Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘motion’

Svart på vitt: bra blodvärden

Denna vecka fick jag äntligen svar på de blodprover jag lämnade i månadsskiftet maj/juni – det var ett rabatterat erbjudande som både jag och Daniel hoppade på, för det är ju bra att ha lite koll på läget. Inte minst kan resultaten vara något att slå i huvudet på dem som tror att LCHF-kost (som vi ju äter) är närapå direkt dödligt. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mina resultat, men det dröjde och dröjde igen så jag har måst ringa och efterlysa resultaten flera gånger. Vi kan väl säga att när det är dags nästa gång kommer jag att anlita något annat företag.

(och ja, ”måst” är dialektalt – jag är ju ändå norrbottning i grunden)

Det efterlängtade resultatet landade alltså i brevlådan i tisdags och… well, det ser bra ut. Jag skulle rentav säga att det ser mycket bra ut. Sådant som mättes (och jag vet vad det innebär) var blodvärde, socker, långtidssocker, natrium, kalium, kalcium, triglycerider, kolesterol, järn, apolipoprotein A1 och B (samt kvoten dem emellan). Och så en massa saker som jag inte har en susning om vad de är. Alla värdena låg, och i de allra flesta fall dessutom med god marginal, inom angivet referensintervall. Alla värden utom ett, vill säga, och det är totalkolesterolet – det som enligt vissa källor för kvinnor faktiskt bör ligga lite högre. Så jag är inte orolig.

Summa summarum: jag är frisk som en nötkärna!

Nu måste jag bara hitta mina tidigare värden och jämföra med de här nya…

När vi ändå pratar hälsa och sådant kan jag nämna att vikten i stort sett legat stilla sedan vi började äta lågkolhydratkost. Visst, kurvan lutade lite nedåt, undantaget semestrar och långhelger, men sedan mars har den ändå långsamt ökat igen och efter semestern var jag i princip tillbaka där jag började mäta sommaren 2011.

När sedan vardagen återinträdde började semesterkilona så sakteliga smälta bort och i mitten av augusti började jag tillämpa periodisk fasta i form av 5:2 (ibland 6:1). Vikten minskade i ett högre tempo än tidigare och jag slog stadigt nya bottenrekord. Allt verkade toppen och jag konstaterade att nu, äntligen, börjar det hända saker!

Förra helgen satte dock stopp för den här gynnsamma utvecklingen – festligheter med ost och vin och flottiga korvar, i många timmar. Jag tyckte i och för sig inte att jag fick i mig så mycket som var ”fel” (förutom lite väl många glas vin i olika färger), men efter detta tog vikten ett rejält skutt uppåt, följt av ett litet vardagsskutt nedåt. Därefter har den stått helt stilla, trots två fastedagar denna vecka. Lite snopet, men jag fortsätter som vanligt med LCHF och 5:2 – ska bli kul att se vad som händer!

Jag köpte förresten nya skor att gå i för några veckor sedan, då mitt knä började bråka p.g.a. de gamla uttjänta skorna jag hade då. De nya är rejält dämpade och mycket sköna att gå i, men knäet blir fortfarande lätt överansträngt så jag har begränsat gåendet till dagliga lunchpromenader och en eller två hem från jobbet-promenader per vecka. Samt eventuellt en längre promenad under helgen. Tänkte prova byta innersulor (de jag har nu är specialare som ska säkerställa korrekt fotställning) och se om det gör någon skillnad. Sedan är jag också nyfiken på hur det blir när vintern kommer så att jag kan använda i mina Salomon-kängor igen. Dem trivdes jag ju väldigt bra i både förra och förrförra vintern, bl.a. i Örebro.

Ja, just det, jag har ju heller inte nämnt att jag skaffat mig en Withings Pulse – en mackapär som både räknar steg och mäter sömn, samt laddar upp datat till Withings-appen i telefonen och därifrån vidare till Withings-siten. Vi har ju sedan början av året en Withings-våg som känner igen den som står på vågen och trådlöst laddar upp mätresultaten (vikt och fettprocent) till dens Withings-konto. Personligen tycker jag det är väldigt intressant att ha den här statistiken samlad, att kunna visualisera den i diagram och följa förändringar i mitt levnadssätt.

