Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha

Strax efter gryningen, tjugo över sex, är vi nere vid vattenhålet igen. Där är ganska lugnt, bara en sjakal som speglas i den blanka vattenytan. Men så kommer det ett pärlband zebror vaksamt närmande sig i sällskap med en ensam gemsbok. Tio minuter senare har de främsta vågat sig fram till vattnet i någon sorts kilformation. Zebrorna dricker, men gemsboken tar ytterligare fem minuter på sig att komma ända fram. Han/hon är en försiktig general. Klockan är kvart i sju.

Vid sjutiden lämnar vi Okaukuejo för att åka på game drive fram till lunch.

Halv åtta fotograferar jag ännu en kori bustard:

Tio i åtta ännu en giraff. En giraff med käken nästan ur led, så tuggar den:

Tjugo över åtta närmar vi oss ett vattenhål samtidigt som fyra elefanter kommer travande från andra hållet.

Den som kom sist hade ett skönt svung i steget:

Två gemsbokar vågade sig på att dricka i andra änden av den lilla dammen:

Och här har vi elefanternas Fred Astaire:

Zebrorna håller sig på säkert avstånd från elefanterna, som äger vattenhålet:

Efter ungefär en kvart lämnar vi det här vattenhålet och åker vidare. Fyrtio minuter senare ser vi en örn och en flock gnuer, på för långt avstånd för fotografering. Framåt tiotiden kommer vi i närheten av fotograferbara strutsar:

Nära Etosha pan, en (torr) saltvattendamm som såg ut som en stor sjö, kunde vi beskåda en flock betande gnuer:

Vid elvatiden kom vi fram till Halali, campingplatsen där vi skulle äta lunch. Här låg även Moringa Waterhole, som bjöd på djurskådande. Vi såg maraboustork, kudu, impala och pärlhöns. Varav de sistnämnda är ruggigt svåra att fotografera.

De tre ståtliga kuduhannarna var långt ifrån intresserade av oss:

Impala och maraboustork:

12.15. Lunchen över. Därefter vidare på ännu en game drive. På den föregående såg vi elefant, struts, gnuer & massor av springbok. Ännu inga lejon.

Vid Halalis vattenhål fanns en maraboustork & 3 kuduer. Perfekt fotoavstånd till kudu.

Regnet har upphört & det är varmt.

En timme senare har vi ätit lunch, lämnat Halali och kommit till ett annat vattenhål, där vi ser vårt första lejon. Den fjärde av ”The Big Five”, på rätt långt avstånd. Lejonet verkar sjukt och lägger sig under en nedfallen trädstam. Den törstiga zebraflocken på andra sidan vägen spanar ängsligt mot vattenhålet och vågar inte gå närmare. Vi åker snart vidare.

Vid tvåtiden får vi syn på elefanter igen – denna gång även barnelefanter. Dessvärre går det inte att ta några vettiga bilder eftersom de håller sig bakom träd och buskar. Strax därefter ser vi en leopardsköldpadda:

Sedan ser vi någon sorts tranor, på alldeles för långt avstånd. Mer zebror och gnuer. Och springbok. Därefter något nytt, en hartebeest (koantilop). Ännu en sånghök, följd av fler koantiloper varav en med miniversion (finns på Flickr).

Vid halv fyratiden, efter lite strutsskådande, kommer vi till en plats med många bilar så man kan ana att där finns något alldeles särskilt. Och jodå, en lejonflock har nedlagt en giraff och det ligger proppmätta lejon utspridda över ett stort område. Vi räknar till 12 stycken, men flocken ska bestå av fler – var finns de? Någon vuxen hanne syns t.ex inte till.

Precis framför oss sitter en kvinna i bilfönstret, med hela överkroppen utanför bilen. Vår guide påtalar för henne att detta är både farligt och förbjudet, varvid hon himlar med ögonen men ändå gör som han säger. Hon sätter sig ned i bilen. Sitta så där, med ryggen helt oskyddad när det förmodligen finns fler lejon i närheten – vad säger att inte hannen kommer från motsatt håll? Jag har en viss förståelse för att man i sin entusiasm glömmer försiktigheten, men ändå.

