just det där att sådant som skrivs om eller av en ligger kvar för evigt. Otaliga äro de som fått sina namn befläckade av sanning eller osanning och aldrig går det att tvätta bort för Internet glömmer inte. Illamenande människor gör det inte heller, tyvärr. Det finns fog för att vara åtminstone en aning paranoid, tror jag.

Det var ett ganska stort steg bara att gå från nickname till mitt vanliga smeknamn, men då hade jag dock under sex år långsamt vant mig vid att kallas %mia% även på nätet. Precis som med smeknamnet som sådant (där var det min kompis som bestämde sig för att förkorta Maria till Mia och mot min vilja hängde alla andra på) var det dock inte självvalt.

Hade jag blivit tillfrågad där runt 2001/2002 så hade jag valt ett anonymt nickname, men nu blev jag ju inte det och då kom jag med tiden att bli samma Mia på nätet som jag varit utanför sedan någon gång i 12-årsåldern. Det vill säga: Mia*. Asterisken symboliserar en stjärna och måste finnas där. Annars är det liksom inte jag, på riktigt. Tänk på det, ni!

Om det är en Mia som kommenterar någonstans på nätet är det inte jag med mindre än att namnet åtminstone åtföljs av en asterisk. Det kan förstås fortfarande vara någon annan som skriver under ”mitt” namn/signum, om det är anonymt. Jag autentiserar mig oftast via OpenID om det finns en möjlighet så ser du att det är en OpenID-verifierad kommentar med länk till bloggen är den alltså från mig. Eller möjligen från någon som kommit över mina inloggningsuppgifter…

Eh, jag undrar vad det var jag hade tänkt skriva eller komma fram till egentligen? :)

Lunarstorm stängde idag

Så var det över, Lunarstorm har till slut gått i graven. Det var väl inte en dag för tidigt, kan jag tycka.

Fast det verkar inte vara slut som i helt slut utan handlar snarare om en omstart – man hänvisar till någon ny community, LS8 (och vad kan det stå för annat än… LunarStorm version 8?), och gör det klart att vi gamlingar inte är välkomna dit. Jag måste erkänna att jag inte tänkte tanken på att registrera mig, ens innan jag förstått att jag är så där oönskad.

en helt annorlunda typ av Lunarstorm som vill underlätta kontakten mellan ungdomar

LS8 är en rolig och trygg plats där folk mellan 15 och 25 år möts och kan skapa nya kontakter

Fast visst undrar jag hur LS8 kommer att se ut och fungera… se det som professionell nyfikenhet, kanske.

Anyway…

Jag blev medlem på Lunarstorm våren 2000 och hade min användare kvar ända till det bittra slutet, men var otrogen under några år (fast med undantag för ungefär ett år var det även under den tiden främst på Lunarstorm jag skrev nätdagbok) och förblev förhållandevis aktiv fram till 2007 eller så.

I februari 2008 ersatte jag Lunardagboken med den här bloggen på WordPress.com, vilket naturligt nog förändrade mitt skrivande. Det blev, på gott och ont, betydligt mindre personligt och även en smula mindre öppet. Mer offentligt innebär också större risk att hänga ut sig själv eller andra. Jag bestämde mig tidigt för att undvika ämnen som kärleken och jobbet, vilket enligt min mening har fungerat ganska bra. Även om det bitvis blir väldigt lite kvar att skriva om…

Frekvensen i skrivandet förändrades också när jag lämnat Lunarstorm och så att säga kommit ut som bloggare. Ibland skrev jag till och med flera inlägg samma dag – det var underbart att kunna göra sådant, att inte längre begränsas av Lunarstorms ”bara ett inlägg per dygn”-princip och därmed nästan vara tvungen att skriva varje dag för att utnyttja varje möjlighet. Det tog ett tag att vänja om, och jag njuter fortfarande av just den relativa friheten som WordPress gav.

Det finns förstås tonvis med LunarStorm-relaterade historier jag hade kunnat berätta om jag hade haft tid, lust, ork och inspiration – men det har jag förstås inte just nu. Låt oss nöja oss med att Lunarstorm gav mig många nya vänner såväl som möjligheter. Jag saknar inte gemenskapen nu, men den var oerhört viktig för mig under några intensiva år.

Så där, milstolpen rest och klar.

Twitter på sitt sluttande plan

Det här börjar bli lite tjatigt, tycker jag. Twitter är den sortens tjänst man fort vänjer sig vid och kommer att ta för given. Man förväntar sig att den ska fungera, dygnet runt och året om. Och nu gör den inte det. På sistone har det varit mer än lovligt skakigt och när jag nu skriver detta är det i en enorm frustration över dess totala otillgänglighet.

Jag kastade iväg en något vass, men dock menad som ett vänligt skämt, kommentar till @nyweN och när jag skulle skicka den desarmerande avväpnande förklaringen… ja, då vägrade Twitter. Felmeddelande på felmeddelande från min klient och inte ens webben svarar så nu är jag rädd att hon hann läsa det första och ta illa upp och är sur på mig för evigt bara för att jag inte fick iväg min uppföljande kommentar. Dumma Twitter!

