Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘internet’

Modermodemet ser oss alla, hela tiden

Efter att, som alltför ofta på sistone, ha jobbat så länge att jag bara nätt och jämnt fortfarande har tillåtelse att vistas på kontoret, lyssnade jag på hemvägen (det blir ofta så när det hunnit bli sent och jag är trött i ögonen så att läsning inte lockar) på Kodsnack avsnitt 26, som döpts till ”Modermodemet ser dig”. Och i det avsnittet pratades det precis som vanligt om en massa intressanta saker. Det är få avsnitt av Kodsnack som inte engagerar, även om inte alla sätter avgrundsdjupa spår.

Det slår mig om och om igen att jag verkligen blir glad av att lyssna på Kodsnack. Killarna är oerhört vettiga och befinner sig på precis rätt ställe på skalan mellan… äh, jag vet inte vilka skämtsamma ytterligheter jag ska dra till med. Kanske är det bara så enkelt att jag är utsvulten på kodsnackare. Jag skulle verkligen önska att jag var omgiven av den sortens människor i min vardag, men så är det tyvärr inte. Visst, sambon är väl ungefär en sådan människa, men en sambo gör ju ingen klan.

I morse, på vägen till jobbet, hade jag tänkt läsa vidare i Code Complete – det vore ju bra att bli klar med boken någon gång, tänkte jag – men kunde strax konstatera att det var alldeles sant som det meddelats mig per e-post. Att jag inte längre (tack vare min arbetsgivare) har fri tillgång till Safari Books Online. Det som var så bra!

På jobbet läste jag mailet mer noggrant och kunde konstatera att jag i stället kan beställa något som kallas Safari Flow, vilket kostar min avdelning en liten summa för ett års tillgång. Jag beställde så klart genast, för det var inte någon summa så stor att chefen borde behöva säga nej. Och chefen godkände min beställning, så nu väntar jag på bekräftelse (och instruktioner, antar jag) från leverantören.

Jag tänkte en kort liten tanke om att skaffa mig ett privat abonnemang, fristående från arbetsgivaren, men efter att ha läst på webbplatsen känns det inte värt det.

Det är väl Safari Library jag i första hand skulle vara intresserad av:

Safari Library

Unlimited access to the premiere
reference collection of books,
videos, and courses.

€34.99 per month after trial

Fatta, flera hundra kronor i månaden – det är rätt mycket pengar, särskilt som man oftast inte läser den här typen av böcker kontinuerligt. Allt över hundra kronor per månad är för mycket, nästan oavsett vad det är för abonnemang det handlar om.

Det jag tror att jag beställt via arbetsgivaren är Safari Flow, som nu när jag nu läser om tjänsten på webbplatsen inte låter alls särskilt lockande. Visst, jag är bra på att måla fan på väggen, men tänk om jag inte får läsa böckerna på vanligt sätt, utan tjänsten väljer böcker åt mig och bara låter mig läsa väl valda delar ur dem? Hu!

Safari Flow

Tell us what you’re working on, and we’ll guide
you through the world’s largest technology,
business, and design library.

€24.99 per month after trial

Det kanske låter fint och är bra om man inte har någon aning om var man ska börja, men jag tycker fortfarande att det låter obehagligt. Jag får mental klaustrofobi och ser framför mig hur jag blir tvångsmatad med boksidor jag aldrig skulle ha valt själv.

Jag måste väl ha berättat hur jag mycket avskyr när leverantörer har bestämt hur jag ska använda deras produkter? Låt mig välja och bestämma själv, tack! Jag har svårt för grafiska användargränssnitt just därför att någon där bestämt vad jag ska kunna göra och inte. Nej, tacka vet jag kommandoraden i ett Unix-baserat system!

Lite spelar det också in att det antyds att jag förväntas lämna ifrån mig information. Jag har väl aldrig varit särskilt meddelsam, men i dessa övervakningstider är jag mindre benägen än någonsin att vilja lämna ut någon information om vad jag gör.

Och här är det jag börjar hitta tillbaka till där jag befann mig i början av inlägget. Kodsnack-killarna pratade nämligen om det utrullande övervakningssamhället och vad jag förstår spelades avsnittet in någon gång i samma veva som det började avslöjas vilken härva av massövervakning vi idag faktiskt sitter i. Och de utryckte precis samma oro som jag själv känner över den aktuella utvecklingen och det där otäcka sluttande planet vi halkar omkring på. Jag vet inte riktigt om jag ska bli glad över att fler vettiga människor delar min oro, eller ledsen över bekräftelsen. Jag menar, om de också tänker så är det förmodligen inte bara jag som är paranoid.

Jag rekommenderar verkligen att ni lyssnar på avsnittet, även om ni inte är särskilt intresserade av kodsnack – just det här avsnittet handlar om så helt andra saker. Särskilt för mina piratvänner tänkte jag mig att diskussionen är intressant att höra.

Avsnittet jag lyssnade på i morse fick mig att fundera på var och i vilken typ av verksamhet jag egentligen borde jobba. Tankeväckande. Och i kvällens avsnitt nämndes bland annat bristen på etiska riktlinjer för programmerare, vilket också får mig att tänka och reflektera – nu över andra delar av min tillvaro än ren teknik.

Och för övrigt gladde det mig när man påbjöd läsning av H.P. Lovecrafts The Call of Cthulhu inför ett kommande* avsnitt – det var inte alls länge sedan jag skaffade Lovecrafts samlade verk i e-form, så då kan jag enkelt läsa den utvalda historien! Har parkerat avsnittet om Pushing Ice (Alastair Reynolds), som jag ännu inte läst.

* = ja, jag vet att jag ligger långt efter – har inte hört mer än 25 av hittills 44 avsnitt.

Slutligen (for my records): idag fick jag några viktiga saker uträttade på jobbet, efter att ha prokrastinerat å det grövsta och fått gjort en massa annat som hade lägre prioritet. Ibland går det bara inte att göra annat än vad hjärnan tycker sig behöva.

Digital bokhandel är ett skämt

En fråga jag brottas med när jag numera ska köpa böcker är i vilken form jag ska köpa dem. På sistone har jag huvudsakligen lyssnat på böckerna om Harry Dresden, även om jag också sporadiskt och parallellt läst lite på papper/platta. Jag har alltmer förlikat mig med tanken på att läsa på min iPad eller mobiltelefon.

Jag skulle faktiskt idag gärna köpa mina böcker i elektronisk form, men… hur kan jag då låna ut dem utan att samtidigt tvingas låna ut min iPad (eller annan enhet på vilken boken läses)? Det är där någonstans jag får problem med konceptet. Det är ungefär samma, för övrigt, som när man försöker sälja på mig lösningar som ger en (!) anslutning där jag idag är obegränsad. Digital-tv, mobilt bredband… nej tack!

Och det här med att jag enligt Amazon får köpa mina pappersböcker var som helst ifrån, medan Kindle-versionerna endast går att köpa från .com – för att få handla från .co.uk måste jag vara UK resident. Hallå?! Det har alltså inte blivit ett dugg bättre sedan förra gången jag ville köpa digitala böcker och de är fortfarande dyra. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara i vissa fall till och med dyrare att köpa en digital produkt än en fysisk. Enligt min mening borde en digital produkt kunna vara mycket billigare eftersom exemplarframställningen såväl som distributionen är i det närmaste kostnadsfria. Vad är det för fel på den här branschen? Rättigheter?

Följande böcker har jag nu köpt:

  • The HDR Book: Unlocking the Pros’ Hottest Post-Processing Techniques: Unlocking the Secrets of High Dynamic Range Photography – Rafael Concepcion
  • Clean Code: A Handbook of Agile Software Craftsmanship (Robert C. Martin) – Robert C. Martin
  • Domain Specific Languages (Addison-Wesley Signature) – Martin Fowler, Rebecca Parsons
  • Growing Object-Oriented Software, Guided by Tests (Beck Signature) – Steve Freeman, Nat Pryce

Dispatch Estimate: 26 Nov 2011 – 1 Dec 2011. Jag beställde alltså än en gång i pappersformat. Det borde ha varit enklare och billigare att köpa i elektronisk form.

Att (nästan inte) köpa digitala böcker

Kollegan, GP, undrade om jag inte skulle köpa en Kindle att läsa böcker på. Den tanken hade jag inte ens tänkt eftersom jag hela tiden suktat efter ett mer mångsidigt device, en iPad eller Galaxy Tab. Jag måste erkänna att jag inte visste mycket om Kindle, förutom att det är en Amazon-produkt och att man tydligen säljer en hel del böcker för plattformen.