Alla utom en (någon måste ju hålla vakt) av lejonflockens medlemmar ligger i giraffkoma och den enda rörelse man ser är när någon av dem rullar över från höger till vänster sida – eller tvärtom. Då gäller det att vara med med kameran.

Vi stannade hos lejonflocken i nästan en timme. Därefter träffade vi på en flock zebror, en giraff (som jag inte kunde plåta då den var för nära för mitt telezoom), en gemsbok och ännu fler zebror – bland annat dessa sällskapsdrickande:

Strax före fem anlände vi till Namutoni, där vi skulle övernatta, och kopplade snart av med varsin öl uppe på terrassen med utsikt över en del av det lokala vattenhålet. Vi såg inga djur, utöver sedvanlig springbok på avstånd. Några fåglar av olika slag, men då jag hade vidvinkelgluggen på var det inte mycket för mig att fotografera.

22:02 I tältet

Sovmorgon i morgon. Ända till sex…

Regnet började precis smattra lite lätt mot tälttaket. Mysigt. Fast eftersom våra handdukar hängde på tork under ett träd fick Daniel kasta på sig en skjorta och gå ut.

Hit till Namutoni-campen anlände vi vid femtiden & blev då uppmanade att besöka mänskligt och/eller djuriskt vattenhål, medan guiderna slog upp tält och så vidare.

Några av oss slog oss ned vid vattenhålet, d.v.s på den därför avsedda övervåningen eller snarare balkongen. De andra köpte kaffe medan vi tog varsin öl. Kall öl. Sådant som smakar väldigt gott när man åkt varm bil i några timmar.

Framåt halv sju drog vi oss ”hem” till campingen, där det visade sig att vi kom i precis rättan tid. Shepard gav oss rådet att kvickt flytta in våra väskor i tälten om vi inte ville att de skulle bli blöta. Ja, det började regna och det hade vi också förutspått med ledning av himlens utseende och luftens bastukänsla. Det blev dock inte mer än några droppar så vi kunde snart slå oss ned vid matbordet, som stod i skydd under bilens utfällda dörrar täckta av presenning.

Middagen serverade sent. Kanske halv nio? Potatismos & en gryta på kudukorv. Ganska stark. Och god, för den delen. Efteråt bjöd Anders på Amarula-likör. Inte äcklig alls, men jag tycker fortfarande att det är fel att blanda sprit och mjölk.

I morgon blir det en lång resdag, så bäst att slumra in på stuberten.

Undrar om det blir myggbett i natt?

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-15 – Namutoni/Etosha (58 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha

Eftersom vi hade tältets ”fönster” öppna för luftväxlingens skull och jag råkade ligga på den regniga sidan vaknade jag frampå morgonkvisten av att jag var blöt och kall om ryggen. Då var det inte helt fel att krypa ned i sovsäcken. Innan hade jag legat ovanpå, med bara reselakanet av tunt siden över mig. Eller snarare i lakanspåsen – lakanet är hopsytt, med en öppning längst upp. Och så längst ned i hörnen där jag sprättat upp sömmen för att kunna sticka ut fötterna.

Klockan fem var det allmän uppstigning. Ja, ni läste rätt: 05:00. Då skulle tälten vara redo att rivas och vi serveras frukost att avnjuta medan våra guider lastade bilen. Och ungefär så blev det. Att stiga upp och packa väskan i pannlampans sken gick förhållandevis bra. Man var ju varken pigg eller vaken, men åtminstone rätt snart vertikal och redo för frukost.

Förresten, innan vi lämnar den här campsiten måste jag få visa hur fint skyltat det var mot duscharna. Det fanns liknande skyltar till toaletterna, utsiktsplatsen och simpölen – några av dem syns bland Flickr-bilderna.

Vid sjutiden lämnade vi denna första campsite för att åka vidare mot nationalparken Etosha. Vi hann inte alls långt innan vi träffade på ett vårtsvin som poserade för oss. Och ja, jag var mycket glad över att ha ett objektiv med upp till 300mms brännvidd att leka med (även om den optiska kvalitén är sämre än jag skulle önska – men det var ett informerat köp), även om jag hemskt gärna hade haft ytterligare något hundratal millimetrar för ännu större fotografisk räckvidd.