Runkeeper, som jag mäter mina promenader med, har jag förstås också kopplad mot Withings, så att den också bidrar till den totala informationsmängden. Sedan använder jag i och för sig fortfarande gamla vågen och gamla stegräknaren (läs: iPod Nano) och matar manuellt in siffrorna från dem i ett kalkylark hos Google, men det är mest av gammal ohejdad vana – jag skulle inte behöva det, egentligen.

Och nej, jag har inte köpt någon ny mobiltelefon utan använder tills vidare sambons gamla HTC Desire HD. Men jösses, vad den slukar batteri! Och vill trilla ur handen. Jag hade också glömt hur mycket bättre nya Android-versioner är – HTC:n kör 2.3.5 (Gingerbread) och jag är ju van vid 4.1.2 (Jelly Bean) från min gamla S2:a.

Tänkbara telefoner är just nu Google Nexus, iPhone 5*, Sony Xperia Z1 mini. Jag misstänker dock att nästa Nexus blir en alltför stor rackare, men det vore allt lite ballt att kunna köra Ubuntu Touch på sin telefon. Eller om jag skulle leka med surfplattan i stället? Hur som helst är telefonfrågan fortfarande öppen. Kanske avgörs den av tillgänglighet, vilket av alternativen som först finns att köpa?

Äsch, nu får jag ge mig – det här skulle ju handla om blodvärden.

Som att vara singel igen

Ja, lite så kan man väl säga att det är att vara gräsänka och ensam hemma i fyra dagar, inkl. hela helgen. Det känns både tomt och konstigt att plötsligt inte ha någon sambo att ta hänsyn till i sin planering – även om det inte är något han begär, är det lik förbaskat helt omöjligt för mig att inte beakta honom när jag planerar min tillvaro.

Jag är glad att jag tidigare i veckan hörde av mig till JK, vilket ledde till en mycket bra gemensam lördag i kulturens tecken. Efter att jag trotsat det ihållande regnet och åkt in till stan för att byta färg på förra helgens sandalinköp, sammanstrålade vi på ett närbeläget fik. Det där fiket man lätt tror är Stockholms minsta Espresso House, men som faktiskt har ett litet vardagsrum gömt bakom hörnet. Det regnade och blåste där ute och till och med i detta skyddade vardagsrum drog det kallt, så efter att vi bokat biljetter till eftermiddagens föreställning av The Avengers beslöt vi oss för att fördriva den återstående tiden i en garanterat regn- och blåstsäker miljö. Kulturhuset. Och det i sin tur gjorde oss uppmärksamma på det lilla biblioteket, där man dukat upp böcker som tagna ur min egen bokhylla. De hade ungefär allt inom skräck/science fiction (deras kategorisering – en del av det som stod under skräck skulle jag kalla fantasy) som jag läst och gillat de senaste åren. Där fanns även hyllor med namn som ”Kult”, ”Queer”, ”Berättelser”, ”Världsliv” och ”Författarscen”.

Bibliotek Plattan, Skräck-hyllan

Det syns inte så bra på bilden, men den svarta boken med grönaktig text som står nästan längst till höger på den mittersta hyllan är Jim Butchers Fool Moon. Till höger utanför bild stod också en hel flock av Charlaine Harris – minns dock inte om det bara var ur Sookie Stackhouse-serien eller om de hade fler av hennes alster. Jag tänkte att det här är säkerligen ett bibliotek som Snowflake skulle gilla. Eller redan gillar. Flera av böckerna jag såg har jag läst något om på hennes blogg.

Anyway.

Jag för min del blev riktigt förälskad i stället och under lunchen på Café Panorama bestämde vi oss gemensamt för att återkomma med en här icke preciserad form av regelbundenhet. Och låna böcker i en eller annnan form. Bara det är en rätt stor sak, då jag inte besökt ett bibliotek sedan skoltiden – i annat syfte än att lägga ut valsedlar, vill säga. Men det känns som en bra grej att göra, rätt på något sätt. Vi vill visa vår uppskattning av Bibliotek Plattan genom att faktiskt utnyttja det, så som gud tänkt. Jaja, det är bara ett uttryck då jag ju inte alls tror på någon gud.

