Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘sömnbrist’

Stockholm 20:10

Så var jag då hemma igen. Och trött så att jag nästan mår illa.

Flygplatsfrukost

Det har gått 24 timmar sedan jag steg upp för att resa från Bangalore till Stockholm. Några timmar sov jag på flyget, förstås, men långt ifrån tillräckligt många. Eller bra, för den delen.

Så här såg det ut vid start. Är det normalt att vingspetsen pekar uppåt!?

Bye bye, Bangalore!

Flygresans främsta behållning är en film, Slumdog millionaire. Se den.

A Mumbai teen who grew up in the slums, becomes a contestant on the Indian version of ”Who Wants To Be A Millionaire?” He is arrested under suspicion of cheating, and while being interrogated, events from his life history are shown which explain why he knows the answers.

Nu måste jag sova. Måste.

Zzzz…

Balanserar på knivsegg

Det märks att det blivit väldigt sena kvällar på sistone (har nog inte kommit i säng före två någon natt denna vecka) för nu är jag sliten och har nästan tappat hela sugen. På vägen hem från kontoret idag funderade jag på att, vid hemkomsten, krypa ihop i en liten boll och bara dö i något hörn. Eller möjligen en soffa nära mig. Men det går ju inte, för jag har fortfarande jobb att göra. Annat jobb, men ändå fortfarande jobb. Nu är det dock efterlängtat, konkret kodskrivande det handlar om och inte utveckling i dokumentform. Kul omväxling.

Och ett par timmar senare…

Well. Inbilla dig aldrig att något är enkelt för det är det fan i mig inte. Glöm det. Jag har visst temperament, men inget tålamod. Och motgångar ger överdrivna utslag när jag är så här sliten. Nu räcker det, jag pallar inte mer skit. Inte idag.

Min kropp och hjärna måste få sova.

Nåja, jag borde i alla fall komma i säng före midnatt. Ett fall framåt.

Iskyla och varmt te

Plötsligt blev jag iskall ända in i märgen, precis som jag blivit varje kväll när jag lämnat kontoret bakom mig för att styra kosan hemöver. Jag vet inte varför jag blir isande kall, som om kvicksilvret låg långt under nollan, men fryser gör jag. Och när jag fryser som en hund är det oftast något fel som är trasigt.

Nu sitter jag här och dricker te som Pian donerade till hemmet vid sitt senaste besök. Något grönt, Earl Green antar jag. Men sedan… var det ginseng i eller var det det det inte var? Jag minns inte, men gott är det. Jag tror förresten att jag glömde äta både mellanmål och middag idag, men känner ingen hunger.

En eller annan har reagerat på att jag skriver så ovanligt många inlägg nu och undrat hur det kommer sig. Det är en bra fråga, får jag säga. Det kan nog finnas många svar på den, men ett är att jag låtit mig inspireras av andra som skriver frekvent, t.ex Tyskungen och Blackwater – båda finns i bloggrullen. I den sistnämnda är jag rentav bloggkär och jag skulle förmodligen behöva avgiftas. Jag vet inte om någon lagt märke till det (tveksamt), men min beskrivning i bloggrullelänken är ”Beroendeframkallande”. Det säger antagligen en del.

Använder ni XFN-funktioner i era bloggrullar, förresten? Om inte tycker jag att ni ska börja. För oss som använder WordPress är det lätt – se ”Relationslänk” under ”Avancerade inställningar” på sidan där man redigerar länkar. Man kan via länkarna ge lite information om sin relation till dem man länkar till.

Jag antar att de flesta av läsarna inte känner till XFN. Detsamma gäller övriga mikroformat och deras användningsområden. Mikroformat är klart intressanta, tycker jag, men det kan ju bero på att jag är geek och fastnar för tekniska finesser. Feeds är en sådan finess, som nu för tiden finns överallt, fast många vanliga människor förmodligen är totalt ovetande. Stackars människor!

Kanske handlar inläggskaskaden också om att jag på sistone upplevt mig ståendes alldeles för långt in i den metaforiska ravinen. Alltså, jag har känt att jag närmat mig vägs ände. Ni vet, den där punkten då man helt enkelt måste backa för att inte fastna för gott där inne i klippskrevan? Dit återvänder jag alltid, om jag inte passar mig. Jag måste öppna upp mot omvärlden. Det håller inte att jag ständigt och hela tiden, om än i små steg, förminskar min värld.

Så hej, här är jag, åter i världen – vill du leka?

Jag står på ett ben

… och kan inte bestämma mig för om jag ska stå kvar så. Eller byta ben.

