Frukostsyster på besök

Igår stötte jag ihop med min kära Frukostsyster, som bor och arbetar nära den andra tunnelbanestationen – den jag ibland går till och ofta går från när jag inte har sällskap. Varje gång jag passerar tänker jag på henne och ibland skickar jag ett SMS medan jag väntar på tåget, bara för att tala om att jag tänker på henne där och då. Jag vet att det uppskattas.

Hon var på väg ut på lunch med en vän/kollega som jag också är bekant med och jag avböjde erbjudandet om att göra dem sällskap eftersom jag hade en halv arbetsdag att ta igen. Vi bestämde att höras av och träffas efter jobbet idag i stället.

Det slutade med att hon i afton för första gången besökte mitt hem – det kändes roligt att få visa hur jag bor när det nu är så städat att jag törs släppa in nya människor. Sådana människor som inte varit här och vet vad de har att vänta sig, typ.

Att umgås med henne är … livgivande. Det är så mycket kärlek och mänsklighet i henne och relationen oss emellan. Och hon ser mig långt tydligare än de flesta. Jag vet inte hur, men hon vet saker om mig som jag inte tror mig ha nämnt. Det är som att hon ser min kärna. Kanske klarare än vad jag själv gör.

Men nu ska jag vara tråkig och skriva om konkreta detaljer.

Hon hjälpte mig att transportera den gamla fula datorstolen och den återstående hylldelen till grovsoprummet och fick på vägen också möta den nuvarande ägaren till min nya lägenhet. Lustigt att jag stöter ihop med honom bara de gånger jag har sällskap med mig ut till soprummet, inte alls annars.

Sedan förbarmade hon sig också över några av de böcker jag tänkt göra mig av med (även om de flesta hon fick med sig var till låns) – det kommer att bli en rejäl utrensning i bokhyllan innan jag flyttar så jag hoppas att hon snart kommer hit och hämtar fler. Det är väl en 3-4 hyllmetrar jag vill göra mig av med. Kanske skulle jag bjuda hem folk för att botanisera?

Jag borde packa ned de böcker jag ska behålla och låta resten stå kvar i hyllorna, men det lockar mer att göra tvärtom – för att få se hur det ser ut när det är fin ordning och ”rätt”. Fast det får jag ju ändå se sedan, när jag flyttat och packat upp. Två veckor borde jag klara utan att ha böckerna tillgängliga.

Mer hårt helgarbete

Hela helgen har jag röjt vidare och nu gått igenom och gallrat allt i sovrummet utom det som finns inuti garderoberna. Mycket blev kastat och det som blev kvar bor numera i en flyttkartong nere i förrådet, liksom förvaringsdelen av den gamla bokhyllan (den som följde med när jag flyttade hemifrån). Nu är det bara tv-bordet som finns kvar och det använder jag som datorbord.

De 5-6 flyttkartonger och 4 plastbackar som vittnade om förra helgens slit har också fått flytta ned till förrådet, vars golv fick sig en välbehövlig omgång med skurborsten för att jag inte ville fortsätta lämna svarta fotspår efter mig när jag varit där. Det saknas eluttag i närheten, så dammsugning går bort.

Bland det som försvann i helgen var den gamla servern, som var den som körde min DynDNS-domän, mia.is-a-geek.com, vilken sedermera kom att ge namn åt den här bloggen. Med tiden kom jag att identifiera mig med namnet. Mia is a geek.

Servern gick igång och disken fungerade (men lät fortfarande illa) så musikdatabasen kunde räddas med hjälp av disketter när jag väl upptäckt att min vanliga dator har diskettstation. Netgear-routern är det värre med. När jag anslöt elsladden knastrade det i den, vilket jag tog som ett dåligt tecken.

Naturligtvis hittade jag också i helgens röjning historiska dokument i mängder. En sak jag noterade var att 1995 tycks ha varit ett händelserikt år. I maj åkte jag på tjänsteresa till USA och fick se Niagarafallen. I juni flyttade jag, som sagt. I juli-augusti båtluffade jag under tre veckor bland grekiska öar. I september besökte jag i tjänsten Brighton för att delta i EuroDAC. I oktober tillbringade jag en vecka på Rhodos.

