Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘kultur’

Jag lyssnar ju inte

Idag har jag äntligen kommit mig för att säga upp mitt Storytel-abonnemang.

Jag har (tydligen) betalat dem 169 kronor per månad, under flera år, och ändå knappt använt tjänsten. Vad jag minns har jag främst lyssnat på en handfull Mumin-sagor (inlästa av Tove Jansson själv), och några av Henrik Fexeus böcker (också inlästa av författaren). Och kanske delar av enstaka andra författares alster.

Rent ekonomiskt har det varit en ren förlustaffär, vilket jag nog visste att det skulle bli redan innan jag tecknade avtalet. Det är ju så det fungerar med de icke-fysiska abonnemangstjänsterna. Man betalar, eller rättare sagt: företaget inkasserar, pengar varje månad och produkten förblir ofta tämligen oanvänd.

Problemet med alla sådana här tjänster är att jag inte använder dem. Jag gillar att ha möjligheten att göra det, men i praktiken utnyttjar jag dem/den/det sällan. Det är som att tiden inte räcker till, även om det så klart i verkligheten handlar om att jag prioriterar att använda min begränsade tid till att göra andra saker.

Eller inte göra saker, som det känns just nu.

Jag var inte särskilt aktiv innan pandemin, men nu mitt under den är det än värre, jag är rent extremt inaktiv och gör ingenting. Jobbar i mitt eget hem (för många timmar), ser på tv-serier i sambo-sällskap… löser problem i appar på egen hand in på nattkröken (tänk: sumsudoku, kakuro, nonogram, unpuzzle). Både fysiskt och mentalt är jag nog i rätt dålig form. Sämre än någonsin. Och nu är den där förbaskade våren i faggorna igen. Då livet alltid känns lite extra värre. Förstå mig rätt: jag är inte aktivt dåligt-mående. Jag orkar bara inte… bry mig.

Arbete, tv-serier och appar handlar nog mest om verklighetsflykt. De ger något att fokusera på, och engagera sig i, som inte har med mig eller mitt eget inre eller yttre liv att göra. Att hålla hjärnan upptagen så att den inte börjar tänka, på sånt jag inte vill tänka på, som gör mig ledsen och nedstämd. Verkligheten.

Ah well, allt är inte mörker och hopplöshet, även om det känns så ibland. Men vi kan väl konstatera att min tillvaro under pandemin har blivit rätt trist och jag själv har tappat orken och blivit ännu tråkigare. Jobbet är förvånansvärt välfungerade och roligt, men jag borde ju (har jag hört sägas) leva ett rikt liv även utanför det.

Dracula på Kungliga Operan

I afton har jag besökt Kungliga Operan (igen) och denna gång åskådat just en opera (förra gången var det ju balett, Julia och Romeo). I kväll var det Dracula som framfördes, vilket väl kan anses passande med tanke på mina ständiga följeslagare i tv-serievärlden. Om jag ska associera operan till någon tv-serie så blir det främst The Strain, av någon anledning. Mer musikaliskt fick jag däremot en längtan efter Vikings på grund av ett mäktigt körparti. Många sångröster.

Så var man här igen. Dracula, denna gång. Opera, alltså. Ska bli roligt!

Fasen vad coolt det är med en riktig orkester! Nästa gång vill jag sitta högre upp så jag också kan se vem och vad som skapar alla de fantastiska ljudeffekterna.

Bäst i föreställningen var nog musiken, och scenbygget – vilka härliga illusioner vi fick se! Vad gäller sången blev det extra intressant för att två rätt framstående karaktärer spelades av sångare som var redigt sjuka och inte kunde sjunga men ändå agerade, vilket innebar att två andra sångare sjöng deras agerade roller från ett hörn av scenen. Upplägget fungerade förvånansvärt bra och jag måste säga att jag verkligen gillade bådas sång – undrar hur sjuklingarna hade låtit? Sedan undrade jag också lite över melodierna i verket. Det är inte melodier jag skulle ha klarat av att sjunga, om vi säger så. Brukar operor vara sådana eller är det bara den här som är speciell? Det får jag väl bara reda på om jag ser fler.

Söndag på Fantastika 2016, a.k.a. Swecon

Jag var ruskigt trött även denna morgon, men i alla fall framme vid cirka lunch.

12:00

Robotars moral

Robotars moral - min första panel för dagen på #swecon.

Anna Davour (moderator), Simon Lundin, Thomas Padron-McCarthy, Tommy Persson. Det var många olika intressanta tankar och synsätt som dök upp i den här diskussionen, som bjöd på glada skratt men också lämnade en del funderingar efter sig. Var går gränsen mellan maskin och medvetande? När kan vi delegera ansvaret för robotens agerande till den själv, så att vi själva slipper ta ansvar? Och är inte människan egentligen redan moraliskt underlägsen programmerade regler? Tänk dig självkörande bilar, där Trafikverket bestämmer vilken algoritm som ska användas… Tanken svindlar. Tiden blev för knapp.

Ett boktips jag fick med mig härifrån: The Mechanical (Ian Tregillis).

13:00

Onda Cirkeln pratar tv-serier

Onda Cirkeln (minus 2 pers) pratar tv-serier. #swecon

Anna Bark Persson, Nahal Ghanbari, Fia Karlsson och Hanna Svensson samt moderatorn Johan Jönsson. Fantastiskt roligt att få se (några fler av) människorna bakom bloggen och höra dem lika engagerade som när man läser bloggen. Kloka tankar, men lite ont om de tips på braiga tv-serier som jag hade hoppats på – eller är problemet månne snarare att vi ser samma serier? Det var inte många nämnda jag inte redan ser/sett… Vilket iofs kanske säger mest om hur jag slösar använder min livstid.

15:00

Fantastikens Stockholm

Fantastikens Stockholm. #swecon

Maths Claesson, Kristina Hård, Boel Bermann och Carolina Gómez Lagerlöf (moderator). Det är arbetsbesparande för författaren att välja miljöer som folk redan känner till, men ger större frihet att fabulera om man väljer fiktiva orter/städer. Det mesta av fantastiken som utspelar sig i Stockholm är dystopiskt. Boknyfikenhet: Stockholms undergång. Många titlar i snabbt tempo, men några var: Tandooriälgen (Zac O’Yeah), COMA (Annika Lidne), Skyddsrummet Luxgatan (Jerker Virdborg). I övrigt blev jag inspirerad att skriva mer själv. Vilket år som helst blir det tid över…

16:00

Avslutningsceremoni med kören Gléowine

Kören Gléowine (från Forodrim) uppträder i samband med avslutningsceremonin. #swecon

Hedersgästerna tackades och fick varsin bok i present.

Tack till Hedersgästerna. #swecon

The Spirit of Swecon lämnades över till nästa års arrangörer, och det var visst inte helt enkelt att få ihop den efter att anden fångats in. Men roligt!

Infångande av "the #swecon spirit" inför transport till Uppsala.

17:00

Dead Dog Party

När avslutningen klarats av blev det allmän samling i Bistron (för dem som ville) och jag drack under det par timmar jag stannade några flasköl, Red Seal och Zodiak, varav den sistnämnda verkligen smakade godis. Jag satt vid ett bord tillsammans med Hanna och Janne och fick den äran att prata både med några av de andra från Onda Cirkeln och några nya bekantskaper, varav jag i alla fall sett några vid tidigare tillfällen. En av dem visade sig också vara vän till en kollega på nuvarande uppdrag.

Så där allmänt har kongressen varit riktigt bra och jag har åter blivit inspirerad samt pratat med nya människor och skapat möjligheter för framtiden. Och jag lovade att komma på Kontur i Uppsala nästa år, så det är inskrivet i kalendern.

(se även rapporterna från fredag och lördag)

Lördag på Fantastika 2016, a.k.a. Swecon

Jag var precis huuur trött som helst i morse och det ihärdiga regnandet lockade inte heller till avfärd så jag gav mig iväg hemifrån först framåt lunchtid. Anlände i perfekt tid till den första av panelerna nedan och fick även sällskap av Hanna.

13:00

Could Sweden take the lead in the new space race?

Could Sweden take the lead in the new space race? Panel på #swecon.

Paneldiskussion mellan Anna Davour (moderator), Carolyn Ives Gilman (historiker och författare), Samuel Regandell (doktorand vid Institutionen för fysik och astronomi, Astronomi och rymdfysik, Uppsala universitet), Jon-Erik Dahlin (Svenska Rymdsällskapet).

14:00

Skrämmande svenskar

Skrämmande svenskar på #swecon.

Det handlade om skräcklitteratur. På bilden: Marcus Olausson, Helena Dahlgren, Jonny Berg och Mats Strandberg. Här blev jag än mer övertygad om att jag ska läsa Färjan (Mats Strandberg). Och kanske även Skönheten (Christian Johansson) och 1007 (Johannes Pinter).

16:00

Nordic fantasy

Panelen pratar om Nordic fantasy på #swecon.

Jukka Halme (Is^H^HFinland), Saara Henriksson (Finland), Kristina Hård (Sverige), Flemming Rasch (Danmark), Rolf Andersen (Norge).

Jag behöver läsa Odinsbarn, av Siri Pettersen – inte minst eftersom hon tydligen blir en av hedersgästerna på Kontur 2017, nästa års Swecon.

17:00

Hedersgästintervju med Jerry Määttä

Hedersgästintervju med Jerry Määttä. #swecon

Intervjuare (med den äran): Johan Anglemark. Det blev ett trevligt samtal och efteråt kände jag mig riktigt avundsjuk på Jerry, som får grotta ned sig i science fiction och dess fandom och fanzines och sånt. I jobbet!

18:00

That’s why I killed him!

That's why I killed him! Panel på #swecon

Markku Soikkeli, Maria Turtschaninoff, Mats Strandberg, Ian Sales och Anna Jakobsson Lund pratade om bl.a. karaktärsbyggande i skrivandet. Det var inte utan att jag tänkte på mitt eget skrivande under NaNoWriMo 2014 och blev sugen på att göra det ordentligt, men det lär ju dröja innan jag har tid och kraft över för sånt med tanke på mitt myckna studerande.

Ja, längre än så här blev inte min dag, men det var ungefär vad jag orkade med.

(se även rapporterna från fredag och söndag)

Fredag på Fantastika 2016, a.k.a. Swecon

Så började det. Jag kom iväg hemifrån lite sent, vilket ledde till att jag missade kongressens första panel och hade god marginal till öppningsceremonin, som klarades av på vad som kändes som rekordtid. Man hade kunnat ägna mer tid åt presentation av hedersgästerna, då inte alla känner till dem sedan tidigare.

Resten av kvällen bestod huvudsakligen av paneler, men jag pratade lite grann med några av de andra besökarna. Fia var den jag först fick syn på och hälsade på och där var även ett sushipar från förra året och sedan fick jag sällskap av en yngre Marcus (?) till öppningsceremonin, där också Hanna dök upp. I pausen därefter pratade jag med Jukka S från finsk fandom och fick sällskap av honom vid efterkommande paneldiskussion. Mer social än så behöver jag inte vara.

19:00

We remember Octavia Butler

Det pratas om Octavia Butler här, på #swecon.

Här var det lite synd att bara en av de tre icke-moderatorerna hade läst hennes sista roman, Fledgling, som är den enda jag läst, men annars blev jag mest bara inspirerad att läsa fler av Butlers alster. Kindred!

Deltagare, från vänster: Anna Bark Persson (moderator), Caroline Mullan, John-Henri Holmberg, Martin Halldin.

20:00

Hedersgästintervju med Maria Turtschaninoff

Hedersgästintervju med Maria Turtschaninoff. #swecon

Intervjuaren Nahal Ghanbari gjorde ett i mitt tycke fantastiskt jobb och visade sig väl insatt i Marias litterära produktion. Maria själv var ett nöje att lyssna på. Hon tycktes ta sig själv på lagom allvar och gav ett både proffsigt och mänskligt intryck på samma gång. Det ska bli spännande att se vart hennes skrivande tar vägen framöver, med tanke på att hon inte planerar! Även här blev jag inspirerad att läsa, börjar väl med Arra.

21:00

A conversation about books

A conversation about books, Linnéa Anglemark och Caroline Mullan. #swecon

Caroline Mullan och Linnéa Anglemark samtalade om böcker vilket var intressant att lyssna på. Inte minst när de pratade om vilken som var den första bok de mindes sig ha läst och jag inte trodde att jag kunde komma ihåg någon, men hade sökt fram Doctor Doolittle ett par minuter innan Caroline nämnde namnet. Båda rekommenderade oss att läsa Memoirs of a space woman (Naomi Mitchison), så det ska jag överväga att göra.

En bra första dag, som slutade med Hanna-sällskap på sista bussen hem!

(se även rapporterna från lördag och söndag)

Aktiv inaktivitet, snart kongress!

