Alldeles för kort

Ett dygn räcker verkligen inte vare sig långt eller till mycket.

Idag gick det först ett halvt dygn bara på jobbet – exklusive restid. Och då hade jag ändå velat stanna längre för att hinna bli klar med den intressanta uppgift jag höll på med – en intrikat lösning som plötsligt bara ramlat på plats. Men det får vänta tills i morgon, för jag stressade hem till ett nätbaserat piratprojektmöte som blev två och en halv timme långt samtidigt som jag intog välbehövlig middag tillhandahållen av kära sambon. Och sedan… whoops, var det plötsligt dags att sova. Hallå, vart tar tiden vägen? När ska jag hinna? Umgås med sambon? Blogga? Och den där bowlingmatchen (framför tv:n) som vi pratat om tycks heller aldrig bli av.

Nåja. Det blir snart ny dag, med 24 nya friska timmar att förslösa.

Plockar bloggdammråttor

Nyss insåg jag att jag inte ens loggat in på bloggen på sistone – hittade en kommentar som låg och väntade på godkännande sedan över en vecka tillbaka. Det är smärtsamt uppenbart att kvittrandet totalt har tagit över min nättillvaro. Och inte ens där är jag särskilt närvarande och/eller aktiv. Jag har inte tid. Eller, vilket väl egentligen stämmer lite bättre, jag tar mig inte tid.

Jag väljer att lägga min tid och mitt engagemang på annat håll. Väldigt många av mina veckor är sprängfyllda av äta-jobba-sova. Och helgerna bjuder i allmänhet vila och/eller sociala aktiviteter snarare än aktiv datortid. Förra helgens SGU-tittande måste nämnas i sammanhanget. Eller förra veckans åhörande av Jeanette Winterson på Kulturhusets internationella författarscen. Kul! Inte minst drinkandet på Sky bar efteråt tillsammans med en bunt bokbloggare. Himla trevliga tjejer! Trots att jag var trött ville jag inte åka hem.

Vad gäller andras bloggar har jag trappat ned drastiskt. Jag gjorde en större rensning i min Google Reader för en tid sedan, så att jag nu i stort sett bara följer människor jag känner plus ett fåtal bloggar som är tillräckligt intressanta dessförutan. Samt en del nyheter, som jag bara läser när det blivit tid över eller så. Utrensningen fyllde sitt syfte – jag känner mindre stress över att ha för mycket oläst. Jag låg ju ständigt på 1000+ förut. Nu håller det sig på något hundratal och mycket av det markerar jag som läst utan att faktiskt läsa.

Idag är det i stället Twitter som stressar lite, men jag jobbar på att inte heller där känna att jag måste läsa allt. Märker att jag missar en hel del, framförallt på dagtid eftersom jag helt enkelt inte har tid att surfa eller kvittra eller vad det nu är för något man gör vid jobbdatorn när man inte jobbar. Jag har inga sådana luckor, ingen dödtid alls. Och det känns konstigt nog helt okej.

På hemmaplan försöker jag emellanåt läsa ifatt dagens skörd, men tvingas oftast ge upp för att det är för mycket. Jag vill hinna annat än att läsa tweets. En del av dem hinner jag dock med på resorna till och från jobbet – ungefär 20 minuter i vardera riktningen. Min Hero är toppen! Den piper lite glatt varje gång jag fått ett mail också. Whee! låter det som. Eller ”win”, som också jag börjat missbruka – somliga uttryck smittar som… gäspningar.

På Twitter blev jag i afton varse att det visst finns en Mac-klient för Voddler. Win! Om jag hinner i helgen ska jag definitivt ta en titt på den. Fick ju aldrig Windoze-versionen att funka på någon av mina jobbdatorer.

Annars… well, dags att lämna datorn ett tag, så det får vara nog för nu. Ser fram emot att äta död ko, dricka gott vin och sedan mumsa smarriga ostar – min stora ansträngning idag var en promenad till Söderhallarna. Var ledig, men steg upp i vanlig tid med ambitionen att göra ett par timmars jobb. Käkade frukost, men orkade sedan inte ens fokusera blicken på bildskärmen så det var bara att återvända till sängen. Tre timmar senare, när jag vaknade igen, var det nästan skymning. Så kan det gå. Jag är dock fortfarande trött, så det blir nog inga problem att slockna ikväll heller.

Just idag, just ikväll känns livet helt okej.

Jag står på ett ben

… och kan inte bestämma mig för om jag ska stå kvar så. Eller byta ben.

Saken är den att jag är trött, och antagligen också vad man kallar sliten, men förstår inte riktigt hur jag ska få tid att vara ledig för att kompensera de extra timmar jag jobbat, med start i söndags. I dag jobbade jag femte dagen på raken, och har med god marginal passerat det normala antalet arbetstimmar, så det var inte konstigt att jag redan vid fyratiden kände att jag borde åka hem. Men att känna och att göra är två helt skilda saker, så jag blev i vanlig ordning kvar till strax efter sju. Satt och jobbade i par med en kollega, och visserligen var det hans uppgifter vi gjorde, men det var nyttigt och lärorikt. Mina egna… well, dem får jag väl göra i helgen. Inte!