Alltså surfade jag runt lite för att skaffa mig en uppfattning om vad en Kindle är, kan och kostar och upptäckte då att Kindle inte nödvändigtvis behöver vara en fysisk sak som kostar pengar, utan även finns i kostnadsfria mjuka versioner. Det vill säga som programvara. Kindle finns för både Mac och Android, vilket av naturliga skäl gjorde mig nyfiken och eftersom jag ändå inte tänker köpa en renodlad läsplatta innan jag vet att jag står ut med att läsa böcker på display så bestämde jag mig för att prova Kindle i mjukvaruversion. En provbok kunde jag tänka mig att köpa i rent studiesyfte.

Sålunda installerade jag både Mac- och Android-versionerna och inledde därefter jakten på min första e-bok. Det fick bli en bok som jag inte är säker på att jag skulle vilja ha i fysisk form, Dead Witch Walking. Den är första delen av Kim Harrisons Rachel Morgan / The Hollows-serie ur vilken jag häromsistens råkade köpa den nionde delen. Fånigt.

Varifrån skulle jag då köpa boken? Well, Amazon verkar väl logiskt – trots allt är väl Kindle deras produkt. Så jag surfar in på Amazon.com och letar reda på boken i Kindle-version. Det finns två varianter och jag väljer så klart den billigaste.

Jag borde egentligen inte bli förvånad när Amazon nekar mig att köpa den här boken – liknande saker har hänt förut.

Nehej, jag klickar väl på länken för att se vad de kan erbjuda oss som sitter i Europa. Givetvis kostar den lite mer:

Jag surfar in på Amazon.co.uk för att kolla läget och får ungefär samma svar som förut, bara det att jag den här gången får upp meddelandet direkt, d.v.s så snart jag gör en sökning mot Kindle Store efter min utvalda bok.

Amazon.co.uk | The Kindle Store at Amazon.co.uk is for UK customers only.  Shop titles available for Europe at the Amazon.com Kindle Store.

Men tack för att jag får känna mig så oändligt välkommen på er fina e-handelsplats. Min pengar duger alltså inte.

Här gav jag upp och tänkte, vaffan det är ju bara 65 spänn – det kostar mer att hålla på och krångla. Så jag beställde Kindle-boken från Amazon.com för $10.03, men jag lovar att detta inte gav mersmak. Jag är absolut villig att spendera rätt mycket pengar på olika sorters kultur (vilket inte minst alla regelbundna läsare av min blogg torde vara väl medvetna om), men att köpa digitala produkter från Amazon är mer irriterande än något annat. Inte minst störde det mig att jag strax efteråt upptäckte att jag minsann så gärna så kan få köpa pocketboken för $7.99. Eller £4.49. Vilket motsvarar 52 resp 47 kronor. Jämför det med Kindle-versionen jag köpte som kostar ungefär 65 kr. Vadan denna skillnad, åt fel håll?

Och så undrar man varför folk inte köper digitala produkter!?

Det enda positiva med det här köpet var väl egentligen bristen på leveranstid – där är digital shopping fantastisk. Och så att jag har fått min nyfikenhet stillad. Nu vet jag hur Kindle på Mac respektive Android funkar. På ett ungefär.

Förmodligen kommer jag inte att läsa färdigt den här boken inom överskådlig tid. Androidens display känns för liten och datorn… well, där har jag så mycket annat att göra. Och så verkar den inte så där jättespännande heller. Eller så är det läsning på display som inte riktigt passar mig. Undrar om den finns som ljudbok? Måste förstås kollas…

Jodå, CD-boken kostar 261/499 kr hos Adlibris. 252/262/501 kr hos Bokus. £15.49 (161 kr) hos Amazon.co.uk. $22.79 (148 kr) hos Amazon.com. Det finns en torrent på The Pirate Bay, Dead Witch Walking. Leveranstid ett par timmar.

Integritet och öppenhet [på nätet]

Jag läser hos Emma Opassande om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat – ja, eller i varje fall varit högaktuellt i många år. Hon skriver i Finns det något sätt anonymitet och offentlighet kan samexistera utan det “skär sig”?:

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskar att jag valt att vara anonym online. Krascherna mellan nätliv och arbetsliv är alldeles för många och för onödiga, för att man inte ska känna så emellanåt. Ja, alla de där sakerna och fler, tänker jag på. Ofta. Precis de här funderingarna snurrar runt hela tiden för ganska många, inbillar jag mig och det är inte enkla frågeställningar precis.

Det går inte att veta vad det är som kan användas “mot” en längre ner i livet. Det borde vara tryggt att diskutera online och delta i samhällsdebatten inte minst. Det borde vara helt självklart att man ska kunna engagera sig i frågeställningar utan att riskera repressalier i vardagen i form av minskade möjligheter till framtida anställning. Men några sådana garantier finns såklart inte, vars betydelse underskattas ständigt när just anonymitet online debatteras.

Där sätter emma fingret på den ursprungliga anledningen till att jag inte registrerade mig på Facebook – jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle använda mitt nick eller afk-namn. Och vad skulle jag göra när de båda världarna möttes, vilket då kändes, och med tiden blivit ännu mer, oundvikligt? Major dilemma. En del av problemet upplever jag redan idag i och med att det är rätt många kollegor, inkl chefer av olika slag, som har adressen till min blogg – även om jag tror att det ändå är rätt få av dem som bryr sig om att läsa. Men det kan ju mycket väl hända att precis vem som helst som känner mig i yrkeslivet läser det jag skriver och då skadar det inte att tänka på hur man för sig och sin svans. Tyvärr.

Ja, jag censurerar mig och känner mig egenhändigt hämmad och begränsad i mitt bloggande här och funderar med jämna mellanrum på att börja om på nytt som helt anonym. Någonstans. Det som hindrar mig är att det ju var så jag började även detta. Förr eller senare kommer jag att sluta vara anonym eller semianonym, vad jag än tror idag.

Vad gäller Facebook har jag också mer och mer känt att jag inte vill sätta mig i händerna på något stort och amerikanskt med M$ inblandat. Jag känner instinktivt att det inte är bra med den sortens koncentration av användardata och -information och väljer idag aktivt att stå utanför. Men vänta bara när Diaspora kommer igång! Eller… jag känner i alla fall hopp om möjligheter – även om frågan kring vilken identitet man ska välja förstås kommer att vara lika aktuell där.

Det andra citerade stycket förklarar varför jag fortfarande, efter 14-15 år på nätet, inte skriver under mitt fulla namn. Alltså, det där som skatteverket har i sina register. Jag vet ju inte hur det jag gör på nätet kan komma att användas emot mig i framtiden och då verkar det säkrast att hålla sitt namn obefläckat. Eller så obefläckat det nu går – jag använde en gång i tiden namnet i tjänsterelaterade frågor… och dryga tiotalet år senare ligger mina ord fortfarande kvar.

Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag skrivit under pseudonym, även om om det inte ens är något kontroversiellt det handlar om. Det är uppenbarligen så som det sägs: en gång på nätet, alltid på nätet. Lite trist känns det allt. Just det där att sådant som skrivs om eller av en ligger kvar för evigt. Otaliga äro de som fått sina namn befläckade av sanning eller osanning och aldrig går det att tvätta bort för Internet glömmer inte. Illamenande människor gör det inte heller, tyvärr. Det finns fog för att vara åtminstone en aning paranoid, tror jag.

Det var ett ganska stort steg bara att gå från nickname till mitt vanliga smeknamn, men då hade jag dock under sex år långsamt vant mig vid att kallas %mia% även på nätet. Precis som med smeknamnet som sådant (där var det min kompis som bestämde sig för att förkorta Maria till Mia och mot min vilja hängde alla andra på) var det dock inte självvalt.

Hade jag blivit tillfrågad där runt 2001/2002 så hade jag valt ett anonymt nickname, men nu blev jag ju inte det och då kom jag med tiden att bli samma Mia på nätet som jag varit utanför sedan någon gång i 12-årsåldern. Det vill säga: Mia*. Asterisken symboliserar en stjärna och måste finnas där. Annars är det liksom inte jag, på riktigt. Tänk på det, ni!

Om det är en Mia som kommenterar någonstans på nätet är det inte jag med mindre än att namnet åtminstone åtföljs av en asterisk. Det kan förstås fortfarande vara någon annan som skriver under ”mitt” namn/signum, om det är anonymt. Jag autentiserar mig oftast via OpenID om det finns en möjlighet så ser du att det är en OpenID-verifierad kommentar med länk till bloggen är den alltså från mig. Eller möjligen från någon som kommit över mina inloggningsuppgifter…

Eh, jag undrar vad det var jag hade tänkt skriva eller komma fram till egentligen? :)

Lunarstorm stängde idag

Så var det över, Lunarstorm har till slut gått i graven. Det var väl inte en dag för tidigt, kan jag tycka.