Jag grunnar på vad det egentligen är som är fel när man (som jag nu) verkligen inte förmår sig att göra i princip någonting alls. Just nu orkar jag inte ens släpa mig tillbaka till soffan, 5 meter bort i samma rum, för att klicka mig vidare bland tv-serierna på äppel-tv:n. Eller, orkar och orkar… det känns inte värt besväret. Samtidigt är det något inom mig som gnager och säger mig att ”du gör fel”. Eller kanske är det mer ”du borde … ”? Fast jag vet inte vad jag i så fall borde, så… i stället för att grubbla fokuserar jag på att peppa inför dagens evenemang!

I eftermiddag börjar Swecon och Fantastika 2016. Jag har planerat att vara där, rentav tagit ledigt från jobbet idag, så det får bli dagens stora ansträngning, att göra sig i ordning för att åka en bussresa och ta en kort promenad. Registrera sig och… ja, kanske se någon bekant. Definitivt gå på någon panel eller många.

Så där, nu har jag kollat igenom programmet från början till slut och (i appen) prickat in de sessioner som känns mest intressanta och kan då konstatera att det blir en lång kväll i kväll, men troligen en helt ledig sådan i morgon kväll. Och på söndag kan det bli både till och från, då där finns både kanske- och måste-paneler att gå på, men jag känner orken tryta redan nu så vi får se vad det blir.

Det är himla synd att jag inte läst någon av böckerna jag köpte i Linköping, för det ser ut som att alla tre författarna kommer att närvara på årets kongress och det hade ju verkligen varit roligt att kunna berätta för dem hur mycket jag tyckte om deras böcker! Hade jag läst och ogillat skulle jag förstås inte säga något alls.

Och härmed har jag visst samlat kraft att återvända till soffan. Eller nja, måste väl tänka på att få i mig något ätbart (plus kaffe) också innan jag åker hemifrån, så reviderad plan: fixa mat, äta i soffan till lämplig tv-serie. Fixa/dricka kaffe. Ja!

ConFuse 2015, a.k.a. Swecon

Con som i kongress, måste jag lära mig – jag tänker och säger jämt konferens, men det är det ju inte riktigt. Somliga kallar det visst även konvent, men det ord jag hör oftast från de redan frälsta är kongress så det får det bli för mig med.

ConFuse är den svenska nationella sf- och fantasykongressen 2015 (dvs. årets Swecon).

Forna och framtida kongresser

Jag hade tänkt deltaKontrast 2012, vilket inte blev av. Däremot var jag med på motsvarande evenemang året efter, Fantastika 2013, som hölls i Stockholm. Förra gången skrev jag uppenbarligen (tro mig, jag sökte och hittade intet) inget på bloggen om mina upplevelser i och av fandom. Vad jag minns kände jag mig en smula osäker, obekväm och utomstående, men tyckte ändå om att vara där. Att höra andra och likasinnade diskutera olika vinklar och ämnen inom science fiction och fantasy. Och visst funderade jag på att bevista Steampunkfestivalen, som var 2014 års Swecon, men det blev inte heller. Jag saknar fullgod ursäkt.

Men nu! Från och med nu borde inget kunna hindra mig från att vara med. Nu känner jag mig där och redo och åtminstone en liten aning ljummen i kläderna, så det finns inga hinder. I alla fall inga inre och mentala eller känslomässiga hinder. Hav förtröstan, dock, då det säkert kan hinna dyka upp något innan det är dags igen. 17-19 juni 2016, om jag inte minns alldeles fel. I Stockholm.

Inför och till årets kongress

Så… vad vill jag säga om ConFuse 2015, då? Massor, misstänker jag.

Jag hade sedan länge beslutat mig för att åka dit och vara med alla dagar, samt bokat in datumen i kalendern för att garanterat inte råka boka in annat då.

I mitten på juli tog jag tag i det hela och började med att konsultera Hanna för att höra att och om hon hade bokat boende och resa och var hon tänkt att bo etc. Därefter bokade jag raskt rum till mig och sambon samt tågbiljetter efter behov, vilket innebar för mig och Hanna dit och för mig och sambon hem. Det är alltid trevligt att ha resesällskap, inte minst för att slippa konfrontera några främlingar.

Jag bodde på hotellet där kongressen hölls, d.v.s. Frimurarehotellet i Linköping. Fredagen hade jag sedan länge mutat in som ledig och fick därför en lagom lat förmiddag hemma (med The Walking Dead) innan det var dags att hoppa på tåget tillsammans med Hanna, som strax upptäckte att sätet bakom henne var bokat av ingen mindre än Feeejay, som glatt presenterade sig för mig (som ju då var en för henne ny och okänd stjärna) och otvunget pratade på. Så skönt det är med lättsamma människor så att man slipper känna sig bortkommen!

Resan gick snabbt och Feeejay förgyllde den lite extra genom att donera en liten påse dillchips till Hanna. Och jag fick såklart också smaka. Sambon (som var kvar i Stockholm och därför bara kunde läsa om det på Twitter/Instagram) blev så avis att jag bestämde mig för att köpa en påse ute på stan och lämna den åt honom på hotellrummet. Gesten blev uppskattad! ”*LOL* för chipsen :)”, kom det på Hangouts när han anlänt (och jag lyssnade på en session eller föreläsning eller paneldebatt eller vad de nu kallas i kongressprogrammet).

Hotellet låg bara ett par stenkast från stationen och tur var väl det eftersom det hela denna helg var rejält sommarvarmt och jag hade inte pallat några längre promenader. Vi träffade redan på vägen till hotellet två större personer (och en mindre), som åkt från Stockholm med samma tåg. Vi blev presenterade för varandra och jag har glömt namnen… Trevliga och lättpratade! Fandom-folk.

Vi checkade in, vilade lite snabbt, hämtade ut våra besöksbrickor och gick ut på stan för att äta burgare, och köpa glass på Bosses glassbar – ett måste när man besöker Linköping, visste ju jag som besökt stan då och då ända sedan 1999. Det gladde mig att jag fick introducera Bosses-glass för ännu någon, även om det kändes lite kymigt att Hanna åkte på att betala min eftersom jag saknade kontanter. Kom ihåg det, gott folk, att Bosses glassbar inte tar kortbetalning!

Jag valde för övrigt hallonchoklad-glass, som var mycket god. Min glasskula var rejält stor och räckte hur länge som helst. Väl tillbaka på hotellet slog vi oss ned vid receptionen för att äta färdigt och vänta in kongressens officiella öppnande.

Inledning

Plötsligt såg jag en välbekant silhuett närma sig kongresslobbyn – Snowflake (som också bloggat om kongressen)! Jag hade visserligen läst någonstans på nätet att hon funderat på att gå, men fått för mig att hon skulle komma först på lördagen. Fel! Desto roligare nu då, när bland det första som händer är att jag träffar någon jag redan känner. Det bådade gott inför resten av kongressen!

( …och kommen så här långt tog jag bloggpaus, för att sådant som nattsömn och avlönat arbete och tittande på tv-serier och jag vet inte vad allt som kom i vägen. Pausen kom uppenbarligen att räcka i fyra veckor men nu jäklar tänker jag se till att bli klar! Även om det blir avhugget. Inlägget ska ut, så är det bara.

Jag är glad att jag åtminstone hade snitslat banan lite genom att skriva in vilka programpunkter jag var med på. Tanken jag hade var att skriva några meningar om dem som för mig var särskilt speciella av en eller annan anledning, men vi får väl se hur det går och vad jag minns. Nåväl, dags att sätta igång… )

Programpunkter fredag

17:45

Opening ceremony, Welcome to ConFuse!

Man hade glömt Swecons ande hemma, men det kändes som om det skulle gå bra ändå. Vad jag förstod fick någon cykla hem och hämta…

18:00

My favourite beginnings (E)

Carolina Gómez Lagerlöf spelade inledningar från fantastiska tv-serier. De allra flesta kände jag igen, men där fanns även någon främmande.

19:00

Math fiction

Spridda anteckningar:

Uncle Petros and Goldbach’s Conjecture
Flatland: A Romance of many dimensions, Edwin A. Abbott
Math Girls, Hiroshi Yuki 2007
…och fjättra Lilith i kedjor, Åsa Schwartz
Det gyllene språnget, Bertil Mårtensson.

Antologi: Imaginary numbers
And he built a crooked house, Robert A. Heinlein
Mathematical Fiction, sammanställt av Alex Kasman

20:00

Guest of Honour Interview with Madeline Ashby (E)

21:00

Guest of Honour Interview with Ben Aaronovitch (E)

Hm, jag måste erkänna att så här långt efteråt är det inte mycket jag minns…

Programpunkter lördag

10:00

Finding the Fantastic (E)

Det här handlade lite om hur och var man hittar eller får tips om böcker, filmer, tv-serier och så vidare. Såvitt jag minns var det intressant, men svårt att hinna med att anteckna. Jag skrev i alla fall ned några saker:

11:00

Introduktion till science fiction-kongresser

Åh, det här var roligt! Feeejay och Eva Norman berättade om fandoms historia och hur saker och ting hänger ihop. Fandom föddes tydligen i tidningen Amazing Stories på 30-talet. Den första världskongressen hölls 1935 1939 (tack, @anglemark, för korrigeringen!). Den första svenska kongressen ägde rum i Lund 1956. Det finns 7 SF-föreningar i Sverige. Kongress är ungefär som en sammankomst, congregation. Här tipsades också om FinnCon – dagtid, kostnadsfritt.

Fast lite fel hade hon ändå, Feeejay, när hon inför alla påstod att jag var på min första kongress. Jag hade väl inte varit tydlig med informationen, tänker jag – i min värld hade det liksom ingen betydelse om det var min första eller tjugofjärde kongress. Hur som helst kändes det helt okej att agera symbol för nykomlingar. Det gjorde mig nästan till insider.

14:00

What’s in a name? How to name your characters (E)

Panelen (Susanne van Rooyen (M), Kristina Hård, Thomas Årnfeldt och Marcus Olausson) pratade om att sätta namn på sina karaktärer. Jag minns att det bitvis var väldigt intressant, men detaljerna är borta.

15:00

AI and Robotics: A look into the future (E)

Det jag främst minns härifrån var konstrasten mellan AI och robotar – ”brain without a body” kontra ”body without a brain”. Jag har inte tänkt på det i så tydliga termer förut. Det är den där hjärnan vi är så rädda för.

Speculations concerning the first ultraintelligent machines
Movement to ban autonomous weapons – Hawkins, Musk, Wozniak

17:00

Hedersgästintervju med Kristina Hård

18:00

Hugopanel, with Puppygate (E)

20:00

AI & Robots in film, TV and literature (E)

En av luckorna mellan programpunkterna ägnades åt att äta lunch i form av sushi, tillsammans med ett gäng från vår sydligare landsände. Andra luckor tillbringades med en eller annan öl i trevligt sällskap på hotellets pub. Kul!

Programpunkter söndag

10:00

The Ancillary panel (E)

Här bestämde jag mig för att äntligen ta mig för att läsa Ancillary Justice och det är nu också en av de två böckerna jag för närvarande håller på med. I ärlighetens namn lyssnar jag nog mest och oftast på den andra boken, men när mina ögon orkar läsa är det Leckies bok som gäller. Jag har den i ljudversion också, men namnen fastnar bättre om jag ser dem.

11:00

Troll i svensk fantasy

Det här var en intressantare panel än jag hade väntat mig och jag blev allt lite sugen på att läsa äktsvensk fantasy. Eller sagor, om man så vill.

Drakhornet, Oskar Källner

”Troll ska ha svans”, tyckte Kristina Hård. Panelen verkade hålla med.

12:00

Alvarprisutdelning och Swecon-omröstning

Alvarpriset gick i år till Maria Nygård, och alla verkade nöjda med det. Det var roligt för mig att höra lite mer om prisets bakgrund och historia.

13:00

Fantastik som tillflykt och terapi

Marcus Olausson berättade, som det kändes, väldigt öppet och ärligt om sin egen både förflutna och ständigt närvarande depression. Det var på sätt och vis tungt och svårt att lyssna på, men också som ämne både viktigt och angeläget. Det var olika saker han sade som fångade min uppmärksamhet, även i övrigt. T.ex. tycks han yrkesmässigt syssla med sådant som jag inledde mitt yrkesliv med – att cadda kretskort (hu, det är fult i skrift!). Sedan kan jag inte låta bli att känna mig trygg i hans svärta.

Efteråt fann jag mig intresserad av att köpa (och läsa) hans böcker, så ett par timmar senare gjorde jag just det. Köpte, alltså. Den första boken, De rotlösa, som är första delen i serien Serahema Saporium. Signera boken fick han också göra, när det nu var av honom själv jag handlade.

Tydligen skriver Marcus ”riktig” fantasy, vilket jag normalt inte brukar läsa. Här tänker jag dock göra ett försök, för det kan ju mycket väl vara så att jag gillar det om jag väl läser det. Och så har jag ju också en tid sagt att jag ska och vill prova på att läsa svensk fantastik. Ingen ursäkt! Det kanske visar sig att jag gillar fler sorters fantasy än bara urban.

Spridda anteckningar (jag minns: gungan i trädet hemma):

Garderober!
Ut ur, in i, genom, bygga egna.

