Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘wow!’

En ärlig ängel på mitt jobb

Efter lunchen såg jag en lapp i trapphuset, på vilken det stod en efterlysning i stil med: ”Du som handlat på ICA Södra Station och tappat dina växelpengar, kontakta Okänd Kvinnlig Kollega på telefon 070-XXX XXXX”.

Jag kände mig möjligen träffad eftersom jag oftast handlar just där och dessutom regelbundet tappar sedlar, kvitton, plastkort och liknande saker som jag förvarar i byxfickorna (har så här långt upptäckt det varje gång och därför mig veterligen inte blivit av med något). Inte för att jag hade lagt märke till att jag skulle ha blivit av med några pengar, men med tanke på hur dålig koll och ordning jag har på mina sedlar vore det fullt möjligt. Och det hade ju varit synd om Okänd Kvinnlig Kollega ifall gåtan aldrig fått någon lösning. Ja, jag tänkte faktiskt så.

Sålunda ringde jag upp Okänd Kvinnlig Kollega och sade som det var: att jag hade handlat där minst en gång sedan jag kom hem och det var möjligt att det var mina pengar. Vi kom överens om att höras senare eftersom hon satt i möte, men det var tydligen även någon annan som gjort anspråk på pengarna – någon som passerar Södra Station på vägen mellan jobb och hem och då ibland handlar där.

Jag gick tillbaka till skrivbordet och tog, med assistans via IM, en rejäl funderare och kom fram till att det borde ha varit i söndags (efter stolsshoppingen, alltså) och att det som köptes var åtminstone benfria kotletter, creme fraiche, bananer, röda och gula/gröna äpplen, morötter, champinjoner och röd lök. Sålunda mailade jag dessa uppgifter till Okänd Kvinnlig Kollega och tänkte inte mer på saken.

En stund senare stod en kvinna vid mitt skrivbord och undrade om jag var jag och det var jag ju och svarade jakande. Hon överräckte då en liten rulle innehållande ett kvitto och 350 kr i sedlar. Jag skrattade gott när jag läste kvittot – på det fanns exakt de saker jag räknat upp i mitt mail. Varken fler eller färre. Så det rådde ingen som helst tvekan om vems pengarna var. Inte hos någon av oss.

ICA-kvitto

Av en händelse såg jag nu att mitt samtal till henne ringdes kl 13:37. Weird!

Annonser

Jag är med domän

Häromdagen, närmare bestämt i torsdags, slumpade det sig så att jag … nej, förresten, jag pratade med GP – så var det. Hur som helst var det ingen slump, utan bara en krona eller två som trillade ner. Det där oundvikliga inträffade.

Jag muttrade över att jag inte kan ladda upp ljudfiler här på WordPress.com utan tvingas lägga dem på annan plats och bara länka härifrån, vilket bland annat gör att jag får svårt att hålla koll på dem. GP föreslog än en gång en egen domän, varpå jag replikerade att jodå, men du vet hur jag är med att komma på bra namn. Men alltså… miaisageek, kan du inte använda det då?

Och det är klart att jag kan – det är ju superlogiskt och jättesjälvklart!

Så så blev det. Jag är numera stolt innehavare av miaisageek.se – vad jag sedan gör med den återstår att se. Och när. Det kanske kan bli en WordPress-installation på Peter’s Kitchen Kamp vad det lider, men jag har inte bråttom.

Jaja, ville bara dokumentera denna milstolpe i livet. Min första domän. Ja, min första riktiga, för tidigare har jag ju fuskat med mia.is-a-geek.com (egen server) som är/var en DynDNS-domän. Vilket för övrigt, vilket snabbtänkta läsare redan förstått, är historien bakom namnet på den här bloggen.

MacMia

Från och med idag, 19/11, är jag MacBook Pro-ägare. Nästan lite otippat.

Mitt datorköp är ungefär vad det här inlägget handlar om, rent faktamässigt, om än med en massa för somliga ovidkommande detaljer. En hel del om hur jag funkar finns det också, för den som är intresserad och orkar läsa mycket.

