Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘35+’

Från klarhet till klarhet

Eftersom jag fortfarande hostar är det inte politiskt korrekt att gå ut och promenera i vårsolen, men när jag nu hållit mig inne i lägenheten hela veckan längtar jag verkligen efter luft. Och ljus.

Där jag satt i läsfåtöljen, med den sista Lily Bard, och kastade längtansfulla blickar mot utomhuset, stördes jag av de smutsiga fönsterrutorna som både förfular utsikten och dämpar ljuset.

Och in kommer Gösta… förlåt, jag menar att jag fick en idé. En god sådan, dessutom.

Från tanke till handling behöver det inte vara längre än en dryg handfull meter så jag gjorde två flugor på smällen och putsade fönstren i biblioteket och nu ser jag världen med nya ögon. Ljuvligt!

Jag minns en gammal nätvän, som skrev en fin betraktelse om sin fönsterputsning. Det var något om hur hon i takt med att fönstren blev renare samtidigt också såg en massa andra, inre, saker tydligare. Hon kom till insikter. Hon berättade ofta allegorier för oss och många gånger förstod vi nog inte vad som egentligen åsyftades, men det gjorde på något sätt detsamma för budskapen gick hem ändå. Det fanns alltid en mottagare. Någon som behövde just det hon hade att säga. Det var tider det!

Vad svårt det är att sitta inne när solen strålar där ute och himlen är klarblå!

Nå, jag får glädjas åt att jag nu i alla fall ser dem ordentligt från läsfåtöljen.

Annonser

Nätsocialt dilemma

För tio år sedan var jag en socialt aktiv nätsurfare. Jag levde på nätet, allt för ofta dygnet runt. Det blev vanligen inte många sömntimmar mellan arbetsdagarna. Jag chattade inte, som så många andra, på Aftonbladets eller Passagens chattar, utan hängde mest på Passagens diskussionsforum. Konferens 35+, närmare bestämt. Jag hade inte åldern inne när jag började, men det gick över med åren.

Att etablera kontakt med andra där handlade givetvis i första hand om att synas. Att skriva egna inlägg och att skriva svar på och kommentarer till andras inlägg. Ungefär som idag, när man skriver blogginlägg och -kommentarer. I stället för ett centralt forum använder vi distribuerade bloggar. Same shit, different name.

Men åter till 35+.

En som oftast fick igång folk var mymlan, som frågade och frågade och frågade. Och bjöd på sig själv nästan skrämmande mycket. Själv höll jag en betydligt lägre profil och agerade nog mer stöd till andra i deras personliga angelägenheter än pratade om mina egna. Jag uppvisade en hög integritet. Eller hur man nu säger. Jag bevarade hemligheter, höll personlig distans och blev aldrig pinsamt privat. Jag tror att min nätkaraktär var uppskattad och respekterad. Oklanderlig.

På konfen såg vi till att synas för, och få uppmärksamhet av, dem vi intresserade oss för. Ville man etablera en mer personlig kontakt med någon, d.v.s. via andra kanaler än detta webbforum, handlade det om att bifoga sin mailadress i ett svar på den personens inlägg eller kommentar. Oftast gjordes det just så diskret och subtilt, men det hände även att man var mer rakt på sak och helt enkelt bad personen maila på vidhängande adress. Man var i allmänhet väldigt försiktig med att lämna ut sin mailadress, för redan då var spammandet ett problem. Och mailboxen kändes väldigt privat på den tiden. En privat, personlig sfär man ville hålla fredad så långt det bara var möjligt. Bara betrodda gavs tillträde.

Nästa steg i kontaktkedjan var att etablera en personlig direktkontakt och då pratar vi förstås om IM. Det som väl idag ofta är MSN eller GTalk var då ICQ. Bara. Det märktes när användandet av ICQ spred sig bland konferensdeltagarna och folk mer och mer började kommunicera via andra vägar. Vissa koketterade med sina kontaktlistor, andra (som jag själv) höll låg profil och njöt i stället i lönndom.

Att få in någon på sin kontaktlista kunde vara en riktig vinstlott. Jag minns särskilt den käre Jack, som jag mycket subtilt bearbetade en längre tid. Kanske rentav för subtilt, för det tog en hel evighet innan han till slut poppade upp i min ICQ.