Fast det verkar inte vara slut som i helt slut utan handlar snarare om en omstart – man hänvisar till någon ny community, LS8 (och vad kan det stå för annat än… LunarStorm version 8?), och gör det klart att vi gamlingar inte är välkomna dit. Jag måste erkänna att jag inte tänkte tanken på att registrera mig, ens innan jag förstått att jag är så där oönskad.

en helt annorlunda typ av Lunarstorm som vill underlätta kontakten mellan ungdomar

LS8 är en rolig och trygg plats där folk mellan 15 och 25 år möts och kan skapa nya kontakter

Fast visst undrar jag hur LS8 kommer att se ut och fungera… se det som professionell nyfikenhet, kanske.

Anyway…

Jag blev medlem på Lunarstorm våren 2000 och hade min användare kvar ända till det bittra slutet, men var otrogen under några år (fast med undantag för ungefär ett år var det även under den tiden främst på Lunarstorm jag skrev nätdagbok) och förblev förhållandevis aktiv fram till 2007 eller så.

I februari 2008 ersatte jag Lunardagboken med den här bloggen på WordPress.com, vilket naturligt nog förändrade mitt skrivande. Det blev, på gott och ont, betydligt mindre personligt och även en smula mindre öppet. Mer offentligt innebär också större risk att hänga ut sig själv eller andra. Jag bestämde mig tidigt för att undvika ämnen som kärleken och jobbet, vilket enligt min mening har fungerat ganska bra. Även om det bitvis blir väldigt lite kvar att skriva om…

Frekvensen i skrivandet förändrades också när jag lämnat Lunarstorm och så att säga kommit ut som bloggare. Ibland skrev jag till och med flera inlägg samma dag – det var underbart att kunna göra sådant, att inte längre begränsas av Lunarstorms ”bara ett inlägg per dygn”-princip och därmed nästan vara tvungen att skriva varje dag för att utnyttja varje möjlighet. Det tog ett tag att vänja om, och jag njuter fortfarande av just den relativa friheten som WordPress gav.

Det finns förstås tonvis med LunarStorm-relaterade historier jag hade kunnat berätta om jag hade haft tid, lust, ork och inspiration – men det har jag förstås inte just nu. Låt oss nöja oss med att Lunarstorm gav mig många nya vänner såväl som möjligheter. Jag saknar inte gemenskapen nu, men den var oerhört viktig för mig under några intensiva år.

Så där, milstolpen rest och klar.

Twitter på sitt sluttande plan

Det här börjar bli lite tjatigt, tycker jag. Twitter är den sortens tjänst man fort vänjer sig vid och kommer att ta för given. Man förväntar sig att den ska fungera, dygnet runt och året om. Och nu gör den inte det. På sistone har det varit mer än lovligt skakigt och när jag nu skriver detta är det i en enorm frustration över dess totala otillgänglighet.

Jag kastade iväg en något vass, men dock menad som ett vänligt skämt, kommentar till @nyweN och när jag skulle skicka den desarmerande avväpnande förklaringen… ja, då vägrade Twitter. Felmeddelande på felmeddelande från min klient och inte ens webben svarar så nu är jag rädd att hon hann läsa det första och ta illa upp och är sur på mig för evigt bara för att jag inte fick iväg min uppföljande kommentar. Dumma Twitter!

Men utöver det stundliga är det nog värst att jag får sådana negativa framtidsvisioner när det krånglar så här. Det påminner mig om tiden då Lunarstorm plötsligt slog i taket, då vi trogna användare efter en lång period av tappert tålamod till slut tvingades se oss om efter andra ställen att hänga på. Vi emigrerade och bosatte oss på Silverplanet. Som snart också började gå långsamt, varvid en egenutvecklad lösning togs fram och där… ja, där blev vi kvar i åratal. Det kom aldrig någon fullvärdig ersättare till det stället och när det lades ned skingrades folket. Vissa uppsökte andra fora, andra nyttjade diskussionsfora, ytterligare andra började blogga. Själv… vet jag inte ens vart jag tog vägen. Jag tror att jag existerade i ett vakuum, bara.

Oj, där förirrade jag mig.

Det jag menade att säga att det här krånglet inte bådar gott för Twitters framtid. Jag har onda aningar och funderar över tänkbara ersättare. I mina ögon kan det mycket väl vara så att Twitter passerat högsta punkten på sin framgångskurva och nu är på väg utför. Det finns fler farhågor. Jag fruktar t.ex också att Twitter kan vara på väg att bli kommersialiserat. Det var t.ex så förfallet på Lunarstorm började. Betaltjänster. Pengar => förfall.

Tack ändå, Twitter, för din otillgänglighet – nu fick jag i alla fall en anledning att blogga!

Återblogg: Till den som känner sig tvingad att blogga -> Nätet är ditt, och mitt, och allas vårt

Och där läste jag genast ett inlägg som jag vill återblogga, men som inte ligger hos WordPress.com. Inga problem – det går ju att återblogga inlägg helt manuellt också. Det jag vill sprida är emmas inlägg, Till den som känner sig tvingad att blogga, och jag vet inte varför det är så bra, men det känns gott i hela kroppen att läsa det och jag tror inte att det bara beror på vem som skrivit det.

Internet försvinner inte, och av nån anledning har det börjat kännas hotfullt för en del — vilket jag tycker är olyckligt. Vi som använder oss av internet har hittat in på våra egna villkor och ibland tar vi det såpass för givet att vi glömmer bort att påpeka det för andra som inte riktigt hittat fram ännu.

Jag tänkte därför att jag listar några saker som jag egentligen aldrig skriver men ändå alltid är en självklarhet. Kanske kan det vara hjälpsamt för den som känner obehag och framför allt tvång inför att etablera sig online på ett eller annat sätt

Inlägget som sådant bör så klart läsas – ovanstående citat innehåller ju inte emmas kloka råd.

Nedan följer mina egen reflektioner som kanske inte nödvändigtvis avhandlar samma saker som inlägget. Betrakta alltså inte mina ord som någon rättvisande beskrivning av emmas inlägg!

Emma skriver om en del självklarheter, som ändå gör gott i att påpekas ibland.

Nätet är ditt (och mitt, och hans, och hennes – allas vårt, helt enkelt) på dina villkor, det är du själv som formar och styr din upplevelse. Det är du som väljer vart du ska styra din webbläsare, vilken information du läser, vilka forum du bevistar, vem du kommunicerar med (och när). Liksom hur. Du har oändliga möjligheter att använda nätet till just det som passar dig och dina intressen.

Jag minns hur det var när jag var ny på nätet, då det var svårt att förstå att man inte måste någonting och att det var man själv snarare än andra som bedömde om man passade in eller inte. Där jag hängde, på ett webbaserat diskussionsforum, märktes det efter ett tag väldigt tydligt att det var upp till en själv att ta för sig. Om du såg dig som medborgare så var du det också, betraktade du dig som utomstående var du det också. Ingen annan kunde bestämma vem du skulle vara. Att upptäcka detta innebar en enorm befrielse och utgjorde nog den största skillnaden mellan på och av nätet-livet. Och jag tyckte synd om de människor som valde att se nätsamvaron som något andra styrde över. De som valde att känna sig utanför och vara bittra över att ingen drog in dem i gemenskapen i stället för att bara självklart känna sig som hemma. Och så tror jag att det lätt blir innan man förstått hur det funkar. Då är det kanske lite läskigt okänt och man går i försvarsberedskap. Ofta snar till hugg, om utifall att någon skulle visa tecken på att man var så ovälkommen som man är rädd för att vara.

När jag tänker efter är det väl på nätet som på andra ställen – i alla sociala sammanhang handlar det till förvånansvärt stor del om om vad du själv tror och utstrålar om vem du är. Om och när ingen vet vem du är är det upp till dig att tala om det för andra. Vem annars? Och när du väl lärt dem… ja, då får du antingen kämpa som tusan för att ändra bilden eller acceptera att det var den du blev.

Eller inte.

På något sätt har jag känslan av att det är lättare att förändras som person på nätet. Det är som att kulturen på nätet är mer föränderlig, förlåtande och framåtskridande, medan den utanför nätet ofta strävar efter något slags bevarande. Förändring är farligt. Är det skillnad mellan lek och allvar, tro?

Fast för mig personligen är nätet inte någon lek. Det är i högsta grad allvarligt. Och viktigt. Det är ett andningshål för mig som person såväl som en grund på vilken stora delar av mitt yrkesliv vilar.

Nätet innebär för mig främst frihet. Vad är det för dig? Kom ihåg, det är du som väljer!

Myror i huvudet

Det var hos Essa jag stötte på uttrycket (senast, åtminstone) – tolkade det som om hon hade fått mycket att tänka på, helt enkelt, även om uttrycket väl egentligen snarare handlar om att man blivit förbryllad. Hm, finns det en substantivform och vad heter det då – förbryllan, förbryllelse, vad? Hur som helst förstod jag (tror jag!) just nyss precis exakt vad hon menade. Därav detta inlägg – kanske dämpas myllret lite om jag skriver om något av det som rasslar omkring innanför pannbenet.