Magiskt tänkande

Vid röjning av sovrumshyllan hittade jag en del intressanta dokument, t.ex flyttanmälan avseende föregående flytt, d.v.s då jag flyttade hit. Adressändringen gällde från juni 1995, så min aning om årtal blev sålunda bekräftad. Det förvånade mig att detta också var sommaren vi båtluffade i Grekland. Borde jag inte i stället ha varit fullt upptagen med att boa in mig?

Kanske var det för att båtluffen kom emellan som lägenheten aldrig blev riktigt färdig? Det är ju först den senaste handfullen år jag egentligen gjort något i inredningsväg. Vardagsrummet är färdigmöblerat, men de vita väggarna är ganska kala vilket ger ett intryck av att jag ännu inte riktigt flyttat in. Och det är kanske lite så det är. Jag har dock trivts väldigt bra här i min oas. Känt mig hemma, trygg och väl skyddad från världen.

Ett papper jag hittade i högen visade sig vara ett handskrivet brev från Kristina af Knusselbo, daterat i mars 1998. Efter vad jag förstår följde det med en bok som hon lånat av mig. Brevet förtäljer inte vilken bok det var, men jag gissar att det var ”The Magic of Thinking Big” (1959) av David J. Schwartz. Hennes kommentarer stämmer nämligen väl överens med vad jag själv tänkte när jag läste den – om man ska ha glädje av boken måste man kunna se förbi föreställningen om att framgång mäts i pengar och att det är mannen som drar in dem.

Icke desto mindre hade den här boken en dramatisk effekt på mig. Man kan nog sammanfatta bokens budskap med orden ”du är vad du tänker”. Och det jag gjorde efter att ha läst den var att medvetet och avsiktligt försöka tänka annorlunda.

Mina tankar innan var först och främst negativa. Min respons på det mesta var negativ och jag hade mestadels farhågor i stället för förväntningar. Behöver jag säga att mitt liv var förbaskat trist och att jag vid det laget var gruvligt less?

En del av problemen fanns på jobbet, där jag slet som ett djur och inte fick någon direkt utdelning för det. Kanske var det så, tänker jag nu, att ingen såg eller förstod hur hårt jag jobbade och hur mycket jag gjorde där i kulisserna. Jag jobbade ensam och har heller aldrig varit mycket för att tuta i mitt eget horn.

Nåväl. In kommer alltså boken och den ger mig helt nya tankar. Nya idéer. Små konkreta experiment att utföra med mig själv och min omgivning. För jag kunde ju inte blåögt tro på det som stod i boken utan att faktiskt ha testat själv. Och sett att det fungerade. Aldrig i livet. Jag funkar inte på det sättet.

Jag började läsa boken på Märstabussen från Arlanda (där jag vinkat av den engelske pojkvännen vars exemplar det här var). Under hela resan inåt stan läste jag och när jag steg av tåget på hemmastationen var ryggen rakare och stegen raskare. Som ett roande experiment, alltså. Jag mötte också stadigt människors blickar och log mot dem. Enkla medel som gjorde en enorm skillnad i hur jag kände mig och även hur jag bemöttes av andra. Normalt skulle jag ju bara ha försökt vara så osynlig som möjligt och absolut inte mött några blickar.

Nästa experiment var att på jobbet prova en positiv attityd. Stämningen där hade varit ganska grinig och negativ ett tag. Jag tog som vana att varje morgon gå förbi alla kontorsrum längs vägen till mitt eget och sticka in huvudet och säga ett glatt ”god morgon!” till var och en av mina kollegor. Och vänta tills de svarade. Jag antar att folk först blev förvånade, men det tog inte lång tid innan stämningen helt förändrats. Folk blev plötsligt glada och trevliga och mycket mer sällskapliga.

Där någonstans hade jag sett nog och sedan dess jobbar jag mer eller mindre aktivt med mitt eget sätt att agera såväl som tänka. Det märks så tydligt, om man bara tittar efter det, vilken skillnad det faktiskt gör. Det tar ingen tid alls att smitta någon med sin attityd, vare sig den är positiv eller negativ. Det är lätt att låta sig smittas av det negativa om man inte tänker efter, men också möjligt att hålla det på armslängds avstånd när man väl är medveten om att man kan välja. Jag kan ju faktiskt välja att inte ta till mig andras irritation och göra den till min. Du har mycket större makt i och över ditt liv än du kanske tror.