Men utöver det stundliga är det nog värst att jag får sådana negativa framtidsvisioner när det krånglar så här. Det påminner mig om tiden då Lunarstorm plötsligt slog i taket, då vi trogna användare efter en lång period av tappert tålamod till slut tvingades se oss om efter andra ställen att hänga på. Vi emigrerade och bosatte oss på Silverplanet. Som snart också började gå långsamt, varvid en egenutvecklad lösning togs fram och där… ja, där blev vi kvar i åratal. Det kom aldrig någon fullvärdig ersättare till det stället och när det lades ned skingrades folket. Vissa uppsökte andra fora, andra nyttjade diskussionsfora, ytterligare andra började blogga. Själv… vet jag inte ens vart jag tog vägen. Jag tror att jag existerade i ett vakuum, bara.

Oj, där förirrade jag mig.

Det jag menade att säga att det här krånglet inte bådar gott för Twitters framtid. Jag har onda aningar och funderar över tänkbara ersättare. I mina ögon kan det mycket väl vara så att Twitter passerat högsta punkten på sin framgångskurva och nu är på väg utför. Det finns fler farhågor. Jag fruktar t.ex också att Twitter kan vara på väg att bli kommersialiserat. Det var t.ex så förfallet på Lunarstorm började. Betaltjänster. Pengar => förfall.

Tack ändå, Twitter, för din otillgänglighet – nu fick jag i alla fall en anledning att blogga!

Återblogg: Till den som känner sig tvingad att blogga -> Nätet är ditt, och mitt, och allas vårt

Och där läste jag genast ett inlägg som jag vill återblogga, men som inte ligger hos WordPress.com. Inga problem – det går ju att återblogga inlägg helt manuellt också. Det jag vill sprida är emmas inlägg, Till den som känner sig tvingad att blogga, och jag vet inte varför det är så bra, men det känns gott i hela kroppen att läsa det och jag tror inte att det bara beror på vem som skrivit det.

Internet försvinner inte, och av nån anledning har det börjat kännas hotfullt för en del — vilket jag tycker är olyckligt. Vi som använder oss av internet har hittat in på våra egna villkor och ibland tar vi det såpass för givet att vi glömmer bort att påpeka det för andra som inte riktigt hittat fram ännu.

Jag tänkte därför att jag listar några saker som jag egentligen aldrig skriver men ändå alltid är en självklarhet. Kanske kan det vara hjälpsamt för den som känner obehag och framför allt tvång inför att etablera sig online på ett eller annat sätt

Inlägget som sådant bör så klart läsas – ovanstående citat innehåller ju inte emmas kloka råd.

Nedan följer mina egen reflektioner som kanske inte nödvändigtvis avhandlar samma saker som inlägget. Betrakta alltså inte mina ord som någon rättvisande beskrivning av emmas inlägg!

Emma skriver om en del självklarheter, som ändå gör gott i att påpekas ibland.

Nätet är ditt (och mitt, och hans, och hennes – allas vårt, helt enkelt) på dina villkor, det är du själv som formar och styr din upplevelse. Det är du som väljer vart du ska styra din webbläsare, vilken information du läser, vilka forum du bevistar, vem du kommunicerar med (och när). Liksom hur. Du har oändliga möjligheter att använda nätet till just det som passar dig och dina intressen.

Jag minns hur det var när jag var ny på nätet, då det var svårt att förstå att man inte måste någonting och att det var man själv snarare än andra som bedömde om man passade in eller inte. Där jag hängde, på ett webbaserat diskussionsforum, märktes det efter ett tag väldigt tydligt att det var upp till en själv att ta för sig. Om du såg dig som medborgare så var du det också, betraktade du dig som utomstående var du det också. Ingen annan kunde bestämma vem du skulle vara. Att upptäcka detta innebar en enorm befrielse och utgjorde nog den största skillnaden mellan på och av nätet-livet. Och jag tyckte synd om de människor som valde att se nätsamvaron som något andra styrde över. De som valde att känna sig utanför och vara bittra över att ingen drog in dem i gemenskapen i stället för att bara självklart känna sig som hemma. Och så tror jag att det lätt blir innan man förstått hur det funkar. Då är det kanske lite läskigt okänt och man går i försvarsberedskap. Ofta snar till hugg, om utifall att någon skulle visa tecken på att man var så ovälkommen som man är rädd för att vara.

När jag tänker efter är det väl på nätet som på andra ställen – i alla sociala sammanhang handlar det till förvånansvärt stor del om om vad du själv tror och utstrålar om vem du är. Om och när ingen vet vem du är är det upp till dig att tala om det för andra. Vem annars? Och när du väl lärt dem… ja, då får du antingen kämpa som tusan för att ändra bilden eller acceptera att det var den du blev.

Eller inte.

På något sätt har jag känslan av att det är lättare att förändras som person på nätet. Det är som att kulturen på nätet är mer föränderlig, förlåtande och framåtskridande, medan den utanför nätet ofta strävar efter något slags bevarande. Förändring är farligt. Är det skillnad mellan lek och allvar, tro?

Fast för mig personligen är nätet inte någon lek. Det är i högsta grad allvarligt. Och viktigt. Det är ett andningshål för mig som person såväl som en grund på vilken stora delar av mitt yrkesliv vilar.

Nätet innebär för mig främst frihet. Vad är det för dig? Kom ihåg, det är du som väljer!

Etikettmoln