Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘viktminskning’

Svart på vitt: bra blodvärden

Denna vecka fick jag äntligen svar på de blodprover jag lämnade i månadsskiftet maj/juni – det var ett rabatterat erbjudande som både jag och Daniel hoppade på, för det är ju bra att ha lite koll på läget. Inte minst kan resultaten vara något att slå i huvudet på dem som tror att LCHF-kost (som vi ju äter) är närapå direkt dödligt. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mina resultat, men det dröjde och dröjde igen så jag har måst ringa och efterlysa resultaten flera gånger. Vi kan väl säga att när det är dags nästa gång kommer jag att anlita något annat företag.

(och ja, ”måst” är dialektalt – jag är ju ändå norrbottning i grunden)

Det efterlängtade resultatet landade alltså i brevlådan i tisdags och… well, det ser bra ut. Jag skulle rentav säga att det ser mycket bra ut. Sådant som mättes (och jag vet vad det innebär) var blodvärde, socker, långtidssocker, natrium, kalium, kalcium, triglycerider, kolesterol, järn, apolipoprotein A1 och B (samt kvoten dem emellan). Och så en massa saker som jag inte har en susning om vad de är. Alla värdena låg, och i de allra flesta fall dessutom med god marginal, inom angivet referensintervall. Alla värden utom ett, vill säga, och det är totalkolesterolet – det som enligt vissa källor för kvinnor faktiskt bör ligga lite högre. Så jag är inte orolig.

Summa summarum: jag är frisk som en nötkärna!

Nu måste jag bara hitta mina tidigare värden och jämföra med de här nya…

När vi ändå pratar hälsa och sådant kan jag nämna att vikten i stort sett legat stilla sedan vi började äta lågkolhydratkost. Visst, kurvan lutade lite nedåt, undantaget semestrar och långhelger, men sedan mars har den ändå långsamt ökat igen och efter semestern var jag i princip tillbaka där jag började mäta sommaren 2011.

När sedan vardagen återinträdde började semesterkilona så sakteliga smälta bort och i mitten av augusti började jag tillämpa periodisk fasta i form av 5:2 (ibland 6:1). Vikten minskade i ett högre tempo än tidigare och jag slog stadigt nya bottenrekord. Allt verkade toppen och jag konstaterade att nu, äntligen, börjar det hända saker!

Förra helgen satte dock stopp för den här gynnsamma utvecklingen – festligheter med ost och vin och flottiga korvar, i många timmar. Jag tyckte i och för sig inte att jag fick i mig så mycket som var ”fel” (förutom lite väl många glas vin i olika färger), men efter detta tog vikten ett rejält skutt uppåt, följt av ett litet vardagsskutt nedåt. Därefter har den stått helt stilla, trots två fastedagar denna vecka. Lite snopet, men jag fortsätter som vanligt med LCHF och 5:2 – ska bli kul att se vad som händer!

Jag köpte förresten nya skor att gå i för några veckor sedan, då mitt knä började bråka p.g.a. de gamla uttjänta skorna jag hade då. De nya är rejält dämpade och mycket sköna att gå i, men knäet blir fortfarande lätt överansträngt så jag har begränsat gåendet till dagliga lunchpromenader och en eller två hem från jobbet-promenader per vecka. Samt eventuellt en längre promenad under helgen. Tänkte prova byta innersulor (de jag har nu är specialare som ska säkerställa korrekt fotställning) och se om det gör någon skillnad. Sedan är jag också nyfiken på hur det blir när vintern kommer så att jag kan använda i mina Salomon-kängor igen. Dem trivdes jag ju väldigt bra i både förra och förrförra vintern, bl.a. i Örebro.

Ja, just det, jag har ju heller inte nämnt att jag skaffat mig en Withings Pulse – en mackapär som både räknar steg och mäter sömn, samt laddar upp datat till Withings-appen i telefonen och därifrån vidare till Withings-siten. Vi har ju sedan början av året en Withings-våg som känner igen den som står på vågen och trådlöst laddar upp mätresultaten (vikt och fettprocent) till dens Withings-konto. Personligen tycker jag det är väldigt intressant att ha den här statistiken samlad, att kunna visualisera den i diagram och följa förändringar i mitt levnadssätt.

