Heliga lördagmorgnar

Dagens melodikryss är avklarat – och med god framgång, måste jag säga. Utan hjälp av andra fyllde jag i ruta efter ruta, ända till slutet. Okej, det var fler än jag som taggade #melodikrysset på Twitter, men jag behövde för en gångs skull inte hjälp från någon annan. Ett ord var jag inte 100% säker på, men den gissningen är å andra sidan väldigt sannolikt riktig.

Om man nu fyllt i krysset rätt är chansen att man vinner förstås liten, men jag skickar i alla fall troget in lösningen varje vecka. Mest, tror jag, för att jag vill se om det någonsin kommer att hända. Jag skickar in lösningen via nätet alltså, och spelplanen där man kan skriva in orden direkt på webbsidan. Praktiskt och jag som nätburen it-person gillar det skarpt.

Vill man fylla i krysset direkt på nätet bör förresten man inte använda Chrome, för då går det inte att skriva ord innehållande t.ex å, ä eller ö. Och sådana ord förekommer ju vanligen i ett kryss på svenska. Det fungerade däremot bra i Firefox och Safari. Så det är något med Flash som är olika. Hanterar Chrome månne Flash själv utan tillägg? Minns inte om jag installerat någon Flash-plugin för den. Undrar om det bara är på Mac:en Chrome funkar så här eller om det gäller på alla plattformar? Jag skulle kunna dra igång en av jobbdatorerna och kolla, men det hamnar en bit ned på prioriteringslistan och blir nog inte av.

Nu har jag löst krysset för fjärde veckan i rad. Nästan en hel månad. Jag har ställt klockan (vissa, men inte alla, lördagar) och stigit upp i tid för att mobilisera vännerna på Twitter, dra igång nätradion, höra den välbekanta signaturmelodin och så därefter ta mig an lösningen. Med varierande framgång, ska erkännas. Oftast med viss hjälp av andra Twitter-lösare.

Det är lite intressant att blicka bakåt med tanke på att mina lördagmorgnar historiskt varit heliga. Lördag morgon har varit den morgon då jag verkligen, och välbehövligt, fått sova ut efter en lång och krävande arbetsvecka. Har någon då ringt innan klockat slagit åtminstone tolv har jag blivit allt annat än glad. Jag blir i och för sig aldrig glad över att bli väckt, men just lördagmorgnarna har som sagt varit heliga. Det har hänt att jag dragit ur telefonen ur jacket (vilket f.ö. på nuspråk översätts till: ”stängt av mobilerna”). Det har också hänt att jag fräst åt den stackars uppringande människan.

Hur som helst, det ser definitivt ut som om jag förändrats. Medelålders tant, som sagt.

Jag är säker på att jag hade en större tanke med det här inlägget, men har hattat omkring och splittrat mig med en massa andra saker så jag har helt enkelt tappat den tråd jag möjligen hade när jag började. Är förresten lite kulturell och lyssnar på Tjajkovskij – triggad av krysset förstås. Och det är nog ändå inte så att man (vilket jag trodde) direkt använder hans stycken i Harry Potter-filmerna, men däremot sägs det att John Williams (kompositör) är väldigt tydligt Tjajkovskij-inspirerad. Och det märker man när man lyssnar på t.ex Hedwig’s Theme. Musiken rullar vidare. Nu är det musik av filmmusikkompositörer. Filmmusik.

Så om inte annat lär man sig nya saker genom att lösa melodikrysset. Prova, du med!

Melodikrysset: en succé

Det gick ju alldeles fantastiskt, högt över förväntan, bra att lösa Melodikrysset! Jag och @snofl kunde tillsammans svaret på alla frågor. Ja, utom en tämligen lättgissad filmmusikkompositör. Där jag var vilsen, hade hon svar. Och tvärtom. Vissa saker kunde båda.

Och roligt var det också! Antar att jag inte hade känt precis likadant om det gått dåligt, dock. Men det här gav blodad tand, så jag tror att det får bli ett stående lördagsmorgoninslag. Tills vidare i alla fall.

Så: lördag morgon, kl. 10:03. P4. Allt man behöver står att finna på programmets hemsida, där det även finns ett kryss/en spelplan att fylla i direkt på nätet och det går även att skicka in lösningsförslag den vägen. Mina utskriftsmödor var således helt överflödiga.

Och, antagligen inspirerad av programmet, lyssnar jag nu på sådant som är mer min egen musik. Joan Jett låg i den aktuella spellistan på Spotify, som dessvärre har väldigt lite av hennes material att tillgå, så jag travade bort till cd-hyllan och hittade lite mer. Dock kan jag konstatera att det mesta av hennes musik har jag på vinyl.

