Mina mobiltelefoner simmar inte så bra

Idag hände något som inte borde få hända någon, men ännu hellre inte just mig.

Mina mobiltelefoner bestämde sig ungefär vid lunchtid för att bada. Ja, båda badade samtidigt. Jag fiskade så klart skyndsamt upp dem och torkade av dem så gott det gick. På min privata telefon läckte det efteråt ändå ut vatten genom de små hålen nedtill som jag misstänker sitter framför högtalare och mikrofon. Telefonen visade sedvanlig skärmbild, men vägrade låtsas om att jag petade på displayen så… ja, obrukbar. Den kassa jobbtelefonen, däremot, tycktes fungera ungefär som vanligt så jag kunde messa sambon och berätta om missödet.

Jobbtelefonen fungerade ända tills det var dags att åka hem. Jag skulle messa sambon för att berätta att jag var på väg och vi kanske kunde mötas på vägen, men då flimrade bilden och kort därefter slocknade telefonen helt och hållet.

Tala om att jag kände mig naken, utlämnad och (paradoxalt nog, med tanke på att jag ju inte hade några hörlurar på mig) isolerad från omvärlden under resan. Ingenting av det jag brukar göra kunde jag göra, då allt beror av en fungerande mobiltelefon. Lyssna på podcasts eller böcker. Läsa böcker. Kolla Twitter. Gah!

Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Jo, jag har lagt Nexus 5:an på laddning. Den var ju tänkt att bli min jobbtelefon efter att jag övergått till att använda den nyare OnePlus One, men den har legat hemma, blivit dammig och urladdad. Möjligen kan den nu åter få bli min privata telefon, i väntan på att se hur det går med OPO som väl får ligga på tork en tid alltmedan jag håller fingrar och tår i kors för att den ska återhämta sig och kunna komma igång som vanligt igen. Visst hopp finns eftersom det till slut ändå gick att stänga av den via touch.

Problemet med OPO:n är ju att jag inte har någon egentlig backup av datat i den… eller ens vet vad det är för data det handlar om. Förutom fotografier. Det borde väl främst vara de som inte synkas någon annanstans. Det är nog dags att sätta upp något slags automatsynkning av nallefoton till lämpligt ställe.

Så… den privata telefonanvändningen löses enkelt genom att gå tillbaka till Nexus. Jobbtelefon då? Tja, där visade det sig att det befintliga sim-kortet inte passar i de modernare telefoner vi har. Sambon hade dock en gammal HTC som tar mini-sim, så jag har nu lånat hans Desire HD. Android-versionen på den är 2.3.5 så det säger ju nästan sig självt att det inte håller i längden och att en mer långsiktig lösning behöver tas fram. Bland annat kan jag inte nå mailboxen eller göra tidrapportering från den. Kanske beställa ett mindre simkort och byta upp mig till en nyare lånenalle tills jag fått ordning på mina? Då vore jag redo att byta till Nexus som jobbnalle så snart den blir ”ledig” igen. Någon anledning att återgå till den gamla, trötta och nu även dränkta jobbnallen finns egentligen inte.

Ett plus ett

Ni som känner till telefonen OnePlus One vet att en sådan får man bara köpa om man har fått en särskild inbjudan – eller invit är nog en bättre översättning i sammanhanget. Exklusivt ska det vara, tycker OnePlus. En dylik invit kan man få från någon som tidigare köpt telefonen ifråga, och säkert även på andra sätt som jag inte känner till. Fast det jag inte vet är inte nödvändigtvis värt att veta just nu.

Den första arbetsveckan i år kom jag fram till att det var dags att skaffa just en OnePlus One. Min jobbnalle är verkligen inte rolig att använda då den både är långsam och har för liten display för att det ska vara smidigt att knappa in ett riktigt lösenord, vilket är vad som krävs om jag ska få ansluta mig mot företagets resurser – där duger det inte med en simpel pinkod eller ett enkelt ritat mönster.

Varför OnePlus One? Tja, pris/prestanda, kan man väl enkelt säga – telefonen kostar inte ens hälften av vad andra liknande telefoner kostar. Och de omkring mig som har en OnePlus One verkar väldigt nöjda. Eftersom vi pratar jobbnalle känner jag mig inte heller hundraprocentigt motiverad att spendera multum.