En lustighet jag noterat är att jag fått ett sockersug, som blivit starkare vartefter veckan framskridit. Min gissning är att det har att göra med min allmänna stressnivå, som torde vara hög. Det räcker nog egentligen med sömnunderskottet för att den ska höjas, men angelägna arbetsuppgifter med deadlines i närtid påverkar förstås inte heller i någon positiv riktning.

Jag var på shiatsu-behandling igår och terapeuten fick sig ett gott skratt när hon blev varse den ackumulerade energin i mina ben. Hon frågade om jag var stressad, vilket jag dementerade, men så här i efterhand har jag tänkt om – klart att jag är stressad! Jag har bara inte vett att fatta det.

På dagens lunch märkte jag det tydligt då jag satt spänd som en fiolsträng och händerna darrade. Jag var fumlig och kunde knappt möta blicken hos kollegan mitt emot. Jag känner igen upplevelsen från den tuffa hösten för ett par år sedan. För lite sömn, för mycket jobbande och ansvarskänslor.

Detta har dock ännu inte varat någon lång period och det råder heller ingen hysterisk yttre press, men den inre pressen är förstås inte att förakta. Det är den som är min akilleshäl och jag behöver skruva till perspektivet om jag ska orka framöver. Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.

Men mest av allt behöver jag hitta tillbaka till ett sunt leverne, skaffa ork.

Att komma i säng i tid låter så lätt, men är uppenbarligen svårt. Jag skulle nästan gå så långt som till att påstå att sömnbristen blir en show stopper. Det är den vanliga onda cirkeln: sömn och fysisk näring är basala saker.

Och samtidigt undrar jag om det kanske är dumt att betrakta sömnbristen som ett absolut hinder som inte går att komma förbi med mindre än att det elimineras helt. Det där kanske bara är något jag intalar mig för att slippa göra annat jag redan vet att jag måste, eller åtminstone behöver, göra.

Inte för att byta ämne, men…

Det slår mig vilken oerhörd kontrast det är mellan detta blogginlägg och så många andra jag läst på sistone. Mitt är inåtriktat och, förmodar jag, inte särskilt intressant för många. Andras… tja, majoriteten av dem jag läst har handlat om FRA-lagen och protesterna denemot. Det är oändligt mycket som skrivs i ämnet och jag hinner eller orkar inte läsa ens det fåtal av dessa bloggar vars feeds jag prenumererar på. Jag fattar verkligen inte hur någon kan hinna hålla sig ordentligt uppdaterad. Fejkar alla andra, eller?

Och för att glida vidare när jag ändå är i farten så vet jag att det är dumt och borde vara förbjudet att skriva som jag precis gjorde: ”alla”. Att några är eller har eller gör något som jag inte är eller har eller gör betyder inte att alla människor är eller har eller gör vad det nu är och att jag därför är dålig. Tanken utgör ett misstag många av oss lätt begår. I mitt fall särskilt när jag är sliten och allmänt låg. Då tvivlar jag på mitt värde och får för mig att jag är hemsk så där i största allmänhet. Men det är jag ju inte. Inte egentligen. Så tänk om jag skulle sluta klanka på och klandra mig själv, kanske?

Det är inget fel på mig, jag är bara lite sliten… just nu.

Tiden lider

Nej, jag ska inte skriva om det gamla lulebandet som hette som detta inlägg, även om en del tankar går till staden och tiden då bandet var aktuellt. Alltså, jag har etablerat kontakt med den långe mannen, som är en vän från tonårstiden och vi träffade på puben uppe i norr i julas. Därav går tankarna till både där och då.

Det jag menar är bara att tid känns som en bristvara, och jag vet att det bara är som det känns. Eftersom jag lider av sömnbrist tar saker längre tid än de borde (gäller också tankeverksamheten) och då tar tiden slut innan aktiviteterna gör det.

Lösningen är enkel: Mia behöver gå och lägga sig i tid om kvällarna.

Och det är svårare än man tror eftersom det finns så mycket annat som vill göras. Läsa och skriva på nätet, vare sig det handlar om blogg eller elpost (som är ett roligt ord jag normalt inte använder). Handla, förbereda och laga mat. Äta tar också tid, i och för sig, även om jag oftast kan göra det vid datorn. Kombinera nytta med nöje, alltså. Gå ut och samla ihop steg för att inte ännu en vecka behöva bli besviken över ett stegsnitt långt under målet. Nu verkade det ju i alla fall i morse som om vikten minskat ytterligare något, men det gäller att hålla igen och att inte falla för frestelser som kommer i min väg. I stort sett sköter jag kosten bra, men det blir fortfarande lite småätande ibland och det är sådant jag inte kan tillåta mig så länge jag vill fortsätta gå ned i vikt. Och det vill jag ju verkligen.