1998-07-30 09:20 jacoby
Tooooooooodeeeeeeeeelooooooooo……..
É du där………
Ibland känner jag mig som en idiot,
som nu ungefär………..

And that was the beginning of a beautiful friendship. Som upphörde när han plötsligt bara försvann från nätets yta. Spårlöst. Det var först många år senare som jag av en dåtidens kamrat fick tips om sidan jag länkade till här ovan. Jag skrev om det då, i min nätdagbok, om hur jag blev uppriktigt ledsen över att höra att han inte längre var i livet. Även om det väl var något vi kanske förväntat oss mot bakgrund av hur hans liv sett ut innan vi lärde känna denna speciella människa. Jag tror inte att han träffade någon vars liv han inte i någon bemärkelse påverkade. Som sagt, han var speciell. På ett bra och positivt sätt.

Jag minns hur vi låg i min soffa och lyssnade på bl.a Iron Maiden, handflata mot handflata och själ mot själ. Jack introducerade mig också till den enda Madonna-platta jag någonsin fastnat för: ”Ray of light”, som vi lyssnade på intensivt under liknande former. Den är fortfarande en av mina favoriter. Vi var så där själsligt nära som jag inte varit många gånger utanför fysiskt intima relationer. Mellan oss fanns någon sorts koppling. Vi kunde ibland ”känna” vad den andra tänkte och kände, trots att vi befann oss på varsin sida av landet. Konstigt. Men coolt.

Men åter till nätkommunikationen…

Otaliga är de timmar jag genom åren tillbringat chattandes via ICQ eller liknande. Några enstaka gånger blev det helnätter, som behövde avbrytas för att jag måste åka till kontoret. Jag tror faktiskt inte att jag hade ICQ på jobbdatorn, turligt nog.

Vid ett tillfälle på konfen-tiden vaknade jag mitt i natten och kände att ”det var något”. Jag vaknar typ aldrig mitt i natten annars. Drog igång datorn och gick in på konferensen och där fanns en förtvivlad trasselsudd som verkligen behövde någon att prata med just där och just då. Vi messade en längre stund, tills faran till slut var över och jag kunde återvända till drömmens rike. Jag kan än idag inte förklara hur det gick till, men jag kände så oerhört tydligt att det var något. Och så finns det de som tror att det inte finns vare sig människor eller mänsklighet på nätet… Jösses! Internet räddar liv, bokstavligen.

Anyway… det här blev visst en (det kan säkert komma flera!) replik på mymlans inlägg gammal kärlek rostar inte och snowflakes inlägg, A trip down memory lane 35 och Kristina af Knusselbos inlägg, En tripp tillbaka i minnets dunkla vrår.

Jag har lärt känna många underbara människor både via och tack vare nätet, och gör det fortfarande i viss mån – det är bara det att jag inte tänker på att det är det jag gör. Nätet har blivit en sådan självklart integrerad del av livet, att jag inte reflekterar över att det är just nätet som är min främsta källa till människor.

Däremot har jag tröttnat på messandet och byter numera i princip bara ord via IM med några få nära och kära. Och i de flesta fall är det strikt nyttobaserat – vi skickar ett meddelande om och när det är något särskilt som behöver framföras eller frågas om. Jag för sällan långa samtal på nätet.

Och där närmar vi oss pudelns kärna, och det som också föranledde detta inlägg.

Jag har nu för tiden varken tid eller tålamod att sitta och kasta oneliners fram och tillbaka via datorn. Det var rätt länge sedan jag insåg att det som intresserar mig är riktiga människor – vilket det absolut finns på nätet, mind you, men där finns också många som är andra än de utger sig för att vara. Eller, jag menar inte andra utan snarare annorlunda. IM känns inte så ärligt. IRL är det enda som duger.

Jag vill föra verkliga samtal i den fysiska verkligheten. Samtal där jag både ser och hör min samtalspartner, får en fullödig upplevelse. Ett par skrivna ord i en ruta på datorns bildskärm räcker inte till. Och dessutom stör de min koncentration, pockar på uppmärksamhet och stjäl tid jag sällan har. Plus att orden inte tillför särskilt mycket utöver vad jag redan får via bloggar med kommentarer. Och mail, kanske.

