Filmsnuttar från Adam Lambert’s Glam Nation Tour 2010, Debaser Medis

Åter tillbaka från vår afrikanska semestertripp fick jag så möjlighet att ladda upp filmsnuttarna från Adam Lamberts framträdande på Debaser som alltså ägde rum bara ett par dagar innan avresan. Som alla säkert förstår hade jag ett gäng betydligt mer angelägna saker att göra när det var som mest aktuellt, men bättre sent än aldrig…

Här är mina tre snuttar:

Ref. Adam Lambert – Strut (Debaser Medis, 9 nov 2010).

Ref. Adam Lambert – Music Again (Debaser Medis, 9 nov 2010).

Ref. Adam Lambert – 20th Century Boy (Debaser Medis, 9 nov 2010).

Som sagt, ingen höjdarkvalitet, men ändå möjligen sevärt för intresserade.

Adam Lambert’s Glam Nation Tour 2010, Debaser Medis

Vi köade omkring en halvtimme ute på snögloppiga Medborgarplatsen och åtminstone jag blev kall och blöt om fötterna. Väl inne hittade vi ledig golvyta långt fram, till vänster om scenen, och såg därifrån uppträdandet förhållandevis bra, men ljudet var bedrövligt. Det blir så när man i princip står under de högtalare som förmedlar diskant och mellanregister.

Ljuset på scenen var tämligen svagt och därmed var det förstås knepigt att få till några bra bilder – inte minst med tanke på att jag bara hade IXUS med mig. Detta till trots blev det åtminstone några jag står ut med att visa världen.

Många var det som fotograferade och/eller filmade med sina mobiltelefoner och kameror, vilket gjorde det lite svårt för mig som är kort och tvingas stå på tå och samtidigt hålla armarna rakt upp i luften för att inte bara få med bakhuvuden och displayer. Det blir rätt snart påfrestande att filma. Jag kommer förmodligen att lägga ut mina filmsnuttar på nätet, trots att ljudet suger, för jag tror att det ändå finns ett värde i dem. Och på min hårddisk gör de inte mycket nytta.

Fler gryniga och oskarpa bilder finns i alla fall att beskåda i tillhörande Flickr-set.

Och konserten? Well, ljudet var som sagt ruskigt dåligt där vi stod, men det framgick med all önskvärd tydlighet att Adam verkligen kan sjunga (om än jag vid något tillfälle tyckte mig ana att rösten kanske inte var helt frisk). Vilken snubbe! Och showen… ja, den var just det – en show. Adam är en sann showman och virvlade emellanåt omkring med sina dansare så det stod härliga till, men han blandade upp denna action med stillsamma, avskalade akustiska nummer. Det verkade som om han ville förmedla ett budskap (kärlek!) och inte bara sjunga rakt upp och ned. Jag hade förväntat mig att han i princip bara skulle bjuda på dansanta nummer, men så blev det ju inte och för det är jag både glad och tacksam.

Det kändes rätt och riktigt att extranumret blev T. Rex:s ”20th Century Boy”.

Tre dagar kvar till AC/DC i Globen

Plötsligt insåg jag att det måste vara denna vecka jag ska på AC/DC-konsert. Skickade iväg ett sms till kompisen som erbjöd mig biljett och frågade: ”Hur blir det, ska jag på AC/DC och i så fall vilken dag?”. Svaret: ”Klart du ska! Fredag!”. Och på den vägen är det. Tänk en sådan tur att man har kompisar!

Det verkar dessutom som om förbandet är bra – att döma av lösa rykten samt musiken på MySpace. Enligt Globens evenemangssida spelar förbandet, The Answer, 19:30-20:00 och huvudbandet drar igång 20:30. Kan vara bra att veta.

Många år sedan var det jag första (och hittills enda) gången såg AC/DC live. Det var på Hovet, har jag för mig. Sent 80-tal, antagligen. Och det var drag.

Åh, vad roligt det ska bli att se och höra dem igen!

Alter Bridge, we love you!