Så… där har vi en framtida och välbehövlig såväl som återkommande planerad social interaktion som blir svår att missa då den är inskriven i Google-kalendern, med påminnelse och allt. Min tanke är att det vore skoj om fler vänner och bekanta hade lust att hänga på, enstaka eller upprepade gånger. Vi pratade också om att kombinera biblioteksbesöket med exempelvis utställningar och/eller ytterligare biobesök, men exakt hur det blir lär väl ge sig vartefter. Saker brukar göra det.

Och jo, jag gillade The Avengers. Ibland är det bra att inte veta så mycket innan.

Det var också tur att vi var ett gäng som redan hade planerat in att äta oss igenom Kungsträdgården, d.v.s. besöka Smaka på Stockholm som började i fredags och håller på fram till nationaldagen på onsdag, för annars är risken stor att jag bara hängt kvar här hemma. Fåtöljen är väääldigt skön! Nu blev jag i stället tvungen att hasa ur sängen och göra mig i ordning ganska omgående efter att jag vaknat. SL varnade för eventuella svårigheter med bussvägarna, vilket gjorde att jag i stället valde tunnelbanan. Vilket gjorde att det blev onödigt långt att gå, men det kändes mest bara skönt och det lät mig också fotografera lite här och där längs vägen. Gamla Stan är svår att gå igenom utan att ta bilder och jag hade ju så klart med mig min nya kamera och var sugen på att se vad det blir för skillnad på bilderna.

Så här långt tänker jag mest på att den nya kameran, en Canon EOS 5D Mark II, är större och tyngre än den gamla (Canon EOS 550D) och att världen i sökaren känns större – vilket den förstås också är, då detta ju är en fullformatskamera. Jag har inte känt någon frustration över att objektivets 50mm på den här kameran är annorlunda än 50mm på den gamla – det är samma sak, bara mer utrymme runt omkring. Sådan är känslan. Inget som skaver. Jag ska kolla på nätet om jag inte kan hitta en PDF-version av användarhandboken så att jag kan ladda över den till iPad:en och läsa lite smidigare än i den pappersform som följde med kameran.

Smaka på Stockholm var det, ja…

Vietnamesiska vårrullar

I Kungsträdgården provsmakade och åt vi några olika rätter per person. Jag var tydligen mest sugen på asiatiska rätter, varav de vietnamesiska vårrullarna var det som föll mig mest i smaken. Fast den norska laxen var också god… fyra bitar: gravad Salmalax, asiatisk sashimi, italiensk carpaccio och peruansk ceviche – fyra mumsiga varianter av lax. Min dessert (även om jag var sugen på att prova crêpes nutella med jordgubbssylt) blev manchego-ost med kvittenmarmelad. Och sedan avrundade vi med en traditionsenlig fika på Espresso House, Birger Jarlsgatan.

Efter fikat tog jag bussen hem mot Söder, men chauffören fick order av polisen att stanna på Gamla Stan-sidan av bron så jag steg ur och gick till fots över bron. Det var dock avspärrat även där, så jag fick stanna och vänta vid ett övergångsställe. Sålunda kom det sig att jag (om jag ska tro DN) fick se Hillary Clinton med följe lämna Fotografiska i karavan och åka vidare någonstans inåt stan.

Stadsgården

Och eftersom jag nu ändå inte tog mig hem med bussen bestämde jag mig för att i stället fotopromenera uppåt Katarinavägen och vidare över Söder, för att sedan i ganska vanlig ordning hoppa på en buss vid Skanstull. Det är som att jag har lite spring i benen och jag reflekterade över att jag inte blev det minsta trött av att gå, även om jag pinnade på rätt bra. Det myckna promenerandet på senare tid verkar ha gett resultat. Vilket även syns på vågen, då jag i morse nådde ny lägstavikt sedan jag på allvar började äta LCHF. Ett hekto mindre än den förra lägstavikten som suttit ohotad på tronen sedan i slutet av mars. Not bad! Visst, det bidrar säkert att jag äter lite annorlunda nu – ofta inget mer än en kopp kaffe med grädde innan lunch. Ibland ett kokt ägg. Allt enligt principen om att äta när man är hungrig, men inte annars. Så… ökad förbrukning och minskat intag. Och jag är inte hungrig!