Runkeeper, som jag mäter mina promenader med, har jag förstås också kopplad mot Withings, så att den också bidrar till den totala informationsmängden. Sedan använder jag i och för sig fortfarande gamla vågen och gamla stegräknaren (läs: iPod Nano) och matar manuellt in siffrorna från dem i ett kalkylark hos Google, men det är mest av gammal ohejdad vana – jag skulle inte behöva det, egentligen.

Och nej, jag har inte köpt någon ny mobiltelefon utan använder tills vidare sambons gamla HTC Desire HD. Men jösses, vad den slukar batteri! Och vill trilla ur handen. Jag hade också glömt hur mycket bättre nya Android-versioner är – HTC:n kör 2.3.5 (Gingerbread) och jag är ju van vid 4.1.2 (Jelly Bean) från min gamla S2:a.

Tänkbara telefoner är just nu Google Nexus, iPhone 5*, Sony Xperia Z1 mini. Jag misstänker dock att nästa Nexus blir en alltför stor rackare, men det vore allt lite ballt att kunna köra Ubuntu Touch på sin telefon. Eller om jag skulle leka med surfplattan i stället? Hur som helst är telefonfrågan fortfarande öppen. Kanske avgörs den av tillgänglighet, vilket av alternativen som först finns att köpa?

Äsch, nu får jag ge mig – det här skulle ju handla om blodvärden.

Annonser

Som att vara singel igen

Ja, lite så kan man väl säga att det är att vara gräsänka och ensam hemma i fyra dagar, inkl. hela helgen. Det känns både tomt och konstigt att plötsligt inte ha någon sambo att ta hänsyn till i sin planering – även om det inte är något han begär, är det lik förbaskat helt omöjligt för mig att inte beakta honom när jag planerar min tillvaro.

Jag är glad att jag tidigare i veckan hörde av mig till JK, vilket ledde till en mycket bra gemensam lördag i kulturens tecken. Efter att jag trotsat det ihållande regnet och åkt in till stan för att byta färg på förra helgens sandalinköp, sammanstrålade vi på ett närbeläget fik. Det där fiket man lätt tror är Stockholms minsta Espresso House, men som faktiskt har ett litet vardagsrum gömt bakom hörnet. Det regnade och blåste där ute och till och med i detta skyddade vardagsrum drog det kallt, så efter att vi bokat biljetter till eftermiddagens föreställning av The Avengers beslöt vi oss för att fördriva den återstående tiden i en garanterat regn- och blåstsäker miljö. Kulturhuset. Och det i sin tur gjorde oss uppmärksamma på det lilla biblioteket, där man dukat upp böcker som tagna ur min egen bokhylla. De hade ungefär allt inom skräck/science fiction (deras kategorisering – en del av det som stod under skräck skulle jag kalla fantasy) som jag läst och gillat de senaste åren. Där fanns även hyllor med namn som ”Kult”, ”Queer”, ”Berättelser”, ”Världsliv” och ”Författarscen”.

Bibliotek Plattan, Skräck-hyllan

Det syns inte så bra på bilden, men den svarta boken med grönaktig text som står nästan längst till höger på den mittersta hyllan är Jim Butchers Fool Moon. Till höger utanför bild stod också en hel flock av Charlaine Harris – minns dock inte om det bara var ur Sookie Stackhouse-serien eller om de hade fler av hennes alster. Jag tänkte att det här är säkerligen ett bibliotek som Snowflake skulle gilla. Eller redan gillar. Flera av böckerna jag såg har jag läst något om på hennes blogg.

Anyway.