Åh, det finns så mycket mer att säga i ämnet, men jag varken hinner eller orkar skriva en omfattande utläggning. Om du vet med dig att du reagerar negativt med ryggmärgen: prova att aktivt tänka på ett annat sätt. Säg ja i stället för nej och prova nya saker i stället för att avfärda dem på förhand. Var öppen i stället för sluten. Välkomna livet! Ja, universum och allting med.

Skräpnostalgi

Lite har jag fått gjort i lägenheten, trots att det är så oändligt mycket lättare att fastna vid datorn än att röja. I onsdags gjorde jag mig i alla fall av med det gamla matbordet, i delar, och hälften av det som stått ovanpå sovrumsgarderoberna.

Bland detta skrot fanns en gammal Personal DECstation 5000/50 (MHz), med 40 MB RAM – rätt mycket på den tiden. Operativ: ULTRIX 4.3a (tror jag). Detta exemplar hette nog ”ermine” (vi använde djurnamn på ULTRIX-maskinerna av den här typen). Två externa hårddiskar – på en dryg MB styck, om jag inte minns fel. En dylik hårddisk är större än själva datorn. Fast det gäller bara om datorn är en Personal DECstation – min DECstation 5000/133, som jag döpt till ”snake”, var lika stor som en sådan hårddisk. Och tunga var de också, de asen.

För att inte tala om bildskärmarna på 19 eller 20 tum vi hade till arbetsstationerna – jag lärde mig ganska snabbt att låta grabbarna hjälpa till med att lyfta, kan jag säga. Men det blev en hel del lyftande ändå; det var rent fysiskt rätt slitigt att vara UNIX-systemadministratör, men på många sätt väldigt roligt.

Idag gav jag mig på förrådet och skrotade en benställning som passade till min gamla TV samt två slitna gamla sänggavlar i mörkbrun rotting. Dem trodde jag att jag kastat för länge sedan så jag har ljugit, om än mig själv ovetandes, för den kollega (från ULTRIX-tiden) som jag en gång köpte dem av.

I grovsoprummet hittade jag en, efter vad det verkar, fullt fungerande liten pirra – precis en sådan som jag tänkt köpa. Den fick givetvis följa med mig hem och lär definitivt komma till nytta framöver – det blir nog en hel del kartonger att flytta omkring på så småningom.

Hårt helgarbete

Det känns i kroppen att vi arbetade hårt i helgen. Jag och BV. Hon har varit fantastisk och tillsammans har vi ur ett skräpigt skrotupplag skapat något jag tror kan kallas en lägenhet. Vi har röjt och rensat och släpat och burit och kastat och torkat och dammsugit och diskat och putsat och… plötsligt har jag ett rätt trevligt sovrum med gardiner, krukväxter och ljuslyktor.

Från hallvinkeln (den som formligen suger åt sig skräp av alla de slag) försvann en gammal bildskärm och den näst sista delen av mina föräldrars ursprungliga bokhylla. Hylldelen har fungerat som extrabokhylla i väntan på bärhjälp och/eller initiativförmåga. Av de böcker som nu blev över packades somliga ned och andra hamnade i travar på balkongbordet, som råkat bli stående innanför balkongdörren. Saker har en tendens att bli just stående, liggande eller bortglömda. Behöver jag säga att hallen blev rymligare utan skräpet?

I köksfönstret står inte längre GPs musikmaskin, överblivna ljusstakar och blomskott i vattenglas, utan i stället några gröna krukväxter (=planterade blomskott) och, återigen, ett par ljuslyktor. Där finns det nu… luft. Och plats att röra sig. Persiennerna är uppdragna och fönstret avtorkat så man ser ut – det är bra om mäklarna får en känsla för utsikten. Som den här årstiden inte är särskilt spännande – det är ju på våren och sommaren den kommer till sin rätt. Jag kommer nog att sakna möjligheten att följa vårens framsteg från första parkett.

Nu är lägenheten ungefär sådan som den borde vara men av olika orsaker inte varit på ganska länge. Det vore väl fan om jag inte lyckas hålla det någorlunda snyggt fram tills flytten.