Just nu är jag iofs hungrig, men det beror på att jag inte tagit mig tid att äta ännu.

Träning idag, foto i morgon

Jag tänkte bara berätta att jag efter en ganska ordentlig sovmorgon såväl som en eftermiddagslur till slut kom iväg och tränade – mindre än en timme innan gymmet stängde. Personligen tycker jag att det är alldeles för tidigt för dem att stänga 18:00 en lördag när man på vardagkvällar har öppet till 22. Sedan tycker jag väl också att det vore trevligt om gymmet öppnade tidigare än 10. Jag skulle gärna ramla direkt ur sängen ned på gymmet, om jag händelsevis vaknade vid sextiden i morgon bitti.

Morgondagen ska främst få bli en fotodag, tänker jag mig. ”Make a photograph today that features the sky”, står det som instruktion för veckans fotouppgift, så man får väl hoppas att himlen visar sig lite mer än bara som ett ljusgrått ingenting. Fast ett ljusgrått ingenting gör sig å andra sidan väldigt bra som bakgrund till mer färgstarka motiv så det finns inget som säger att det inte kan bli något bra ändå.

Efter den här veckan har vi bestämt oss för att göra ett litet uppehåll och därefter hitta andra vägar för att hålla fotomusklerna igång. Ett foto i veckan känns som en lagom ambitionsnivå, så det handlar väl mest om att hitta nya fotoämnen då Daily Shoot, som vi hittills använt för att hitta uppgifter, har lagt ned verksamheten – vilket innebär att vår ämnesbank riskerar att plötsligt försvinna. Synd att de lägger ned, tycker jag, men jag har en viss förståelse. En möjlighet vi diskuterat är att helt enkelt delta i Fotosöndag i stället för att köra eget. Vi får se vad det blir!

Här är förresten förra veckans bild, som jag faktiskt blev riktigt förtjust i:

Chocolate biscotti

Ovanstående var inte tänkt som ett bidrag i fotoprojektet utan togs helt spontant medan vi väntade på att vårt kaffe skulle bli klart, på Espresso House i Sollentuna. Det var inte förrän på söndagkvällen när jag gick igenom veckans bildskörd, på jakt efter ett foto som kunde passa veckans tema, som jag fastnade för den här bilden och sedermera insåg att den mycket väl uppfyllde kriterierna. Bilden skiljer sig så pass mycket från de andra kandidaterna att jag bara inte kunde välja bort den.

Uppgiften löd ”Shoot wide open today. Make a creative photo that uses a shallow depth of field to good effect.” så när vi på söndagen kom hem efter en massa andra aktiviteter och jag fortfarande inte riktigt hade någon bild tog vi en fotopromenad runt i närområdet. Jag ställde in kameran på bländarprioritet och bländarvärde f/1.4 (underbart!) samt fokuserade spaningen på motiv där det korta skärpedjupet skulle kunna komma till sin rätt. För mig är nog det här den roligaste uppgiften hittills och jag tror att jag oftare ska ålägga mig någon liknande restriktion. Inte minst för att det låter mig tänka på ett annat sätt än det mer dokumentära foto jag oftast ägnar mig åt. Fast mitt fotograferande blir alltmer abstrakt, det blir det. Utveckling? Kanske.

Mia börjar träna

Lördag för snart två veckor sedan hängde jag med min kompis och tränade. Jag var gäst och blev ombedd att fylla i mina uppgifter på ett kort, men eftersom jag läste det finstilta skrev jag varken dit adress eller telefonnummer. Reklam klarar jag mig utan och dessutom hade jag ju redan bestämt mig för att börja träna hos dem.