I Otjiwarongo stannade vi för att inhandla förnödenheter, men där fanns inte särskilt mycket att se. Eller rättare sagt, vi undvek att fotografera människor eftersom det sagts oss att det kunde tas väldigt illa upp och då blev det inte så många motiv kvar. Några av oss sponsrade den lokala skolans fotbollslag medan vi väntade in de sista i gänget.

Vid middagstid passerade vi sedan in genom porten till Etosha. Vid entrén stod en stor skylt med förhållningsorder:

Snart passerade vi ett vattenhål där det stod ett antal kudu, någon impala och en fågel, men på för långt avstånd för att få några vettiga bilder. Det var okej för strax därefter träffade vi på den första giraffen. Fascinerande djur, tycker jag.

Vid halv ett-tiden var vi framme vid Okaukuejo och den campsite där vi skulle tillbringa natten. Medan våra guider förberedde för lunch gick vi andra ned till det lokala vattenhålet. Såvitt jag förstod var det anlagt, men det fanns dock vatten när alla andra torkat. Vid det här vattenhålet såg vi vår första elefant, som dock var på väg bort och redan hunnit ganska långt. Men en elefantrumpa är också elefant, så där räknade jag in nästa medlem av ”The Big Five”.

Nedan en flock törstande springbok:ar – det var nog den djurart vi såg allra mest av under resan. Dessa antiloper fanns liksom överallt. Här var det fortfarande något nytt och spännande, men jag tycker fortfarande att de är vackra.

Bland övriga djur som var där och drack kan nämnas gemsbok (ej på bild), zebra, kudu…

… och gnu. Ni ser att det är minst en springbok med på varje bild, va?

Åter vid lägerplatsen sprang det omkring tiggande ekorrar kring matbordet:

Efter lunchen klättrade vi drygt hundra steg upp i områdets runda torn för att avnjuta 360-graders utsikt över nejden. Förutom campsiten såg man vägar, djur på väg till och från vattenhålet och små virvelvindar. Vi besökte den lokala kiosken och köpte vykort, glass och iskallt vatten. Det var en chock att stiga in i den kalla butiken efter hettan utanför.

Vid fyratiden var det dags att ge sig ut på game drive och inom kort träffade vi på zebror.

Och giraffer. Bakdelen ser alltid ut att vara belyst fast den inte är det. Lustigt.

En kori bustard, som möjligen är den tyngsta fågeln som kan flyga:

Ännu en stilig antilop, denna gång impala:

Vi såg även strutsar, kudu, sjakal, mer zebror, gnu, springbok…

… och slutligen en stilig örn, som efter vad jag förstår måste vara en sånghök (goshawk):

Middag intogs efter solnedgången, på lägerplatsen, och därefter blev det laddning av batterier och överföring av bilder från tre systemkameror till två hårddiskar vardera. Eftersom elstolpen på vår tältplats inte fungerade skedde detta i ett närliggande kök som tillhörde en annan tältplats. Medan Daniel och hans bror ägnade sig åt det gick jag ensam ned till vattenhålet och anslöt mig till flocken människor som satt på bänkarna längs stenmuren och andäktigt beskådade kvällens besökare. Ett par sjakaler strök omkring, men det var helt klart de två noshörningarna som var huvudattraktionen. En stor och en mindre var det som vaggade ned till vattnet, drack länge i lugn och ro och vandrade så småningom långsamt och värdigt därifrån. Mäktiga djur, det där, och ytterligare en bock på min lista över ”The Big Five”. Det var alldeles för mörkt för att fotografera, även om vattenhålet var upplyst. Här hemma belyser vi fasader, där borta belyser man vattenhål.

Och det var väl vad jag har att säga om den här dagen.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-14 – Okaukuejo/Etosha (48 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat

Uppstigning hur tidigt som helst och jag mådde allt annat än bra – kan tänka mig att det kom sig av kombinationen värme och miljöombyte. Samt för lite sömn. Det gick i alla fall över och resten av resan mådde jag prima. Undantaget viss överhettning, förstås, men det var ju budgeterat och hanteras med skugga och vatten.