Eller så blir det bara ännu rörigare och stressigare…

Det började någonstans med att jag läste Thomas Tvivlarens inlägg, Flattr tarvar wordness!, om #wordness som han och OlofB[eta] hittat på. Vad det handlar om är, grovt förenklat, kommentarer.

När OlofB via Twitter uppmanade till bloggande om kommentarer tyckte jag att ”äsch, vad har jag att säga om det och vem är intresserad” och sedan tänkte jag ”fast min lilla pusselbit har ju också ett värde” och bestämde mig för att skriva något, även om det bara skulle bli en högst personlig och subjektiv liten snutt. Det är ju inte jag som ska bära hela webbvärlden på mina axlar, liksom, och många bäckar små etc. Och så tyckte jag det var en rolig idé – kul att se vart den leder också.

Dessvärre hann jag inte skriva något innan onsdag kl. 19, vilket var den stipulerade tidpunkten för publicering. Jag hade börjat skriva och inte hunnit mer än till den inledande bakgrundsförklaringen innan jag plötsligt insåg att den lilla tid jag eventuellt hade mellan åtaganden fram tills dess behövde vikas för nattsömn. Så det blev inget inlägg. Då. Det här verkar dock faktiskt kunna bli något. Kanske inte exakt den sortens #wordness!-inlägg jag tänkte mig, men i någon mening ändå ”on topic”.

Därefter har jag läst flera olika inlägg i ämnet (se länkar hos de två initiativtagarna) och insett att det knappast är kört – det här är en kampanj som gärna kan få orsaka ringar på vattnet och ge upphov till långsam, stadig spridning för att inte tala om en ökad medvetenhet om kommentarernas värde.

Kommentarskärlek är stort! Jag är övertygad om att alla vi som skriver blogginlägg blir glada över den bekräftelse det är och ger att någon bemödat sig om att kommentera. För det är ju verkligen inte något som fixar sig självt – det krävs att någon gör ett aktivt val och klickar på länkar/knappar och fyller i text i något formulär. Ibland är det lättare och ibland svårare.

På WordPress.com tycker jag det är enkelt, vilket nog till stor del beror på att jag redan är inloggad och därför bara behöver skriva kommentarstexten – namn, mailadress, bloggadress är redan ifyllda.

Betydligt värre är det när jag ska kommentera på en Blogger/Blogspot-blogg…

På Blogger har jag valt att använda mitt OpenID (som är kopplat till blogg/inloggning på WordPress.com) för att identifiera mig. Men eftersom Blogger är en Google-site och jag också råkar vara inloggad med min Google-användare vill Blogger förstås i första hand att jag ska använda den inloggningen för att identifiera mig. Konto i Google är alltså förvalt.

Fast det kontot vill ju inte jag använda (av en jädrans massa olika skäl, vilket jag också många gånger funderat på att blogga om – kanske Tvivlaren hinner före där med?), så då blir jag tvungen att klicka på en liten radioknapp, välja WordPress i listan och så skriva i ”miaisageek” som identitet. Tre steg.

Det är många för många steg, egentligen, så tröskeln för mig att kommentera på Blogger är ganska hög. Tänk på det och känn er vederbörligen hedrade, ni som valt att ha er blogg där och fått/får kommentarer från mig! Här kan TT:s citat av mina ord (ur en kommentar till/under Aningen Udd-Hannas inlägg, Om kritik) passa som någon sorts illustration:

Sidospår: är det inte otroligt fascinerande hur fantastiskt dyrt ett klick blivit, rent känslomässigt? För mig har det gått så långt att jag skippar det mesta som ligger mer än ett klick bort. Be mig t.ex inte skriva in en URL i adressfältet – skicka en länk som jag kan klicka på! Ett klick har blivit en hög tröskel och jag står bara ut med att ta mig över en sådan för att komma till något jag inte (sic!) är väldigt angelägen om att nå. Tänk så det kan bli…

Jag skrev även i en kommentar under Tvivlarens inlägg:

Jag är lite fundersam till alla de sätt det idag finns att kommentera. Hur hålla koll på allt som sägs när det är spritt på hundraörton olika ställen? Om man nu måste det.

Sedan läste jag några väldigt intressanta kommentarer hos Opassande-Emma, vars inlägg passande nog heter Kommentarer att kommentera. Jag var på väg att hugga redan när Emma nämnde Disqus bland kommentarerna, men sedan såg jag att Christian redan tagit upp ”min” tråd (här lite vingklippt):

Sen vill jag gärna kommentera kommenterandet. Jag har länge stört mig på bieffekten av sociala medier: att kommentarer av blogginlägg fragmentariseras över flera plattformar. Lejonparten av de kommentarer jag får på inlägg jag gjort i bloggen, hamnar på andra plattformar, Facebook, Twitter och så vidare.

Jag letar efter en aggregeringstjänst som samlar kommentarer som handlar om ett inlägg, oavsett på vilken plats de gjorts.

http://juabjab.wordpress.com/2009/10/28/hur-mycket-vill-man-kommentera-egentligen/

Det vore rasande smutt. Då skulle också kommenterandet lyftas fram mer och inte försvinna i bruset av flöden…

Och så skriver han ännu en relaterad kommentar (här lite vingklippt):

Disqus är mer en tjänst där man kan använda olika konton för att autentisera sig när man ska kommentera. Tyvärr finns ingen ytterligare koppling, vad jag förstått, till de olika kontona.

Ett tag funderade jag på att samla alla kommentarer från Facebook och Twitter och manuellt kommentera in dem själv på bloggen, men det kändes snudd på löjligt. Om inte annat för att jag skulle stå som författare till alla.

Men Disqus löser ju smidigt problemet för dem som avskyr att behöva ha en miljard login för olika sidor. Istället för att ha ett speciellt Aftonbladetlogin, Expressenlogin, WordPresslogin, Googlelogin osv, så använder man bara ett man redan har.

Och det var väl här någonstans som de flesta av myrorna satte fart. Himlen öppnade sig och jag förstod vad Tvivlaren pratade om angående sitt ketchup-bloggande. När det väl rullat igång finns det liksom inget stopp. Men förr eller senare slocknar man nog över tangentbordet i och för sig….

Jag och Christian upplever uppenbarligen samma problem, d.v.s att kommentarer nu för tiden hamnar på alla möjliga olika, och ofta helt andra än de faktiskt avser, ställen.

Man kommenterar där man råkar befinna sig, vilket kan leda till att personer som behöver se kommentaren missar den. Eller så innebär det att kommentaren får en helt ny och större publik, som aldrig nåtts om den skrivits där den enligt mitt stilla sinne egentligen hör hemma. Eller både och.

Det är det som är så knepigt med nätet idag – det är så mycket korskoppling och korsbefruktning på alla möjliga sätt att det är omöjligt att hålla koll. Att ha kontroll. Lite otäckt, tycker jag, som älskar helikoptersyn, överblick och att ha hela bilden, men samtidigt också spännade som sjutton.

Vem vet vilka vågor eller svall som redan är i rörelse och når mig precis när som helst? Ingen.

Den aggregeringstjänst Christian nämner i sin kommentar vore nog skoj att göra… kanske något man skulle kunna/behöva peta in i Tortuga-projektet? Hm. Hm.

Apropå Disqus är det något jag petat lite med i tjänsten på sistone. Vi använder oss där både av deras färdiga Javascript och API:t, för lite olika ändamål. Tyvärr har jag ännu inte haft anledning att sätta mig in i funktionaliteten på detaljnivå, men har ett svagt minne av att man kan konfigurera Disqus att utöver kommentarer på inlägget/tråden även visa omnämnanden. Det vill säga, visa när/var en länk till just det inlägget förekommit på nätet. Lite som en länk-sökning hos Google, antar jag.

… knappar runt på Disqus.com

Jodå, det finns en hjälpsektion som heter ”Enabling Reactions: Aggregated mentions and comments from the social web” – dessvärre står det på sidan bara ”What, why, how”. Jag har för mig att jag provade den inställningen i någon av de profiler vi använder på jobbet, men stängde av den innan release eftersom det var obeställt. Disqus verkar alltså ha någon form av tracking utanför sig själv.

… knappar runt ännu mer på Disqus.com

Japp. När man aktiverar Reactions kan man (just nu) välja bland följande tjänster: FriendFeed, Twitter, Digg, Reddit, Hacker News, Blogger, WordPress, YouTube, Vimeo, Picasa, Flickr, TypePad, Movable Type, Other services. Och givetvis undrar jag vad det rent faktiskt/tekniskt innebär, men jag tror i alla fall att Disqus faktiskt ger en hel del av det man önskar/behöver, om än kanske inte riktigt allt.