Steampunksagor
Svenska spöken

http://www.marcusolausson.com
http://www.bumleby.se

Våga släppa kontrollen…

14:00

E-books and other alternative forms of reading (E)

Intressant att lyssna på, fundera över och konstatera att folk tycker olika. Vissa framförde mina åsikter, andra hade helt annorlunda perspektiv.

15:00

Rethinking James Bond (E)

Mycket inspirerande berättande av David Nickle, runt och kring James Bond och Ian Flemings författarskap! Just i Kanada är Bond numera allmän egendom (public domain), då den 50-åriga skyddstiden gick ut 2014 (Fleming dog 1964). Vilket innebär att vem som helst, i alla fall i Kanada, kan göra ungefär vad de vill med Bond. Hitta på egna historier.

ChiZine har bestämt sig för att ge ut en antologi med Bond-historier som är skrivna utan tillstånd från Ian Flemings efterlevande. För det får man ju göra. Jag vill läsa Licence Expired: The Unauthorized James Bond!

Tyvärr får den inte säljas till utomlandet, så det som gäller är att antingen åka dit och handla själv eller få någon på plats att köpa och skicka hit.

16:00

Three authors, three countries, three cultures (E)

17:00

Closing ceremony (E)

18:00

Dead Dog-party (efterfest)

På Bishops Arms, Ågatan 27.

Jag fattade nog inte riktigt vad det var för något för jag hade ju bokat biljett på tåget hem ungefär då partyt började. Andra, mer rutinerade, hade valt att stanna på hotellet en natt till och åka hem på måndagen.

Sambon och jag åkte hem som planerat med tåget och var hemma i rimlig tid.

Byte från kongressen

Utöver Marcus Olaussons De rotlösa, köpte jag (och fick signerad) Thomas Årnfelts Incidenten i Böhmen. Detsamma gäller Kristina Hårds Kleptomania.

Byte från ConFuse/Swecon 2015. #latergram

Vilken/vilka av dagarna jag handlade är glömt, men det spelar ingen större roll. Tre, av respektive författare, signerade och svenska böcker köpte jag. Wohoo!

Nu ser jag närmast fram emot början av oktober, då jag ska vara ledig och läsa.

Kulturaktuellt

Nya tv-serier i mitt liv: The Strain, Forever, Scorpion och How to get away with murder. Alla har potential, men jag tror allra mest på den sistnämnda. Shonda Rhimes kan det här med tv: Grey’s Anatomy, Private Practice, Scandal… japp.

Vad gäller litteratur lyssnar jag sedan mitten av augusti på The Martian (Andy Weir). Det går sakta framåt, vilket absolut inte beror på att jag inte uppskattar boken – för det gör jag, verkligen. Jag gillar också uppläsaren (R. C. Bray). Problemet är att jag främst lyssnar liggande, med ögonen slutna, och då är det kanske inte så svårt att förstå problemet: jag hinner inte lyssna mer än några minuter innan jag somnar. Och då räcker boken väldigt länge. Mina krediter hos Audible börjar samlas på hög… hjälp, vad ska jag lyssna på nästa gång?

På vägen till och från jobbet har jag främst lyssnat på podcasts. Sådana som handlar om programmering och liknande. Tyvärr har jag hunnit ikapp de tre jag följer, vilket gör att jag bara får 3 nya avsnitt varje vecka. Det tar emot att börja lyssna på podcasts som är i princip bara underhållande, så den här veckan har jag faktiskt lyssnat på boken i stället. Det fungerar förvånansvärt bra, även om det alltid tar några minuter innan jag slagit mig till ro i sätet, släppt omgivningen och kommit in i handlingen. Sedan är det bara att stänga ögonen och åka med. Skulle jag råka somna är det inte långt från sluthållplatsen till min destination.

Jag har förresten anmält mig till NaNoWriMo, även om jag inte har någon aning om vad jag ska skriva om. Eller om jag ens kommer att skriva. En tanke där är att faktiskt läsa boken No Plot? No Problem!: A Low-Stress, High-Velocity Guide to Writing a Novel in 30 Days, som jag köpte för två år sedan (då jag valde att inte skriva). Enligt Goodreads har jag läst den, men det har jag inget minne av. Det är nog snarare så att jag sluntit på knapparna. Eller behöver läsa den igen.

En annan sak jag nog inte har nämnt här (eller alls, egentligen) är att jag gått och blivit stödmedlem för/av/i Worldcon 2015 — Sasquan (The 73rd World Science Fiction Convention, som går av stapeln i Spokane, Washington, USA, 19-23 augusti, 2015). Tanken med det är främst att kunna stötta våra närmaste grannar i öster, som jobbar stenhårt för att få Worldcon 2017 till Helsingfors:

To turn this bid into a con, we’ll also need your votes! The 2017 Worldcon site selection takes place at Sasquan, the 2015 Worldcon. You, too, can participate and vote for us, even if you won’t be there in person!

Sedan fattar jag typ ingenting av det där med exv. Pre-supporting membership, Pre-opposing membership, Friend of the Bid och Bid Subscriber, men det hoppas jag att Oakfairy kan och vill förklara för mig över en #finkaffe framöver.

Så där, nu har jag ”gjort något”. Det innebär att jag får sätta mig i tv-soffan, men först ska jag nog förbereda för tilltänkt brödbakande… plocka fram ingredienser och se att jag har allt jag behöver. Därefter blanda ihop det första, som därefter ska stå en timme. Eller ska jag i stället börja med frukost? Magen tycker i alla fall att det är dags – jag har varit igång i dryga fem timmar (sedan vid sextiden i morse), med bara kaffe (om än med mjölkprodukter i) som stöd här i livet. Nej, jag tror på inventera, blanda och frukost – i den ordningen. Så blir det något.

Modermodemet ser oss alla, hela tiden

Efter att, som alltför ofta på sistone, ha jobbat så länge att jag bara nätt och jämnt fortfarande har tillåtelse att vistas på kontoret, lyssnade jag på hemvägen (det blir ofta så när det hunnit bli sent och jag är trött i ögonen så att läsning inte lockar) på Kodsnack avsnitt 26, som döpts till ”Modermodemet ser dig”. Och i det avsnittet pratades det precis som vanligt om en massa intressanta saker. Det är få avsnitt av Kodsnack som inte engagerar, även om inte alla sätter avgrundsdjupa spår.

Det slår mig om och om igen att jag verkligen blir glad av att lyssna på Kodsnack. Killarna är oerhört vettiga och befinner sig på precis rätt ställe på skalan mellan… äh, jag vet inte vilka skämtsamma ytterligheter jag ska dra till med. Kanske är det bara så enkelt att jag är utsvulten på kodsnackare. Jag skulle verkligen önska att jag var omgiven av den sortens människor i min vardag, men så är det tyvärr inte. Visst, sambon är väl ungefär en sådan människa, men en sambo gör ju ingen klan.

I morse, på vägen till jobbet, hade jag tänkt läsa vidare i Code Complete – det vore ju bra att bli klar med boken någon gång, tänkte jag – men kunde strax konstatera att det var alldeles sant som det meddelats mig per e-post. Att jag inte längre (tack vare min arbetsgivare) har fri tillgång till Safari Books Online. Det som var så bra!

På jobbet läste jag mailet mer noggrant och kunde konstatera att jag i stället kan beställa något som kallas Safari Flow, vilket kostar min avdelning en liten summa för ett års tillgång. Jag beställde så klart genast, för det var inte någon summa så stor att chefen borde behöva säga nej. Och chefen godkände min beställning, så nu väntar jag på bekräftelse (och instruktioner, antar jag) från leverantören.

Jag tänkte en kort liten tanke om att skaffa mig ett privat abonnemang, fristående från arbetsgivaren, men efter att ha läst på webbplatsen känns det inte värt det.

Det är väl Safari Library jag i första hand skulle vara intresserad av:

Safari Library

Unlimited access to the premiere
reference collection of books,
videos, and courses.

€34.99 per month after trial

Fatta, flera hundra kronor i månaden – det är rätt mycket pengar, särskilt som man oftast inte läser den här typen av böcker kontinuerligt. Allt över hundra kronor per månad är för mycket, nästan oavsett vad det är för abonnemang det handlar om.

Det jag tror att jag beställt via arbetsgivaren är Safari Flow, som nu när jag nu läser om tjänsten på webbplatsen inte låter alls särskilt lockande. Visst, jag är bra på att måla fan på väggen, men tänk om jag inte får läsa böckerna på vanligt sätt, utan tjänsten väljer böcker åt mig och bara låter mig läsa väl valda delar ur dem? Hu!

Safari Flow

Tell us what you’re working on, and we’ll guide
you through the world’s largest technology,
business, and design library.

€24.99 per month after trial

Det kanske låter fint och är bra om man inte har någon aning om var man ska börja, men jag tycker fortfarande att det låter obehagligt. Jag får mental klaustrofobi och ser framför mig hur jag blir tvångsmatad med boksidor jag aldrig skulle ha valt själv.

Jag måste väl ha berättat hur jag mycket avskyr när leverantörer har bestämt hur jag ska använda deras produkter? Låt mig välja och bestämma själv, tack! Jag har svårt för grafiska användargränssnitt just därför att någon där bestämt vad jag ska kunna göra och inte. Nej, tacka vet jag kommandoraden i ett Unix-baserat system!

Lite spelar det också in att det antyds att jag förväntas lämna ifrån mig information. Jag har väl aldrig varit särskilt meddelsam, men i dessa övervakningstider är jag mindre benägen än någonsin att vilja lämna ut någon information om vad jag gör.

Och här är det jag börjar hitta tillbaka till där jag befann mig i början av inlägget. Kodsnack-killarna pratade nämligen om det utrullande övervakningssamhället och vad jag förstår spelades avsnittet in någon gång i samma veva som det började avslöjas vilken härva av massövervakning vi idag faktiskt sitter i. Och de utryckte precis samma oro som jag själv känner över den aktuella utvecklingen och det där otäcka sluttande planet vi halkar omkring på. Jag vet inte riktigt om jag ska bli glad över att fler vettiga människor delar min oro, eller ledsen över bekräftelsen. Jag menar, om de också tänker så är det förmodligen inte bara jag som är paranoid.

Jag rekommenderar verkligen att ni lyssnar på avsnittet, även om ni inte är särskilt intresserade av kodsnack – just det här avsnittet handlar om så helt andra saker. Särskilt för mina piratvänner tänkte jag mig att diskussionen är intressant att höra.

Avsnittet jag lyssnade på i morse fick mig att fundera på var och i vilken typ av verksamhet jag egentligen borde jobba. Tankeväckande. Och i kvällens avsnitt nämndes bland annat bristen på etiska riktlinjer för programmerare, vilket också får mig att tänka och reflektera – nu över andra delar av min tillvaro än ren teknik.

Och för övrigt gladde det mig när man påbjöd läsning av H.P. Lovecrafts The Call of Cthulhu inför ett kommande* avsnitt – det var inte alls länge sedan jag skaffade Lovecrafts samlade verk i e-form, så då kan jag enkelt läsa den utvalda historien! Har parkerat avsnittet om Pushing Ice (Alastair Reynolds), som jag ännu inte läst.

* = ja, jag vet att jag ligger långt efter – har inte hört mer än 25 av hittills 44 avsnitt.

Slutligen (for my records): idag fick jag några viktiga saker uträttade på jobbet, efter att ha prokrastinerat å det grövsta och fått gjort en massa annat som hade lägre prioritet. Ibland går det bara inte att göra annat än vad hjärnan tycker sig behöva.

Kort rapport om Veronica Mars-filmen

Jag glömde ju att skriva en uppföljning efter fan-visningen av filmen Veronica Mars, så här kommer en kort beskrivning eller vad man nu ska kalla det. Om hur det var.

Vi fick vänta ganska länge, där i Filmhuset, utanför Bio Victor, innan man påbörjade insläppet av förväntansfulla fans. Efter att ha fått uppge namn och blivit avprickad på listan var det bara att gå in och sätt sig. På varje stol i den sedan jobbmöten väl bekanta salongen väntade en liten papperpåse från distributören WB. Den innehöll en flaska juice, en chipspåse, en SF Anytime-kupong och en påse marshmallows.

Förväntan innan filmen startade var stor och jag blev inte besviken. Filmen var bra, tillräckligt nära tv-serien men ändå tillräckligt frikopplad från densamma. Särskilt roligt var det att se filmen tillsammans med andra fans – det tillkommer liksom en dimension när publiken samstämmigt uttrycker sin glädje över repliker, scener, välbekanta ansiktens entréer och så vidare. Filmmakarna hade lyckats bra med att behålla känslan från tv-serien med dess rappa dialoger och lätt sarkastiska uttryck. Och ändå finns där hela tiden känslan av samhörighet mellan de olika rollfigurerna.

Det jag inte kan bedöma är hur någon som inte sett tv-serien skulle uppfatta filmen. Jag tror ändå att den skulle uppfattas som okej, även om de nya tittarna knappast kan se och uppskatta alla referenser till tv-serien som självfallet erbjuds alla fans.