20101115 Måndag 7:07

Ont i huvudet. Fan vet om jag inte mår illa också. Hoppas det blir bättre efter lite frukost!

Mycket frukost var det inte jag fick i mig och bra mådde jag inte, men det lättade något och så småningom kom vi oss iväg. Mot Africat, som var vårt första mål. Där skulle vi sova vår första natt i tält. I mitt fall första natten någonsin.

Innan vi gav oss ut på vägarna var det dock proviantering i ett närliggande shoppingcenter.

Mat var ju inkluderad i resan, så det behövde vi inte handla, men dryck fick vi stå för själva. Rekommendationen var att köpa en femlitersdunk vatten per person och dag. Och de snacks som passade var och en av oss bäst. Min första tanke var att salta chips kunde vara en bra idé när det var varmt och det var det väl också, men bäst visade det sig ändå fungera med biltong – torkat, kryddat kött. Både mättande och salttillförande. Perfekt att tugga på i bilen när det hunnit gå lite för lång tid sedan frukost.

Här är bilen vi åkte i plus (mer eller mindre synliga) hela gänget – förutom jag som står bakom kameran. Bilen är en Toyota Landcruiser, med nio passagerarplatser. Det fanns alltså fönsterplats till var och en av oss, vilket uppskattades.

Några av oss handlade här också kläder. Safariskjortor, t.ex. Förutom en långärmad sådan (bra att ha som solskydd, både före och efter eventuell översolning) köpte jag en tyghatt, med snöre att vid behov knyta under hakan. Och behov kom att uppstå senare under resan. Det är helt klart en huvudbonad man ser muppig ut i, men den skyddade mot solen på alla sidor vilket var syftet. Både den och skjortan var f.ö. mycket bra köp som jag verkligen inte ångrade, då eller nu.

Efter någon dryg timme i shoppingscentret tog så den två veckor långa bilfärden sin början.

Strax efter klockan ett kom vi fram till naturreservatet Okonjima, där vi skulle tillbringa natten och sedan åka ut tillsammans med personal från Africat-stiftelsen för att besöka och beskåda stora katter. Nu började vi se djur på riktigt.

Här en kvinnlig kudu (antilop), som korsar en typisk (=torr) namibisk flod:

Jag valde bilden trots att hon har huvudet bortvänt eftersom det är på den man ser mer av bakgrunden än bara gruset. Kudun kallas i våra kretsar även delicatobakelse för att den liknar en sådan med sin bruna färg och ränder.

Nu när jag ser bilden tänker jag på våra älgar. Och påminns om att i princip samtliga antiloper vi såg under resan har fantastiska öron. Stora, och med vacker teckning på insidan. Kolla gärna in sådana detaljer i bilderna framöver – tips.

En halvtimme in i reservatet anländer vi till platsen där vi ska övernatta. Tältplatsen består av en grusplätt framför ett betongfundament med plåttak under vilket döljer sig diskbänk med kran samt plats för medhavt kök. Och ett eluttag. Här finns egentligen inte plats för några andra campare utan det är helt vårt eget. Okej, det skulle rent teoretiskt kunna rymmas ytterligare några tält på grusplätten, men jag tror inte att man låter fler än en grupp åt gången boka stället.

Så här såg det ut när grabbarna smällt upp matsalsmöblerna och dukat för lunch:

Bord och stolar hade vi alltså med oss i/på bilen. Liksom förstås tälten och de fem centimeter tjocka madrasserna som användes som liggunderlag. Trailern hade även kylskåp så att mat och öl kunde hållas kallt. Tro mig, det behövdes om än inte just den här dagen.

Jag fascineras av att det fanns både duschar och vattentoaletter så här mitt ute i ingenstans. Det är en alldeles särskild känsla att duscha eller sitta på toaletten med himlen som tak och med en vidsträckt utsikt över en stor afrikansk slätt. Just den här tältplatsen blev min favorit ur den aspekten, även om vi förstås bodde på andra charmiga ställen senare under resan. Men inget av de andra hade toaletter helt utan tak.