Hm. Upptäckte precis att Disqus erbjöd mig att ta äran för en bunt gamla kommentarer, som jag skrivit som gäst på bloggar som använde Disqus innan jag skaffade mig ett konto. Gissar att det är mailadressen som kopplar ihop dem med mig. Trevligt med hopkoppling i efterhand!

Inom parentes: när det gäller sådant här är hopkoppling trevligt, ja – det vore nog inte lika skoj om det skedde mot min vilja, att någon snokade och grävde och kartlade den del av mitt liv som äger och ägt rum på nätet. Sedan 1997… undrar om mjölet i min påse möjligen hunnit bli lite mögligt?

Nehej, om jag skulle återgå till att kommentera Christians kommentarer.

Christian, du behöver ju inte lägga in kommentarerna för hand i WordPress. Det går utmärkt att skapa en importfil (XML) med de kommentarer och uppgifter därom som du vill importera till bloggen på WordPress.com. Du fyller alltså själv i användarnamn och andra uppgifter om kommentarerna – om du nu inte har ett automatiskt sätt att skapa filen förstås. Hur som helst: kika på menyvalen Importera och Exportera under Verktyg i adminpanelen! Där finns möjligheter. Jag har provhackat sådant.

Asch, nu kommer jag inte på något mer som ville ut. Det kändes som så mycket när jag läste både hos Tvivlaren, Emma och Christian – och allt hängde ihop. Inte minst med #wordness dessutom. Well, det kan säkert blir fler inlägg i de här vattnen framöver. Trigga mig, bara! Blogga, kommentera.

Heliga lördagmorgnar

Dagens melodikryss är avklarat – och med god framgång, måste jag säga. Utan hjälp av andra fyllde jag i ruta efter ruta, ända till slutet. Okej, det var fler än jag som taggade #melodikrysset på Twitter, men jag behövde för en gångs skull inte hjälp från någon annan. Ett ord var jag inte 100% säker på, men den gissningen är å andra sidan väldigt sannolikt riktig.

Om man nu fyllt i krysset rätt är chansen att man vinner förstås liten, men jag skickar i alla fall troget in lösningen varje vecka. Mest, tror jag, för att jag vill se om det någonsin kommer att hända. Jag skickar in lösningen via nätet alltså, och spelplanen där man kan skriva in orden direkt på webbsidan. Praktiskt och jag som nätburen it-person gillar det skarpt.

Vill man fylla i krysset direkt på nätet bör förresten man inte använda Chrome, för då går det inte att skriva ord innehållande t.ex å, ä eller ö. Och sådana ord förekommer ju vanligen i ett kryss på svenska. Det fungerade däremot bra i Firefox och Safari. Så det är något med Flash som är olika. Hanterar Chrome månne Flash själv utan tillägg? Minns inte om jag installerat någon Flash-plugin för den. Undrar om det bara är på Mac:en Chrome funkar så här eller om det gäller på alla plattformar? Jag skulle kunna dra igång en av jobbdatorerna och kolla, men det hamnar en bit ned på prioriteringslistan och blir nog inte av.

Nu har jag löst krysset för fjärde veckan i rad. Nästan en hel månad. Jag har ställt klockan (vissa, men inte alla, lördagar) och stigit upp i tid för att mobilisera vännerna på Twitter, dra igång nätradion, höra den välbekanta signaturmelodin och så därefter ta mig an lösningen. Med varierande framgång, ska erkännas. Oftast med viss hjälp av andra Twitter-lösare.

Det är lite intressant att blicka bakåt med tanke på att mina lördagmorgnar historiskt varit heliga. Lördag morgon har varit den morgon då jag verkligen, och välbehövligt, fått sova ut efter en lång och krävande arbetsvecka. Har någon då ringt innan klockat slagit åtminstone tolv har jag blivit allt annat än glad. Jag blir i och för sig aldrig glad över att bli väckt, men just lördagmorgnarna har som sagt varit heliga. Det har hänt att jag dragit ur telefonen ur jacket (vilket f.ö. på nuspråk översätts till: ”stängt av mobilerna”). Det har också hänt att jag fräst åt den stackars uppringande människan.

Hur som helst, det ser definitivt ut som om jag förändrats. Medelålders tant, som sagt.

Jag är säker på att jag hade en större tanke med det här inlägget, men har hattat omkring och splittrat mig med en massa andra saker så jag har helt enkelt tappat den tråd jag möjligen hade när jag började. Är förresten lite kulturell och lyssnar på Tjajkovskij – triggad av krysset förstås. Och det är nog ändå inte så att man (vilket jag trodde) direkt använder hans stycken i Harry Potter-filmerna, men däremot sägs det att John Williams (kompositör) är väldigt tydligt Tjajkovskij-inspirerad. Och det märker man när man lyssnar på t.ex Hedwig’s Theme. Musiken rullar vidare. Nu är det musik av filmmusikkompositörer. Filmmusik.

Så om inte annat lär man sig nya saker genom att lösa melodikrysset. Prova, du med!

Och britterna levererar

Eftersom posten tydligen inte ville leverera till mig och min ursprungliga order blivit annullerad, samt att det visade sig vara mycket billigare att beställa från utlandet, lade jag en beställning hos en brittisk leverantör. Detta skedde den 18:e november. Uppskattad leveranstidpunkt: 24-30 november.

Därefter har jag väntat. Och väntat. Uppskattad leveransdag ändrades så småningom till den 26:e november, men dagen kom och gick och ingen leverans syntes till. Förrän idag då paketet äntligen låg på dörrmattan.

Två veckors leveranstid, pris 185 kr. Att jämföra med den svenska versionen: 2-3 dagars leveranstid och 490 kr. Jag lär nog handla brittiskt fler gånger…

Sorry, Gilmore Girls, men ikväll är det E.R. säsong 14 som gäller.

Fram och tillbaka-leverans

Ibland händer saker som är helt obegripliga. De kanske är logiska när man väl vet vad som hänt och varför, men det tar ett tag att komma så långt.

Jag undrar om posten hatar mig. Eller motarbetar näthandelsplatser.

Den 7:e november beställde jag några dvd:er (en film, två tv-serier) och fick sedvanligt ordererkännade i mailboxen. Leverans normalt inom 2-3 dagar.

Den 9:e november skickade leverantören enligt uppgift ett paket till mig. I form av brev per A-post alltså. Innehållandes en efterlängtad tv-seriesäsong (resten av beställningen fanns inte på lager och blev därmed restnoterad).

Några få dagar brukar det ta, så jag väntade lugnt och förtröstansfullt.

Dag efter dag gick, till slut en vecka, och så lite till, men inte fick jag någon leverans. Det började kännas som dags för efterlysning.

Igår när jag för femtielfte gången loggade in på webbplatsen för att se om där stod något intressant fick jag se att statusen nu ändrats från ”Skickad” till ”Krediterad”. En tänkbar förklaring gavs längst ned på sidan: ”Denna faktura skickades inte. Den ersätts av nytt ordernummer i listan. Felet kan vid leverans bero på att t.ex. en produkt var slut på lagret. Vid senare kreditering kan det bero på en retur, en leverans som ej hämtats på Posten, eller liknande.”. Ingen information om just min order fanns dock att tillgå.

Allt som stod var: ”Denna leverans/faktura har krediterats/raderats”.

Helt perplex blev jag och hade därav förbluffande svårt att formulera mig när jag mailade leverantören för att fråga vad som hänt och huruvida jag skulle förvänta mig någon leverans eller ej. Fick svaret att de skickat försändelsen den 9:e november och att den kommit i retur från posten den 13:e november, varefter min order blev krediterad (avslutad). Det var allt.

Jamen, hallå. Vadå returnerad och varför då!? Den skulle ju till mig!

Det här är för mig helt obegripligt och jag undrar fortfarande om de tänker eller inte tänker leverera min beställning, så jag har bett om en förklaring till returen (om de fått någon), samt information om ifall det blir en leverans.

I det här läget gör det mig detsamma om de tänker skicka försändelsen igen eller inte – perplexiteten har övergått i nyfikenhet. Jag vill bara veta vad som hände, hur det gick till och se hur de hanterar den uppkomna situationen.

Det vore helt okej om beställningen annulleras (ja, det vore rentav att föredra) eftersom jag sedermera upptäckt att jag kan köpa samma produkt för mindre än halva priset om jag beställer från en brittisk leverantör i stället. Och med tanke på hur länge jag redan väntat gör ett par veckor till detsamma.

Jag ser fram emot upplysning. Det här är vardagsdramatik på hög nivå.

Plockar bloggdammråttor

Nyss insåg jag att jag inte ens loggat in på bloggen på sistone – hittade en kommentar som låg och väntade på godkännande sedan över en vecka tillbaka. Det är smärtsamt uppenbart att kvittrandet totalt har tagit över min nättillvaro. Och inte ens där är jag särskilt närvarande och/eller aktiv. Jag har inte tid. Eller, vilket väl egentligen stämmer lite bättre, jag tar mig inte tid.