Jag för min del blev riktigt förälskad i stället och under lunchen på Café Panorama bestämde vi oss gemensamt för att återkomma med en här icke preciserad form av regelbundenhet. Och låna böcker i en eller annnan form. Bara det är en rätt stor sak, då jag inte besökt ett bibliotek sedan skoltiden – i annat syfte än att lägga ut valsedlar, vill säga. Men det känns som en bra grej att göra, rätt på något sätt. Vi vill visa vår uppskattning av Bibliotek Plattan genom att faktiskt utnyttja det, så som gud tänkt. Jaja, det är bara ett uttryck då jag ju inte alls tror på någon gud.

Så… där har vi en framtida och välbehövlig såväl som återkommande planerad social interaktion som blir svår att missa då den är inskriven i Google-kalendern, med påminnelse och allt. Min tanke är att det vore skoj om fler vänner och bekanta hade lust att hänga på, enstaka eller upprepade gånger. Vi pratade också om att kombinera biblioteksbesöket med exempelvis utställningar och/eller ytterligare biobesök, men exakt hur det blir lär väl ge sig vartefter. Saker brukar göra det.

Och jo, jag gillade The Avengers. Ibland är det bra att inte veta så mycket innan.

Det var också tur att vi var ett gäng som redan hade planerat in att äta oss igenom Kungsträdgården, d.v.s. besöka Smaka på Stockholm som började i fredags och håller på fram till nationaldagen på onsdag, för annars är risken stor att jag bara hängt kvar här hemma. Fåtöljen är väääldigt skön! Nu blev jag i stället tvungen att hasa ur sängen och göra mig i ordning ganska omgående efter att jag vaknat. SL varnade för eventuella svårigheter med bussvägarna, vilket gjorde att jag i stället valde tunnelbanan. Vilket gjorde att det blev onödigt långt att gå, men det kändes mest bara skönt och det lät mig också fotografera lite här och där längs vägen. Gamla Stan är svår att gå igenom utan att ta bilder och jag hade ju så klart med mig min nya kamera och var sugen på att se vad det blir för skillnad på bilderna.

Så här långt tänker jag mest på att den nya kameran, en Canon EOS 5D Mark II, är större och tyngre än den gamla (Canon EOS 550D) och att världen i sökaren känns större – vilket den förstås också är, då detta ju är en fullformatskamera. Jag har inte känt någon frustration över att objektivets 50mm på den här kameran är annorlunda än 50mm på den gamla – det är samma sak, bara mer utrymme runt omkring. Sådan är känslan. Inget som skaver. Jag ska kolla på nätet om jag inte kan hitta en PDF-version av användarhandboken så att jag kan ladda över den till iPad:en och läsa lite smidigare än i den pappersform som följde med kameran.

Smaka på Stockholm var det, ja…

Vietnamesiska vårrullar

I Kungsträdgården provsmakade och åt vi några olika rätter per person. Jag var tydligen mest sugen på asiatiska rätter, varav de vietnamesiska vårrullarna var det som föll mig mest i smaken. Fast den norska laxen var också god… fyra bitar: gravad Salmalax, asiatisk sashimi, italiensk carpaccio och peruansk ceviche – fyra mumsiga varianter av lax. Min dessert (även om jag var sugen på att prova crêpes nutella med jordgubbssylt) blev manchego-ost med kvittenmarmelad. Och sedan avrundade vi med en traditionsenlig fika på Espresso House, Birger Jarlsgatan.

Efter fikat tog jag bussen hem mot Söder, men chauffören fick order av polisen att stanna på Gamla Stan-sidan av bron så jag steg ur och gick till fots över bron. Det var dock avspärrat även där, så jag fick stanna och vänta vid ett övergångsställe. Sålunda kom det sig att jag (om jag ska tro DN) fick se Hillary Clinton med följe lämna Fotografiska i karavan och åka vidare någonstans inåt stan.

