Jag står på ett ben

… och kan inte bestämma mig för om jag ska stå kvar så. Eller byta ben.

Saken är den att jag är trött, och antagligen också vad man kallar sliten, men förstår inte riktigt hur jag ska få tid att vara ledig för att kompensera de extra timmar jag jobbat, med start i söndags. I dag jobbade jag femte dagen på raken, och har med god marginal passerat det normala antalet arbetstimmar, så det var inte konstigt att jag redan vid fyratiden kände att jag borde åka hem. Men att känna och att göra är två helt skilda saker, så jag blev i vanlig ordning kvar till strax efter sju. Satt och jobbade i par med en kollega, och visserligen var det hans uppgifter vi gjorde, men det var nyttigt och lärorikt. Mina egna… well, dem får jag väl göra i helgen. Inte!

En lustighet jag noterat är att jag fått ett sockersug, som blivit starkare vartefter veckan framskridit. Min gissning är att det har att göra med min allmänna stressnivå, som torde vara hög. Det räcker nog egentligen med sömnunderskottet för att den ska höjas, men angelägna arbetsuppgifter med deadlines i närtid påverkar förstås inte heller i någon positiv riktning.

Jag var på shiatsu-behandling igår och terapeuten fick sig ett gott skratt när hon blev varse den ackumulerade energin i mina ben. Hon frågade om jag var stressad, vilket jag dementerade, men så här i efterhand har jag tänkt om – klart att jag är stressad! Jag har bara inte vett att fatta det.

På dagens lunch märkte jag det tydligt då jag satt spänd som en fiolsträng och händerna darrade. Jag var fumlig och kunde knappt möta blicken hos kollegan mitt emot. Jag känner igen upplevelsen från den tuffa hösten för ett par år sedan. För lite sömn, för mycket jobbande och ansvarskänslor.

Detta har dock ännu inte varat någon lång period och det råder heller ingen hysterisk yttre press, men den inre pressen är förstås inte att förakta. Det är den som är min akilleshäl och jag behöver skruva till perspektivet om jag ska orka framöver. Ta en rejäl funderare kring varför jag reagerar som jag gör och på vad det är jag reagerar samt därefter på hur jag kan ändra det.

Men mest av allt behöver jag hitta tillbaka till ett sunt leverne, skaffa ork.

Att komma i säng i tid låter så lätt, men är uppenbarligen svårt. Jag skulle nästan gå så långt som till att påstå att sömnbristen blir en show stopper. Det är den vanliga onda cirkeln: sömn och fysisk näring är basala saker.

Och samtidigt undrar jag om det kanske är dumt att betrakta sömnbristen som ett absolut hinder som inte går att komma förbi med mindre än att det elimineras helt. Det där kanske bara är något jag intalar mig för att slippa göra annat jag redan vet att jag måste, eller åtminstone behöver, göra.

Inte för att byta ämne, men…

Det slår mig vilken oerhörd kontrast det är mellan detta blogginlägg och så många andra jag läst på sistone. Mitt är inåtriktat och, förmodar jag, inte särskilt intressant för många. Andras… tja, majoriteten av dem jag läst har handlat om FRA-lagen och protesterna denemot. Det är oändligt mycket som skrivs i ämnet och jag hinner eller orkar inte läsa ens det fåtal av dessa bloggar vars feeds jag prenumererar på. Jag fattar verkligen inte hur någon kan hinna hålla sig ordentligt uppdaterad. Fejkar alla andra, eller?

Och för att glida vidare när jag ändå är i farten så vet jag att det är dumt och borde vara förbjudet att skriva som jag precis gjorde: ”alla”. Att några är eller har eller gör något som jag inte är eller har eller gör betyder inte att alla människor är eller har eller gör vad det nu är och att jag därför är dålig. Tanken utgör ett misstag många av oss lätt begår. I mitt fall särskilt när jag är sliten och allmänt låg. Då tvivlar jag på mitt värde och får för mig att jag är hemsk så där i största allmänhet. Men det är jag ju inte. Inte egentligen. Så tänk om jag skulle sluta klanka på och klandra mig själv, kanske?

Det är inget fel på mig, jag är bara lite sliten… just nu.

Lördagszombie

Nu kanske, kanske det börjat hända något med vikten igen. Eller så är det bara en tillfällighet, att jag i morse äntligen såg andra siffror på vågen. När jag började äta så smått igen gick jag ju upp ett kilo (mindre än förväntat) och därefter har vikten stått helt stilla. Tills idag, då jag tappat lite. Trots att det är mindre än ett kilo och kan ligga inom felmarginalen tar jag det som ett tecken på att det vänt.

På träningsfronten har jag skött mig bra den här veckan. Så här långt, alla fall. I morgon bitti är det dags, ute i Sickla eftersom väninnan jobbar där och efteråt, och det tycker jag att jag borde greja trots att jag vänt dygnet upp och ned – i morse gick jag och lade mig först vid halv sex-tiden och som ett resultat känner jag mig zombieaktig och tror att det blir svårt att ta sig ut och promenera idag.