Jag väljer att lägga min tid och mitt engagemang på annat håll. Väldigt många av mina veckor är sprängfyllda av äta-jobba-sova. Och helgerna bjuder i allmänhet vila och/eller sociala aktiviteter snarare än aktiv datortid. Förra helgens SGU-tittande måste nämnas i sammanhanget. Eller förra veckans åhörande av Jeanette Winterson på Kulturhusets internationella författarscen. Kul! Inte minst drinkandet på Sky bar efteråt tillsammans med en bunt bokbloggare. Himla trevliga tjejer! Trots att jag var trött ville jag inte åka hem.

Vad gäller andras bloggar har jag trappat ned drastiskt. Jag gjorde en större rensning i min Google Reader för en tid sedan, så att jag nu i stort sett bara följer människor jag känner plus ett fåtal bloggar som är tillräckligt intressanta dessförutan. Samt en del nyheter, som jag bara läser när det blivit tid över eller så. Utrensningen fyllde sitt syfte – jag känner mindre stress över att ha för mycket oläst. Jag låg ju ständigt på 1000+ förut. Nu håller det sig på något hundratal och mycket av det markerar jag som läst utan att faktiskt läsa.

Idag är det i stället Twitter som stressar lite, men jag jobbar på att inte heller där känna att jag måste läsa allt. Märker att jag missar en hel del, framförallt på dagtid eftersom jag helt enkelt inte har tid att surfa eller kvittra eller vad det nu är för något man gör vid jobbdatorn när man inte jobbar. Jag har inga sådana luckor, ingen dödtid alls. Och det känns konstigt nog helt okej.

På hemmaplan försöker jag emellanåt läsa ifatt dagens skörd, men tvingas oftast ge upp för att det är för mycket. Jag vill hinna annat än att läsa tweets. En del av dem hinner jag dock med på resorna till och från jobbet – ungefär 20 minuter i vardera riktningen. Min Hero är toppen! Den piper lite glatt varje gång jag fått ett mail också. Whee! låter det som. Eller ”win”, som också jag börjat missbruka – somliga uttryck smittar som… gäspningar.

På Twitter blev jag i afton varse att det visst finns en Mac-klient för Voddler. Win! Om jag hinner i helgen ska jag definitivt ta en titt på den. Fick ju aldrig Windoze-versionen att funka på någon av mina jobbdatorer.

Annars… well, dags att lämna datorn ett tag, så det får vara nog för nu. Ser fram emot att äta död ko, dricka gott vin och sedan mumsa smarriga ostar – min stora ansträngning idag var en promenad till Söderhallarna. Var ledig, men steg upp i vanlig tid med ambitionen att göra ett par timmars jobb. Käkade frukost, men orkade sedan inte ens fokusera blicken på bildskärmen så det var bara att återvända till sängen. Tre timmar senare, när jag vaknade igen, var det nästan skymning. Så kan det gå. Jag är dock fortfarande trött, så det blir nog inga problem att slockna ikväll heller.

Just idag, just ikväll känns livet helt okej.

Digital försäljning ökar – doh!

Tydligen går det fantastiskt bra för Gerre Versteeghs (dvd- och digital film-distributör) bransch, enligt vad han själv sade hos TV4 i morse (debatt med/mot Rick Falkvinge) – försäljningen ökar och ökar och ökar. Och ökar. Och naturligtvis menar han att det är Ipred-lagens förtjänst.

Innan jag går vidare vill jag förresten rekommendera att du/ni ser klippet, för det är riktigt roligt. Bitvis hahaha-roligt rentav. Gerre anklagar bl.a Piratpartiet för att vara bromsklossar. De båda herrarna pratar vid sidan av varandra, som jag ser det. Om olika saker. Och hur någon kan se det som att de står mitt emot varandra och ägnar sig åt salivstänkande över staketet begriper jag inte.

Men det jag tänkte skriva handlar om att jag inte alls tror att det är lagen som gjort att det går allt bättre för de här film- och musiktjänsterna. Jag tror inte det är svårare än att det nu faktiskt börjar finnas användbara digitala tjänster och då är det inte så konstigt att folk också använder dem. Det har inte med Ipred-lagen att göra. Vem har någonsin kunnat använda tjänster som inte finns? Så det är nog som Kevin Costners rollfigur drömmer i Field of dreams: ”If you build it, they’ll come”.

Jag har sagt det förut, till att börja med mest prövande men med tiden alltmer övertygat: tillhandahåll efterfrågade tjänster så kommer kunderna. Tada!

Själv hålls jag borta från de flesta liknande tjänster eftersom min persondator är en Mac. Ytterst få klientprogram (vilket är vad man brukar behöva för dessa tjänster) finns i Mac-version. Somliga är på gång, men än så länge mycket få. Film2home, som Gerre representerar och använder som exempel, kräver Windows Internet Explorer. Jag hittar ingen egentlig information om detta på webbplatsen, men möttes av följande meddelande när jag kom dit:

Eftersom du använder en annan webbläsare än Windows Internet Explorer kan du tyvärr inte använda film2home i dagsläget.

Du är välkommen att se dig om i tjänsten, men det kan hända att vissa knappar och fält inte ser bra ut.

Vi jobbar för att i framtiden kunna erbjuda tjänsten för fler webbläsare och operativsystem

Jag fick också inbjudan att bli Voddler-användare för snart en månad sedan. Tror ni klientprogramvaran fanns i någon Mac-version? Givetvis inte. Okej, fine, men då kanske jag kunde prova på någon av de två jobbdatorer jag har. Det är ju i alla fall Windows-burkar med Internet Explorer installerad. Tror ni att klientprogramvaran gick igång på någon av dem, texten ovan till trots? Inte, då. Och ja, jag borde så klart felanmäla och söka hjälp, men jag har inte haft tid och ork och lust att göra det. Inte ännu. Och där står jag just nu. Antingen missbrukar jag tjänstedatorerna och förslösar livstid på att kasta mig in på något Voddler-forum eller så inväntar jag tålmodigt en Mac-version.

Nej, när tjänsterna blir tillgängliga kommer jag att använda dem. Inte förr.

Förresten, Gerre pratade också om att dvd-försäljningen ökat med 20 procent sedan lagens införande (jämfört med föregående år) och bara fortsätter att öka, månad för månad. Det låter i mina öron lustigt, med tanke på att jag själv nästan helt slutat köpa sedan industrin började löpa amok och hetsjakten på fildelare drog igång på allvar. Och här kände jag förstås behovet av att kolla fakta och tvekade då ett tag om huruvida jag verkligen ville veta hur mycket pengar jag spenderat. Men nyfiken är jag ju, så…

Under fyra år (2004-2007) köpte jag varje månad dvd:er för ganska precis 1000 kr. Förra året minskade dessa inköp till ungefär hälften. Och i år har jag inte ens kommit upp i 1000 kr på nio månader. Och visst, jag är antagligen inte ett dugg typisk, men det är en version. Jag blev arg och bestämde mig för att i möjligaste mån avstå från att gynna dem som spottar på sina kunder.

Hm, låt se… vilken var poängen nu igen?

Spotifysvar på felanmälan

För en tid sedan (6/3) skickade jag en felanmälan till Spotify om en skiva vars låttitlar inte stämde överens med vad som faktiskt spelades. Eftersom responsen nu efterfrågades i en kommentar på det ursprungliga inlägget publicerar jag här svaret. Det kan finnas någon mer som undrar. Kanske.

Så här dant blev Spotifys svar som kom efter ungefär 13 dagar (19/3):

Hi Mia,

Thanks for reporting this, we appreciate the feedback. The information you have supplied will be recorded and used.

We are aware that there are metadata errors in our catalog but at the moment we are not prioritizing them as we want to improve our service and add new features first.

However, we are looking into creating a system to help us manage reports like yours and to fix the errors in a fast and efficient way.

Best wishes,
Jude

Spotify support team
support@spotify.com

Spotify Help / FAQ – http://www.spotify.com/en/help/faq/
Spotify Forum – http://www.spotify.com/en/help/support-forum/
Spotify Blog – http://www.spotify.com/blog/

Jag tror det betyder att man inte tjänar tillräckligt med pengar på att fixa den sortens fel. Och för det har jag viss förståelse. Faktiskt. Det är prioritering.

Och sedan är jag nyfiken på det där påtänkta systemet som nämns i svaret – det kanske kan bli frågan om något intressant kollaborativt? Svärmarbete. Någon sorts användargenerade rättningar, alltså. Det vore coolt. Och smart.

Mental andnöd efter TPB-domen

Inte för att vara pessimistisk, men vi befinner oss på ett sluttande plan och jag tror att försäljningen av såpa nu kommer att öka drastiskt. Med vilket jag menar att Lobbyn kommer att driva på utvecklingen i den nu rådande riktningen så gott de kan. Den som går åt fel håll. De kommer bildligt talat att såpa golvet under oss.