Stadsgården

Och eftersom jag nu ändå inte tog mig hem med bussen bestämde jag mig för att i stället fotopromenera uppåt Katarinavägen och vidare över Söder, för att sedan i ganska vanlig ordning hoppa på en buss vid Skanstull. Det är som att jag har lite spring i benen och jag reflekterade över att jag inte blev det minsta trött av att gå, även om jag pinnade på rätt bra. Det myckna promenerandet på senare tid verkar ha gett resultat. Vilket även syns på vågen, då jag i morse nådde ny lägstavikt sedan jag på allvar började äta LCHF. Ett hekto mindre än den förra lägstavikten som suttit ohotad på tronen sedan i slutet av mars. Not bad! Visst, det bidrar säkert att jag äter lite annorlunda nu – ofta inget mer än en kopp kaffe med grädde innan lunch. Ibland ett kokt ägg. Allt enligt principen om att äta när man är hungrig, men inte annars. Så… ökad förbrukning och minskat intag. Och jag är inte hungrig!

Just nu är jag iofs hungrig, men det beror på att jag inte tagit mig tid att äta ännu.

Matfixerad

Nu är det mat precis överallt. Vart jag går och vad jag ser. Mat, mat, mat.

Jag är hungrig! Det enda jag vill och kan tänka på (nästan) är vad jag ska få äta och när jag ska få göra det. I morse låg jag kvar i sängen och planerade min dag utifrån tänkt matintag. Det kändes nästan livsavgörande. I alla fall viktigt att inte stiga upp utan att ha en aning om vad jag skulle äta och när. Jag har fortfarande ingen aning, men frukosten gjorde åtminstone nytta.

Borde förstås ha ställt klockan så at jag inte missar nästa måltidstid – 3-4 timmar ska det dröja, inte mer. Och inte mindre. Om drygt en timme kan det nog vara lämpligt att inta något. Haken är bara att detta något är en måltidsersättning, vilket inte tillfredsställer så som riktig mat gör. Nåja, en morot eller två gör ingen skada om hungern blir för påträngande.

Än så länge har jag inte varit helt strikt men dock väldigt nära.

Med tanke på precis hur matfixerad jag är nu kommer det nog att bli jobbigt framöver. Jag hoppas att det går fort över. Och ger resultat. Allt ser bara så jäkla gott ut och jag förbannar mig själv för att jag inte kom på tanken att äta det medan jag ”fick”, d.v.s innan programmet började.

Nu måste jag ju vänta ett helt år… bara där hejdar jag mig och inser att det kommer jag inte alls att göra. Däremot blir det en väldig måtta och strikt begränsning på eventuella små tillåtelser.

Och jag undviker nogsamt och väl medvetet att dra några precisa gränser för vad jag får och inte får äta och dricka. För det skulle innebära att jag sedan, om jag ville, inte kunde tillåta mig just det som jag uteslutit från början.

Om det är bra eller dåligt att planera så här flexibelt återstår att se. Det skulle bara kännas så hemskt att redan nu säga blankt nej till att jag enligt programmet inte ska/borde inta. Nedslående. Jag behöver inte sådant.

Nej, jag känner mig inte 100% motiverad. Ännu.

Men jag ska banne mig ut och traska i massor framöver. Min mp3-spelare behöver motion, liksom jag själv. Jag funderar förresten på att falla till föga och skaffa mig en iPod. Det vore kul att prova en modern variant och … tja, min Zen känns gräsligt fristående isolerad. Men jag tänker fortfarande.

Närmast blir det ett besök hos Nagel-Jane och sedan ska jag väl försöka bli av med flyttkartongerna som blockerar en hel vägg i sovrummet. Det är hög tid att ta tag i det – de hamnade i lägenheten i somras när jag sökte efter mitt pass. Och de är i vägen. När det sedan är klart har jag en otäck posthög att gå igenom. Misstänker att där döljer sig en eller annan räkning. Obetald.

Off we go!

Gruppträff 3

Igår var det då dags för min första gruppträff med den nya gruppen. För gruppen som sådan var det den tredje träffen, men eftersom jag befunnit mig i Bangalore de två senaste onsdagarna har jag ju inte kunnat delta förrän nu.

Det kändes allt lite konstigt att sitta i det välbekanta rummet med en flock helt främmande människor. Många sådana var det också – när jag anlände, cirka fem minuter sent, fanns det bara två lediga stolar kvar. Men om jag rannsakar minnet var vi nog inte fler än ungefär 11 stycken. Varav en man.