Jag förhörde mig om inviter hos vänner och bekanta, men fick ingen utdelning. Tydligen gäller folks rätt att dela ut inviter inte särskilt länge, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Mina kontakters järn hade svalnat, men jag fick tips om att kolla i den svenska delen av forumet [hos OnePlus.net alltså].

Så långt som till något forum kom jag inte, men GP tipsade om att man under några timmar i tisdags kväll skulle kunna handla helt utan invit. Jag var där och på hugget och gjorde vad jag kunde för att köpa en telefon. Det gick inte alls.

OnePlus e-handelsplats var periodvis helt otillgänglig och betedde sig övrig tid konstigt och irrationellt. Jag lyckades aldrig få till en komplett varukorg samtidigt som mina adressuppgifter stämde så jag gav upp och begrundade alternativ.

De alternativ som utkristalliserades var (och jag vill inte på något sätt påstå att de är likvärdiga – de kändes bara ungefär likvärdigt intressanta för mig): Nexus 6 och iPhone 6. Nexus 6 64GB kostar i dagsläget 6 795 kr och verkar ha bra specar, men den måste vara på tok för stor. Displayen är bara en tum mindre än min gamla surfplatta. iPhone 6 64GB är mer lagom stor med sina 4,7 tum, men priset ligger på 7 395 kr och… well, det är en iPhone med sämre prestanda än sitt större syskon och att byta plattform till iOS känns som ett stort, jobbigt steg.

Som jämförelse konstar OnePlus One 64GB endast 2 849 kr och är visserligen lite onödigt stor med sina 5,5 tum, men en 5,96-tummare (Nexus) vore ännu värre. iPhones 4,7 tum vore lagom, men att offra både pris och prestanda. Njä.

I morse fick jag mail från Oakfairy, som undrade hur det gått och om jag fått tag på någon OnePlus One-invit för annars hade hon fått nya. ”Jaaa!”, blev mitt svar och det dröjde inte innan jag satt och fyllde i uppgifter i OnePlus-shoppen.

Nej, det funkade inte alldeles smidigt och friktionsfritt denna gång heller, men det funkade utan att jag behövde bli nervös. Jag fick igenom min beställning och kunde betala via PayPal och allt skulle säkerligen kunna vara frid och fröjd, men självfallet kommer jag inte att andas ut helt innan jag har telefonen i min hand.

Hur länge jag kommer att få vänta vet jag inte – det står att hanteringen normalt tar upp till 4 arbetsdagar och sedan ska väl paketet transporteras hit också. Spontant skulle jag inte tro att det dröjer länge alls, men den som lever får te.

Svart på vitt: bra blodvärden

Denna vecka fick jag äntligen svar på de blodprover jag lämnade i månadsskiftet maj/juni – det var ett rabatterat erbjudande som både jag och Daniel hoppade på, för det är ju bra att ha lite koll på läget. Inte minst kan resultaten vara något att slå i huvudet på dem som tror att LCHF-kost (som vi ju äter) är närapå direkt dödligt. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mina resultat, men det dröjde och dröjde igen så jag har måst ringa och efterlysa resultaten flera gånger. Vi kan väl säga att när det är dags nästa gång kommer jag att anlita något annat företag.

(och ja, ”måst” är dialektalt – jag är ju ändå norrbottning i grunden)

Det efterlängtade resultatet landade alltså i brevlådan i tisdags och… well, det ser bra ut. Jag skulle rentav säga att det ser mycket bra ut. Sådant som mättes (och jag vet vad det innebär) var blodvärde, socker, långtidssocker, natrium, kalium, kalcium, triglycerider, kolesterol, järn, apolipoprotein A1 och B (samt kvoten dem emellan). Och så en massa saker som jag inte har en susning om vad de är. Alla värdena låg, och i de allra flesta fall dessutom med god marginal, inom angivet referensintervall. Alla värden utom ett, vill säga, och det är totalkolesterolet – det som enligt vissa källor för kvinnor faktiskt bör ligga lite högre. Så jag är inte orolig.

Summa summarum: jag är frisk som en nötkärna!