Sedan några dagar tillbaka har jag ett datorrelaterat projekt igång. Det handlar om att förbereda för, och genomföra, en total ominstallation (eller ett övergivande, om det inte funkar bra) av min primära dator. En gammal stationär hem-pc, som hängt med sedan i september 2003. Med Windows XP. På sistone har datorn känts så seg och trött att jag inte ens använt den – i stället har jag börjat ta med mig jobbdatorn (laptop) hem och använda den som mina primära privatmaskin.

När man inte längre använder sin dator är det nog dags att göra något så jag bestämde mig för att äntligen prova Ubuntu, vilket jag ju länge velat göra – av nyfikenhet, för erfarenhet, av princip och jag vet inte vad – men har inte haft någon dator att tillgå för ändamålet. Eller rättare sagt, den gamla jobbdatorn (laptop, förstås) jag faktiskt har lyckades jag inte få att boota från cd (eller usb-sticka för den delen) – och inställningarna för det verkar låsta. Kollegan påstår dock att det går att fixa, så det ska jag väl också prova vid tillfälle.

Det är så mycket nu – så mycket jag vill och helst allt på en gång också. Och det är inte faktiskt, utan bara som det känns. Vore jag inte så jävla enkelspårigt sekventiell skulle jag ha betydligt färre bekymmer. Men det finns väl något bra också med att vara lite så där fyrkantig som jag kan vara. Ibland känner jag mig som en bulldozer – ångar orubbligt på rakt fram. Eller en oljetanker? Obeveklig.

Ord om Mac i april 2008 Jag har länge planerat att skaffa mig en ny dator, en fräsch ersättare till den gamla trötta stationären. Det jag däremot inte lyckats med är att bestämma vad jag ska ha. Bytte ord med Sebastian Robertsson i april, t.ex, och hade då pratat med GP som länge lobbat för Mac. Jag responderade aldrig på Sebastians sista svar eftersom jag kände mig utpekad som vanlig användare men kunde inte bestämma mig för om jag skulle bli förolämpad eller road. Ungefär så. Jag betraktar mig inte som vanlig användare, men det kanske jag borde? Ännu en Mia-myt att krossa, tror jag. Jag var som synes då fortfarande väldigt osäker på vad för slags dator jag ville ha och det var långt senare som det kom att handla om ett val mellan Mac:ar.

I åratal hade jag sagt att min nästa dator skulle vara bärbar, men samtidigt satt jag ju ändå alltid på plats i underhållningshyllan och bärbara datorer är ju dyrare än andra. Jag ville definitivt inte betala för något Windows, som jag ändå inte ville ha. Att det skulle vara något med unix/linux var jag säker på, för myten om mig själv som unixmänniska finner jag ingen anledning att inte bevara. Tvärtom.

Och eftersom jag är den jag är (det kör ihop sig i skallen när det blir för många variabler så då måste jag förenkla) blev det till slut enklast att gå på Mac-spåret. Jag kommer till en punkt då jag inte orkar tänka längre utan bara gör.

Så, iMac eller MacBook? Där har jag stått och stampat och velat i veckor eller till och med månader. GP har suckat och flinat om vartannat över att jag har haft så svårt att bestämma mig. Jag har försökt vila i detta och påminna mig om att det kommer att lösa sig, bitarna kommer att trilla på plats och jag kommer förr eller senare att veta vad jag vill. Det tar bara tid att komma därhän. Det där går inte att forcera utan det är bara att invänta ögonblicket då alla tvivel är undanröjda. Då allt står klart som kristall. Då kan jag agera. Innan dess är det bara att vänta.

Har jag sagt att jag avskyr att vänta? Det är en av mina myter om mig själv.

Kollegan, GP, Mac-lobbyisten har skaffat sig en av de där nya MacBook:arna. Vi besökte närmsta butik och kollade en gång och min spontana känsla var att bildytan var för liten. Bara 13 tum. På jobbdatorn har jag 15 (tror jag) och tycker att det är precis vad man (jag) behöver. En MacBook med större bildyta hade varit perfekt, men MacBook Pro var enligt min mening för dyra. Så inget kändes riktigt rätt. Tills jag åkte med en taxichaufför med MacBook på instrumentpanelen.

