… och kan inte bestämma mig för om jag ska stå kvar så. Eller byta ben.
Saken är den att jag är trött, och antagligen också vad man kallar sliten, men förstår inte riktigt hur jag ska få tid att vara ledig för att kompensera de extra timmar jag jobbat, med start i söndags. I dag jobbade jag femte dagen på raken, och har med god marginal passerat det normala antalet arbetstimmar, så det var inte konstigt att jag redan vid fyratiden kände att jag borde åka hem. Men att känna och att göra är två helt skilda saker, så jag blev i vanlig ordning kvar till strax efter sju. Satt och jobbade i par med en kollega, och visserligen var det hans uppgifter vi gjorde, men det var nyttigt och lärorikt. Mina egna… well, dem får jag väl göra i helgen. Inte!
En lustighet jag noterat är att jag fått ett sockersug, som blivit starkare vartefter veckan framskridit. Min gissning är att det har att göra med min allmänna stressnivå, som torde vara hög. Det räcker nog egentligen med sömnunderskottet för att den ska höjas, men angelägna arbetsuppgifter med deadlines i närtid påverkar förstås inte heller i någon positiv riktning.
Jag var på shiatsu-behandling igår och terapeuten fick sig ett gott skratt när hon blev varse den ackumulerade energin i mina ben. Hon frågade om jag var stressad, vilket jag dementerade, men så här i efterhand har jag tänkt om – klart att jag är stressad! Jag har bara inte vett att fatta det.
På dagens lunch märkte jag det tydligt då jag satt spänd som en fiolsträng och händerna darrade. Jag var fumlig och kunde knappt möta blicken hos kollegan mitt emot. Jag känner igen upplevelsen från den tuffa hösten för ett par år sedan. För lite sömn, för mycket jobbande och ansvarskänslor.
Detta har dock ännu inte varat någon lång period och det råder heller ingen hysterisk yttre press, men den inre pressen är förstås inte att förakta. Det är den som är min akilleshäl och jag behöver skruva till perspektivet om jag ska orka framöver. Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.
Men mest av allt behöver jag hitta tillbaka till ett sunt leverne, skaffa ork.
Att komma i säng i tid låter så lätt, men är uppenbarligen svårt. Jag skulle nästan gå så långt som till att påstå att sömnbristen blir en show stopper. Det är den vanliga onda cirkeln: sömn och fysisk näring är basala saker.
Och samtidigt undrar jag om det kanske är dumt att betrakta sömnbristen som ett absolut hinder som inte går att komma förbi med mindre än att det elimineras helt. Det där kanske bara är något jag intalar mig för att slippa göra annat jag redan vet att jag måste, eller åtminstone behöver, göra.
Inte för att byta ämne, men…
Det slår mig vilken oerhörd kontrast det är mellan detta blogginlägg och så många andra jag läst på sistone. Mitt är inåtriktat och, förmodar jag, inte särskilt intressant för många. Andras… tja, majoriteten av dem jag läst har handlat om FRA-lagen och protesterna denemot. Det är oändligt mycket som skrivs i ämnet och jag hinner eller orkar inte läsa ens det fåtal av dessa bloggar vars feeds jag prenumererar på. Jag fattar verkligen inte hur någon kan hinna hålla sig ordentligt uppdaterad. Fejkar alla andra, eller?
Och för att glida vidare när jag ändå är i farten så vet jag att det är dumt och borde vara förbjudet att skriva som jag precis gjorde: ”alla”. Att några är eller har eller gör något som jag inte är eller har eller gör betyder inte att alla människor är eller har eller gör vad det nu är och att jag därför är dålig. Tanken utgör ett misstag många av oss lätt begår. I mitt fall särskilt när jag är sliten och allmänt låg. Då tvivlar jag på mitt värde och får för mig att jag är hemsk så där i största allmänhet. Men det är jag ju inte. Inte egentligen. Så tänk om jag skulle sluta klanka på och klandra mig själv, kanske?
Det är inget fel på mig, jag är bara lite sliten… just nu.
Nuheter: 
Mia is a geek 
Tryckt & kränkt