Nu ser jag bara fram emot att få se filmen igen i lite mer lugn och ro, d.v.s hemma. Bara sambons otåligt förväntade dvd-version kunde ta och levereras någon gång…

American Idol S13E22-23 Top 9

I vanlig ordning passar jag under helgen på att se veckans avsnitt av American Idol och tänkte, nu när jag ändå är igång med skrivandet på bloggen, att jag lika gärna kan skriva ned mina korta kommentarer. Vem vet, en vacker dag kan det vara kul att se vad jag tyckte och tänkte då. Någon av dessa kommer ju att vinna tävlingen och någon/några kan mycket väl bli stora stjärnor efter detta. Så… nu kör vi!

Veckans tema är ”I’m With The Band” och avsnittet jag tittar på är alltså S13E22.

Alex Preston – en av mina favoriter, trots allt. Så talangfull! Ikväll framför han ”Don’t Speak” (No Doubt) och det känns lite skakigt fram tills efter första refrängen, men sedan är han bra som vanligt. Jag blev dock lite förvånad över stuket, då jag hade förväntat mig något tuffare. Det här är ju mer popfunkigt, med jazzinslag. Me like!

Majesty Rose – också någon jag gillar. Hon sjunger ”Shake it out” (Florence + The Machine). Jag känner inte igen låten förrän efter en stund och tycker att det börjar svagt. Och för mig kommer det aldrig igång. Hennes röst försvinner i uppträdandet.

Dexter Roberts är country-snubbe och sjunger ”Boondocks” (Little Big Town). Duktig, men ingen favorit. Här gör han, tycker jag, ett utmärkt framträdande.

Malaya Watson – en av mina största favoriter. Hon framför ”The Long And Winding Road” (Beatles). Enorm sångerska, fast man inte tror det när man ser henne. Det här gillar jag, även om det inte var hennes allra bästa framträdande i tävlingen.

Sam Woolf – den unga killen. Han sjunger ”Hey There Delilah” (Plain White T’s). Han är duktig, men den här gången räcker inte ända fram för mig. Och här låter rösten och tonen skakig, som om han har svårt att höra sig själv och blir nervös.

Jessica Meuse. ”Rhiannon” (Fleetwood Mac). Jessica är ojämn. Här blir jag inte klok på om hon gör sin grej eller försöker låta som originalet. Det känns distanserat.

C.J. Harris. Han är också en favorit. Och sjunger ”If It Hadn’t Been For Love” (The SteelDrivers) idag. Spontant tycker jag att framträdandet känns professionellt och skickligt, även om pitchen är lite flaxig idag. Jag gillar’t ändå. Han är intressant.

Caleb Johnson. Säsongens rocksångare. ”Dazed & Confused” (Led Zeppelin). Honom måste jag bara gilla, för han gör sin rockgrej bra. Framträdandet ikväll är tungt och intensivt, med bra dynamik. Underbart! Caleb övertygar i sin paradgren.

Jena Irene. Också en av mina favoriter. Hon är väldigt duktig och har en skön, personlig röst. Jena framför ”Bring Me To Life” (Evanescence). Även Jenas röst drunknar tyvärr lite i musiken och jag misstänker mixningen i tv:n, för domarna säger ingenting om det. Alls. Men hon är supercool, rent allmänt. Riktigt bra.

Så där, då har jag hört (och kommenterat) avsnittets alla framträdanden, samt därefter dekorerat texten med vad som verkar vara officiella videor på YouTube.

Efter att ha kollat på dessa kan jag konstatera att det inte alls låter som det gjorde i tv:n – mixningen är bättre här. Vilket alltså innebär att mina kommentarer ibland kan te sig konstiga, men då är det för att det lät annorlunda i tv:n. Det är inte mitt fel!

Då så. Då tycker jag att vi går över till resultatavsnittet (S13E23). Och där kommer så klart en spoiler – vill du inte veta resultatet bör du nog sluta läsa här någonstans. Jag skriver dock inte ut namnet på den det berör förrän på inläggets allra sista rad.

Randy Jackson säger i inledningen:

Last night all the contestants took on ”I’m With The Band”. My three top favorites of the evening: Caleb, Malaya & Jena.

The cream is starting to rise to the top.

Now I’m saying… three were amazing, gave memorable performances. The other six: time to catch up if you wanna win this. Time to catch up.

Och jag håller med honom – till 100%.

Jag håller däremot inte alls med om publikens val av person som får sjunga för sin ”överlevnad” och jag anar att det gör inte Jennifer Lopez heller, så jag tänker att det är kanske nu domarna ska utnyttja sin möjlighet att ”rädda” den som hamnade sist i veckans resultat. Om de gör det är de hädanefter maktlösa, men personen ifråga får i alla fall vara med och tävla med de andra, på samma villkor, även nästa vecka.

Och så blir det då dags för personen att försöka sjunga sig kvar i tävlingen.

Framträdandet är bra, stabilt och jag tycker verkligen inte att hen borde åka hem nu, men det är tyvärr inte så enkelt. Domarna behöver tänka längre än näsorna räcker också. Så nej, det blir ingen räddning – Majesty Rose är ute ur tävlingen.

Snart Veronica Mars på film!

Igår tyckte jag att jag gick tidigt från jobbet, men när jag räknade efter hade jag lik förbaskat jobbat en full dag på åtta timmar. Min tidsuppfattning är visst fortfarande baserad på att jag börjar jobba en eller ett par timmar senare än jag gör nu för tiden. Undrar hur länge det tar innan världsbilden hunnit komma i fas med verkligheten?

Idag tänkte jag att jag väl får ta i lite för att komma iväg och njuta av solskenet och lämnade sålunda jobbet så tidigt att jag nästan skämdes – och köpte nya gå-skor. Ändå gick jag bara en timme back. Det är inte helt lätt att kompensera för plustid.

Fast en del ordnar sig säkert i morgon eftersom jag då ska gå ännu tidigare än idag. Jag har till och med bokat in min frånvaro i kalendern för att ingen ska komma på tanken att bjuda in mig till något möte jag borde vara med på. Tiden är orubblig.

I morgon är det nämligen äntligen dags att se Veronica Mars-filmen, som ju både jag och sambon varit med och sponsrat – vi ska på fanvisning, som det heter.

Skärmdump Veronica Mars The Movie Project @ Kickstarter.com

Kickstarter-kampanjen drog som synes in långt mycket mer pengar än man bett om.

Som förberedelse inför filmens ankomst har vi sett tv-serien Veronica Mars från början till slut. Det är tre säsonger vi talar om, totalt 64 avsnitt, och dem har vi kunnat se i ett bekvämt tempo sedan vi började någon gång i januari. Nyckeln till framgång är att ha en plan, med milstolpar som gör det lätt att stämma av läget.

Ett störande faktum är att tv-serien har funnits hos Netflix i princip sedan de gjorde sitt inträde på den svenska marknaden och jag har hela tiden planerat att se den. Och nu när vi faktiskt tänkte plöja hela serien var det ju perfekt att ha abonnemang.

Döm om min besvikelse när det sedan upptäcktes att Veronica Mars inte alls fanns på Netflix längre utan hade försvunnit någon gång därförinnan. Jag fick kontakt med någon som var säker på att den funnits åtminstone i oktober 2013. Själv hade jag för mig att jag sett den senare än så. Nåväl, jag fick aldrig veta när och varför den försvunnit, men det fick förstås inte hindra oss. Och det gjorde det inte heller.

Jag är numera stolt (eller inte stolt) ägare till tre säsonger Veronica Mars på DVD, som jag har lånat ut till samma person som en gång i tiden tipsade mig om serien.

Jag ser fram emot filmen, att få se vad de lyckats åstadkomma med våra pengar!

Upplivad av Stephen Frys stora språkresa

Eller som den heter i original hos BBC: Fry’s Planet Word.

Jag har på sistone roat mig lite med att se tv-program, med vilket jag menar sådant som visats på svensk tv, d.v.s. inte tv-serier eller liknande. Underhållningsprogram som t ex Så mycket bättre, Tack för musiken, Så ska det låta och På spåret. När jag bläddrade i listorna i SVT Play-appen snubblade jag över några program med Stephen Fry och idag beskådades avsnitt 5 (av 5) av serien Stephen Frys stora språkresa, Fry’s Planet Word hos BBC. Jäklar, vilket intressant program!

Detta avsnitt handlade om litteratur och dess hjältar och givetvis dök Shakespeare upp och såklart fick vi även se David Tennant leverera Hamlet… och det kändes förstås lite konstigt när vi nyligen tagit adjö av honom som Doctor Who, för att gå vidare och försöka bli kompis med Matt Smiths rolltolkning av den gode doktorn. Men säga vad man vill: David Tennant är alltid efterlängtad och jag ser fram emot att få se honom igen i den amerikanska versionen av tv-serien Broadchurch, som för övrigt tydligen kommer att få ett eget namn: Gracepoint. Så nu vet ni det också.

Nåja, det var ju inte bara Tennant och Shakespeare utan det pratades om Homeros och James Joyce och P.G. Wodehouse och George Orwell och nyspråk och där någonstans började jag känna mig mer än bara lite olustig (med tanke på den värld vi faktiskt verkligen lever i… här och nu). Vidare fick vi se lite av Rowan Atkinson, Brian Blessed, Jeeves & Wooster. Och jag blev bara så lycklig, och inspirerad, och sugen på att läsa bra saker. Och skriva, i den mån jag nu besitter sådan förmåga.

För en sådan som jag, som inte är särskilt djupt bevandrad när det gäller klassiker och sådant, var det här avsnittet alldeles fantastiskt bra och jag säger bara: se det! Om du har intresse för språk och litteratur, vill säga, och inte redan är expert.

Dessvärre är det i skrivande stund endast det sista avsnittet som kan ses online hos SVT (6 dagar till), så jag kollade runt efter någonstans att se de övriga. Eller ladda ned dem. Vad jag kan se finns det inte så många rimliga alternativ. Jag vill ha dem i elektronisk form och då hänvisar BBC till iTunes, vars svenska version inte erbjuder programmet. Återstår DVD då, som man kan köpa hos Amazon för endast £8.00. Bra pris! Problemet är bara att jag inte har någon DVD-spelare – och inte vill ha någon fysisk produkt. Det känns dumt att köpa DVD:n, rippa och kasta bort den.

Amazon (DVD för £8.00), The Pirate Bay (e-form, utan kostnad) – finns säkert fler.

Böcker och tv-serier

Jag vet inte vad det var som fick mig att börja nysta bland mina bokhyllor i Goodreads. Eller jo, det vet jag ju! Jag läste ut Patricia Briggs ”Cry Wolf” (handlar om varulvar) och började fundera på vad jag ska läsa härnäst.

Att välja nästa bok är svårt. Det handlar helt och hållet om nuet och vad jag har lust att läsa. På så sätt är det enklare när man kommit in i en serie och bara behöver fortsätta med nästa, nästa och nästa bok. Just ”Cry Wolf” är i och för sig första delen i en serie, men den engagerande mig inte så mycket att jag måste fortsätta direkt. I stället läser jag vidare i tidigare lästa serier som fått tillskott sedan sist. Alltså läser jag nu Terry Pratchetts ”I Shall Wear Midnight” (Discworld). Enligt Goodreads är det nr 38 i serien, enligt SF-bok nr 34. Jaha.

Efter ”Just a Geek” (som väl var den senaste boken jag nämnde här på bloggen) har jag läst Charlaine Harris ”Deadlocked” (Sookie Stackhouse), Neil Gaimans ”The Ocean at the End of the Lane” och så nu sist alltså ”Cry Wolf”.

Okej, så jag läser i alla fall. Lite. Långt ifrån så mycket som jag trodde när jag satte upp ett årsmål i Goodreads, men vad gör väl det. Jag läser. Skönt så.

Mindre skönt är det att boken jag läser nu är i pappersform, vilket också gäller nästa del i Discworld-serien (Snuff) som jag ska läsa. Och när jag kollade upp titeln på Goodreads upptäckte jag att jag inte skrivit in de tidigare delar jag läst, så det blev en längre skrivpaus här. Det blir lite tvångsmässigt ibland, det där uppdaterandet, men jag försöker se det mer som charmigt nördigt i stället.

Pocketböcker är visserligen mer praktiska än inbundna, men går man in på det där med portabilitet har de inte en chans mot e-böcker. De tar ingen fysisk plats och går inte att glömma vare sig hemma eller på bussen. Den enhet man använder för att läsa går förstås att glömma, men jag för min del har oftast med min minst två enheter som går att läsa på. Nej, jag ser verkligen inget behov av att välja en fysisk bok i fysisk form – annat än för att komplettera sina serier eller för att kunna låna ut till vänner och bekanta (don’t get me started!). Och kanske för att få dem signerade att ge som present till en vän som fyller år och som dessutom råkat vara just den som en gång i tiden tipsat en om författaren som skrivit boken. Men annars, så… Hur som helst: kontentan av det hela är att handlade det enbart om att ta till sig bokens innehåll, d.v.s. läsa/lyssna, skulle jag hundra gånger av hundra välja en e-version. Eller varför inte två?