Det har länge varit dags att överföra alla vinylskivor till ett digitalt format. Men vilken jäkla tid det kommer att ta! Och eftersom jag misstänker att skivspelaren (som skriver ned musiken i mp3-format på en USB-sticka) går lite för fort och jag dessutom inte gitter spara ned låt för låt utan lagrar hela LP-sidan i en och samma fil behöver jag ett trevligt och lättanvänt redigeringsprogram. Förr, i Windows-världen, körde jag Audacity och var rätt nöjd med det, men nu för tiden är jag ju Mac-användare och där är det andra program som gäller. Det stör mig att jag såg ett tips på Twitter bara häromdagen, men har glömt bort vem som skrev och framförallt vad som skrevs. Nåja, det kan knappast skada att kasta ut en fråga i Twitterflödet…

Tillägg: Någon minut senare hade jag svaret: Audacity finns för Mac. Tack, Twitter och, framförallt, @darksidedesign!

Medelålders tant

Det kanske så smått börjar gå upp för mig att jag är medelålders. Eller äldre ändå? Jag har aldrig varit bra på att känna mig så gammal som jag enligt kalendern är. Jag tycker ICA-kort ger vuxenpoäng.

Jag har rätt länge tyckt att mina jämnåriga ser gamla ut. Med kråksparkar och gråa hår, ni vet. Själv har jag ännu inte ett endaste litet grått hårstrå – enligt min frisör, som jag besökte för snart två veckor sedan. Och kråksparkar… well, det var inte förrän jag gick ned i vikt som de började synas. Innan dess höll sig skinnet slätt p.g.a stoppning inifrån. De flesta av de där kilona har jag dessvärre återerövrat, men kråksparkarna blev kvar. Dock tror jag fortfarande att tiden farit förhållandevis milt fram med mig.

Undrar hur rimlig självbild jag egentligen har? Jag vet att jag är tjock, men jag vet inte hur tjock. Jag har inga fungerande verktyg för att på riktigt sätta mig själv i relation till andra. Och jag förstår också att det inte är den storheten mina nära och kära ser när de ser på mig. Liksom jag inte ser sådant när det rör dem. Det vi ser hos varandra är människan.

Jag vet också att jag antagligen borde se mig som någon form av tant. Det finns idag så oerhört många som är väldigt mycket yngre än jag. Människor som orkar ta in nya saker, ta för sig av livet och bara sprudlar av växande livskraft. De är inte som jag.

Hm. Det kanske inte är medelålders jag är. Ordet kanske är gammal.

En sekund undrade jag vad katten det var jag skulle skriva här. Egentligen. Det är lätt att tappa tråden, att associera sig vilse och halka in på helt andra ämnen än man tänkt sig. Det är då det är riktigt roligt att skriva, kan jag tycka. När skrivandet är som att befinna sig ute på resa, utan att ha ett bestämt mål. Då kan man hamna ungefär var som helst. Och det är det som är så jäkla roligt.

Förutom ibland när det är på riktigt, förstås.

Jag kan bli jättestressad av att vara ute på stan någonstans utan att ha ett mål som talar om för mig åt vilket håll jag ska gå härnäst. Det är dåliga gånger, det. Andra gånger äger jag världen och då är det bara skönt att finnas bland och liksom andas andra människor.

Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska vara betraktare eller skapare av världar. Ska jag avnjuta verkligheten utan att, så långt det nu är möjligt, påverka den? Eller ska jag kasta mig in och forma och styra så mycket jag någonsin kan? För det är ju ändå roligt och fascinerande att känna makten att påverka saker, men om jag gör det får jag ju aldrig veta hur det annars skulle ha utvecklat sig. Det där är ett dilemma som få tycks förstå.

I detta nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli några minuter efter tio, för då börjar Melodikrysset. Det där radioprogrammet jag definitivt förknippar med ålderdom. Melodikrysset var något för mig fullständigt obegripligt som bara äldre människor ägnade sig åt. Och nu gör jag det uppenbarligen själv.

Det började med att jag på Twitter upptäckte att folk pratade om och löste krysset. Ni ser, bara en sådan sak som att jag idag ofta är vaken vid den tiden. Eller var det så att Melodikrysset sändes vid ett tidigare klockslag förr? Typ åttatiden?

Hur som helst slog jag en gång på radion av ren nyfikenhet och upptäckte då att jag ju faktiskt kunde svaret på rätt många frågor. Och på den vägen är det. Jag har insett att man måste skriva ut själva krysset i förväg (och jag har ingen skrivare hemma så det måste ske på jobbet i så fall) eller också rita upp det för hand, så det gjorde jag i måndags. Skrev ut spelplanen alltså. Och så pratade jag lite med Snowflake på hennes blogg. Det hela slutade med att vi nu har en träff på Twitter för att prova lösa Melodikrysset.

Det ska bli skoj! Men det känns också som ett tydligt ålderstecken.

Jag får komma över det där. Och bli den medelålders tant jag är.