Dilemmat i det just nu aktuella fallet bottnar i att jag definitivt önskar direkt kontakt, men tror att valet av ett IM-system för detta vore kontraproduktivt. Det jag vill är att mötas i den fysiska verkligheten och på något sätt känns det som om IM kan förstöra alltihopa långt innan vi hunnit dit. Och det är inte en risk jag vill ta. Missförstå mig rätt – IM är säkert bra, i framtiden, men jag vill börja med den fysiska verkligheten så att jag sedan har en bakgrund mot vilken jag kan tolka det skrivna. Är jag fel och konstig som känner så?

Det är i alla fall så jag känner det, har jag insett medan jag skrivit. Vilket var anledningen till att jag fattade penn… eh, tangentbordet. När jag skriver så sorterar och reder jag också ut frågetecken. Det funkar både privat (blogginlägg) och i tjänsten (wiki-sidor eller dokument).

Att skriva är att skruva,
man rattar och muttrar
… ända in i mål.

Puh! Nu känns det bättre. Nu vet jag vad jag tycker och hur jag tänker.
Men inte hur jag ska göra… prata eller inte prata via IM?
Suck.

Kommentarer? Goda råd? Reflektioner?

Ja, jag vet – jag tänker för mycket. Men det är roligt, ju.

Glädje och komplimanger

Ikväll sitter jag hemma vid köksbordet och jobbar. Eftersom jag surfade bort eftermiddagen och inte hade någon lust att åter igen sitta kvar på kontoret till halv tre på natten, gjorde jag sällskap med min indiske kollega, som dagen till ära var iklädd ny skjorta. Jag antog att den var ny, för annars borde jag ha lagt märke till den förut. Snygg var den – svart med små vita ”droppar” utspridda lagom glest för att inte ge ett plottrigt intryck. Kanske ingick det även stänk i någon mörkare färg, men närgången nog att kolla det ville jag inte bli. Han blev glad över att jag tyckte om hans skjorta (och sa det), vilket jag tyckte var trevligt. Och båda blev vi glada.

Jag gillar när jag får chansen att återgälda (han är väldigt bra på att lägga märke till yttre förändringar och komplimentera en för det), eller bara helt spontant dela ut en komplimang eller två. Det är roligt att sprida glädje, att snubbla över en anledning att göra det. Jag skulle aldrig kunna komplimentera någon för något som inte är sant, så säger jag något så menar jag det också. Det borde vara självklart för alla människor, tycker jag, men det verkar inte riktigt vara det.

Och när jag ändå är inne på att sprida glädje kommer jag att tänka på mymlans inlägg om länkkärlek, där hon berättar att denna veckas alla inlägg ska få kärlek i rubriken (lysande idé!), och här fick jag chansen att ge lite länkkärlek till henne också så då gör jag det. Dessutom tänkte jag passa på att berömma hennes produktivitet och höga läsvärde. Det är väldigt lite av det hon skriver som inte är läsvärt, om något alls. Hon skriver alltid personligt, trots att det är om vitt skilda ämnen. Hon känns närvarande. Förmodligen för att hon skapar interaktion på sin blogg, besvarar kommentarer snabbt. Äh, det är svårt att förklara, men jag gillar verkligen mymlans blogg. Och jag tror, nej vet, att jag inte är ensam om det.

Något som är lite fascinerande, tycker jag, är att mymlan varit väldigt konsekvent och efter vad jag minns hållit samma stil ända sedan våra gemensamma år (från 1996) på Passagens Konferens 35+. Vi var båda underåriga på den tiden. Jag minns att jag vid ett tillfälle fyllde 20 (hex) och med det förvirrade rätt många.

Heja mymlan, hur som helst!

Åter till det här med glädje och komplimanger, förresten. Jag drog lite på munnen när jag läste det omdöme min semestrande projektledare hade skrivit om mig. Några av orden löd nämligen så här: She is very good att writing and explaining in for example mails and design documents. She can tailor the communication depending on who she writes to/talks with. Det lät liksom… lite bekant?