Varpå jag trillade in på ett sidospår och vill därmed ställa frågan: Är det bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja? Ber att få återkomma i den frågan senare, dock. Förlåt och ursäkta att jag känner behov av lite trams.

Gårdagens fällande dom mot herrarna bakom The Pirate Bay bådar inte gott. Och det alldeles bortsett från att jag personligen tror att domen är felaktig.

För just The Pirate Bay som tjänst (och liknande tjänster) tror jag inte att den kommer att spela någon avgörande roll. Det jag tänker på är ett lite längre perspektiv. Framtiden för allas vårt Internet. Eller våra intranetz, om ni så vill.

Jag känner mig… kvävd. Bara själva tanken på vart vi verkar vara på väg gör mig stum, mållös. Och ger mental andnöd. För jag kan inte se annat än att en sådan här dom i en förlängning kommer att göra det olagligt att länka till andra webbplatser, liksom att förmedla kontakter mellan användare på Internet. För det är ju inte mer än så TPB gör egentligen, rent principellt. Kanske hela DNS-systemet måste förklaras olagligt, för det handlar ju också som en slags katalogtjänst som talar om var på nätet den och den tjänsten eller webbplatsen eller personen eller annat eftersökt finns. Den inslagna vägen leder mot ett strikt kontrollerat och censurerat Internet. Det är inte okej.

När man (för att nu ta det lite större sammanhanget som inte har med TPB och domen att göra) talar om att förvägra människor tillgång till nätet känns det ungefär som att förbjuda dem att besöka Djurgården eller ens lämna sin bostad. Nätet idag är en verklighet, där oerhört många människor finns och verkar. De allra flesta av er som läser detta skulle inte ha en aning om att jag ens existerade om det inte vore för att vi faktiskt använder nätet. Det är… livsluft och -kvalitet på oerhört många sätt. Till och med mina mest datorilliterata vänner använder sig av nätbaserade tjänster för att sköta sina privata affärer och angelägenheter. Nätaccess är viktigt.

Äh. Jag vet inte vad jag vill säga med inlägget. Jag kände bara att jag behövde få ur mig något. Vädra några små utrymmen i hjärnan. Det kommer säkerligen mer… utkast som aldrig blir publicerade. Det här höll på att bli ett sådant så därför bryr jag mig inte om att skriva färdigt och komma till en slutsats eller poäng.

Men mitt budskap kanske kan sammanfattas så här:

Rör inte vårt Internet!

Ja, och rösta pirat den 7 juni, förstås.

Kryptera mera!

Anders Mildner har som vanligt mycket bra att säga, men jag tänker just nu (det är inte omöjligt att det kommer mer senare) bara ta fasta på en liten aspekt av hans inlägg, Politiken förändras här. Det är inte bara kyrkan som separeras från staten utan detsamma gäller medborgarna. Anders skriver bl.a så här:

Nu puttar teknik- och kulturförändringen snabbt isär staten och medborgarna, främst eftersom politikerna inte riktigt begriper var gränserna går och varför det är viktigt att inte fnula med dem.

Nu går vi ganska snabbt mot en situation där statens företrädare står och glor på ena sidan, medan medborgarna blänger tillbaka med armarna i kors på den andra. Nästa steg i utvecklingen är att människor börjar känna ett behov av att freda sig och försvara sig mot staten.

Jag tycker nog att vi redan är många som blänger med armarna i kors. Många som på olika sätt agerar också, ska väl sägas. Det stås inte bara med armarna i kors, alltså. Men det var inte det jag tänkte skriva om här.

Krypterad IM-kommunikation…

Apropå att freda sig mot staten har jag börjat kryptera min IM-kommunikation där så är möjligt. Inte för att jag pratar om något anmärkningsvärt, eller ens särskilt mycket för den delen, utan snarare av princip. Det är min privata kommunikation det handlar om. Ingen har i min mjölpåse att göra.

Och visst, jag har inget att skämmas för eller egentligen vara orolig för, men i det rådande klimatet kan man aldrig så noga veta. EU och regimen tillsammans med korporativa krafter, intresserade av att begränsa och/eller kontrollera människor på nätet, kan uppenbarligen hitta på vad som helst.

Man tror inte att det är sant när man ser de integritetskränkande lagförslag som ett efter ett klubbas igenom, till synes utan hänsyn till vart den här tankern är på väg. Vi befinner oss, som det heter, på ett sluttande plan. Möjligen ett sjunkande skepp. Jag ser framför mig Titanic, i filmen från 19771997 med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, så förstår ni lite av hur det känns.

Jag vill helt enkelt inte behöva undra. Om jag krypterar min kommunikation kan jag känna mig någorlunda trygg. I ständig otrygghet mår ingen människa bra. Jag vill må bra. Och alltså krypterar jag i alla fall min IM-kommunikation. Det är lätt och gör ingen något direkt ont, bara mig själv (och ev. samtalspartners) gott.

Men i ärlighetens namn gör jag det också för att jag kan. Och teknik är kul.

… med hjälp av OTR i Pidgin/Adium

För krypteringen använder jag OTR-plugin:en i Pidgin/Adium. Prova gärna. Det är bara att installera plugin:en, skapa en nyckel för varje IM-konto, och sedan via OTR-menyn starta en privat konversation. Motparten behöver förstås också ha motsvarande krypteringsmodul. Det är inte svårt, jag lovar.

Öppna trådlösa nät, Ipredia

Kanske är det här fel väg att gå – många förespråkar ju i stället ökad öppenhet. Och i vissa avseenden stöttar jag definitivt aktivt öppenhet – det här med Ipredia, till exempel. Jag har lagt in mig på listan över dem som låter andra använda sin trådlösa nätanslutning. Bra initiativ av Emma! Hoppingivande.

Och roligt att fler tänker som jag. Det trådlösa nätet hemma hos mig har ju varit öppet för alla sedan den nya routern togs i drift. Bara namnet som nu ändrats.

Lite roligt har jag åt att listan tycks fungera som ett sätt att få fler besökare till bloggen. Det var ju inte därför jag länkade hit utan som koppling för att ge en sorts legitimitet åt det hela. Visa att jag gör det jag sagt att jag ska göra.

Om jag slår på kryptering, borde jag då döpa om nätet till ”Ifredia”?

EU-valet den 7 juni

Glöm inte EU-valet den 7 juni – om du är som jag röstar du piratlila.

”Adjöss och tack för guldfisken!”

Rubriken är titeln på min gamla hemsida på Swipnet, vilken alltså redan verkar vara färdigstädad. Så här har den tydligen sett ut sedan våren 1999:

Hemsida hos Swipnet

Någon möjlighet att logga in hittar jag inte, men det verkar vara onödigt med tanke på ovanstående. Jag hittade dock några kvarlämnade webbsidor. De verkar mest vara experiment med layout, design, navigering etc och troligen inget som någonsin varit offentliggjort.

Här ett smakprov på en sida som använder den första nätdagbokens design:

Smakprov från hemsida

Urklipp från två andra sidor – jag ville tydligen krydda sidorna lite också:

Tid Om mig

Gamla internetabonnemang

Jag hittade min mapp med diverse abonnemangsuppgifter relaterade till nätet. Däri finns användarnamn och lösenord till ett par olika internetabonnemang jag nyttjade innan jag blev med riktigt bredband. Ett av dem har jag faktiskt kvar (eller betalar i alla fall för det) och på flera har jag någon sorts hemsida. Inget jag har lust att visa upp, men det vore ju kul att hämta hem alla filer. Städa ur och stänga ned. Så att jag nu sitter vid datorn beror på att jag tänkte kolla om några av inloggningsuppgifterna fortfarande fungerar. Spännande.

Här skulle jag ha kunnat göra en nostalgisk tillbakablick till 90-talet…

Trådlös i läsfåtöljen

Detta inlägg innebär uppfyllandet av min trådlösa läsfåtöljsvision enär det alltså skrivs från just läsfåtöljen, med Mac:en uppkopplad via det (sedan igår) nya trådlösa nätverket som verkar fungera bättre än det gamla.

Ett öppet trådlöst nät som heter ”Sharing is [still] caring” kan lånas.

Undrar förresten om jag kan sitta nere på fiket och blogga också?

Förtydligande: Alltså, jag sitter inte naken i fåtöljen.

Nätsocialt dilemma

För tio år sedan var jag en socialt aktiv nätsurfare. Jag levde på nätet, allt för ofta dygnet runt. Det blev vanligen inte många sömntimmar mellan arbetsdagarna. Jag chattade inte, som så många andra, på Aftonbladets eller Passagens chattar, utan hängde mest på Passagens diskussionsforum. Konferens 35+, närmare bestämt. Jag hade inte åldern inne när jag började, men det gick över med åren.