Alter Bridge, Fryshuset, Stockholm
Onsdagen den 10 december 2008, ca 20:45-22:20

Jag ångrar inte en sekund att jag köpte biljetterna – Alter Bridge var värda varenda spänn. Skitbra! Jag har sällan eller aldrig hört ett band som låter så bra live som de gjorde. Myles Kennedys röst och sång… i det närmaste perfekt, nästan som på platta. Eftersom det här tydligen var sista anhalten på årets sex veckor långa turné, tillät sig bandet också att improvisera lite. Som t.ex att spela AC/DCs ”Whole Lotta Rosie”, vilken för övrigt var den enda av låtarna de spelade som jag faktiskt kunde mer text på än bara någon enstaka fras. Jag lyssnar på helheten, inte på orden som sådana. Texter uppfattar jag bara i undantagsfall, som t.ex när Fish sjunger på Internal Exile-plattan – han är, som jag sade till vännen, inte i första hand sångare, utan historieberättare.

Well, som uppmärksamma läsare minns hade jag problem med extrabiljetten. Snubben jag ursprungligen köpte den till, som tack för att han en gång i tiden introducerade mig till bandet, tackade nej p.g.a arbetsbörda. Sedan tackade bästa väninnan entusiastiskt ja till att hänga med i stället men backade ur igen i måndags. Därefter pratade jag med expendlande vännen, som hemskt gärna ville komma, men var osäker på om det skulle funka för honom – trots allt blir det ju en resa på över 40 mil t/r. Så jag ringde honom idag för att kolla hur det blev, varpå jag fick ett nekande besked. Då ringde jag nästa väninna bland oss tre – hon som nästan alltid säger ja till att hänga med på saker, även med kort varsel, om hon bara inte har något annat för sig. Och något annat hade hon förstås för sig ikväll, men hade däremot information om ett gäng som skulle gå och för att jag skulle slippa gå alldeles ensam kunde jag väl höra av mig till den här liraren? Min rara väninna skickade sålunda över numret till en snubbe som jag träffat en enda kväll, på nyårsfest hemma hos honom, för snart tre år sedan och jag hade i och för sig väldigt trevligt, men det var ju inte så att vi blev nära vänner på den enda kvällen. Men vad tusan, varför inte? Jag ringde snubben, presenterade mig och förklarade situationen och visst var jag välkommen att haka på. Vad skulle den stackaren annars säga?

Planen blev i alla fall att jag skulle infinna mig i trakterna av Medborgarplatsen kring en viss tidpunkt och höra av mig då, om jag ville ha sällskap. Mycket vänligt av honom, tycker jag, men åter igen… vad skulle den stackaren annars göra? Min väninna var inte riktigt snäll som gav mig numret, och kanske var inte heller jag det som faktiskt ringde honom. Men där fanns hos mig även en liten, liten baktanke (förutom att jag helst inte ville behöva gå ensam) då det fanns hopp om att det i sällskapet skulle ingå en person jag drömt om lite nu och då de senaste åren men ändå inte vågat närma mig. Det visade sig dock inte vara fallet. I min desperation kollade jag åter igen med den som ursprungligen var tänkt att använda biljetten och nu lät han betydligt mer positiv så det hela slutade med att han och jag satte oss på Kellys och intog mat och öl (han) resp. Guinness (jag), innan det blev dags att ge sig iväg mot konserten. På vägen ut träffade vi på det andra gänget och slog ihop påsarna.

Jag köpte en officiell turné-tshirt, som till min glädje nu för tiden inte behöver vara av allra största storleken. Den passar perfekt till jeans och jag ska ha den på mig på jobbet i morgon, även om den inte precis är vad man menar med kontorsklädsel. Vad fasen, jag är ju tekniker och hårdrockare. Klart det funkar.

Efter konserten, som höll på mer än en och en halv timme, träffade vi på en av de andra lirarna i garderoben och han var jättetrevlig samt lika positiv till konserten som vi. Fattas bara annat när han visade sig komma från mina hemtrakter, om än staden 6 mil ifrån min. Hans fru kom dock från samma stad som jag. Vi hann prata en del gammal lokal musikhistoria. Han kände vår gamla trummis tillika hennes trummande syrra, t.ex. Därifrån delade vi på en taxi och skildes åt med ett trevligt att träffas och det var det ju faktiskt också. Endera dagen tittar jag banne mig in och köper ett digitalpiano av honom!

Läs gärna om Alter Bridge på deras hemsida, MySpace eller Wikipedia.

Onsdag: nya AC/DC-biljetter

Hur stor är chansen att få tag i en biljett den här gången, tro? I morgon kl. 11 släpps fler biljetter till AC/DCs båda konserter i Globen i februari nästa år. Och hur dåliga platser kan det bli? Men dåliga platser är förstås bättre än inga alls.