Sedan skrev jag också en del kommentarer i tickets med förslag på bra och nödvändiga kodändringar. Kollegan med skjortan kommenterade detta muntligt och sade bland annat att mina dokument och andra skrivna kommentarer är precis på pricken. Mycket klara och tydliga. Och jag kunde faktiskt inte annat än hålla med honom eftersom jag är medveten om att jag är bra på sådant, men det är lik förbaskat skönt och trevligt att ibland få det bekräftat av andra människor.

Det känns som om det faktiskt lönade sig att sticka ut hakan igår natt.

Kärlek är frånvaro av rädsla

När jag sökte på hårddisken (jag börjar faktiskt uppskatta Google Desktop Search!) efter de avslutande orden i det förra inlägget, hittade jag även detta:

… apropå det att frånvaro av rädsla är kärlek:

Konferens: 35+ – Var skriver jag under?


    Varje gång jag agerar utifrån någon form av rädsla
    så blir det bara fel och jag mår sämre än innan…
    men om jag kan strunta i rädslan och i stället följer
    intuitionen eller "känslan" så blir det rätt och jag mår
    som en prinsessa (eller som en prinsessa borde iaf).

    Det här bevisar iofs ingenting, men jag känner inom
    mig väldigt klart och tydligt att det är så… kärleken,
    den universella, allomfattande, mänskliga, vad man
    nu ska kalla den, är just precis det: frånvaro av rädsla.

    Det här är något som är och har varit till stor hjälp för
    mig, eftersom det gör det lättare att gå förbi rädslan
    och i stället agera i kärleken. Jaja, det låter flummigt
    för den som inte upplevt samma sak, men så är det.

    Jag ifrågasätter mig själv och mina motiv för att agera
    på ett visst sätt. Och upptäcker jag att jag styr efter en
    rädsla för något så ställer jag helt enkelt om rodret…
    (okej, inte alltid jag ser det, men _när_ jag ser det!)

    Livet flyter på ett helt annat sätt när jag lever mer i
    kärleken och det flytet vill jag inte mista! Hade inte
    trott att livet kunde vara så enkelt (jaja, en sanning
    med modifikation) och kännas så bra, helt enkelt!

    Jaja, det här var väl knappast något livsviktigt eller
    revolutionerande eller särskilt underhållande eller något
    annat som folk emellanåt efterfrågar på konferensen,
    men jag fick iaf skriva det och därmed kanske göra det
    lite klarare för mig själv åtminstone. Tack, Yvonne!

    *ler*

    Skrivet av Goldie den 4 april 1999, 12:54 från 130.244.206.184

Och det där är så klokt och sant och applicerbart, att tanken och orden för mig lyser lika klart idag som de gjorde då de skrevs för mer än nio år sedan.

I mina ögon finns också en tydlig koppling till ett inlägg i vilket Cynism-Andreas berättar om hur han använder exklusivitet som vägvisare:

Till hela världens lättnad har jag dock utvecklat ett knep som i de allra flesta fall kan utröna vilken sida som är rätt. Ta negerbollen igen. Ena sidans tes var att man absolut inte får säga negerboll eftersom det skulle kunna tänkas kränka andra. Eventuellt. Alternativ som chokladboll föreslogs. Den andra sidan hade motsatt åsikt; att de får säga negerboll hur mycket de vill.

Någon som kan se en viss skillnad mellan teserna? För det otränade ögat samt för dem som tyckte att det var en retorisk fråga och att jag ska ge svaret kan jag avslöja svaret. Den ena sidan utesluter den andra. Den ena sidan är exklusiv medan den andra är inklusiv. Min lösning ligger således i att välja den inklusiva sidan eftersom den tillåter andra att vilken åsikt de vill. Jag säger negerboll, du får säga vad du vill.

I min kommentar till inlägget skriver jag:

Du säger exkludera, jag säger begränsa – d.v.s det alternativ som begränsar dig, ditt liv (eller andras dito) är det som går bort. Ibland kallar jag det för att öppna eller stänga dörrar också, men det är i grunden samma sak.

Rädsla exkluderar, begränsar och stänger dörrar.
Kärlek inkluderar, frigör och öppnar dörrar.
Vilken känsla ska vi lyssna på, tycker du?

Etikettmoln