Nu måste jag bara hitta mina tidigare värden och jämföra med de här nya…

När vi ändå pratar hälsa och sådant kan jag nämna att vikten i stort sett legat stilla sedan vi började äta lågkolhydratkost. Visst, kurvan lutade lite nedåt, undantaget semestrar och långhelger, men sedan mars har den ändå långsamt ökat igen och efter semestern var jag i princip tillbaka där jag började mäta sommaren 2011.

När sedan vardagen återinträdde började semesterkilona så sakteliga smälta bort och i mitten av augusti började jag tillämpa periodisk fasta i form av 5:2 (ibland 6:1). Vikten minskade i ett högre tempo än tidigare och jag slog stadigt nya bottenrekord. Allt verkade toppen och jag konstaterade att nu, äntligen, börjar det hända saker!

Förra helgen satte dock stopp för den här gynnsamma utvecklingen – festligheter med ost och vin och flottiga korvar, i många timmar. Jag tyckte i och för sig inte att jag fick i mig så mycket som var ”fel” (förutom lite väl många glas vin i olika färger), men efter detta tog vikten ett rejält skutt uppåt, följt av ett litet vardagsskutt nedåt. Därefter har den stått helt stilla, trots två fastedagar denna vecka. Lite snopet, men jag fortsätter som vanligt med LCHF och 5:2 – ska bli kul att se vad som händer!

Jag köpte förresten nya skor att gå i för några veckor sedan, då mitt knä började bråka p.g.a. de gamla uttjänta skorna jag hade då. De nya är rejält dämpade och mycket sköna att gå i, men knäet blir fortfarande lätt överansträngt så jag har begränsat gåendet till dagliga lunchpromenader och en eller två hem från jobbet-promenader per vecka. Samt eventuellt en längre promenad under helgen. Tänkte prova byta innersulor (de jag har nu är specialare som ska säkerställa korrekt fotställning) och se om det gör någon skillnad. Sedan är jag också nyfiken på hur det blir när vintern kommer så att jag kan använda i mina Salomon-kängor igen. Dem trivdes jag ju väldigt bra i både förra och förrförra vintern, bl.a. i Örebro.

Ja, just det, jag har ju heller inte nämnt att jag skaffat mig en Withings Pulse – en mackapär som både räknar steg och mäter sömn, samt laddar upp datat till Withings-appen i telefonen och därifrån vidare till Withings-siten. Vi har ju sedan början av året en Withings-våg som känner igen den som står på vågen och trådlöst laddar upp mätresultaten (vikt och fettprocent) till dens Withings-konto. Personligen tycker jag det är väldigt intressant att ha den här statistiken samlad, att kunna visualisera den i diagram och följa förändringar i mitt levnadssätt.

Runkeeper, som jag mäter mina promenader med, har jag förstås också kopplad mot Withings, så att den också bidrar till den totala informationsmängden. Sedan använder jag i och för sig fortfarande gamla vågen och gamla stegräknaren (läs: iPod Nano) och matar manuellt in siffrorna från dem i ett kalkylark hos Google, men det är mest av gammal ohejdad vana – jag skulle inte behöva det, egentligen.

Och nej, jag har inte köpt någon ny mobiltelefon utan använder tills vidare sambons gamla HTC Desire HD. Men jösses, vad den slukar batteri! Och vill trilla ur handen. Jag hade också glömt hur mycket bättre nya Android-versioner är – HTC:n kör 2.3.5 (Gingerbread) och jag är ju van vid 4.1.2 (Jelly Bean) från min gamla S2:a.

Tänkbara telefoner är just nu Google Nexus, iPhone 5*, Sony Xperia Z1 mini. Jag misstänker dock att nästa Nexus blir en alltför stor rackare, men det vore allt lite ballt att kunna köra Ubuntu Touch på sin telefon. Eller om jag skulle leka med surfplattan i stället? Hur som helst är telefonfrågan fortfarande öppen. Kanske avgörs den av tillgänglighet, vilket av alternativen som först finns att köpa?

Äsch, nu får jag ge mig – det här skulle ju handla om blodvärden.

Hår, telefon och blandad kultur

Det är inte ofta jag skriver ”vanliga” blogginlägg nu för tiden, men jag blir lite så där inspirerad av andra som gör det. Ibland känner man ju igen sig så förbaskat och det känns bra och jag tänker att det ju faktiskt finns en möjlighet att andra kan finna sig till rätta i mina tankar. Och jag gillar ju att skriva, det är inte det. Så… därav detta, och jag har inte en aning om vad det kommer att handla om.