Programmet är detsamma som förra året, så det är inga konstigheter och gjorde nog inte så mycket att jag missade de två första träffarna. Ändå kände jag att det förmodligen vore en god idé att fundera lite över dem. Den första handlade om motivation, d.v.s. varför man går programmet, och jag tror det är nyttigt att tänka över vad man vill åstadkomma och varför. Om inte annat så som ett sätt att skaffa sig fokus och börja ta det på allvar igen. Jag märker att jag hela tiden glömmer och då är det ju omöjligt att göra vad som krävs.

Denna gång får jag inte (enligt reglerna) gå på det snabba programmet, d.v.s äta enbart måltidsersättningar, så för mig blir det att fortsätta som jag avslutade förra gången: med hälften av varje. Två ersättningsmåltider och två måltider enligt handflatemetoden. Per dag. Så jag kör f… jamen, jäklar!

Det slog mig precis att jag tänkt fel och därför redan förbrukat en riktig måltid idag. Tanken var att jag skulle ersätta frukost och mellanmål för att, främst av sociala skäl, kunna äta riktig mat till lunch och middag. Men eftersom frukosten idag bestod av fruktsallad med keso så sprack ju det direkt. Nåja, det får bli en ersättningsmiddag i kväll, helt enkelt. Trist, men så får det bli.

Efter träffen var det vägning för mig – med förväntat tråkigt resultat.

Jag har gått upp nästan 10 kilo sedan i höstas, även om jag i och för sig fortfarande ligger en 15-16 kilo under förra årets startvikt. Men 10 kg är rätt mycket. Och det lär ta tid att bli av med dem.

Min stora utmaning här framöver är att komma in i viktminskningen. Att verkligen tänka när det gäller motion och kost. Vara medveten om att jag gör det här nu. För det är hur enkelt som helst att bara lalla på och äta det som är gott och ta bussen när man är lat. Jag har till och med missat att ha stegräknaren med och på mig de senaste månaderna. Och när jag haft den har jag ändå inte kommit ihåg att kolla av och notera resultatet. Det måste bli ändring på det nu.

Uppmärksamhet, Mia!

Och jo, jag tränade efteråt också. Det tog inte ens ett varv innan jag kom upp till den övre pulsgränsen och sedan låg jag där under resten av passet. Ibland till och med över. Det var inte skönt, men träningen i sig gjorde säkert någon nytta. Det känns i musklerna idag, att de fick jobba igår. Kul var det att träna tillsammans med en bunt av de blivande bekantskaperna samt ett urval av de gamla. En tjej ur min förra grupp var där och tränade. Hon berättade att även hon hade gått upp 10 kg och det kändes bra att veta att jag inte är ensam om att sitta i den sitsen. Nu gäller det bara att styra skutan åt rätt håll igen. Det är lätt, men svårt.

Nya livet är försenat

Idag, mitt i lunchen, fick jag telefonsamtal från Itrim om att den nya grupp jag skulle börja i har blivit inställd – det var helt enkelt för få deltagare som anmält sig. Och tacka fan för det när mötena låg så tidigt. Tänkte jag i mitt stilla sinne.

Jag fick ett par alternativ och valde då givetvis det med den för mig lämpligaste tidpunkten, vilket råkade vara densamma som de sista träffarna i den gamla gruppen. Så då hinner jag träna efter träffen, precis som jag är van vid sedan tidigare. Man hinner, om inte gruppträffen drar ut alltför mycket på tiden.

Det dröjer dock några veckor till innan träffarna drar igång, men jag är ju erfaren veteran och klarar mig alldeles utmärkt ändå. Under tiden tänker jag förstås hålla mig till den rätta läran, äta 2+2 och allt det där andra som står i mina mål.

Och där dök det upp en ful tanke om att fortsätta fuska med maten. Nej!