Han var väldigt trevlig och vi resonerade kring val av Mac och han sade att det jag ville ha var ju en MacBook Pro och jag insåg att han hade rätt. När jag sedan idag på kontoret i city pratade med GP och han sade samma sak, samt tipsade om nedsatt pris på den äldre modellen… tja, då var det inte så mycket att snacka om. Jag är inte brydd om att ha det allra senaste och då blir det ju genast mindre dyrt.

Planen var att handla i nätbutik, men det blev först ett besök på inLife för att kolla läget och prata och de hade faktiskt modellen inne, om än till ett lite högre pris. Det känns bra att handla i butik och få datorn med sig på en gång, så jag slog till och köpte därmed i praktiken för första gången en dator ”på riktigt”. Premiär.

Jag kan inte kalla mig Mac-användare ännu för faktum är att jag inte ens öppnat kartongen. Det var för mycket annat som skulle göras idag och det kommer nog att dröja lite innan jag anser mig ha tid att packa upp och börja bekanta mig med datorn. Typiska saker som att jag måste röja köksbordet (för att ha plats att vara på) eller vill bli klar med den gamla datorn innan jag tar mig an den nya. Och ska jag ändå ändra på datorarbetsplatsen i underhållningshyllan så vill jag kasta ut den gamla stereon med sina stora högtalare som hindrar mig från att montera de sista hyllplanen, men för att kunna montera hyllplan behöver jag skaffa beslag och så blir det ett jätteprojekt av det hela och då gör jag inget. På väldigt länge.

Jag vet att många tycker att jag är hur konstig som helst, som kan låta kartongen bara stå, men jag funkar så. Det är inte ovanligt att jag känner att jag måste göra undan alla tråkiga måsten först, innan jag ”får” göra det som är roligt. Kan man tänka sig, att jag inte alltid kommer ända fram till det där roliga? Pucko-jag,

Så det där med jag och väntan… det är nog bara en myt.

Jo, förresten, anledningen till att jag drog upp allt det här med ominstallationen av den gamla datorn och all bakgrund var att det kändes så paradoxalt att när jag äntligen håller på att byta till Ubuntu så går jag plötsligt och köper mig en Mac.

Klockan närmar sig fem så jag törs lova att det inte blir någon vanlig arbetsdag.

Något att växa i

Jag läste hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt – och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat rubriken i precis samma stil) och kände att jag gärna berättar min egen historia från i morse, på liknande tema.

Eftersom det sades på radion att det skulle bli varmt idag (över +20ºC) bedömde jag att det vore en god idé att välja de nya sandalerna (som jag hellre hade velat ha i grått eller beige och som i svart är snyggare i verkligheten än på bilden) och tunnare byxor än jeans. Jag sökte igenom mina garderober och hittade de lätta, fina grå byxorna jag levde i hela förra sommaren. Jätteglad blev jag, ända tills jag tog på mig byxorna och då insåg att båda underarmarna ledigt rymdes på tvären innanför linningen – så grymt mycket större jag måste ha varit för ett år sedan!! Det var ju bara att konstatera att de byxorna kan jag verkligen inte ha längre.

Jag trodde liksom aldrig att ett par av mina byxor kunde bli mycket för stora. Var det någon som skojade, hade ersatt mina byxor med denna ballongmodell? Det kändes som ett skämt. Och min svårighet att förstå beror väl förmodligen på att jag aldrig tidigare genomgått en rejäl viktminskning – jag menar, normalt för mig har ju genom åren varit att lägga på mig kilon snarare än att tappa dem.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag informera om att vikten än så länge verkar ha ökat med bara ett kilo – jag var ju inställd på att det skulle bli flera (men klagar knappast om så inte är fallet) och kanske dröjer det ytterligare ett tag innan hela glykogenförrådet är återuppbyggt. Jag är beredd på det mesta.

Idag gladdes jag åt att väninnan, som trots att hon känner sig tämligen risig, har utgångspunkten att hon ska träna i morgon. Att vi ska träffas och träna alltså. Undrar om hon hade haft samma inställning om jag inte hade ställt frågan? Ibland är det ju så att man hoppas att den andra ska ha glömt så att man ska slippa.

Inför träningen känner jag faktiskt sällan något motstånd, vilket beror på flera olika saker. Det är hyfsat roligt att träna, men framför allt är det roligt att träffa väninnan – eller att veta att man troligen träffar någon annan man känner. Igår träffade jag hela tre stycken från min egen viktgrupp plus några andra bekanta. Som jag brukar säga: Itrim-anläggningen blir lite som en fritidsgård för vuxna.

Hälsouppföljning

Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.

Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 – om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.

Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.

Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.

En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går – vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga – kul med nåt att krympa i.

Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!

Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också – ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?

Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den ”godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!

Coolt!

Den här veckan har det visat sig att kylskåpet i den nya lägenheten inte uppför sig som det ska. Varje ny dag gav mig ännu en bottenfrusen milkshake. Jag tyckte att de var nog så kalla i helgen, så jag justerade temperaturreglaget men har inte kunnat märka någon som helst skillnad. Det är fryskallt i kylskåpet hur jag än gör, helt enkelt. Typiskt. Inte så konstigt, förstås, eftersom det ju är originalutrustning i köket och allt med andra ord hunnit bli 18 år gammalt, men icke desto mindre irriterande eftersom jag ju inte vill skaffa ny kyl och frys nu när jag ändå tänkt göra om hela köket på något års sikt eller så. Dessutom verkar det vara väldigt ont om kyl- och frysmodeller i höjder strax över 150 cm (vilket är det jag har nu, och vilket dessutom passar mig alldeles ypperligt eftersom korta jag för ovanlighetens skull når upp i överskåpet utan problem).

Surt var det att göra den upptäckten och insikten och jag har gått och dragit på det i några dagar, som om i hopp om att få någon snilleblixt och hitta den perfekta lösningen och varför jag gjorde det förstod jag i morse då försynen kom rusande till min räddning. Eller det tror jag ännu att den gjorde.

Så här var det:

Jag tog hissen ned för att ge mig iväg till jobbet. På våningen under min, där man håller på med diverse renoveringar inför inflyttningen, stannar hissen och släpper in en hantverkare. Bakom honom ser jag att kyl och frys från lägenheten rakt under min står ute i trapphuset och jag kan ju bara inte låta bli att förhöra mig kring skicket och vad som tänkts för dem. Och berätta att jag själv behöver just ett sådant kylskåp. Snubben tror att ägaren har planer för frysen, men är ganska säker på han bara vill bli av med kylskåpet (och helt säker på att det fungerar, för det frågade jag förstås) – bortskänkes mot avhämtning eller liknande. Han lovar i alla fall att ringa och kolla om jag kan ta det och jag lämnar mitt telefonnummer så att de kan nå mig om det uppstår några funderingar.

Några timmar senare ringer telefonen och det är samme målare som berättar att skåpet är mitt och att han/de kör upp det på mitt våningsplan så att det står och väntar när jag kommer hem framåt kvällen. Jag blir förstås jätteglad, och frågar bara på chans om han har något tips om hur jag ska bli av med det gamla skåpet sedan. Han har förstås inget annat tips än att det ska lämnas in på därför avsett ställe och det vet jag ju redan. Jag replikerar att det ju inte är så lätt när man inte har någon bil, men att det säkert ordnar sig på något sätt och sedan tackar jag för hans hjälp och avslutar samtalet.

Vid lunchtid ringer han upp igen, och då erbjuder han sig att transportera bort det gamla kylskåpet och när jag frågar hur mycket han vill ha för det blir svaret inget värre än en låda öl. Jag hade förväntat mig mer än så, men det vore ju synd att klaga så vi kommer överens om att han/de hämtar skåpet på måndag kväll – vilket, slog det mig nu, kanske inte passar så bra egentligen eftersom jag då åter igen kommer hem senare på grund av träningen efter gruppträffen. Nåväl, jag får ringa.

Så… vad jag behöver göra de närmaste dagarna är byta kylskåp och köpa hem en låda öl. Det förstnämnda blir intressant, men det verkar i alla fall inte särskilt svårt.

Jag kan nästan inte fatta vilken sjuhelsikes tur jag har!