Som man kunde utläsa av fotouppgiften för två veckor sedan har jag klippt av mer än 50 cm hår (på huvudet) och kalufsen slutar numera ungefär i höjd med käklinjen. Jag tror inte att jag haft så här kort hår sedan någon gång under det förra århundradet, men det känns ganska bra och jag tror att det ser helt okej ut också. Om inte annat så är det omväxling för både mig och min omgivning. Mest för omgivningen, tror jag. Själv ser jag det ganska sällan och det är mest när jag ska tvätta eller borsta håret som jag blir förvånad över att det tar slut.

Min mobiltelefon, vars kamera ju åter igen lider av fläcktyfus, har trillat i golvet oräkneliga gånger förut utan några större problem än att batteriet lossnat och måst sättas på plats igen. Måndag för nästan två veckor sedan ändrades detta och jag är nu innehavare av en mobiltelefon med många sprickor i displayen. Vilket förstås gav ytterligare incitament att skaffa en ny – jag har ju trots allt haft den här i lite drygt två år. Sedan början av juli 2011. Det är ganska länge.

Fine, då är det bestämt att jag ska köpa ny nallefån, men vilken ska det bli? Det finns många att välja på och de flesta är alldeles för stora – jag har redan en surfplatta, liksom. När jag köpte telefonen jag har idag tyckte jag ju att dess 4,3 tum stora display gjorde telefonen för stor och jag har inte haft anledning att ändra mig. Mina händer har inte vuxit. Nu för tiden ligger typ alla (utom iPhone) på 4,7 eller till och med 5 tum. Displayen i sig får förstås gärna vara stor, men telefonens bredd måste hålla sig inom rimliga mått och därmed sätts en gräns.

Helst vill jag alltså ha rätt smal telefon, vilket skulle peka mot iPhone eller någon av de s k mini-modellerna av stora high end-telefoner. Där finns också lite äldre modeller som t ex sambons HTC One S, som jag gärna kunde få ta över när han köper nytt. Dock ligger det i så fall flera månader fram i tiden och så länge vill jag inte vänta. Det känns också lite trist att köpa en äldre modell, även om Google Nexus 4 faktiskt kändes som ett hyfsat alternativ med rimligt pris, uppdaterat OS och bra på alla möjliga sätt. Men kanske onödigt stor.

HTC One lät och såg initialt ut som ett bra alternativ, bortsett möjligen från storleken, och jag var beredd att köpa en på direkten, men efter att ha fått klämma lite på en kollegas telefon och hört att han inte var så imponerad av kameran blev jag tveksam. Samsungs Galaxy S4 ska väl vara nära konkurrent, men den går bort för mig – mycket för att jag vill ha något annat efter min S2 och för att jag inte gillar utförandet. Rundad plasttelefon. Nja. Och för stor. Det finns en mini-modell som fått tveksamma omdömen, så den går också bort.

Här börjar iPhone kännas som ett alternativ. Jag gillar storleken och 5:an är jävligt snygg. I alla fall den svarta. Men det är ju Apple och därmed inrutat och inlåst, plus att deras telefoner är bra mycket dyrare än motsvarande Androider. Så nja. Fast… om jag inte kommer på något annat är det en möjlighet. Något man vet är ju att det i den telefonen sitter en riktigt bra kamera. Jag vill dock först gärna se vad för nytt som kommer annonseras här i en nära framtid.

Just nu lutar det mest åt en HTC One Mini. I svart. Den kommer om ca en vecka. Det hade varit roligare om den funnits i lite glada färger, t ex röd, som sitt äldre syskon, men jag har bara sett silver och svart nämnas. Och jag vet inte, kanske vill jag ändå hellre ha silvervarianten? Usch, beslutsvånda! Sony Xperia Z är också snygg. Och vattenskyddad och, tror jag, bra. Men det är Sony och den är 71 mm bred. One mini är bara 63,2. Den S2 jag har idag är 66,1. Tänk om det hade funnits en Xperia Z mini… i mustigt blågrön. Eller lila.