Amazon har ju börjat ta sig för att erbjuda rabatt (tror jag) på ljudversionen i samband med köp av Kindle-version – med synkronisering mellan formaten, så att man enkelt kan växla mellan att läsa och att lyssna utan att själv behöva hålla reda på hur långt man kommit. Den funktionen har jag önskat mig sedan jag för snart två år sedan jobbade i Örebro och lyssnade ganska intensivt på böcker, promenerandes till och från kontoret de flesta dagar. Erbjudandet har varje gång känts svårt frestande, men jag tycker inte att det är värt pengarna. Kindle-versionen är redan i sig själv dyrare än den borde vara och då har jag inte lust att punga ut med ytterligare slantar. Men en vacker dag kommer jag att göra det ändå – jag är så fruktansvärt nyfiken på att testa hur det funkar!

Apropå kultur (ja, tv-serier är också kultur!) så har vi nu hunnit titta ikapp på Warehouse 13, så det är bara att vänta in januari då det kommer nya avsnitt. Det var roligt att James Marsters dök upp i några avsnitt och en extra knorr att han fick spela mot Anthony Stewart Head precis på slutet. Det är bara att konstatera att Buffy nog måste anses som grundläggande tv-serieutbildning. När jag såg Caprica hade jag ingen aning om vem Marsters var och sålunda minns jag inte alls hans rollfigur – känns som om en påminnelse vore på sin plats. Vi har också börjat kolla på Grimm och Parenthood, som båda känns lovande. Efter tips under förra helgens födelsedagsmiddag har vi dessutom börjat kika lite på Lost Girl, som nog också kommer att bli återkommande.

I övrigt är det ett antal serier som drar igång på nytt (eller för första gången) inom de närmaste två veckorna: Haven (har redan börjat), Bones, Castle, Agents of S.H.I.E.L.D, How I met your mother, Scandal. Det lär finnas att göra.

Årets Sommarprogram har jag förresten nästan hunnit igen – tror att det bara är tre som återstår. Så här långt är det bara ett som jag inte lyssnat på från början till slut. Kanske kommer det en summering när jag tagit mig igenom de sista.

Och nu kommer jag plötsligt ihåg vart jag var på väg där i början av inlägget!

Jo, eftersom det är svårt att välja vad man ska läsa och jag märker att jag blivit lite mer kräsen med litterär kvalitet på det jag läser vore det ju himla fint om man kunde ha en lista (eller flera) med kvalitetsstämplade böcker att plocka ifrån. Det började med att jag läste om James Tiptree, Jr och hittade James Tiptree, Jr. Award och bestämde mig för att göra en lista med vinnarböckerna. Jag gick in på Goodreads, satte respektive bok som ”att läsa” och taggade den med ”James Tiptree, Jr. Award”. Det här gick så bra att jag bestämde mig för att göra detsamma med Hugo– och Nebula-utmärkelserna (för bästa roman), som var de enda ”prisbelöningarna” jag kom på just då. Det tog en stund, men det känns som ett fungerande koncept och jag tror att jag kommer att fortsätta göra så här för att markera böcker som anses värda att läsa. Jag gillar listor.

Kom gärna med tips om fler boklistor jag kan lägga upp för avprickning!

Hår, telefon och blandad kultur

Det är inte ofta jag skriver ”vanliga” blogginlägg nu för tiden, men jag blir lite så där inspirerad av andra som gör det. Ibland känner man ju igen sig så förbaskat och det känns bra och jag tänker att det ju faktiskt finns en möjlighet att andra kan finna sig till rätta i mina tankar. Och jag gillar ju att skriva, det är inte det. Så… därav detta, och jag har inte en aning om vad det kommer att handla om.

Som man kunde utläsa av fotouppgiften för två veckor sedan har jag klippt av mer än 50 cm hår (på huvudet) och kalufsen slutar numera ungefär i höjd med käklinjen. Jag tror inte att jag haft så här kort hår sedan någon gång under det förra århundradet, men det känns ganska bra och jag tror att det ser helt okej ut också. Om inte annat så är det omväxling för både mig och min omgivning. Mest för omgivningen, tror jag. Själv ser jag det ganska sällan och det är mest när jag ska tvätta eller borsta håret som jag blir förvånad över att det tar slut.

Min mobiltelefon, vars kamera ju åter igen lider av fläcktyfus, har trillat i golvet oräkneliga gånger förut utan några större problem än att batteriet lossnat och måst sättas på plats igen. Måndag för nästan två veckor sedan ändrades detta och jag är nu innehavare av en mobiltelefon med många sprickor i displayen. Vilket förstås gav ytterligare incitament att skaffa en ny – jag har ju trots allt haft den här i lite drygt två år. Sedan början av juli 2011. Det är ganska länge.

Fine, då är det bestämt att jag ska köpa ny nallefån, men vilken ska det bli? Det finns många att välja på och de flesta är alldeles för stora – jag har redan en surfplatta, liksom. När jag köpte telefonen jag har idag tyckte jag ju att dess 4,3 tum stora display gjorde telefonen för stor och jag har inte haft anledning att ändra mig. Mina händer har inte vuxit. Nu för tiden ligger typ alla (utom iPhone) på 4,7 eller till och med 5 tum. Displayen i sig får förstås gärna vara stor, men telefonens bredd måste hålla sig inom rimliga mått och därmed sätts en gräns.

Helst vill jag alltså ha rätt smal telefon, vilket skulle peka mot iPhone eller någon av de s k mini-modellerna av stora high end-telefoner. Där finns också lite äldre modeller som t ex sambons HTC One S, som jag gärna kunde få ta över när han köper nytt. Dock ligger det i så fall flera månader fram i tiden och så länge vill jag inte vänta. Det känns också lite trist att köpa en äldre modell, även om Google Nexus 4 faktiskt kändes som ett hyfsat alternativ med rimligt pris, uppdaterat OS och bra på alla möjliga sätt. Men kanske onödigt stor.

HTC One lät och såg initialt ut som ett bra alternativ, bortsett möjligen från storleken, och jag var beredd att köpa en på direkten, men efter att ha fått klämma lite på en kollegas telefon och hört att han inte var så imponerad av kameran blev jag tveksam. Samsungs Galaxy S4 ska väl vara nära konkurrent, men den går bort för mig – mycket för att jag vill ha något annat efter min S2 och för att jag inte gillar utförandet. Rundad plasttelefon. Nja. Och för stor. Det finns en mini-modell som fått tveksamma omdömen, så den går också bort.

Här börjar iPhone kännas som ett alternativ. Jag gillar storleken och 5:an är jävligt snygg. I alla fall den svarta. Men det är ju Apple och därmed inrutat och inlåst, plus att deras telefoner är bra mycket dyrare än motsvarande Androider. Så nja. Fast… om jag inte kommer på något annat är det en möjlighet. Något man vet är ju att det i den telefonen sitter en riktigt bra kamera. Jag vill dock först gärna se vad för nytt som kommer annonseras här i en nära framtid.

Just nu lutar det mest åt en HTC One Mini. I svart. Den kommer om ca en vecka. Det hade varit roligare om den funnits i lite glada färger, t ex röd, som sitt äldre syskon, men jag har bara sett silver och svart nämnas. Och jag vet inte, kanske vill jag ändå hellre ha silvervarianten? Usch, beslutsvånda! Sony Xperia Z är också snygg. Och vattenskyddad och, tror jag, bra. Men det är Sony och den är 71 mm bred. One mini är bara 63,2. Den S2 jag har idag är 66,1. Tänk om det hade funnits en Xperia Z mini… i mustigt blågrön. Eller lila.

Just precis nu är jag i alla fall inställd på HTC One mini. Troligen svart.

Annars… tja, jag läser inte så mycket just nu utan lyssnar på sommarprat till och från jobbet de dagar jag inte promenerar tillsammans med GP, eller ensam. Det sistnämnda händer då och då och då lyssnar jag så klart också på något. Jag skulle vilja gå mer på egen hand, och då även lyssna på böcker.

På tv-seriefronten har vi sett färdigt på Buffy, så nu finns det plats för nya saker. Jag skulle någon gång vilja se alla Star Trek, inte minst för att komma fram till Next Generation och få se Wil Wheaton in action – har precis läst hans bok, ”Just a Geek”, där den nämns mer än en gång. Trevlig bok! För mig är Wil inte Wesley Crusher i Star Trek utan killen som är med i tv-serierna The Big Bang Theory (som sig själv – fast elak) och Eureka (som Dr. Isaac Parrish).

En tv-serie jag blev medveten om först idag, och vill kolla in, är Parenthood, med Lauren Graham i en central roll. Lorelai Gilmore, ser jag henne som. I Gilmore Girls. Jag har även köpt Laurens debutroman, ”Someday, Someday, Maybe: A Novel”, som det sägs ganska bra saker om – även om jag förstås inte vet om man kan lita på de omdömen som skrivits på Goodreads. Vanligt folk har så varierande smak och omdöme. Nå, den kan vara värd att kolla in.

Slutligen har jag köpt en Cube att förvara mina Nespresso-kapslar i. På jobbet.

Elektrobokhylla

Jag läste ut ytterligare en av mina e-böcker idag (fast för tre veckor sedan, när jag påbörjade det här inlägget) och kom att tänka på att jag tänkt använda Goodreads för att hålla koll på mina läsvanor och bokhyllor, fysiska eller ej. Bara att logga in och köra. Kruxet är bara då att jag så klart inte kan lägga in bara den bok jag precis läst ut, utan även måste peta in de 10 tidigare i samma serie. Och så rullar det på, med serie efter serie – mycket jobb blir det! Eller rättare sagt: det skulle bli mycket jobb om jag tillät mig att vara så grundlig och systematisk som jag egentligen skulle vilja vara. Och någonstans är. Som det nu är tar jag det som känns mest aktuellt, när jag har tid och lust att sitta en stund. Någon gång kanske det blir färdigt…

En del av min elektrobokhylla. :-)

Det var nästan ett halvår sedan jag skaffade mig ett Goodreads-konto och då lade in ett fåtal böcker. Nu är jag ju sådan som för det mesta håller någorlunda reda på när jag börjar och slutar läsa en bok så det handlar mest om att hitta och knappa in uppgifterna, men det är ju inget litet jobb det heller. Jag tror att jag helt enkelt börjar med att registrera de böcker jag köpt och tänker läsa – det är där jag just nu ser den största vinsten med Goodreads, som gör det lätt att hålla reda på innehållet i min att läsa-hylla – det har blivit svårt nu när jag har både fysiska och elektroniska bokhyllor. Och dessutom två olika av den elektroniska sorten (Kindle och Kobo).

Idag (tre veckor senare, alltså) blev jag klar med The Hobbit (J.R.R. Tolkien), så nu är jag äntligen redo att gå och se filmen på bio. Tyvärr verkar jag då vara hänvisad till biograferna i Kista resp. Heron city eftersom jag inte vill se den i 3D. Återstår att se hur det problemet ska lösas. Någon som vill hänga med till förorten, förresten?

Och så den svåraste frågan av dem alla: vad ska jag läsa härnäst??

Många tv-serier blir det

Många tv-serieavsnitt har det blivit nu under ledigheten och fler lär det bli. Jag har köpt nödvändiga sladdar och därmed kunnat kopplat in den nya datorn till tv:n, så nu kan vi se på hederliga dvd:er också. Jag hade bara glömt hur mycket tjafs och skräp man ska förbi innan man kan titta på själva innehållet – anklagande varningar om piratkopiering och sånt, ni vet. Det är ju verkligen så mycket bättre kvalitet på det man laddar ned från nätet. Eller för den delen ser via Netflix – mycket bekvämt! Från början tyckte jag att Netflix utbud var för dåligt, men det har jag visst kommit över. Det känns definitivt värt 79 kr per månad att ha tillgång till det de erbjuder.

HBO har jag lite svårare för – inte bara på grund av det ordentligt tunna utbudet och det bristande användargränssnittet, utan kanske ännu mer för att deras app saknas i både WD TV Live-burken och den nya smarta tv:n – det blir väldigt bakvänt att behöva spela upp sakerna på datorn och dra sladdar till tv:n. Som man gjorde förr. Då ser jag hellre på Netflix. Eller nedladdat. Ja, t o m fysiska skivor lockar mer. Tveksam till om jag kommer att bli betalande HBO-kund efter januari, men jag ska i alla fall testa att spela upp via den nya datorn innan jag bestämmer mig. Det borde funka den vägen, tycker man. Och jag vet inte… så där värst mycket pengar är det ju inte det handlar om, även om jag kanske tycker det känns lite onödigt att binda sig för ett helt år med 79 kr/månad (under 11 månader) när det bara är Continuum, True Blood och The Newsroom som känns intressant (i det utbud som finns idag). Den uppfattningen kan förstås komma att ändras efter provtittande på andra serier.