Saken är den att jag är trött, och antagligen också vad man kallar sliten, men förstår inte riktigt hur jag ska få tid att vara ledig för att kompensera de extra timmar jag jobbat, med start i söndags. I dag jobbade jag femte dagen på raken, och har med god marginal passerat det normala antalet arbetstimmar, så det var inte konstigt att jag redan vid fyratiden kände att jag borde åka hem. Men att känna och att göra är två helt skilda saker, så jag blev i vanlig ordning kvar till strax efter sju. Satt och jobbade i par med en kollega, och visserligen var det hans uppgifter vi gjorde, men det var nyttigt och lärorikt. Mina egna… well, dem får jag väl göra i helgen. Inte!

En lustighet jag noterat är att jag fått ett sockersug, som blivit starkare vartefter veckan framskridit. Min gissning är att det har att göra med min allmänna stressnivå, som torde vara hög. Det räcker nog egentligen med sömnunderskottet för att den ska höjas, men angelägna arbetsuppgifter med deadlines i närtid påverkar förstås inte heller i någon positiv riktning.

Jag var på shiatsu-behandling igår och terapeuten fick sig ett gott skratt när hon blev varse den ackumulerade energin i mina ben. Hon frågade om jag var stressad, vilket jag dementerade, men så här i efterhand har jag tänkt om – klart att jag är stressad! Jag har bara inte vett att fatta det.

På dagens lunch märkte jag det tydligt då jag satt spänd som en fiolsträng och händerna darrade. Jag var fumlig och kunde knappt möta blicken hos kollegan mitt emot. Jag känner igen upplevelsen från den tuffa hösten för ett par år sedan. För lite sömn, för mycket jobbande och ansvarskänslor.

Detta har dock ännu inte varat någon lång period och det råder heller ingen hysterisk yttre press, men den inre pressen är förstås inte att förakta. Det är den som är min akilleshäl och jag behöver skruva till perspektivet om jag ska orka framöver. Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.

Men mest av allt behöver jag hitta tillbaka till ett sunt leverne, skaffa ork.

Att komma i säng i tid låter så lätt, men är uppenbarligen svårt. Jag skulle nästan gå så långt som till att påstå att sömnbristen blir en show stopper. Det är den vanliga onda cirkeln: sömn och fysisk näring är basala saker.

Och samtidigt undrar jag om det kanske är dumt att betrakta sömnbristen som ett absolut hinder som inte går att komma förbi med mindre än att det elimineras helt. Det där kanske bara är något jag intalar mig för att slippa göra annat jag redan vet att jag måste, eller åtminstone behöver, göra.

Inte för att byta ämne, men…

Det slår mig vilken oerhörd kontrast det är mellan detta blogginlägg och så många andra jag läst på sistone. Mitt är inåtriktat och, förmodar jag, inte särskilt intressant för många. Andras… tja, majoriteten av dem jag läst har handlat om FRA-lagen och protesterna denemot. Det är oändligt mycket som skrivs i ämnet och jag hinner eller orkar inte läsa ens det fåtal av dessa bloggar vars feeds jag prenumererar på. Jag fattar verkligen inte hur någon kan hinna hålla sig ordentligt uppdaterad. Fejkar alla andra, eller?

Och för att glida vidare när jag ändå är i farten så vet jag att det är dumt och borde vara förbjudet att skriva som jag precis gjorde: ”alla”. Att några är eller har eller gör något som jag inte är eller har eller gör betyder inte att alla människor är eller har eller gör vad det nu är och att jag därför är dålig. Tanken utgör ett misstag många av oss lätt begår. I mitt fall särskilt när jag är sliten och allmänt låg. Då tvivlar jag på mitt värde och får för mig att jag är hemsk så där i största allmänhet. Men det är jag ju inte. Inte egentligen. Så tänk om jag skulle sluta klanka på och klandra mig själv, kanske?

Det är inget fel på mig, jag är bara lite sliten… just nu.

Tiden lider

Nej, jag ska inte skriva om det gamla lulebandet som hette som detta inlägg, även om en del tankar går till staden och tiden då bandet var aktuellt. Alltså, jag har etablerat kontakt med den långe mannen, som är en vän från tonårstiden och vi träffade på puben uppe i norr i julas. Därav går tankarna till både där och då.

Det jag menar är bara att tid känns som en bristvara, och jag vet att det bara är som det känns. Eftersom jag lider av sömnbrist tar saker längre tid än de borde (gäller också tankeverksamheten) och då tar tiden slut innan aktiviteterna gör det.

Lösningen är enkel: Mia behöver gå och lägga sig i tid om kvällarna.

