Man lever så länge man lär

Jag står på ett ben

… och kan inte bestämma mig för om jag ska stå kvar så. Eller byta ben.

Saken är den att jag är trött, och antagligen också vad man kallar sliten, men förstår inte riktigt hur jag ska få tid att vara ledig för att kompensera de extra timmar jag jobbat, med start i söndags. I dag jobbade jag femte dagen på raken, och har med god marginal passerat det normala antalet arbetstimmar, så det var inte konstigt att jag redan vid fyratiden kände att jag borde åka hem. Men att känna och att göra är två helt skilda saker, så jag blev i vanlig ordning kvar till strax efter sju. Satt och jobbade i par med en kollega, och visserligen var det hans uppgifter vi gjorde, men det var nyttigt och lärorikt. Mina egna… well, dem får jag väl göra i helgen. Inte!

En lustighet jag noterat är att jag fått ett sockersug, som blivit starkare vartefter veckan framskridit. Min gissning är att det har att göra med min allmänna stressnivå, som torde vara hög. Det räcker nog egentligen med sömnunderskottet för att den ska höjas, men angelägna arbetsuppgifter med deadlines i närtid påverkar förstås inte heller i någon positiv riktning.

Jag var på shiatsu-behandling igår och terapeuten fick sig ett gott skratt när hon blev varse den ackumulerade energin i mina ben. Hon frågade om jag var stressad, vilket jag dementerade, men så här i efterhand har jag tänkt om – klart att jag är stressad! Jag har bara inte vett att fatta det.

På dagens lunch märkte jag det tydligt då jag satt spänd som en fiolsträng och händerna darrade. Jag var fumlig och kunde knappt möta blicken hos kollegan mitt emot. Jag känner igen upplevelsen från den tuffa hösten för ett par år sedan. För lite sömn, för mycket jobbande och ansvarskänslor.

Detta har dock ännu inte varat någon lång period och det råder heller ingen hysterisk yttre press, men den inre pressen är förstås inte att förakta. Det är den som är min akilleshäl och jag behöver skruva till perspektivet om jag ska orka framöver. Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.

Men mest av allt behöver jag hitta tillbaka till ett sunt leverne, skaffa ork.

Att komma i säng i tid låter så lätt, men är uppenbarligen svårt. Jag skulle nästan gå så långt som till att påstå att sömnbristen blir en show stopper. Det är den vanliga onda cirkeln: sömn och fysisk näring är basala saker.

Och samtidigt undrar jag om det kanske är dumt att betrakta sömnbristen som ett absolut hinder som inte går att komma förbi med mindre än att det elimineras helt. Det där kanske bara är något jag intalar mig för att slippa göra annat jag redan vet att jag måste, eller åtminstone behöver, göra.

Inte för att byta ämne, men…

Det slår mig vilken oerhörd kontrast det är mellan detta blogginlägg och så många andra jag läst på sistone. Mitt är inåtriktat och, förmodar jag, inte särskilt intressant för många. Andras… tja, majoriteten av dem jag läst har handlat om FRA-lagen och protesterna denemot. Det är oändligt mycket som skrivs i ämnet och jag hinner eller orkar inte läsa ens det fåtal av dessa bloggar vars feeds jag prenumererar på. Jag fattar verkligen inte hur någon kan hinna hålla sig ordentligt uppdaterad. Fejkar alla andra, eller?

Och för att glida vidare när jag ändå är i farten så vet jag att det är dumt och borde vara förbjudet att skriva som jag precis gjorde: ”alla”. Att några är eller har eller gör något som jag inte är eller har eller gör betyder inte att alla människor är eller har eller gör vad det nu är och att jag därför är dålig. Tanken utgör ett misstag många av oss lätt begår. I mitt fall särskilt när jag är sliten och allmänt låg. Då tvivlar jag på mitt värde och får för mig att jag är hemsk så där i största allmänhet. Men det är jag ju inte. Inte egentligen. Så tänk om jag skulle sluta klanka på och klandra mig själv, kanske?

Det är inget fel på mig, jag är bara lite sliten… just nu.

Annonser

Kommentarer till: "Jag står på ett ben" (24)

  1. Jag hinner inte heller med FRA-debatten ordentligt, trots att den är så viktig, så galet viktig.
    ”Härånuet” tar på något sätt all tid, all ork och dominerar perspektivet helt. Jag försöker lyfta blicken, men den halkar ganska snabbt ner i min lilla nära verklighet igen.

    Jag har en dvdbox här som är din, jag skulle kunna lämna tillbaks den vid tillfälle?

    …och visst är sömn en mycket viktig del av ett allmänt välbefinnande. Faktiskt helt essentiell.
    Kanske behöver du en ”sovklocka” på samma sätt som man behöver en väckarklocka? En klocka som piper till kvartövertio; som säger ChopChop, isäng med dig nu!