Att etablera kontakt med andra där handlade givetvis i första hand om att synas. Att skriva egna inlägg och att skriva svar på och kommentarer till andras inlägg. Ungefär som idag, när man skriver blogginlägg och -kommentarer. I stället för ett centralt forum använder vi distribuerade bloggar. Same shit, different name.

Men åter till 35+.

En som oftast fick igång folk var mymlan, som frågade och frågade och frågade. Och bjöd på sig själv nästan skrämmande mycket. Själv höll jag en betydligt lägre profil och agerade nog mer stöd till andra i deras personliga angelägenheter än pratade om mina egna. Jag uppvisade en hög integritet. Eller hur man nu säger. Jag bevarade hemligheter, höll personlig distans och blev aldrig pinsamt privat. Jag tror att min nätkaraktär var uppskattad och respekterad. Oklanderlig.

På konfen såg vi till att synas för, och få uppmärksamhet av, dem vi intresserade oss för. Ville man etablera en mer personlig kontakt med någon, d.v.s. via andra kanaler än detta webbforum, handlade det om att bifoga sin mailadress i ett svar på den personens inlägg eller kommentar. Oftast gjordes det just så diskret och subtilt, men det hände även att man var mer rakt på sak och helt enkelt bad personen maila på vidhängande adress. Man var i allmänhet väldigt försiktig med att lämna ut sin mailadress, för redan då var spammandet ett problem. Och mailboxen kändes väldigt privat på den tiden. En privat, personlig sfär man ville hålla fredad så långt det bara var möjligt. Bara betrodda gavs tillträde.

Nästa steg i kontaktkedjan var att etablera en personlig direktkontakt och då pratar vi förstås om IM. Det som väl idag ofta är MSN eller GTalk var då ICQ. Bara. Det märktes när användandet av ICQ spred sig bland konferensdeltagarna och folk mer och mer började kommunicera via andra vägar. Vissa koketterade med sina kontaktlistor, andra (som jag själv) höll låg profil och njöt i stället i lönndom.

Att få in någon på sin kontaktlista kunde vara en riktig vinstlott. Jag minns särskilt den käre Jack, som jag mycket subtilt bearbetade en längre tid. Kanske rentav för subtilt, för det tog en hel evighet innan han till slut poppade upp i min ICQ.

1998-07-30 09:20 jacoby
Tooooooooodeeeeeeeeelooooooooo……..
É du där………
Ibland känner jag mig som en idiot,
som nu ungefär………..

And that was the beginning of a beautiful friendship. Som upphörde när han plötsligt bara försvann från nätets yta. Spårlöst. Det var först många år senare som jag av en dåtidens kamrat fick tips om sidan jag länkade till här ovan. Jag skrev om det då, i min nätdagbok, om hur jag blev uppriktigt ledsen över att höra att han inte längre var i livet. Även om det väl var något vi kanske förväntat oss mot bakgrund av hur hans liv sett ut innan vi lärde känna denna speciella människa. Jag tror inte att han träffade någon vars liv han inte i någon bemärkelse påverkade. Som sagt, han var speciell. På ett bra och positivt sätt.

Jag minns hur vi låg i min soffa och lyssnade på bl.a Iron Maiden, handflata mot handflata och själ mot själ. Jack introducerade mig också till den enda Madonna-platta jag någonsin fastnat för: ”Ray of light”, som vi lyssnade på intensivt under liknande former. Den är fortfarande en av mina favoriter. Vi var så där själsligt nära som jag inte varit många gånger utanför fysiskt intima relationer. Mellan oss fanns någon sorts koppling. Vi kunde ibland ”känna” vad den andra tänkte och kände, trots att vi befann oss på varsin sida av landet. Konstigt. Men coolt.

Men åter till nätkommunikationen…

Otaliga är de timmar jag genom åren tillbringat chattandes via ICQ eller liknande. Några enstaka gånger blev det helnätter, som behövde avbrytas för att jag måste åka till kontoret. Jag tror faktiskt inte att jag hade ICQ på jobbdatorn, turligt nog.

Vid ett tillfälle på konfen-tiden vaknade jag mitt i natten och kände att ”det var något”. Jag vaknar typ aldrig mitt i natten annars. Drog igång datorn och gick in på konferensen och där fanns en förtvivlad trasselsudd som verkligen behövde någon att prata med just där och just då. Vi messade en längre stund, tills faran till slut var över och jag kunde återvända till drömmens rike. Jag kan än idag inte förklara hur det gick till, men jag kände så oerhört tydligt att det var något. Och så finns det de som tror att det inte finns vare sig människor eller mänsklighet på nätet… Jösses! Internet räddar liv, bokstavligen.

Anyway… det här blev visst en (det kan säkert komma flera!) replik på mymlans inlägg gammal kärlek rostar inte och snowflakes inlägg, A trip down memory lane 35 och Kristina af Knusselbos inlägg, En tripp tillbaka i minnets dunkla vrår.

Jag har lärt känna många underbara människor både via och tack vare nätet, och gör det fortfarande i viss mån – det är bara det att jag inte tänker på att det är det jag gör. Nätet har blivit en sådan självklart integrerad del av livet, att jag inte reflekterar över att det är just nätet som är min främsta källa till människor.

Däremot har jag tröttnat på messandet och byter numera i princip bara ord via IM med några få nära och kära. Och i de flesta fall är det strikt nyttobaserat – vi skickar ett meddelande om och när det är något särskilt som behöver framföras eller frågas om. Jag för sällan långa samtal på nätet.

Och där närmar vi oss pudelns kärna, och det som också föranledde detta inlägg.

Jag har nu för tiden varken tid eller tålamod att sitta och kasta oneliners fram och tillbaka via datorn. Det var rätt länge sedan jag insåg att det som intresserar mig är riktiga människor – vilket det absolut finns på nätet, mind you, men där finns också många som är andra än de utger sig för att vara. Eller, jag menar inte andra utan snarare annorlunda. IM känns inte så ärligt. IRL är det enda som duger.

Jag vill föra verkliga samtal i den fysiska verkligheten. Samtal där jag både ser och hör min samtalspartner, får en fullödig upplevelse. Ett par skrivna ord i en ruta på datorns bildskärm räcker inte till. Och dessutom stör de min koncentration, pockar på uppmärksamhet och stjäl tid jag sällan har. Plus att orden inte tillför särskilt mycket utöver vad jag redan får via bloggar med kommentarer. Och mail, kanske.

Dilemmat i det just nu aktuella fallet bottnar i att jag definitivt önskar direkt kontakt, men tror att valet av ett IM-system för detta vore kontraproduktivt. Det jag vill är att mötas i den fysiska verkligheten och på något sätt känns det som om IM kan förstöra alltihopa långt innan vi hunnit dit. Och det är inte en risk jag vill ta. Missförstå mig rätt – IM är säkert bra, i framtiden, men jag vill börja med den fysiska verkligheten så att jag sedan har en bakgrund mot vilken jag kan tolka det skrivna. Är jag fel och konstig som känner så?

Det är i alla fall så jag känner det, har jag insett medan jag skrivit. Vilket var anledningen till att jag fattade penn… eh, tangentbordet. När jag skriver så sorterar och reder jag också ut frågetecken. Det funkar både privat (blogginlägg) och i tjänsten (wiki-sidor eller dokument).

Att skriva är att skruva,
man rattar och muttrar
… ända in i mål.

Puh! Nu känns det bättre. Nu vet jag vad jag tycker och hur jag tänker.
Men inte hur jag ska göra… prata eller inte prata via IM?
Suck.

Kommentarer? Goda råd? Reflektioner?

Ja, jag vet – jag tänker för mycket. Men det är roligt, ju.

Trådlös men inte trolös

Tack vare två vänliga själars insatser (för vilket och vilka jag är klädsamt tacksam) sitter jag nu trådlöst uppkopplad hemma i mitt eget kök. Vid matbordet. För hur det än är hamnar jag alltid här när jag packar upp jobbdatorn ur den rätt nätta datorryggsäck jag kränger på mig varje morgon och eftermiddag/kväll som jag ska bära den till eller från något av mina alternativa kontor.

Vid jobbdatorn sitter jag dessutom, vilket alltså innebär att jag även för första gången lyckas förmå den motsträviga rackaren att prata trådlöst. Det var inte alls så svårt som det tidigare verkat. Hur mycket bättre kan det bli?

Jaja, jag ska koppla upp Mac:en också (sedan röja läsfåtöljen för att uppfylla visionen om att blogga trådlöst från den) och sedan är det bara digital-tv:n som fortfarande kräver sladd. Men där går nog att göra något kreativt, tror jag.

Fatta hur skönt det är att få bort nätverkssladdhärvorna från golven.

Wheee!

Och God Fredag på er alla där ute. I cyberrymden.

Etikettmoln