För att återvända till det mer allmänna: På senare tid har det tillkommit några nya favoriter bland tv-serierna – Lie to me (är på säsong 2 av totalt 3), Suits (mitt i säsong 2 av hittills 2), Scandal (ikapp, i pågående säsong 2) är de jag först kommer att tänka på. Två avsnitt av Modern family (säsong 4 pågår) har vi sett så här långt. Den har potential att bli en keeper, även om jag inte är helt förtjust i upplägget – den där dokumentära känslan är precis det jag inte gillade med The Office. Sedan har vi Homeland, förstås. Där släpar vi efter och har bara sett halva första säsongen (av hittills två, en tredje är på gång). The Newsroom var en odelat positiv bekantskap, som vad jag förstår kommer att bjuda på en säsong 2. Pushing daisies kan efter 2 avsnitt också tänkas bli fortsatt sevärd. Där blir det dock inte fler än 2 säsonger.

På egen hand ser jag Breaking Bad i sakta mak (är på säsong 3, finns än så länge upp till säsong 5) och Weeds (är på säsong 4 av 8) i rasande fart. Båda finns på Netflix och sålunda är det där jag tittar, omväxlande på tv respektive surfplatta.

Hm, jag skrev nog aldrig om att jag sedan några veckor har en Google Nexus 7 – surfplatta med 7-tumsdisplay och modern Android, alltså. Jag var fullt beredd att köpa en iPad mini (som annonserades precis efter att jag önskat mig en), men den visade sig vara för stor och låg inte bra i handen – samt kostade (i sedvanlig Apple-anda) betydligt mer än nödvändigt. Nexusen kostade dryga 3k för 32G med wifi och 3G, vilket känns som ett mer rimligt pris. Och jag trivs faktiskt väldigt bra med plattan och att det är just Android och väl kopplat mot Google, trots att paranoian gör sig lite påmind. Jag känner mig inte instängd, som jag gjorde med iPad:en.

Nej, nog uppesuttet – ska se om hostan kanske låter mig få sova några timmar.

November och science fiction

För mig blev det ju inget deltagande i NaNoWriMo detta år eftersom jag känner mig själv bättre än att försöka kombinera något dylikt med fotokursen jag gått nu i sex veckor, men jag får erkänna att jag ändå är lite avundsjuk på Daniel – som skrev både i år och förra året. Det verkar så intressant och spännande att upptäcka sin process och jag tror definitivt att det på mer än ett sätt är terapeutiskt att skriva en roman. Jag menar, för mig räcker det ju långt med bara vanliga enkla blogginlägg.

Nästa år, då ska jag också skriva! Då ska jag inte boka in något alls utan reservera november för romanskrivande. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, men har gott om tid att grunna på det. Jag lär hinna läsa No plot? No problem! också – köpte den till läsplattan i oktober, när jag fortfarande trodde att jag hade en chans att skriva.

Nästa år tänker jag också vara med på Fantastika 2013 som är en science fiction-kongress som äger rum i Stockholm den 18-20 oktober. Det var meningen att jag skulle ha gjort Hanna sällskap på årets version, Kontrast 2012, men eftersom jag inte hade koll på datumen råkade jag boka in en veckas Gotlandssemester just då. Ja, jag håller med om att det var oerhört klantigt, men skit händer. Nu har jag i alla fall skrivit in kongressen i kalendern, så det borde inte vara möjligt att göra fel igen. Bara namnet, Fantastika, låter ju helt underbart – då är det inte bara science fiction.

Apropå science fiction, förresten, så är det ju SciFiWorld nu till helgen. Lördag och söndag. På Stockholmsmässan, till och med. Dit tänker jag mig att färdas – börjar ju få lite vana då vi tillbringade rätt många timmar på Fotomässan i helgen som gick. En sak som lockar på SciFiWorld är en full-size Wall-E, som kommer att åka runt på mässan. Och likaledes en R2-D2. Fotoläge, big time! Kamera medtages.

Någon mer som har planerat att besöka SciFiWorld i helgen, tro?

Jag har e-läst Cirkeln (Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren)

Wikipedia om boken Cirkeln (spoilervarning – läs boken först, Wikipedia sedan!):

Cirkeln är en svensk fantasybok från 2011. Den är den första delen i en planerad trilogi skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Boken utspelar sig i det påhittade samhället Engelsfors i Bergslagen. Författarna var inspirerade av Twin Peaks, Supernatural och Buffy och Vampyrerna. Boken var nominerad till Augustpriset i ungdomsboksklassen 2011. Uppföljaren Eld kom 2012.

Cirkeln fick bli min första bibliotekslånade e-bok, och jag har läst den omväxlande i telefonen och på iPad:en. På båda plattformarna har läsningen gett upphov till viss irritation (och nu pratar jag inte om boken i sig, utan den tekniska läsplattformen). Telefonen för att den ofta gått i pausläge innan jag hunnit läsa ut sidan – särskilt i bussen på väg till jobbet, där jag ofta tar paus i läsandet för att beskåda förbiilande omgivningar. iPad:en för att Bluefire inte tillåter mig att se två sidor samtidigt när jag läser i liggande format. Det blir ett sådant onödigt slösande med plats på displayen.

Boken som sådan då?

Förra söndagen, under avnjutande av såväl ensamhet som kaffe på Espresso House i Sergelgången, började jag nyfiket snegla i den. Spontana kommentarer:

Inledningen på boken kändes knepig. Hackig. Framförallt språkligt, men också för att man hoppar från person till person utan att jag som läsare förstår hur de hänger ihop. Det där med språket kan förstås ha något att göra med att det var länge sedan jag läste en bok på svenska. Detta åsido, kommen lite drygt 10% in i boken finner jag mig indragen i handlingen och tycker rentav att det känns svårt att sluta läsa när kaffet tagit slut och det är dags att gå vidare till biblioteket. Det bådar gott!

Och känslan höll i sig boken igenom – jag var engagerad i de olika rollfigurernas göranden och låtanden och ville väldigt gärna veta hur det skulle gå för dem.

Lite spridda reflektioner:

Det är trevligt att inte vara en allvetande läsare, utan i stället få vara med och upptäcka saker tillsammans med huvudpersonerna. Sedan är det ju oundvikligen så att man har förutfattade meningar om vad magi är och hur det fungerar – varje ny bokvärld med magiska inslag innebär ett nytt regelverk att anpassa sig till. Det är svårt att hålla isär dem. Här har man ändå lyckats ganska bra med att inte vända upp och ned på vad jag redan, baserat på andra lästa böcker, tycker mig veta.

Och lite kan jag nog frigöra mig från tidigare lästa fantasyböcker tack vare att det här är svenskt. Det utspelar sig i Sverige och hamnar därmed automatiskt närmare min verklighet, varför det också krävs mindre åthävor för att bli trovärdigt. Hur som helst känns allt lite mer möjligt än jag tror att det hade gjort om historien utspelats i exempelvis Chicago eller Cincinnati, långt där borta på andra sidan Atlanten. En guldstjärna till den som förstår varför jag valde just dessa två städer som exempel.

Hela diskussionen kring hur språket (ens modersmål, kontra originalspråk, kontra översättningar) och miljön (välbekant/främmande) påverkar upplevelsen av ett litterärt verk är intressant, men här och nu finns varken tid eller plats för den. Igenkännandet är ett mäktigt vapen, kan vi väl i alla fall konstatera.

Men åter till boken.

En praktisk sak som jag reflekterade över var att kapitlen var rätt korta, vilket är bra när man läser i korta pass – det blir lätt att hitta ett bra ställe att avbryta på under resan till jobbet eller när ögonlocken blir alltför tunga, där hemma i sängen.

När jag så här efteråt funderar på karaktärerna minns jag att jag blev lite besviken över att precis hinna börja lära känna, och bli nyfiken på, både Elias och Rebecka. Och så alldeles för snart få mattan bortryckt under mina känslomässiga fötter.

Vad gäller de övriga känns rektorn kanske en smula meningslös, men jag får anta att hon återkommer och får lite mer substans – det här ska ju ändå bli en trilogi. Linnéa vill jag också veta mer om, liksom Ida. Och Nicolaus. Vanessa, Anna-Karin och Minoo känner jag mig i alla fall ganska väl bekant med. Samtliga har potential att utvecklas och jag ser massor av mängder av möjligheter inför kommande delar.

Jag fick frågan av en kompis om vad jag verkligen tyckte om boken och det är ju alltid svårt att svara på. Den är nog inte tänkt till en så mogen publik som mig, men jag skulle ändå säga att den absolut är läsvärd ändå. Hela grejen med fantasy i mellanmjölkens land tycker jag är väldigt trevlig och något jag vill uppmuntra. Mer! Petitesser som småmissar i korrektur och redigering samt språkliga formationer som i mina ögon mest luktar anglicismer lyckas jag bortse ifrån – de störde en liten aning där och då, men förminskar ändå inte boken för mig. Jag tänker defintivt läsa även de kommande böckerna!

Nu vet jag ju att nästa del, Eld, också finns utgiven och frågan är om jag ska kasta mig över den nu. Eller om jag ska låta Engelsfors vila. Jo, jag väntar lite med den.

Världsproblemet blir då: vad ska jag läsa härnäst? Jag har sån beslutsvånda…

Kulturar på solokvisten

Idag var det tänkt att vi skulle ha ännu en sådan där liten dag med kultur som tema. Och vi, det är jag och en mindre grupp kamrater. Eftersom det här var inplanerat sedan länge kunde jag sålunda inte hänga med Daniel på Arlanda Test Track och sucka beundrande åt hans framsteg i framförandet av den nya motorcykeln.

Hur som helst fick jag igår kväll, på direkt fråga, negativt besked av den ena av de två tilltänkta deltagarna. För detta har jag full förståelse då jag själv emellanåt har ett stort behov av att ta vara på den egentid som bjuds. Inga problem annars heller, för vi var ju ändå två kvar som hade bestämt både tid och plats för möte. En dryg halvtimme innan mötet insåg jag att jag skulle bli sen och sms:ade sålunda min mötande kamrat. Det visade sig att JK faktiskt inte kunde komma. Alls. Ibland blir det inte alls så som man tänkt sig och det är bara att gilla läget. Så… vad göra?

Frestelsen var stor att bli kvar här hemma. Den ursprungliga anledningen till att ta sig iväg var ju att jag skulle lämna tillbaka boken jag lånat på biblioteket och läst ut med mindre än en timmes marginal, men eftersom jag upptäckt att sista datum för återlämning var redan igår hade jag ju tvingats förlänga lånet så det skälet var inte längre giltigt. I alla fall var det långt ifrån så akut som det tett sig tidigare i veckan.

Det som fick avgöra saken var att jag faktiskt behövde komma iväg hemifrån, och ut, åtminstone en sväng. Få luft. Och hade jag nu ändå gjort mig i ordning för att åka och packat om från ryggsäck till nya handväskan var det väl lika bra att följa planen. Att genomföra den på egen hand var nog faktiskt ingen dum idé alls. Då kunde jag göra precis vad jag hade lust med, precis hur länge jag ville. Och skulle inte ens behöva prata med någon mer än baristan på utvalt Espresso House.

Jag kollade noga att det fanns en ledig sittplats innan jag beställde mitt kaffe och slog mig ned för att nyfiket börja läsa i min första bibliotekslånade e-bok, Cirkeln.

Inledningen på boken kändes knepig. Hackig. Framförallt språkligt, men också för att man hoppar från person till person utan att jag som läsare förstår hur de hänger ihop. Det där med språket kan förstås ha något att göra med att det var länge sedan jag läste en bok på svenska. Detta åsido, kommen lite drygt 10% in i boken finner jag mig indragen i handlingen och tycker rentav att det känns svårt att sluta läsa när kaffet tagit slut och det är dags att gå vidare till biblioteket. Det bådar gott!

Bibliotek Plattan återlämnade jag ”The Atrocity Archives”, av Charles Stross, och bestämde mig för att botanisera bland hyllorna även om jag redan lånat upp hela min kvot av böcker – jag vill inte låna mer än en bok åt gången, för att säkert hinna läsa färdigt innan lånetiden är slut. Och, förresten, skulle jag läsa fortare än planerat har jag en hel bunt böcker uppköade för framtida läsning. Egna böcker. Sådana jag redan har, alltså. Utöver ett antal fysiska böcker om Anita Blake, en Sookie Stackhouse och två Terry Pratchett, har jag (på Kindle) fortsättningarna på Rachel Morgan/The Hollows och Rivers of London. ”Practical Demonkeeping” av Christopher Moore. Och ”The Hobbit”, som inte behöver någon presentation. Puh.

Dessutom hittade jag på biblioteket en bunt böcker/författare som verkade intressanta och som jag åtminstone ska kolla närmare på över nätet:

Känner du till någon av ovanstående? Berätta! Jag vill veta mer.

Att låna e-bok från biblioteket

Eftersom jag en tid varit sugen på att läsa Cirkeln (svensk fantasy från 2011, första delen i en planerad trilogi skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren) och den varje gång jag besökt fantastiska Bibliotek Plattan varit utlånad, verkade det som en god idé att försöka låna den som e-bok i stället. Ja, det bidrog förstås att jag på sistone tycks det känts onödigt att släpa på en fysisk bok och också blivit alltmer nyfiken på hur det här med e-bokslån fungerar i den praktiska verkligheten.