De senaste två dagarna har jag bitvis varit hungrig utan att få äta något. Ovant. Jag hoppas att det bara handlar om att kroppen ska vänja sig vid att få i sig lite färre kalorier eller att det kan avhjälpas genom att dricka mer av det där vattnet som jag är lite för dålig på att suga i mig (ett av de nya målen handlar återigen om just vattenintag). Särskilt med tanke på att jag skaffat mig vidlyftigare kaffevanor på sistone – besöker kaffeautomaten flera gånger per dag nu, där jag normalt sett knappt går ens en gång. Nåja, det blir ju några fler steg åtminstone. Hur som helst, när jag kommer i säng sent om kvällarna (vilket jag gjort nu på sistone) dricker jag mer kaffe om dagarna i hopp om att hålla mig alert (vet inte om det är trots eller tack vare kaffet det funkar, dock), och då borde jag väl egentligen dricka ännu mer vatten som kompensation för det. Men se det gör jag ju inte.

Det finns alltid saker att förbättra och tur är väl det.

Mitt nya nya liv börjar idag

Eller mitt nya gamla liv, kanske jag skulle säga. Jag viktminskar vidare.

Jag har nog glömt att skriva om det här på bloggen, men jag bestämde mig till slut för att varken gå på stabiliseringsprogrammet, bli motionsmedlem eller lämna Itrim helt och hållet. I stället kör jag ännu ett år med viktminskning.

Enligt kvinnan som driver ”mitt” Itrim-center, och varit min hälsorådgivare under året, är jag en viktig (eller riktig, om man så vill) favoritkund – tydligen har jag utmärkt mig och lämnat ärr för livet i personalens stackars själar. Nej, inte riktigt så – såvitt jag förstår är det bara positivt. Hon, drifterskan, sade att jag berörde henne djupt, första gången vi träffades. Det var ganska precis ett år sedan.

I morse (eftersom jag glömde göra det igår kväll, vilket snarare var natt men det hör inte hit) fyllde jag i den allra sista rutan i den gamla motionsboken (minns inte just nu vad den kallas), där jag nästan hela året fyllt i mina resultat vad gäller förbättringspunkterna. Det gav en särskild tillfredsställelse – tänka sig att det gått ett helt år sedan jag började! I dagsläget ligger jag på ca -18 kg, och det är inte fy skam även om det som sagt finns många kvar. Nu blir det till att vända blad, och till och med börja på en helt ny bok. Jag ser fram emot den nya resan.

Tidigt (redan åtta!) på onsdag morgon är det dags för den första gruppträffen i min nya grupp. Som ni ser utmanar jag mig själv både genom tidiga morgnar och nya människor. Det känns som om jag fixar det. Jag är stark, glad och redo att ta mig an utmaningar. Tror jag. När vi satte upp fem nya punkter ville jag ändå behålla två av mina gamla, så nu har jag sju förbättringspunkter. Ambitiös? Nej, egentligen inte, men de två kändes naturliga och hemmahörande i vardagen.

Lustigt nog börjar jag mitt nya år på exakt samma datum som det gamla. Den 11:e februari. From here on: Nya Livets Dag. Mitt nyår. Som väl får firas med en morot eller två, för från och med nu är det strikt 2+2 som gäller – 2 ersättningar, 2 strikt reglerade protein- och frukt/bär/grönsaksmåltider. Per dag. Det blev lite snett redan i morse eftersom jag tänkt mig att ersätta frukost och mellanmål, men av gammal vana råkade börja dagen med fruktsallad. Men det gör ingenting, för det är ju inga problem att dricka milkshakemiddag ikväll. Jag tror dock att det är en god idé att återinföra matklockan, med stående påminnelser om mattider.

Det kan hända att jag kommer att blogga lite om hur det går.

Whee!

Uppdaterade resultat

Jag har uppdaterat staplarna över viktminskning (på sistone snarare -ökning, i och för sig) och stegräkning. Som synes hann det gå två månader mellan de två senaste vägningarna – jag tränade inte alls efter oktober och dessutom missade jag gruppträffen i december, så det har inte blivit någon vägning förrän i samband med januariträffen som gick av stapeln i förra veckan.

Som synes har det gått åt fel håll, om än välsignat långsamt.

Nya tag!

Etikettmoln