    Kram!

  2. @MsGarbo: Du är uppe på natten, ser jag.

    Ja, jag har ju varit på gång sedan riksdagen tog sommarledigt, nästan, men inte katten har jag ens lyckats skicka ett endaste litet sms till dig. Lång startsträcka, minst sagt. Nåväl, jag slänger iväg något vid tillfälle. När jag både minns och hinner på en och samma gång. Håll inte andan! ;)

    Haha, jag ser det framför mig, hur din blick hela tiden halkar nedåt. Mot det lilla underverket, alltså. :D

    När det gäller sovklockan… well, jag hade ju precis det fram till sommaren – ett återkommande ”möte” inbokat i mobilens kalender, med larmfunktion. Kan ju säga att det funkade… inte alls. Den uppmanade till sänggång kl. 22:00 varje kväll, vilket jag (inte så värst) högaktningsfullt struntade i. Larmet sade förresten ”Gå och lägg dig!” – ungefär detsamma.

    Apropå dvd så finns en säsong till, och snart ännu en. :)

  3. Låter ju inte alls helt gott det där. Stress, lite sömn och mycket arbete gör ju vansinnigt mycket illa bara fysiskt med kroppen. Sen den mentala aspekten på det.

    För mig sade min kropp stopp igår. En stressigt flytt mitt i vansinniga mängder övertid och infektion i kroppen gjorde att kroppen igår vid lunchtid helt stängde av och kastade mig i backen. Lyckligtvis så bröt jag inget, har bara lite blåmärken å värk och fick feberfrossa och kraftigt illamående efter det. Jag försökte ta det lite lugnare på eftermiddagen och idag går jag inte till jobbet alls, utan försöker få tid hos farbror doktorn så att jag kanske får bort infektionerna i alla fall….

  4. Som du vet, så är jag inte rätt person att påpeka bot och bättring inom området jobbrelaterad stress. Hursomhelst så var din notering av ökat sockersug intressant.

    Jag är hundraprocentigt övertygad om att många människor i det här avlånga landet och världen generellt lägger på sig av helt andra anledningar än det klassiska att ”äta för mycket”. Visst, det är positiv energibalans som gör att man lägger på sig men med den här kontexten så är det bara ett symptom på stressobalans.

    Pudelns kärna, sett ur ett samhälleligt (interventions)perspektiv är dock att det är väldigt mycket lättare för folkhälsoorganen att skriva ”ät inte mer än du gör av med” än det betydligt svårare ”fokusera på stressbalans”. Det senare involverar ju också samhällsutvecklingen och kringrelaterade fenomen på ett helt annat sätt än den förra som, helt rätt i tiden, lägger ansvaret på individen.

    Du har ju redan konstaterat att sömnen måste ses över men i övrigt kan jag rekommendera ökat proteinintag. ”Sug” eller hungerkänslor generellt handlar om näringsintag och inte energiintag. Förr i tiden innebar det ena i praktiken det andra. Så är som bekant inte fallet idag… Ökad påförd stress, som exempelvis genom styrketräning, är ju som bekant också något som ökar närings- och proteinbehovet.

  5. Tråkigt att höra att du har det så, men BRA att du kan se det så pass objektivt. Dra nytta av det! Du som är en logisk person, skärskåda problemet och bestäm dig för vad som är viktigt och oviktigt just nu.
    Jag tycker att Thomas resonerar klokt, och så undrar jag: tränar du som du ska(vill)? Märker du skillnad på din trötthet och sockersug beroende på hur du rört dig under dagen?
    Om det är väldigt stressigt på jobbet är det ännu viktigare att du håller dig stenhårt till dina andra rutiner, tror jag. Kroppen och humöret har du hela livet, jobbet bara ett 20-tal år till eller så.

  6. @ivve: Vad är det du säger – kollapsade du, eller vad? Illa, illa! Om du tänker, eller kommer att, vara hemma till veckan tycker jag att vi borde ses för att åtminstone äta lunch eller något i den stilen. Det är ju inte som om det då är långt mellan oss. :)

    Lät det verkligen så illa, när jag skrev om läget i min värld?

  7. @TT: Ja, hur står det till med din arbetsrelaterade stress?

    Hm. Ökat proteinintag är något jag, i alla fall i viss mån, redan tillägnat mig. Det blir gärna mer än enligt planen, och helt rätt känns det inte, men dock betydligt bättre än att inta socker och andra snabba kolhydrater. Sockersug, sure, men jag står emot.

    Det är väldigt intressant att få ta del av dina tankar/synpunkter eftersom att du anlägger ett annorlunda perspektiv jämfört med de flesta som kommenterar här.

