Mental andnöd efter TPB-domen

Inte för att vara pessimistisk, men vi befinner oss på ett sluttande plan och jag tror att försäljningen av såpa nu kommer att öka drastiskt. Med vilket jag menar att Lobbyn kommer att driva på utvecklingen i den nu rådande riktningen så gott de kan. Den som går åt fel håll. De kommer bildligt talat att såpa golvet under oss.

Varpå jag trillade in på ett sidospår och vill därmed ställa frågan: Är det bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja? Ber att få återkomma i den frågan senare, dock. Förlåt och ursäkta att jag känner behov av lite trams.

Gårdagens fällande dom mot herrarna bakom The Pirate Bay bådar inte gott. Och det alldeles bortsett från att jag personligen tror att domen är felaktig.

För just The Pirate Bay som tjänst (och liknande tjänster) tror jag inte att den kommer att spela någon avgörande roll. Det jag tänker på är ett lite längre perspektiv. Framtiden för allas vårt Internet. Eller våra intranetz, om ni så vill.

Jag känner mig… kvävd. Bara själva tanken på vart vi verkar vara på väg gör mig stum, mållös. Och ger mental andnöd. För jag kan inte se annat än att en sådan här dom i en förlängning kommer att göra det olagligt att länka till andra webbplatser, liksom att förmedla kontakter mellan användare på Internet. För det är ju inte mer än så TPB gör egentligen, rent principellt. Kanske hela DNS-systemet måste förklaras olagligt, för det handlar ju också som en slags katalogtjänst som talar om var på nätet den och den tjänsten eller webbplatsen eller personen eller annat eftersökt finns. Den inslagna vägen leder mot ett strikt kontrollerat och censurerat Internet. Det är inte okej.

När man (för att nu ta det lite större sammanhanget som inte har med TPB och domen att göra) talar om att förvägra människor tillgång till nätet känns det ungefär som att förbjuda dem att besöka Djurgården eller ens lämna sin bostad. Nätet idag är en verklighet, där oerhört många människor finns och verkar. De allra flesta av er som läser detta skulle inte ha en aning om att jag ens existerade om det inte vore för att vi faktiskt använder nätet. Det är… livsluft och -kvalitet på oerhört många sätt. Till och med mina mest datorilliterata vänner använder sig av nätbaserade tjänster för att sköta sina privata affärer och angelägenheter. Nätaccess är viktigt.

Äh. Jag vet inte vad jag vill säga med inlägget. Jag kände bara att jag behövde få ur mig något. Vädra några små utrymmen i hjärnan. Det kommer säkerligen mer… utkast som aldrig blir publicerade. Det här höll på att bli ett sådant så därför bryr jag mig inte om att skriva färdigt och komma till en slutsats eller poäng.

Men mitt budskap kanske kan sammanfattas så här:

Rör inte vårt Internet!

Ja, och rösta pirat den 7 juni, förstås.

Gamla internetabonnemang

Jag hittade min mapp med diverse abonnemangsuppgifter relaterade till nätet. Däri finns användarnamn och lösenord till ett par olika internetabonnemang jag nyttjade innan jag blev med riktigt bredband. Ett av dem har jag faktiskt kvar (eller betalar i alla fall för det) och på flera har jag någon sorts hemsida. Inget jag har lust att visa upp, men det vore ju kul att hämta hem alla filer. Städa ur och stänga ned. Så att jag nu sitter vid datorn beror på att jag tänkte kolla om några av inloggningsuppgifterna fortfarande fungerar. Spännande.

Här skulle jag ha kunnat göra en nostalgisk tillbakablick till 90-talet…

Glädje och webbnostalgi

Det är svårt att slita sig från datorn ikväll (trots att jag är mer än tillrådligt trött) för jag har så mycket glädje sprittande i kroppen. Och bra musik i högtalarna, dessutom – just nu Rush:s 2112 och tidigare bl.a Stonefunkers som svänger av bara den (varför äger jag inga av deras plattor?). Glädjen från tidigare idag späddes på ytterligare av att det trillade in ett meddelande från en kär vän, som jag blott haft kontakt med via två sms två gånger under de två senaste åren. Vänner är de som finns där utan att man måste höras av var och varannan dag. Jag skulle inte kunna ha någon annan sort för jag är kass på att höra av mig till folk. Desto gladare när kontakten väl återupptas.

Idag träffade jag förresten Annica Tiger, bara så där. Och kände mig nödgad att i efterhand maila henne en liten… ja, ursäkt och förklaring får man säga, eftersom det är mer jag som tycker mig känna henne än tvärtom. Hon är ju internetkändis, medan jag är… well, främst en obemärkt nätläsare. Jag blev bara så ställd när hon plötsligt stod där framför mig. Det tog en stund att komma på vem personen var som jag så väl kände igen, och det var först efteråt det slog mig att igenkänningen torde ha varit helt ensidig. Vi har setts som hastigast vid något tillfälle, men troligen inte ens pratat med varandra. Och där står jag och beter mig som om vi är gamla bekanta och bundisar.

Lite kuriosa:

Medan jag fortfarande var nybörjare i webbvärlden (det är så länge sedan att jag knappt minns det!), brukade jag använda mig av Annicas HTML-guide för att få ihop mina webbsidor. Webbsidor som inte låg ute på nätet och inte heller tillhandahölls via någon webbserver – vanliga textfiler som laddades direkt från det NFS-monterade filsystemet. Ja, jisses. Jag var UNIX-admin då. Det var där någonstans det började och ett par år senare var jag plötsligt anställd som ”Applikationsutvecklare, Webb & Internet”, så ni förstår att man kan säga att Annica Tiger faktiskt spelat någon form av roll i min karriär.

Och på det mer personliga planet var det (tror jag) även via hennes ”Dagbok på nätet” (samling med länkar till nätdagböcker) som jag hittade en av mina viktigare kärlekar – han som gjorde sig bemärkt bland annat genom talet om att ”klia trollen under hakan”. Det handlade om att bli vän med sina demoner i stället för att kapitulera för dem. Jag hade många demoner då, färre nu.

Ovidkommande parentes:

Det var först idag jag upptäckte att den här bloggmallen (Neat) inte visar vare sig kategorier eller mina omsorgsfullt utvalda inläggsetiketter – jag får väl hoppas att de sistnämnda åtminstone tas i beaktande då taggmolnet skapas.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Frånkopplad

Strax före Melodifestivalen kopplade Bredbandsbolaget bort min Internetförbindelse, och därmed även digital-tv:n. Enligt beställningen skulle det inte ske förrän idag, söndag. Halleluja. Det fick bli analogt tv-tittande, vilket kunde ha funkat bra om jag bara inte packat ned alla långa antennsladdar. Nu fick vi använda matbordet som tv-bänk. Förhållandevis funktionellt.

Jag undrar vad jag tänkte när jag beställde flytt av både telefon och bredband så på direkten efter tillträdesdatumet?

Det var tämligen obetänksamt eftersom jag, efter att ha gått runt och tittat närmare på lägenheten, insett att det är vissa förbättringar jag vill ha gjorda innan jag flyttar in – tapeterna i vardagsrummet och det större sovrummet behöver jag befrias från snarast. Och två obrukbara rum känns inte lockande, så just nu lutar det åt att jag inte flyttar förrän om några veckor. Fast det hänger ju också på huruvida jag kan få tag i någon som har lust att göra de där förbättringarna åt mig. Suck.

Fr.o.m nu och tills jag flyttat kommer jag alltså att vara utan nätförbindelse där jag bor. Det känns trist, men jag överlever.

En tunn silverkant: det här är mitt första blogginlägg skrivet i den nya lägenheten. Nätet funkar här, så hit kan jag faktiskt gå om och när abstinensen blir alltför stor. Om jag bara ser till att ha en dator på plats. Just nu använder jag jobbdatorn som normalt bor på kontoret, men det vore idé att antingen flytta över den stationära datorn eller dra igång någon av mina egna bärbara. Om jag bara kan komma på var jag packat ned dem.