Sagt och gjort, jag surfade runt lite på bibliotekswebbplatserna för att ta reda på vad som krävdes och hur man gjorde. Först hade jag svårt att hitta till informationen – för mig var det inte självklart att man hittar FAQ:n som en av huvudavdelningarna, under rubriken ”ATT ANVÄNDA BIBLIOTEKET”. Jag letade efter en liten ”Hjälp”-länk längst uppe till höger – och när jag inte hittade den där, längst ned på sidan.

Hur som helst, E-böcker, så funkar det, är sidan man vill sikta in sig på. Följande undersidor intresserade i alla fall mig:

Låna e-bok till mobiltelefon eller surfplatta
Låna e-bok till dator eller läsplatta (nej, Kindle går inte att använda)
Låna strömmande ljudböcker (endast för dator, och kräver Flash)

Annars var det faktiskt mobilsiten som ledde mig in på rätt spår:

För att låna och läsa bibliotekets e-böcker behöver du:

  • Skapa ett Adobe-id på Adobes webbplats.
  • Hämta en app, till exempel Bluefire Reader.
  • Starta appen och skriv in lösenordet från ditt användarkonto på Adobe.
  • Logga in på bibliotekets mobilwebb med bibliotekskort och pinkod.
  • Välj formatet epub till liten skärm. Till större skärm fungerar både epub och pdf. Klicka på ”Ladda ner boken” och sedan på länken som dyker upp.

Lånetiden är 28 dagar. Du får låna högst 5 e-böcker per vecka.


Så… in hos Adobe för att skapa mig ett konto. Varvid jag kommer på att jag redan har ett. Bra! Eftersom jag räknar med att behöva överföra låneböckerna via datorn behöver jag visst installera Adobe Digital Editions, så det gör jag. Inga problem.

Såvitt jag förstått kan jag nu låna min e-bok via bibliotekets webbplats. Så här:

– Logga in på biblioteket

– Sök efter önskad bok, i mitt fall blir det e-versionen av Cirkeln:

– I högerspalten väljer jag nu länken ”Låna i formatet epub (1084, kB)”:

– Och sedan ”Ladda ned”:

Voilà. Nu finns boken nedladdad i Adobe Digital Editions, redo för läsning på datorn eller vidare överföringar till telefon och/eller surfplatta. Du hittar filen, Cirkeln.epub, under Documents / Digital Editions. Ja, i alla fall hos mig, på min dator som kör Mac OS X (Lion). Den ligger säkert någon annanstans på en dator med annat OS.

Läser om vilka läsare och program som stöds av ADE och ser i princip ingenting som finns både för Android och iOS – utom Bluefire Reader, som jag ju redan har på iPad:en. Jag installerar sålunda Bluefire Reader också på min Samsung Galaxy S II, så nu handlar det om att få över boken till mobiltelefonen resp. iPad:en.

För att det här ska funka behöver vi enligt uppgift (jag har inte provat utan) koppla ihop respektive Bluefire-app med vårt nyskapade, eller för-existerande, Adobe ID. Detta går snabbt och enkelt, som följer:

– Starta Bluefire Reader och välj ”Info”-fliken.
– Under rubriken ”Enable Adobe eBooks”: fyll i ditt Adobe ID + lösenord.
– Klicka på Authorize-knappen.
– Klart!

Och nu funderar vi på hur sjutton man får över boken till respektive device.

I de beskrivningar jag läst ser det ut som om ADE automagiskt ska upptäcka att man anslutit sin enhet till datorn, men det verkar inte gälla mina enheter. Dock ger ju båda apparna möjlighet att föra över filer till dem, så det är inget problem för oss.

För iPad:en går man förstås via iTunes:

– Anslut iPad:en och starta iTunes (om den inte startar automatiskt).
– I iTunes: välj din iPad under Device i vänsterspalten.
– Välj Apps och scrolla ned till slutet av sidan
– Välj Bluefire Reader i app-listan till vänster
– Välj Add… och öppna Cirkeln.epub som ligger under Documents / Digital Editions
– Klart! (ev behöver man synka också – fick dock känslan av att det gick direkt)

För telefonen gick jag via vanlig fildelning mellan dator och telefon:

Anslut telefonen via USB:
– Anslut USB-sladden till datorn
– Inställningar
– Mer…
– USB-funktioner
– Klicka på knappen ”Anslut lagring till dator”
– Anslut, enligt instruktionen, USB-sladden till telefonen
– Klicka på knappen ”Anslut lagring till dator”
– Klicka på knappen ”OK”

Nu finns mobiltelefonen som ett device på datorn så att vi kan kopiera filer till den.

På datorn:
– Kopiera Documents/Digital Editions/Cirkeln.epub till telefonens Bluefire/imports
– Koppla ifrån telefonen från datorn (gör det på datorn först, telefonen sedan)

På telefonen:
– Starta Bluefire Reader.

Sedan minns jag faktiskt inte om boken redan här fanns i appens bibliotek eller om jag var tvungen att importera den från SD-kortet först – i så fall görs det från Library-menyn: ”Upload Files on SD Card”.

Klart! Nu kan jag alltså läsa Cirkeln på datorn, iPad:en och mobilen.

En spontan kommentar är att Bluefire Reader på iPad inte är något roligt alternativ – jag saknar funktionen som Kindle-programvaran har: att läsa med iPad:en i liggande format och då kunna se två boksidor bredvid varandra, som i en fysisk bok. Därför tittade jag runt som hastigast efter andra eReader-program med stöd för Adobes DRM, men hittade inget så där direkt. Om någon har ett tips är det välkommet. På mobilen är det inget problem eftersom jag läser i stående format.

Jag testade en annan eReader-app, Aldiko, som lät lovande och hade fått positiva omdömen etc. Dock får jag bara felmeddelanden då jag försöker läsa in .epub-filen, så jag antar att den inte funkar med låneböcker. Rätta mig gärna om jag har fel.

Summa summarum:

  • Skaffa Adobe ID
  • Installera Adobe Digital Editions
  • Låna e-boken från biblioteket
  • Överför till annat device, om så önskas
  • Läs och njut! :)

De tre sistnämnda punkterna upprepas vid behov, max fem gånger per vecka.

Frossar i ensamhet, del 3

Tja, när jag ändå pratade om tv-serier kan jag ju nämna att det vi ser gemensamt just nu främst är Eureka och Warehouse 13, som vi ser parallellt – precis så som de sändes när det begav sig. Vi ligger f.n. på säsong 3 av Eureka och säsong 1 av Warehouse 13, så där finns mycket kvar – av Eureka blev det 5 säsonger och Warehouse 13 är i dagsläget uppe på säsong 4. Utöver det kollar vi även Castle, vars 5:e säsong börjar sändas i nästa månad. Vi har dock precis sett färdigt den första säsongen, så jag räknar inte med att hinna ikapp den närmaste framtiden.

Sedan har vi förstås ett antal serier som pausats och väntar på att bli återupptagna.

Fringe har sänts i 4 säsonger och den femte börjar sändas om en månad. Vi ligger mitt i säsong 2, så även där finns en hel del att ta av. Kollegan i Örebro som tipsade om Fringe tipsade även om Haven, vars 2 säsonger vi plöjde allra först – även den verkar få en fortsättning, med säsong 3 som börjar sändas i slutet av september. Vilket verkar vara en väldigt populär tidpunkt för säsongsstarter. Kan bli snärjigt!

Efter att ännu bara ha sett några få avsnitt Homeland är jag rätt säker på att vi kommer att fortsätta följa den framöver. Säsong 2 börjar sändas om en månad.

Vi har sett något avsnitt av Alphas, som åtminstone jag ställer mig lite tveksam till.

How I Met Your Mother ser vi på lite då och då när andan faller på. Vi är framme i början av den senaste säsongen, 7, och nästa börjar sändas… inom en månad.

Av dem jag lagt in i iTV Shows börjar följande sändas igen i slutet av september:
(* = ligger efter)

  • Haven, 21 september
  • * How I Met Your Mother, 24 september
  • Mike & Molly, 24 september
  • * Castle, 24 september
  • Private Practice, 25 september
  • The Big Bang Theory, 27 september
  • Grey’s Anatomy, 27 september
  • * Fringe, 28 september
  • Dexter, 30 september
  • The Good Wife, 30 september
  • * Homeland, 30 september

Wow.

Aktiva just nu är:

  • True Blood
  • * Breaking Bad
  • * Alphas
  • * Warehouse 13

Väntar på besked om eventuell fortsättning:

  • Continuum
  • Fairly Legal
  • Longmire

Buffy the Vampire Slayer och Angel ser vi parallellt och i synk, så som de sändes. Säsong 5 av 7 för Buffy, säsong 2 av 5 för Angel – vi befinner oss i februari 2001.

För att hålla koll på vad jag sett använder jag en [betal]app på iPad:en. Appen heter iTV Shows och jag är rätt nöjd med den – lätt att hålla koll på vad man sett och hur mycket det är kvar, samt när nästa avsnitt kommer att sändas (om alls). Den är såvitt jag kan se uppfriskande fri från sociala features. Vet att det finns liknande appar för Android, men eftersom jag började med denna är det den jag använder.

Men hur fastnade jag där? Nåväl, det är bara att återgå till själva historiken.

Jag skrev om igår, och vad jag tänkt mig att det skulle handla om var känslan. Den där känslan som plötsligt gjorde sig synlig när jag strosade över Maria Magdalenas kyrkogård. Jag frossar i ensamhet, var orden som ackompanjerade den. Här går jag och njuter av att vara helt ensam, att vandra omkring i stan med alla andra människor såsom agerandes kulisser i mitt eget lilla skådespel. Inga problem att stanna och bara stå, försjunken i tankar, eller plåta ditt eller datt som intresserade mig. Andra människor gick runt och förbi, och jag såg dem inte ens. Det var skönt, oerhört skönt, att vara så helt uppe i sig själv. Alldeles ensam. Med sig själv.

Bubblan hotade brista när baristan på Espresso House genast kände igen mig och berättade att hon minsann hade ovispad grädde idag, så önskades grädde i kaffet? Själv hade jag inte ens hunnit så långt i tanken att jag reflekterat över om jag kände igen personen bakom disken, men var precis på väg att fråga om grädden så det tiltade i skallen och tog en sekund att få ordning på sammanhangen. Men sen så!

En grupp zombies laddar med kaffe från #EspressoHouse. Det verkar inte som om de såg mig. Kaffet blev gott och ingen annan hann lägga beslag på någon av de två sofforna jag betraktar som ”mest åtråvärda sittplats” på kaffebaren, så jag slog mig ned och satt sedan där en lång stund med fingrarna idogt petande på mobiltelefonen. Den ursprungliga planen var att läsa bok, men jag kom liksom aldrig loss från Twitter. Och fotografering: av ljuskontrasterna, takets geometrier och zombiegästerna på väg mot dagens stora händelse här på Söder: Stockholm Zombie Walk 2012.

Så småningom tog kaffet slut och det lät fortfarande som en god idé att handla i Lejonet & björnens glasskiosk ute på Medborgarplatsen och därefter njuta av glassen medan alla zombies släpade sig förbi och vidare upp mot Slussen. Jag ställde mig i glasskön, men magen tackade nej till glass så jag gick i stället fram till marschvägen för att kolla in zombies. Tog några bilder för det måste man ju när man ser zombies (och varför i hela friden glömde jag systemkameran hemma, fast jag planerat att ta med den?). Av en slump fick syn på @axbom + @axbomjr, vilka jag förstås också plåtade. Här är de bilder från marschen jag lade ut på Instagram:

Tror bestämt jag hittade @axbom med sällskap mitt bland alla främmande zombies! :-) #zombiewalk Ännu en bild innehållande @axbom på #zombiewalk. :-) Färgglada främmande zombies vid Medborgarplatsen. #zombiewalk Fler främmande färgglada zombies vid Medborgarplatsen. #zombiewalk #Stockholm

När det var zombiefritt hemåt var det roliga slut. Jag plåtade i och för sig ytterligare geometrier längs med vägen, men det räknas inte riktigt p.g.a. mobilfoto. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var söndag, så att veckans fotouppgift måste klaras av senast då – om jag skulle slippa gå ut mer under eftermiddagen/kvällen.

Det var kanske lika bra med tanke på att jag idag inte har någon som helst lust att gå ut och leta motiv eftersom det regnar rätt ihärdigt. Jag tänkte gå ut en runda runt Söder, för att röra lite på fläsket, men lade ner det då jag noterade regnvädret. Det lockade inte att bli blöt från utsidan. Bortsett från bristen på promenad: låt det regna! Jag sitter gärna i soffan med en bok. Eller vid datorn. Eller framför någon tv-serie.

Jag reflekterade över rubriken efter att jag publicerat de två första blogginläggen. Frossar i ensamhet. Det kan ju betyda något annat än vad jag tänkte mig: t ex att smygäta. Det kanske var just därför som det kändes som en sådan bra samling ord. Liksom ett bra fotografi väcker det frågor och sätter igång fantasin. Hos mig.

Så där, nu är detta inlägg slut. Återkommer senare med veckans fotouppgift!