I övrigt är jag mest lite frustrerad över att inte hinna vara hemma och ställa i ordning saker – just nu har jag en hel radda med saker som bara väntar på att bli gjorda. Vissa pusselbitar har trillat på plats och vardagsrummet är i alla fall nu i stort sett möblerat. Eftersom en av väggarna är lite sned har jag valt att ställa soffgruppen diagonalt, vilket känns riktigt trevligt. Och det stora hålet i mediahyllan som uppstod då tv-bänken flyttade till andra änden av rummet kom jag på att jag kunde utnyttja som datorplats, med bildskärmen på ett fast hyllplan och tangentbordet nedanför på mitt gamla ”datorbord”, som alltså går att skjuta in under hyllplanet. Inte alls någon dum idé! Nu saknas bara en riktigt skön datorstol.

Annars är det förstås en massa smått och gott som saknas i vardagsrummet. Jag behöver t.ex sätta upp fästen för de gardinstänger som jag kanske eller kanske inte har sedan tidigare och därefter behöver jag skaffa gardiner att hänga upp på dem också. Hur nu de ska se ut – det är lite jobbigt att fönsterkonfigurationen är så helt annorlunda än i den gamla lägenheten. Där hade jag tre fönster i rad, medan det här bara är ett fönster åt gången. På flera ställen. Det hänger delvis ihop med att jag behöver fatta beslut om tavlan jag köpte på Bolagret i måndags (svart med rosenmotiv i guld): ska den hänga i vardagsrummet eller i sovrummet? Den torde funka bra på endera stället, men jag behöver assistans för att kunna välja ett av dem – någon som håller upp tavlan mot väggen så att jag kan begrunda intrycket på distans. Och om jag väljer vardagsrummet så påverkar det gardinvalet eftersom den då troligen skulle hamna mitt emellan två av fönstren.

Allt hänger ihop, och det är inte konstigt att det blir tungrott ibland. Jag är t.ex petig med detaljer som kanske ingen annan vare sig ser eller uppskattar. Jag ser sammanhang, som inte alltid verkar vettiga för andra människor – eller det antar jag i alla fall, för det är ju aldrig någon annan som pratar om hur saker hänger ihop i så där långa kedjor som jag ser ibland.

Fortsatt budgivning

Ja, det fortsätter att trilla in bud – jag antar att det är i takt med att mäklaren ringer runt och pratar med spekulanterna. Igår inkom totalt tre bud, vilket jag tyckte var fantastiskt med tanke på att det då ännu återstod ett visningstillfälle och jag inte trott att budgivningen skulle komma igång förrän idag.

Och idag har det droppat in bud från i förmiddags fram tills vid sextiden. Mellan varven har jag varit lugn och kunnat göra nytta på jobbet, men varje gång det pep till i telefonen och jag kunde läsa om ett nytt och högre bud vaknade nerverna igen. Det är fortfarande lite nervöst, men det börjar övergå i bara spännande. Och förbaskat roligt. Det är roligt när det går bra.

Än så länge har det droppat in fem bud från fyra olika budgivare. Den första verkar ha trillat av redan igår och nu har även den andra hoppat av, men det borde ändå återstå tre. Jag tycker dock att de är lite snåla med buden, men kan inte klaga med tanke på hur jag själv bjöd när jag var spekulant.

Jag förväntar mig inte att det ska hända något mer idag. Herr mäklaren ska väl kunna få en ledig kväll, han med, tänker jag.

Och där ringde han, trollet, för att avrapportera dagens affärer (som nu är avslutade) och vi tycker ungefär detsamma, d.v.s att det går bra och att det finns gott hopp om ett bra slutpris. Den första budgivaren hade alls inte hoppat av, så det är fyra budgivare kvar. Och det kunde tydligen eventuellt tillkomma ännu en under morgondagen. Med fyra eller fem budgivare kvar i spelet tänker jag att det nog kan fortsätta ett tag till.

Allt som allt känns det just nu väldigt hoppfullt förutom för min banktant som helst ville ha slutliga siffror på torsdag morgon. Men hon kan nog få rätt hyfsade ungefärliga siffror. I nuläget är det mindre än en halv nettomille jag behöver låna. Coolt!

Etikettmoln