Just precis nu är jag i alla fall inställd på HTC One mini. Troligen svart.

Annars… tja, jag läser inte så mycket just nu utan lyssnar på sommarprat till och från jobbet de dagar jag inte promenerar tillsammans med GP, eller ensam. Det sistnämnda händer då och då och då lyssnar jag så klart också på något. Jag skulle vilja gå mer på egen hand, och då även lyssna på böcker.

På tv-seriefronten har vi sett färdigt på Buffy, så nu finns det plats för nya saker. Jag skulle någon gång vilja se alla Star Trek, inte minst för att komma fram till Next Generation och få se Wil Wheaton in action – har precis läst hans bok, ”Just a Geek”, där den nämns mer än en gång. Trevlig bok! För mig är Wil inte Wesley Crusher i Star Trek utan killen som är med i tv-serierna The Big Bang Theory (som sig själv – fast elak) och Eureka (som Dr. Isaac Parrish).

En tv-serie jag blev medveten om först idag, och vill kolla in, är Parenthood, med Lauren Graham i en central roll. Lorelai Gilmore, ser jag henne som. I Gilmore Girls. Jag har även köpt Laurens debutroman, ”Someday, Someday, Maybe: A Novel”, som det sägs ganska bra saker om – även om jag förstås inte vet om man kan lita på de omdömen som skrivits på Goodreads. Vanligt folk har så varierande smak och omdöme. Nå, den kan vara värd att kolla in.

Slutligen har jag köpt en Cube att förvara mina Nespresso-kapslar i. På jobbet.

Säkert som i kassaskåpet

Det är inte alltid man tänker rätt. I alla fall inte i tid för att göra rätt.

Igår tog jag del av ett antal goda råd kring säkerhet i mobiltelefonen och aktiverade som ett resultat av detta skärmlåset på båda mina mobiltelefoner – den privata och tjänsteluren. Klurigt nog valde jag så klart inte samma pinkod som till resp SIM-kort. Jo, jag vet att man också kan välja att använda gester eller ett vanligt lösenord för att låsa upp skärmen, men jag törs inte lita på att jag kan upprepa en viss gest och ett lösenord kändes jobbigare att knappa in än en pinkod. Så pinkod blev det.

Ovanstående resulterade idag i att när telefonen tappat nätet och frågade efter SIM-kortskoden skrev jag i stället in skärmlåsets kod. En gång och två gånger skrev jag fel kod och var fortfarande övertygad om att jag visste vilken kod som var rätt. Och trots att GP manade till försiktighet p.g.a. risk för total låsning knappade jag in den en tredje och sista gång. Jag var uppenbarligen inte helt alert och lyckades alltså låsa SIM-kortet – efter den tredje felaktiga inmatningen krävde den en PUK-kod.

Lugna puckar, tyckte jag, då jag givetvis hade koden nedskriven på ett säkert ställe som till och med var tillgängligt över nätet, men tji fick jag när det visade sig att de PUK-koder jag hade sparat ingalunda avsåg den privata nallefånen utan 3G-kortet som hör till jobbdatorn såväl som tvillingkortet jag använder i min iPad. Suck. Men det borde ändå finnas en chans att hitta uppgifterna i någon av pappershögarna där hemma – det var ju ändå inte mer än 2-3 år sedan jag skaffade abonnemanget.

Så blev det dags att lämna jobbet och sammanstråla med sambon för ”after work”.

Det var med förvåning jag plötsligt blev varse hur beroende av privatnallen jag gjort mig. Ja, åtminstone rent psykologiskt. Det var många gånger under den en timme långa resan jag kom på mig själv med att vilja göra något som krävde nalleaccess. Som tur var hade jag sambons nummer i jobbnallen så att jag åtminstone kunde kommunicera med honom, men att köra Runkeeper för att registrera promenaden från kontoret till busshållplatsen en bra bit bort låg bortom möjlighetens horisont.

Raskt bestämde jag mig för att installera Runkeeper på jobbnallen som ju också är en Android. Men för att installera program behöver man koppla telefonen till ett Google-konto och jag vägrar kategoriskt att blanda ihop mitt privata nätliv med jobbtelefonen, så det var bara att glömma. I stället tog jag till den gamla hederliga metoden – titta på klockan vid avfärd och ankomst. Det går ju bra att rita in rutten på kartan i efterhand om man har koll på tiderna. Runkeeper är trevlig på så sätt.