Frossar i ensamhet, del 2

Jag vågade inte lova att det skulle bli en fortsättning på föregående ”prematurely published”-inlägg – det händer ju så ofta att man tänker göra något, men tappar lusten innan man hinner börja. Eller så händer något utanför en som gör att fokus förändras. Här är väl det troligaste scenariot att sambon kommer hem, antar jag.

Få se nu, det var böcker jag jiddrade om när fingrarna slant…

När jag nu skulle uppdatera författarsidan för Terry Pratchett upptäckte jag att jag inte heller läst den näst senaste, ”I Shall Wear Midnight”, featuring Tiffany Aching och häxorna. Och sålunda kastade jag förstås iväg en beställning även på den. Konstaterade också att den sortens enstaka bok-shopping lätt blir onödigt dyr.

Jag kan förstås inte låta bli att tänka på hur mycket enklare och snabbare det går att köpa en bok till sin Kindle. I alla fall om man handlar hos Amazon. Som sagt, det blir nog inte många fler skönlitterära pappersböcker här. Eller pappersböcker alls.

Nästa tänkta aktivitet, då. Tv-serier. Där är det som sagt två stycken jag just nu ser på egen hand. Den ena serien är Bored to death, som på IMDb beskrivs så här:

Inspired by detective stories, a well meaning but struggling writer decides to lead a sort of double life by pretending to be a private detective.

Jag har sett två säsonger och ska precis börja på den tredje och sista – det blir tydligen inte fler än så. Jag var inte odelat positiv när jag började titta på serien, men blev med tiden rätt förtjust i den. Den är småmysig på något sätt. Jag gillar New York-känslan och de lite jönsiga huvudpersonerna. Jonathan hamnar i alla möjliga sorters trubbel, men på något sätt löser det sig alltid med hjälp av vännerna Ray och George. Det är en humorserie, som vare sig kan eller får tas på allvar.

Den andra serien är Breaking Bad, som jag precis har börjat se på tips från GP:

Informed he has terminal cancer, an underachieving chemistry genius turned high school teacher uses his expertise to secretly provide for his family by producing the world’s highest quality crystal meth.

Om denna är jag inte helt klar över vad jag tycker ännu – jag har bara sett de tre första avsnitten, varav det andra och tredje var vad jag ägnade förmiddagen åt. Det tredje var nästan i långsammaste laget, även om jag uppskattar eftertänksamhet som kontrast till allt det snabba korta man utsätts för. Vi får se vartåt det barkar.

Eftersom jag fortfarande inte skrivit färdigt inlägget, men behöver pausa för att handla lite (jo, sambon trillade in genom dörren), bryter jag här och publicerar. Avsiktligt. Som tidigare: det kanske eller kanske inte kommer en fortsättning.

Rivers of London: Rivers of London (Ben Aaronovitch)

Relax

Den här boken hittade jag i Fantasy-hyllan på Bibliotek Plattan under vår senaste kulturdag. Jag hade inte hört talas om vare sig boken eller dess författare tidigare, men baksidestexten gjorde mig nyfiken och jag blev inspirerad att välja den som mitt första bibliotekslån sedan skoltiden. Det var alltså väääldigt länge sedan sist!

My name is Peter Grant, and I used to be a probationary constable in that mighty army for justice known to all right-thinking people as the Metropolitan Police Service, and to everyone else as the Filth.

My only concerns in life were how to avoid a transfer to the Case Progression Unit – ”We do paperwork so real coppers don’t have to”. Then one night I tried to take a witness statement from a man who was already dead but still disturbingly voluble… and that led me to Inspector Nightingale, the last wizard in England

And that, as they say, is where the story really starts.

På baksidan står även en beskrivning av själva handlingen i boken, men den är inte så viktig i sammanhanget. Det jag främst gillar är huvudpersonens självdistans och hans/författarens torra humor. Boken är verkligen så brittisk som jag hoppades när jag läste baksidestexten. För mig är det här en typiskt bra engelsk kriminalserie, om än i bokform snarare än den tv-serieform som historiskt sett är min främsta källa till erfarenhet av britkrim. Skillnaden mot de tv-serier jag sett (och gillat) är att det i denna förekommer övernaturliga inslag. Som för övrigt faktiskt inte känns så förskräckligt onaturliga, egentligen. Spöken förekommer ju t.ex. även i vår verklighet (därmed inte sagt något om huruvida de faktiskt existerar).

Peter Grant är lojal och plikttrogen, smått vetenskapligt lagd, öppensinnad, nyfiken, vetgirig, snabbtänkt och intuitiv. Han är inte den som tror eller förväntar sig att andra har alla svar utan gör sina egna efterforskningar och undersökningar. Han förbrukar en eller annan mobiltelefon under sina egenhändigt sammansatta experiment för att försöka förstå och förklara den magi han under ledning av Nightingale försöker lära sig att använda och bemästra. Det jag kan ha vissa invändningar mot är att han är lite för smart och snabbtänkt och på lite väl lösa grunder råkar göra precis rätt saker, men det kanske rättar till sig längre fram.

En annan sak jag gillar är mängden historiska referenser och den där känslan av att den bild jag har av en god brittisk utbildning, med latin och litteraturhistoria och en massa annat sådant där jag gärna ser som onödigt trams, faktiskt är till nytta i hans arbete. Klassisk dockteater såväl som vanlig teater spelar en roll i denna bok. Och miljöerna i boken är bitvis sådana jag besökt i verkligheten. Bow Street t.ex. Covent Garden not so much, men det blir definitivt ett besöksmål nästa gång jag kommer till London. Det skulle förresten inte förvåna mig om Jack the Ripper eller Sherlock Holmes dyker upp någonstans i serien. Det känns som om allt kan hända, men att man absolut kan förvänta sig sådant som är klassiskt brittiskt.

En stycke jag roades av som kanske ger en liten aning om känslan i boken:

Rush hour was almost in full flood when I got on the train, and the carriage was crowded just short of the transition between the willing suspension of personal space and packed in like sardines. I spotted some of the passengers eyeing me up as I took a position at the end of the carriage with my back to the connecting door. I was sending out mixed signals, the suit and reassuring countenance of my face going one way, the fact that I’d obviously been in a fight recently and was mixed race going the other. It’s a myth that Londoners are oblivious to one another on the tube: we’re hyper-aware of each other and are constantly revising our what-if scenarios and counter strategies. What if that suavely handsome yet ethnic young man asks me for money? Do I give of refuse? If he makes a joke do I respond, and if so will it be a shy smile or a guffaw? If he’s been hurt in a fight does he need help? If I help him will I find myself drawn into a threatening situation, or an adventure, or a wild interracial romance? Will I miss supper? If he opens his jacket and yells ‘God is great’, will I make it down the other end of the carriage in time?

Jag ser fram emot att få följa Peters framtida utveckling som person, polis och trollkarlslärjunge. Som tur är finns det ytterligare två böcker i serien och en tredje är planerad att komma ut nästa år. Det jag funderar på är mest bara om jag ska läsa dem på papper eller i elektronisk form. Nästa del i serien verkar bara finnas att låna på Medborgarplatsens bibliotek och min Kindle borde levereras vilken dag som helst, så det ligger nära till hands att skaffa boken i Kindle-version. Men då vill jag ju även ha den första boken i e-version. Det är oerhört praktiskt att kunna söka bakåt när det dyker upp referenser till personer, platser och händelser som man inte minns – det märker jag när jag läser Kim Harrisons böcker om Rachel Morgan.

Alltså: i det här fallet kan man nog påstå att bibliotekslån leder till bokinköp!

Jag läste förresten också Daniels blogginlägg om science fiction/fantasy och vad han tycker är problematiskt med framförallt den senare genren. Missa heller inte kommentarerna under inlägget – värt att läsa och delta om man har något att säga. Jag tänkte kasta mig in där själv och kommentera, men Disqus krånglade så jag kom av mig och nu ids jag inte plocka upp tråden igen. Men jag tycker i alla fall att det vore intressant att höra vad Daniel skulle tycka och tänka om den här boken.

Runt midsommartid

Jag funderar på om jag ska göra en Hanna och skriva lite vardaglighetstankeinlägg. Sådant är ju roligt, tycker jag – både att läsa och att skriva. Men det blir för sällan.

Idag har varit en stillsam dag och kvällen kommer att fortsätta i samma stil. Det enda knop som blivit gjort är att vi åkte in till stan för att, som minst, dricka kaffe. Vilket blev gjort, om än med knappa marginaler. Till och med på Centralstationen hade Espresso House endast öppet till kl 18. Konstigt nog var piratnästet stängt medan den lilla rakt under Sky bar var öppen. Upp- och nedvänd värld, det här!

Vet inte om ni har varit i Stockholm city en midsommarafton? Det är stängt, stängt, stängt och stängt på de allra flesta ställen. Jag visste redan från tidigare år att det där med att handla mat bara är att glömma, så det förvånade mig inte det minsta att till och med Hemköp under Åhléns stängt redan vid tretiden. Kaffe kan man faktiskt hitta om man har tur och är ute någorlunda tidigt. Och är man hungrig finns alltid Pizza Hut mitt i city. Men stan är död på midsommarafton, så är det bara. Av det fåtal människor man ser ser väldigt få ut att vara boende här. Många verkar vara turister – undrar om de blir lika besvikna som jag blev i London en juldag?

Det är idag enligt min tideräkning lördag, det vill säga dagen efter arbetsveckans slut. Och alltså är jag trött. Tog en liten tupplur på soffan mitt på dagen, men hann inte mer än somna innan solens strålar nådde fram till mig och värmde för mycket för att jag skulle kunna ligga kvar. Kanske är jag också trött p.g.a. samvaron med främlingar – det kostar på att vara social och umgås med sådana man inte känner.

Och det var vad jag gjorde igår kväll. Socialiserade. Sambon lyckades nämligen övertala mig att ta en sväng förbi #Bleckan när vi (som så Många gånger förr) ändå befann oss i trakterna. Jag sade ja mot löfte att inte behöva göra mer än säga hej till @adolvsson, men vi stannade flera timmar och fick då även hälsa på @Ninjasyster och @ettpunktnoll. Och en bunt andra som droppade in vartefter och som jag inte hade någon koll på. Jag var trött, både efter en hård arbetsvecka och en promenad från kontoret på närmare 8 km (enligt RunKeeper – men det lär vara något kortare) så jag hoppas att jag inte verkade osammanhängande, nonchalant eller gäspade alltför stort. Hur som helst känns det som att det finns chans till upprepning.

Annars då? Tja, vi har bl a enligt plan genomfört ännu en kulturdag. Vi (som i jag, JK och Hanna) började med Kulturhuset och Bibliotek Plattan, där jag skaffade mitt första stockholmska lånekort någonsin och dessutom lånade en bok. En fysisk bok. Jag hade varken hört talas om författaren eller boken tidigare, men den stod där i hyllan och gav intryck av att vara läsvärd så vi får väl se. Förr eller senare lär jag väl börja läsa Rivers of London, av Ben Aaronovitch. Jag tänker läsa boken innan jag läser om den och detsamma gäller författaren – vill inte veta så mycket innan, för att kunna läsa med öppet sinne. Hoppas innerligt att den är bra!

När biblioteksbesöket var överstökat beskådade vi utställningen Street Smart, som jag tycker är väl värd ett besök. Den är alldeles gratis och gatukonst är roligt. Utställningen pågår från 14 juni till 7 oktober, så ni har hela sommaren på er.

Lunch intogs i Kulturhuset, varefter sambon anslöt och därefter var det dags för bio. Den här gången Snow White and the Huntsman. Jag uppskattade filmen och blev förvånad när det gått två timmar utan att jag sneglat på klockan en enda gång.

Det blir mer kultur, men återstår att se hur vi får ihop det över semesterperioden.

I övrigt har jag av någon outgrundlig anledning till slut kommit igång med läsandet av min andra e-bok, d.v.s. fortsättningen på den första jag köpte för att prova. The Good, the Bad and the Undead, av Kim Harrison. Den andra boken (av 13 tilltänkta, 10 hittills utkomna) i serien Rachel Morgan/The Hollows. Rachel Mariana Morgan är en rätt trevlig bekantskap ändå, fast hon är irriterande på många olika sätt. Men jag trivs inte riktigt med att läsa på iPad:en som är för stor och tung och blankskärmad, så jag funderar på att köpa en Kindle. Eller… egentligen har jag redan bestämt mig. Det är bara frågan om att komma till skott och faktiskt göra det också. Busenkelt.

Förutom ickefirandet har det idag filats lite på semesterplanerna och så här långt ser det bra ut. Får väl hoppas att det blir positiv respons från alla dem vi vill träffa längs resvägen. Det finns alla chanser att träffa vänner jag inte sett på väldigt länge och blir spännande att resa omkring lite igen. På MC. Jag har skaffat skor som bör funka bättre än dem jag hade förut, men det är fortfarande tunt på byxfronten. Det borde dock kunna hinna ordna sig innan det blir dags för oss att dra ut på vägarna.

Nu är det dock dags att stänga butiken. Trött! Hoppas ni haft en bra midsommar.

Etikettmoln