    Menar du att man alltså blundar för mer holistiska synsätt? Det är klart det är enklast att fokusera och lägga hela ansvaret på individen. Jag menar, det blir ju konstigt att kräva en total samhällsomvändning utifrån mina viktproblem.

    Men det är väl ett rätt generellt problem, det där att man lätt stirrar sig blind på detaljer i stället för att se helheter och sammanhang och hur saker och ting hänger ihop.

    Och här kommer en ren impulsfråga:

    Har du läst Cards böcker, och funderat över hans samhällen? Inte för att jag funderat så mycket själv, men en del av det intressanta är ju just hur han beskriver hur olika system fungerar. Jag fick associationen av ovanstående.

  8. @snowflake: Nej, den här veckan har jag inte tränat alls (ännu) och definitivt inte fått den vardagsmotion (steg) jag ska ha. Och nej, jag märker ingen skillnad, men det beror förmodligen på att jag är vare sig (varför säger man inte ”mig”?) uppmärksam eller varierar mig på rörelsefronten.

    Jag tror absolut att du har rätt – det handlar lite om att förvägra annat (d.v.s jobbet) att ta plats på bekostnad av mig. Och några 20 år tänker jag inte fortsätta jobba, om jag kan välja. :)

  9. Det är så lätt att jobba mycket, jag tycker också om att jobba mycket, men även om det är kul och intressant är det ändå inte så bra om det tar över helt och hållet. Gå ut och gå! Gå och träna! Du orkar med jobbet mer då också.
    Lätt off topic: när jag vaknade ur narkosen efter operationen förra veckan, så hade jag *jobbat*. Ingen häftig surrealistisk upplevelse där jag driver omkring i rymden, inga färgexplosioner, inte ens en våt dröm om Willem Dafoe – uatn jobbat. Hur trist är det på en skala?

  10. @Mia*: Japps, damp rätt i golvet, via skrivbordet och en eller två kontorsstolar. Skulle vara ledig och vila upp mig igår… jo tjena, jag fick i alla fall vara hemma. Man får vara glad för det lilla. Till veckan är det åter jobb som gäller, den där lunchen ligger risigt till…får nog förvandla den till en kvällspromenad ( rullad i mitt fall :P ) eller något istället om det ska lyckas.

    Det lät som att det var ditåt det var på väg för dig åtminstonde. Man ska akta sig för att leka med sömnen – det är helt sjukt vilka biverkningar man får av det… Allt ifrån diabetes till att man faktiskt kan dö. Naturligtvis får man kämpa lite för det senare, men det är inte omöjligt att uppnå.

  11. @snowflake: Just nu (vilket i princip utgör problemet) är det inte så att jag jobbar [för] mycket för att det är roligt och intressant. Man skulle kunna säga att jag är fast vid pumparna och om jag lämnar min post sjunker skeppet. Ungefär så. Och då menar jag förresten inte att det faktiskt är så (för det det är det inte), utan det beskriver min känsla. Sedan ska jag väl också nämna att pumparna ifråga är gräsligt ineffektiva och de blir ju inte bättre av att jag inte orkar hålla tempot uppe.

    :) Spontant låter det trist, ja, men det beror ju lite på vad man har för jobb. Och liv, utanför det också.

  12. @ivve: Men blä! Varför är det så där? Hur ska du göra för att förändra läget? Fast kvällspromenad låter väl i och för sig som ett bra sätt för mig att komma iväg från kontoret. Om du nu inte kommer till hemtrakerna förrän jättesent förstås.

    Haha, för det tänker jag inte kämpa alls. Att sova för lite… well, det har jag ju periodvis gjort i många år. Vet inte om du minns en natt vi chattade oss igenom? Och jag gick till jobbet utan att passera sängen. Det var i och för sig ett undantag, men under den perioden hade jag inte tid att sova särskilt mycket.

    Hur som helst, det här nu är frågan om kortare perioder på enstaka veckor. Inte långvarigt. Det ska/får/kommer inte bli det – jag både vet och känner ju att det inte är bra. Och så pass ”smart” är jag väl, att jag inte låter det fortgå. Tror jag.

  13. Kanske du behöver öva på ”good enough”-tänkandet. Allt blir inte perfekt, allt blir inte ens bästa möjliga, men det blir tillräckligt bra.
    Eller så begär du dubbel lön. :-)

  14. nej, vänta, du begär förstås att gå ner i arbetstid! Tred dagar helg, fyra dagars arbetsvecka. Skitbra.

  15. @snowflake: Jag tror att jag har uttryckt mig otydligt – det är inte som jag beskriver det, utan det det känns som om det är det. Och vad gäller ”good enough”… det stadiet har jag passerat för ett antal år sedan. Perfektionismen är död. Så vad jag menar är att löneförhöjning inte har med saken att göra. Eller kortare arbetstid. Det är inte där problemen ligger.