Och det är svårare än man tror eftersom det finns så mycket annat som vill göras. Läsa och skriva på nätet, vare sig det handlar om blogg eller elpost (som är ett roligt ord jag normalt inte använder). Handla, förbereda och laga mat. Äta tar också tid, i och för sig, även om jag oftast kan göra det vid datorn. Kombinera nytta med nöje, alltså. Gå ut och samla ihop steg för att inte ännu en vecka behöva bli besviken över ett stegsnitt långt under målet. Nu verkade det ju i alla fall i morse som om vikten minskat ytterligare något, men det gäller att hålla igen och att inte falla för frestelser som kommer i min väg. I stort sett sköter jag kosten bra, men det blir fortfarande lite småätande ibland och det är sådant jag inte kan tillåta mig så länge jag vill fortsätta gå ned i vikt. Och det vill jag ju verkligen.

Så duktig är jag inte

Jerry skrev i en kommentar här på min blogg: Men du är ju så duktig. och jag förstår inte alls vadpå [sic] han baserar det uttalandet, men känner att jag ändå vill försvara mig. Eller åtminstone försöka krossa hans illusioner på den fronten.

Jag är inte alls glad på mig själv nu, för det går utför på de flesta områden och här skulle jag gärna tillägga något humoristiskt med anknytning till vikten, men det går inte för jag har just nu ingen aning om hur det går med den. Igår när jag kollade hade det inte hänt något efter matstarten och i morse glömde jag väga mig. Och håret blev inte borstat. Det var knappt att jag hann få i mig frukost eller packa matlådan, men det får ju vara måtta på stressen så jag bestämde mig för att hellre komma sent till jobbet än slarva med maten. Klokt val, tycker jag, och jag hade tur för mötet jag annars missat hade blivit inställt i sista stund.

Dåligt samvete har jag för att jag gjorde det valet och för att mina arbetsdagar nu för tiden ofta ligger på omkring sex timmar – vilket i sig känns rätt lagom, men det är ju meningen att jag ska jobba ungefär åtta. I helgen tänker jag kompensera för det, d.v.s jobba. Jag har två konkreta uppgifter som jag gärna vill färdigställa.

Den här veckan har jag återupplivat gamla fulmönster – bort med dem, fort!

Jag missköter nattsömnen, vilket inverkar negativt på förmåga till och motivation för arbete. Och det gör mig stressad, förutom att tankeförmågan försämras så att jag inte vare sig hinner eller orkar tänka och planera så mycket kring vad jag ska äta och också att disciplinen i största allmänhet försämras. Sömn av god kvalité och i rätt mängd är en av de allra viktigaste faktorerna för att jag ska lyckas med något alls här i livet. Om jag inte kan tänka så faller ju det mesta andra också.

Och så det här med att äta. Jag börjar inse att jag inte kan ha färdig mat stående i kylskåpet, för jag kan inte låta bli att gå och småäta. Den goda inkokta laxen är slut, fast den borde ha räckt till ytterligare två måltider. Framöver får jag se till att frysa in allt jag inte ska ha med mig nästa dag. Vilket fyller två syften: dels finns det inget i kylskåpet som frestar, dels blir det svårare att fuska. För att ”tjuväta” skulle jag bli tvungen att ta fram maten ur frysen och så tina och/eller värma den och riktigt så länge borde det vara omöjligt att lura sig själv, tycker jag. Alternativt får jag köpa den mat jag behöver, när jag behöver den – matbutiken vid jobbet har nog det mesta jag kan behöva för en lunch. Men att handla ad hoc kan vara riskabelt, särskilt om jag är hungrig, så det får nog förbli ett nödfallsalternativ.

Så… kass på att äta, kass på att jobba, kass på att sova. Så duktig är jag alltså.


Fotnot: Mitt lilla ”sic” kanske inte är helt korrekt använt, men i alla fall menat som att ”ja, det ser konstigt ut, men jag tycker att det borde finnas ett ord som ‘vadpå’ och därför använder jag det”. [åter till ”sic”:et]

Samma funderingar sju år senare

Nu har jag tröttnat på att konfigurera bloggtemat och också på att nostalgiskt botanisera bland mina gamla dagboksinlägg.

Det sistnämnda gav dock viss inspiration, även om det alltför tydligt framgår att historien upprepar sig. Om och om igen.

För 7-8 år sedan hade jag ungefär samma funderingar som idag. Då märkte jag att jag i mitt skrivande plötsligt börjat frångå principen att hålla jobbet och den mer konkreta (och därmed spårbara) verkligheten borta från texterna. Déjà vu.

Kan jag den här gången lyckas hålla skriverierna på en mer filosofisk och allmänt reflekterande nivå, tro?

Håhå, jaja, bollen är rund och hur man än vänder den så ser man dess framsida.

Och eftersom jag de två senaste nätterna inte kommit i säng förrän vid fyratiden och infunnit mig på jobbet dryga fem timmar senare, är jag gräsligt trött och det vore korkat att inte krypa till sängs nu när jag drabbas av värsta gäspattacken.

Etikettmoln

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 387 andra följare