Här fanns varken andra människor eller djur – med undantag för någon enstaka fågel och en cikada på en trädstam. Och så såg vi babianer och örn uppe i bergen intill. De var så långt borta att de knappt ens anades utan kikare (eller kamera med telezoom).

Våra guider reste tälten medan vi såg oss omkring i grannskapet. Två och två sov vi i tälten.

En liten promenad bort till traktens simpöl bjöd på knägående, betande vårtsvin.

Vid fyratiden blev vi upplockade för att åka på game drive tillsammans med Africat-personal och ett annat turistpar, som tydligen bodde på en campsite inte så långt från vår. Nu hängde regnet i luften och man var definitivt inte orolig för överhettning. Deras bil var helt öppen, men dock utrustad med regnskydd i form av en presenning som tak.

Vi passerade världens sötaste små antiloper – dik-dik:en blir bara 30-40 cm hög:

Och sedan fick vi hälsa på en leopard. Eller i alla fall titta på honom. Han hade kommit till Africat som liten unge, då en bonde hittat honom föräldralös och då kontaktat Africat, som omplacerar oönskade katter och tar hand om dem som inte klarar sig själva. Och nu pratar vi inte små bondkatter utan stora kissemissar som leopard och gepard.

Antagligen hade den här leopardens mamma blivit skjuten av en bonde – leoparder är inte precis populära bland lokalbefolkningen. Kanske är leoparderna Namibias motsvarighet till våra vargar? Eftersom den här leoparden växt upp utan mamma så har han aldrig lärt sig jaga och kan därför inte klara sig själv ute i det fria. Därför bor han i en alldeles egen inhägnad på området. Vi satt på första parkett medan han åt köttbitar som placerats ut åt honom och hade då alla möjligheter att fotografera. Lite fusk är det förstås, men i och med detta såg vi vår första medlem av ”The Big Five”. Eller jag såg min första, ska jag väl säga – jag ska bara tala för mig själv även om jag vet att detta gällde fler av oss.

När det gäller fotograferandet så tog jag här massor av bilder, men insåg i efterhand att jag borde ha använt mig av kortare slutartid – många av bilderna blev störande oskarpa eftersom leoparden ju faktiskt rörde sig. Han var ju tvungen att gå från köttbit till köttbit för att få ihop en hel måltid. Men ibland satt han tillräckligt stilla även för mina slutartider!

Och ja, vi var väl skyddade – vi satt på stolar i något som nästan kan beskrivas som en väldigt lång kiosk. Eller som ett salustånd, kanske. Med jalusi som gick att dra upp eller ned, efter behov. Vi blev ombedda att inte sticka ut vare sig armar eller objektiv genom springan på ett par decimeter – ifall att det skulle bli bråttom att fälla ned, sades det.

Vi stannade ganska länge, men till slut försvann leoparden utom synhåll och vi åkte vidare för att beskåda några av de geparder som man också hade hand om. Jag minns inte vad som berättades om dessa, men vi fick i alla fall se två olika grupper på ganska nära håll. Nu satt vi i bilen och tittade. Och fotograferade, förstås.

På vägen tillbaka mot baslägret såg vi en slokörad sjakal, låt oss kalla honom Floppy:

Vi såg pärlhönor (som det bara inte går att fotografera) och en liten manlig dik-dik, med ursöta små horn:

Åter i baslägret fick vi möjlighet att föreviga en partiell regnbåge i samband med solnedgång vid sjutiden.

Middag intogs under tak eftersom det småregnade. Afrikas torraste land, pyttsan! Och ja, när väl solen gått ned var det väldigt mörkt så pannlamporna kom till god användning.

Jag försöker minnas hur det var att lägga sig för att sova i tält för första gången, men minns inte mycket mer än att jag undrade hur jag skulle kunna sova på det hårda underlaget. Och en stor del av natten låg jag nog vaken också, fast kanske inte just av den anledningen. Fortsättning följer…

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-13 – Okonjima/Africat (41 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)