    Och det känns på sätt och vis som om det här hade kunnat vara ett enda långt försök att slå ifrån mig, att streta emot och bara vara motvalls i största allmänhet, men så är det inte. Det här handlar om att vrida och vända och formulera och hitta en kärna av substans. Det är ”grundläggning”. Så tack för din sparring!

    Jag måste hitta min balans, och därefter stå upp och säga att ”så här är det och så här måste vi göra”, ungefär. Som tur är är jag inte ensam i min yrkesgärning, men i vilket fall som helst går det inte att komma långt utan egen balans.

  16. Men Mia, har det inte varit så här, mer eller mindre, så länge vi har känt varandra? Mycket jobb, lite sömn osv. Jag önskar att jag hade några goda råd eller intressanta erfarenheter att komma med, men jag kan nog mest framstå som varnande exempel. Jag har ju t ex provat modellen jobba fyra dagar, vara ledig tre med tämligen begränsad framgång.

    Du kanske ska satsa på intressen som börjar på k för att få lite nya perspektiv :-) (Jag vet, jag är inget bra exempel där heller!)

    Det är synd att man (jag) ska behöva bli sjuk för att kunna få lite fason på livet…

  17. För övrigt är det ju din subjektiva uppfattning av verkligheten som ”räknas”, eftersom det är den som avgör hur du mår. Jag tror iofs att den stämmer rätt bra med verkligheten, tyvärr.

  18. @Kb: Allt är förstås relativt och beror på hur man ser det, men nej, faktiskt inte. Jag har uppenbarligen uttryckt mig otydligt eftersom ni verkar se en annan bild än jag, eller så handlar det bara om att jag har tänkt vidare från det ursprungligen skrivna.

  19. Eller så läser vi in saker från andra erfarenheter…
    Men exakt vad är det som gör dig stressad då? Om det inte är jobbet – vad? Du behöver inte skriva det här, men du behöver nog reda ut det för dig själv.
    Puss.

  20. @Kidneybönan
    Intressen på k, vad i all världen kan det vara? ;-)

  21. Vad skönt att du ser dig och ditt liv så tydligt. ”Bara” att göra något åt det då… Ja, jag retas. ;) Men jag tror det ligger mycket i tvivlarens teori. Det är ju inte bara din övervikt och min rökning det handlar om. Utan en hel befolkning där övervikt blir allt vanligare och vällevnadssjukdomarna tar allt fler. Att då säga ät mindre och bättre är lätt. Att lägga om ett helt system krångligare och inte från alla håll önskvärt. Det finns ju nya unga, hungriga människor att stressa upp och ihjäl.
    Och förresten tycker jag dina inåtvända bloggar är betydligt intressantare än många politiska utåtriktade. Det finns viktiga frågor att diskutera i världen, men alla behöver inte diskutera allt samtidigt. Inåt är minst lika viktigt. Jag tror det är där sanningarna bor. Dem man sedan kan försöka använda utåtriktat.

  22. @snowflake: Det var ju just det jag menade i själva inlägget, när jag skrev ”Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.”. :)

  23. @pian: Det där första kändes väldigt ironiskt, även om jag inte alls tror att det var så du menade. :) Vad gäller inåtvända blogginlägg… well, jag tycker också att sådana är intressanta att läsa, och ibland även att kommentera, men för egen del vet jag inte om det är så rätt att skriva dem. Just nu. Eller kanske överhuvudtaget.

  24. Ammar! Jag är ofta vaken en sväng på nattkröken. Lillkillen somnar om, men jag har hunnit vakna så mycket att jag behöver röra på mig lite, gåoch kissa, hämta ett äpple (Ja, jag är fortfarande konstant hungrig!)

    Det ÄR svårt, det här med balansen mellan jobb och resten av livet.
    För min del… Ja, jag har ju valt bort jobb. Jo, jobbar gör jag ju (eller ja, nu är jag ju mammaledig, men det är banne mig ingen semester!) men jag har valt bort att jobba på det där sättet som jag gjorde förut. Jag saknar INTE IT-branschen (även om jag sannerligen saknar min gamla lön!) och njuter av att GÅ HEM enligt schema. Jag blir avlöst, och med det så är det bara att gå hem. Inga surdegar kvar tills nästa dag, ingen övertid. (Såvida inte den som ska lösa av inte kommer, vilket hänt både en och två gånger…)

    Men ja. Jag har valt så, men när jag ska tillbaks och jobba efter mammaledigheten måste jag prioritera annorlunda, då funkar inte mitt jobb längre, det är – arbetstidsmässigt – oerhört inkompatibelt med ett dagis öppettider…

    …och ja, man kan tänka sig en ny säsong på DVD, så jag väntar väl på ett SMS från dig, jag är lättövertalad för en promenad och en fika :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: