Guldkant i vardagen

Jag måste erkänna att när jag läste inlägget hos Hanna om att hon fikat med Jennie och att de hade så mycket att prata om, att träffen blev så inspirerande och allt det där andra hjärtevärmande blev jag avis. Jag vill ju också!

Och faktum är att jag fick som jag önskade, helt oförhappandes, i dag. Spontanitet ftw.

Eftermiddagen inleddes med fika, på kontoret i skogen, med anledning av att PLG (som bl.a var mitt sällskap till, från och i Bangalore för ett par år sedan) jobbade sin sista dag hos vår gemensamma arbetsgivare. I fikasällskapet ingick även JK och eftersom jag bestämt mig för att stanna kvar och jobba samtidigt som jag träffade KGK (måtte jag nu bara komma ihåg benämningen!) kom vi överens om att göra sällskap från jobbet om vi råkade synka våra respektive avfärder.

Vid femtiden tog batteriet i jobbdatorn slut vilket även innebar slutet på min arbetsdag på kontoret – normalt sett sitter jag ju på kundens kontor eller hemma i biblioteket och förvarar därför en transformator på vardera stället och släpar alltså inte med mig någon i datorväskan. Dålig planering av mig idag, men kanske inte helt fel att bli tvungen att lämna jobbet heller. Timingen var perfekt eftersom JK just då undrade om jag började vara på väg eller tänkte stanna längre.

Alltså sammanstrålade jag med JK och vi promenerade under entusiastiskt pladdrande i den uppfriskande kyliga luften ned till tunnelbanan, åkte in till centralen och slog oss ned på standardfiket med varsin mugg te resp. kaffe. Och tittade på folk, pratade, pratade, pratade och pratade därefter lite till. Tänk så dumt att man inte träffar sina smarta kompisar oftare! Jag menar när man nu trivs så himla bra ihop och dessutom har så mycket att prata om. Även efter att vi sagt att vi skulle gå åt varsitt håll stod vi kvar och pratade en lång stund. Det är tydligt att vi borde ses betydligt oftare.

Hur som helst, att besöka kontoret i skogen och träffa både fikagänget, KGK och HK (som vanligen ses där jag jobbar till vardags, hos kunden, men tydligen var på kontoret i skogen idag) samt JK livade sannerligen upp denna torsdag.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till PLG för möjliggörande och önskar henne lycka till på det nya jobbet!

En tankfull eller två

Jag träffade en kär vän i helgen och blev väldigt fundersam. Det kändes konstigt. På något sätt fel, skevt – det skavde. Och jag blir inte riktigt klok på var problemet ligger. Om det ens är ett problem. Samtalet flöt inte, saker som sades landade illa. Och det blev kanske en kontrast mellan mig och mig, vilket får mig att undra om jag kanske spelat för mycket av en roll i mötena med denna människa. Eller om personen ifråga bara var mer skruvad än vanligt åt sitt håll och jag åt mitt. Eller kanske det helt enkelt är så att vi växt ifrån varandra. Eller aldrig varit så nära?

Eller att jag inbillar mig alltihopa bara för att blodsockret spökade och allting efter ungefär då blev jättefel och konstigt. Vad var orsak och vad var verkan och vad i helvete handlar det om? PMS är uteslutet, men blodsocker är en definitiv möjlighet eftersom jag nog inte hade ätit särskilt bra och dessutom kände av likaledes oförklarliga reaktioner i fredags, mot en liknande näringsbakgrund. Kan jag ha blivit mer känslig för blodsockersvängningar genom att undvika snabba kolhydrater? Eller av att börja fuska med demsamma? Det sista låter troligare.

Sedan är jag grinig på mig själv för att jag emellanåt är ett så totalt ologiskt pucko, för att inte säga känslomonster. Det stör mig att jag inte alls förstår hur eller varför.

Glädje och webbnostalgi

Det är svårt att slita sig från datorn ikväll (trots att jag är mer än tillrådligt trött) för jag har så mycket glädje sprittande i kroppen. Och bra musik i högtalarna, dessutom – just nu Rush:s 2112 och tidigare bl.a Stonefunkers som svänger av bara den (varför äger jag inga av deras plattor?). Glädjen från tidigare idag späddes på ytterligare av att det trillade in ett meddelande från en kär vän, som jag blott haft kontakt med via två sms två gånger under de två senaste åren. Vänner är de som finns där utan att man måste höras av var och varannan dag. Jag skulle inte kunna ha någon annan sort för jag är kass på att höra av mig till folk. Desto gladare när kontakten väl återupptas.

Idag träffade jag förresten Annica Tiger, bara så där. Och kände mig nödgad att i efterhand maila henne en liten… ja, ursäkt och förklaring får man säga, eftersom det är mer jag som tycker mig känna henne än tvärtom. Hon är ju internetkändis, medan jag är… well, främst en obemärkt nätläsare. Jag blev bara så ställd när hon plötsligt stod där framför mig. Det tog en stund att komma på vem personen var som jag så väl kände igen, och det var först efteråt det slog mig att igenkänningen torde ha varit helt ensidig. Vi har setts som hastigast vid något tillfälle, men troligen inte ens pratat med varandra. Och där står jag och beter mig som om vi är gamla bekanta och bundisar.

Lite kuriosa:

Medan jag fortfarande var nybörjare i webbvärlden (det är så länge sedan att jag knappt minns det!), brukade jag använda mig av Annicas HTML-guide för att få ihop mina webbsidor. Webbsidor som inte låg ute på nätet och inte heller tillhandahölls via någon webbserver – vanliga textfiler som laddades direkt från det NFS-monterade filsystemet. Ja, jisses. Jag var UNIX-admin då. Det var där någonstans det började och ett par år senare var jag plötsligt anställd som ”Applikationsutvecklare, Webb & Internet”, så ni förstår att man kan säga att Annica Tiger faktiskt spelat någon form av roll i min karriär.

Och på det mer personliga planet var det (tror jag) även via hennes ”Dagbok på nätet” (samling med länkar till nätdagböcker) som jag hittade en av mina viktigare kärlekar – han som gjorde sig bemärkt bland annat genom talet om att ”klia trollen under hakan”. Det handlade om att bli vän med sina demoner i stället för att kapitulera för dem. Jag hade många demoner då, färre nu.

Ovidkommande parentes:

Det var först idag jag upptäckte att den här bloggmallen (Neat) inte visar vare sig kategorier eller mina omsorgsfullt utvalda inläggsetiketter – jag får väl hoppas att de sistnämnda åtminstone tas i beaktande då taggmolnet skapas.