På väg mot busshållplatsen, vars exakta placering jag var lite osäker på, ville jag kolla kartan, men det gick ju inte heller att göra utan att ha installerat Google maps eller liknande på jobbtelefonen. Lång näsa! Likadant med allmän surfning – jag har inte jobbtelefonen uppsatt för sådant, helt enkelt. Det hör privatlivet till.

Väl på bussen ville jag självfallet spela Wordfeud (som jag vant mig vid att göra under dessa långa resor), men det gick förstås inte på jobbets nalle. Jag fick vackert plocka fram iPad:en (som jag släpar med mig varje dag) i stället. På den fronten gick det i alla fall ingen som helst nöd på mig. Och resan kändes kort.

Efter middagen här hemma tog jag tag i letandet efter papperet med PUK-koden på. Jag bläddrade utan något större hopp igenom hög nummer ett och fann närliggade papper såväl som teleräkningar. Det såg lovande ut. När högen tog slut fortsatte jag i de mer organiserade plastfickorna i pärmen och hittade faktiskt snart precis det papper jag sökte. Man kan väl gott förstå att det var med en lättnadens suck jag därmed kunde låsa upp SIM-kortet och välja en ny pinkod. Slutet gott, allting gott.

Och ja, jag har nu skrivit in PUK-koden där den redan borde ha stått och sett till att använda samma pinkod till skärmlås och SIM-kort. Bara för att vara säker… typ. Fundera gärna igenom hur du själv hanterar telefon och abonnemangsuppgifter! Jag hoppas att du har god ordning och/eller kan lära dig av mitt/andras misstag.

Min HTC Hero har kommit!

Någon gång under dagen fick jag ett SMS som talade om att jag har ett paket att hämta på kioskposten, så vägen hem går sålunda där förbi.

Och sedan vet man inte riktigt vad som händer.

Jag är ingen sådan där galning som kastar mig över och river sönder paket och kartonger för att komma åt innanmätet så fort som möjligt utan snarare en mer eftertänksam person som tar god tid på mig. Ibland väldigt god.

Jag minns t.ex när jag först fick bredbandet (äkta fiber etc) inkopplat – satt ändå och körde via modem ett bra tag. Eller när jag fick hem en ny dator, som fick ligga kvar i kartongen i flera dagar medan jag körde på min gamla.

Riktigt så saktmodig lär jag dock inte vara med Hero:n. Förmodligen inte.

Givetvis ska jag försöka dokumentera lite m.h.a kameran (som legat skymfligen bortglömd och övergiven alldeles för länge). Alltid retar det någon, som min gamle far brukade säga. May he rest in peace och så.

Vilket påminner mig om att jag läste ut ”Hanteringen av odöda” (John Ajvide Lindqvist) och började med ”Världen växer” (Tor Nørretranders), men insåg att det ju var ”Märk världen” jag köpt och planerat att läsa. Nu läser jag i stället ”Stripes …and Java Web Development Is Fun Again” om Stripes 1.5, som jag använder i tjänsten. Efter bara tre kapitel hade jag lärt mig en hel bunt nyttigheter, som direkt kommer till användning. Läsningen hör förstås egentligen inte hit, men jag ville passa på att dokumentera.

Men nu är det hög tid att inleda färden mot min nya leksak. Kanske nästa inlägg eller kvitter kommer att skrivas på något mindre än en knädator…

Nu blir jag hjältinna

Sent omsider, långt om länge och efter diverse om och men har jag äntligen bestämt mig för en nallefån för mitt personliga bruk. Och beställt ett exemplar. Så nu går jag i väntans tider. Förhoppningsvis levereras den redan till veckan.

Vad jag valde? En HTC Hero. En Android™-nalle. Vrålnördigt. Men kul.

Jag har varit sugen på en Android länge, men mentalt stått på kanten och tvekat. En av de saker som slutligen fick mig att hoppa var Björn Falkeviks lyrik – han verkar ju vara helt kär i sin Hero och säger det jag ville höra.

Det är så roligt att slå till på något man suktat efter länge!