Lördagar är nästan alltid veckans svåraste när det gäller att få ihop stegen, vad det nu beror på. Just att det idag är blött ute, och kanske fortfarande regnar, spelar ingen större roll – det gör mig inget om vädret är dystert. Det är ju bara skönt och ger lite bättre drivkraft, motivation att trava på. Ska bara leta reda på en ny gummituta till öronpropparna, så att jag kan lyssna på musik eller podcast. Dream Theater direkt in i öronen är en riktigt trevlig upplevelse, bara så ni vet.

På stegfronten började det bra i måndags, men sedan har det så sakteliga gått utför och jag missade målet både torsdag och fredag. Det beror nog främst på att jag sovit för lite och som en följd av det inte riktigt hunnit och orkat med allt jag behöver göra. Vilket i sin tur lett till att jag känt mig stressad och då orkar jag inte riktigt hålla fokus på mer än en sak och den saken har varit strikt jobbrelaterad.

Det har varit trixigt att få ihop maten i veckan också. Sena kvällar, som leder till trött morgonstress, och en del möten på jobbet har ställt till med problem för mig. Men jag har faktiskt trots allt fixat att få i mig ungefär det jag ska på ungefär rätt tider. Mycket frukt blir det, för fruktsallad äter jag ju till frukost och sedan ska jag dessutom äta en eller två frukter till de mål som består av måltidsersättningar.

Förutom stegandet behöver jag också fylla på mitt förråde av keso, färska frukter och grönsaker, vilket känns fånigt jobbigt med tanke på hur löjligt nära jag faktiskt har till mataffären. Men jag måste fräscha till mig och klä på mig för att gå dit. Jag tror inte jag är välkommen i morgonrock. Och jag skulle bli alldeles för synlig.

Plan för de närmaste timmarna: ta ut kycklingfilé(er) ur frysen för marinering och tillagning vid en senare tidpunkt. Handla – måste komma ihåg maskindiskmedel för jag tänkte använda diskmaskinen för första gången (haha, jag är inte snabb!). Gå på promenad, så långt som möjligt för att slippa gå senare. Sedan blir det pyssel hemma, antar jag, vilket antingen innebär att jag gör något slags nytta eller sitter vid datorn. Eller lägger pussel? Fast då borde jag ha skaffat mig en lampa att hänga över köksbordet… kanske läge att peta in ett besök hos Elektriska Svea före promenaden? Men nej, hemsidan visar att de stänger medan jag skriver och de öppnar inte igen förrän på måndag – det här är nackdelen med att vända på dygnet och/eller sova ut på lördagar. Nåja, då blev det ett beslut mindre att fatta.

Åh, det är så skönt att tänka på vad man ska göra snarare än att göra det. Ibland.

Apropå lampor, förresten, så besökte jag här i veckan Bolagret och återlämnade den fina lampan – på den sista dagen av de 14 dagarnas öppna köp. Och såvitt jag vet gick det bra, men jag har ju inte kollat om pengarna dykt upp på kontot ännu förstås… ja, att skriva är att bli påmind. Så jag kollade och jo, de finns där.

Eftersom jag skulle lämna tillbaka lampan åkte jag från jobbet tidigt, hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm och tänkte gå min vanliga väg, men ändrade mig och på andra sidan Hornsgatan står ingen annan än självaste MsGarbo. Och ler. Båda hade vi någon timmes ärenden framför oss och därefter varsin timme ledigt som därmed passade utmärkt för fika på Tullys. Pocketshop:en fick också sälja några böcker innan jag måste stressa iväg till min shiatsu-behandling. Sådana oväntade möten och fikastunder sätter en extra silverkant på tillvaron. Mer sådant!

Inatt drömde jag om fiket på hörnan, som jag fått låna efter stängning. Jag var där med en kompis och jag tror att vi bakade bröd eller liknande. Plötsligt började det komma in folk genom dörrarna, som jag missat att låsa, för det hade ju utan att jag märkt det blivit morgon och de förväntade sig förstås att fiket skulle vara öppet. Det var som om de varken såg eller hörde när jag försökte förklara att det inte var det. Morgonkoma och koffeinbrist? Jag försökte med varierande framgång få dem att förstå och undrade varför inte innehaverskan dykt upp och varför de struntade i mig och bara myllrade omkring på stället, som i drömmen innefattade även en stor restaurangdel och en källare med mörka sammetsbeklädda rum och korridorer – fick lite känslan av en gammal teaterlokal. Några av människorna lyckades jag till slut mota ut och jag lyckades också låsa den långa skjutdörren mot stationen, men dörren ut mot gatan var det värre med. Både låset och dörren var dåliga och det gick att klättra över grinden och sedan genom att bända lite i dörren skapa en öppning stor nog att ta sig in igenom. Vilket var precis vad några yngre herrar gjorde och sedan i princip bosatte de sig i rummen i källaren. En av dem uttryckte sin glädje över att det stod en dammsugare i ”hans” rum, så att han kunde hålla det städat och fint. Vilken fräckhet! Lokalerna blev alltså ockuperade och jag sökte förgäves efter min mobiltelefon för att kunna ringa innehaverskan och be om hjälp. Hjälplös är precis rätt ord för att beskriva hur jag kände mig. Och sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta hur det gick. Jag undrar om innehaverskan någonsin dök upp och om grabbarna blev avhysta eller stannade?

Dagsöversikt

Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.

Men låt se.

Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.

Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.

Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.

Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.

Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.

Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler – ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna – blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.

Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.

Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.