Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘vånda’

MacMia

Från och med idag, 19/11, är jag MacBook Pro-ägare. Nästan lite otippat.

Mitt datorköp är ungefär vad det här inlägget handlar om, rent faktamässigt, om än med en massa för somliga ovidkommande detaljer. En hel del om hur jag funkar finns det också, för den som är intresserad och orkar läsa mycket.

Sedan några dagar tillbaka har jag ett datorrelaterat projekt igång. Det handlar om att förbereda för, och genomföra, en total ominstallation (eller ett övergivande, om det inte funkar bra) av min primära dator. En gammal stationär hem-pc, som hängt med sedan i september 2003. Med Windows XP. På sistone har datorn känts så seg och trött att jag inte ens använt den – i stället har jag börjat ta med mig jobbdatorn (laptop) hem och använda den som mina primära privatmaskin.

När man inte längre använder sin dator är det nog dags att göra något så jag bestämde mig för att äntligen prova Ubuntu, vilket jag ju länge velat göra – av nyfikenhet, för erfarenhet, av princip och jag vet inte vad – men har inte haft någon dator att tillgå för ändamålet. Eller rättare sagt, den gamla jobbdatorn (laptop, förstås) jag faktiskt har lyckades jag inte få att boota från cd (eller usb-sticka för den delen) – och inställningarna för det verkar låsta. Kollegan påstår dock att det går att fixa, så det ska jag väl också prova vid tillfälle.

Det är så mycket nu – så mycket jag vill och helst allt på en gång också. Och det är inte faktiskt, utan bara som det känns. Vore jag inte så jävla enkelspårigt sekventiell skulle jag ha betydligt färre bekymmer. Men det finns väl något bra också med att vara lite så där fyrkantig som jag kan vara. Ibland känner jag mig som en bulldozer – ångar orubbligt på rakt fram. Eller en oljetanker? Obeveklig.

Ord om Mac i april 2008 Jag har länge planerat att skaffa mig en ny dator, en fräsch ersättare till den gamla trötta stationären. Det jag däremot inte lyckats med är att bestämma vad jag ska ha. Bytte ord med Sebastian Robertsson i april, t.ex, och hade då pratat med GP som länge lobbat för Mac. Jag responderade aldrig på Sebastians sista svar eftersom jag kände mig utpekad som vanlig användare men kunde inte bestämma mig för om jag skulle bli förolämpad eller road. Ungefär så. Jag betraktar mig inte som vanlig användare, men det kanske jag borde? Ännu en Mia-myt att krossa, tror jag. Jag var som synes då fortfarande väldigt osäker på vad för slags dator jag ville ha och det var långt senare som det kom att handla om ett val mellan Mac:ar.

I åratal hade jag sagt att min nästa dator skulle vara bärbar, men samtidigt satt jag ju ändå alltid på plats i underhållningshyllan och bärbara datorer är ju dyrare än andra. Jag ville definitivt inte betala för något Windows, som jag ändå inte ville ha. Att det skulle vara något med unix/linux var jag säker på, för myten om mig själv som unixmänniska finner jag ingen anledning att inte bevara. Tvärtom.

Och eftersom jag är den jag är (det kör ihop sig i skallen när det blir för många variabler så då måste jag förenkla) blev det till slut enklast att gå på Mac-spåret. Jag kommer till en punkt då jag inte orkar tänka längre utan bara gör.

Så, iMac eller MacBook? Där har jag stått och stampat och velat i veckor eller till och med månader. GP har suckat och flinat om vartannat över att jag har haft så svårt att bestämma mig. Jag har försökt vila i detta och påminna mig om att det kommer att lösa sig, bitarna kommer att trilla på plats och jag kommer förr eller senare att veta vad jag vill. Det tar bara tid att komma därhän. Det där går inte att forcera utan det är bara att invänta ögonblicket då alla tvivel är undanröjda. Då allt står klart som kristall. Då kan jag agera. Innan dess är det bara att vänta.

Har jag sagt att jag avskyr att vänta? Det är en av mina myter om mig själv.

Kollegan, GP, Mac-lobbyisten har skaffat sig en av de där nya MacBook:arna. Vi besökte närmsta butik och kollade en gång och min spontana känsla var att bildytan var för liten. Bara 13 tum. På jobbdatorn har jag 15 (tror jag) och tycker att det är precis vad man (jag) behöver. En MacBook med större bildyta hade varit perfekt, men MacBook Pro var enligt min mening för dyra. Så inget kändes riktigt rätt. Tills jag åkte med en taxichaufför med MacBook på instrumentpanelen.

Han var väldigt trevlig och vi resonerade kring val av Mac och han sade att det jag ville ha var ju en MacBook Pro och jag insåg att han hade rätt. När jag sedan idag på kontoret i city pratade med GP och han sade samma sak, samt tipsade om nedsatt pris på den äldre modellen… tja, då var det inte så mycket att snacka om. Jag är inte brydd om att ha det allra senaste och då blir det ju genast mindre dyrt.

Planen var att handla i nätbutik, men det blev först ett besök på inLife för att kolla läget och prata och de hade faktiskt modellen inne, om än till ett lite högre pris. Det känns bra att handla i butik och få datorn med sig på en gång, så jag slog till och köpte därmed i praktiken för första gången en dator ”på riktigt”. Premiär.

Jag kan inte kalla mig Mac-användare ännu för faktum är att jag inte ens öppnat kartongen. Det var för mycket annat som skulle göras idag och det kommer nog att dröja lite innan jag anser mig ha tid att packa upp och börja bekanta mig med datorn. Typiska saker som att jag måste röja köksbordet (för att ha plats att vara på) eller vill bli klar med den gamla datorn innan jag tar mig an den nya. Och ska jag ändå ändra på datorarbetsplatsen i underhållningshyllan så vill jag kasta ut den gamla stereon med sina stora högtalare som hindrar mig från att montera de sista hyllplanen, men för att kunna montera hyllplan behöver jag skaffa beslag och så blir det ett jätteprojekt av det hela och då gör jag inget. På väldigt länge.

Jag vet att många tycker att jag är hur konstig som helst, som kan låta kartongen bara stå, men jag funkar så. Det är inte ovanligt att jag känner att jag måste göra undan alla tråkiga måsten först, innan jag ”får” göra det som är roligt. Kan man tänka sig, att jag inte alltid kommer ända fram till det där roliga? Pucko-jag,

Så det där med jag och väntan… det är nog bara en myt.

Jo, förresten, anledningen till att jag drog upp allt det här med ominstallationen av den gamla datorn och all bakgrund var att det kändes så paradoxalt att när jag äntligen håller på att byta till Ubuntu så går jag plötsligt och köper mig en Mac.

Klockan närmar sig fem så jag törs lova att det inte blir någon vanlig arbetsdag.

Annonser

Etikettmoln