Träningen kändes helt okej och jag kunde absolut se mig själv göra om det på regelbunden basis, så under veckan som följde gjorde jag äntligen slag i saken och skickade in en beställning på motionskort – via jobbet då eftersom företaget står för en del av årskostnaden. Någon dag senare fick jag bekräftelse samt instruktioner för att hämta ut medlemskortet och komma igång med träningen. Steg ett avklarat.

I söndags förmiddag gällde gymmet för att få instruktioner, eftersom jag i onsdags hämtat ut kortet och bokat tid. Instruktionen lämnade väl en del övrigt att önska, ärligt talat, men det ordnar sig ändå. Två morgnar denna vecka har vi tränat innan både frukost och soluppgång, och så blir det nog framöver också. Än så länge har jag inte märkt av mycket mer än att det känns att musklerna blivit använda. Inget direkt ont, alltså, fast jag förväntade mig träningsvärk idag av att ha kört en bunt mag- och ryggövningar. Visserligen har jag gått omkring med en smått förvånad känsla i magmusklerna, men någon direkt träningsvärk har jag faktiskt inte fått.

2011-09-16 19.14.04.jpg

Det blir intressant att se hur det här kommer att utveckla sig framöver. Det är ofta lätt att göra sig beroende av den man tränar med, så att man låter bli att träna bara för att den andra inte har lust, men jag känner att det skulle vara okej att träna utan sambon. När man tränar är man ju liksom ändå ensam i sig och sitt. Fokuserad på det man gör. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att man kan se på film, lyssna på radio/böcker eller läsa tidningar medan man tränar, men har sett folk som gör det. Som jag ser det är det upp till var och en – man gör det som funkar helt enkelt.

Det är lite av en ny värld som öppnar sig, det här. Bara det där med att vara ute och röra sig vid en annan tid än vanligt – man ser helt andra människor. Ja, på vägen till gymmet är det tomt, men på vägen hem är många redan på väg till jobbet. Det är ett myller jag nästan aldrig sett förut, då jag ju normalt sett åker ett par timmar senare. Och på gymmet ser man också folk. Grannar, till exempel. Som sagt, en ny värld.

Och där får jag Adam Lamberts version av Mad world i huvudet… det är frestande att sätta låttiteln som rubrik på inlägget, men jag vill nog hålla den mer informativ. Den som känner att träning är ointressant ska inte behöva klicka och bli besviken. Ni skulle bara veta hur många beslut jag fattar under skrivandet av ett blogginlägg.

Kort försmått och gott

Efter två dagars hårt (och framgångsrikt) slit på jobbet var det skönt att ta en kort arbetsdag följt av en mer normal arbetsdag. Och så ett par morgonpromenader ungefär varannan dag, så jag känner mig lite duktig i alla fall. Men det är banne mig inte lätt att släpa sig ur sängen, kasta på sig kläder och bege sig ut i den mörka morgonen. För att anstränga sig. Före frukost. Som sagt: duktig!

Men idag då.

För att liva upp tillvaron och komma ett steg längre bestämde jag mig för att på vägen hem från jobbet slå till och köpa den utvalda gluggen (Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM). Glad i hågen stegade jag in i fotobutiken och lade fram mina önskemål. Objektivet fanns hemma och allt var väl. Ända tills jag skulle betala, vill säga, för det visade sig nämligen att butiken inte tar firmakortet och alltså blev det inget köp eftersom arbetsgivaren (som jag förstått det) bara ersätter mig för kostnaden om jag betalar med deras kort. Ridå. Så nu måste jag försöka hitta en annan fotobutik, en som dels saluför min glugg och dels accepterar firmakortet som betalningsmedel. Jag hoppas verkligen att det lyckas.

Annars är det rätt stressigt just nu – mentalt sett åtminstone. Resan närmar sig med stormsteg och jag har ännu rätt mycket ogjort. Framförallt behöver jag införskaffa diverse material av mer praktisk natur. Eftersom vardagarna inte ger något vidare utrymme för shopping pratar vi helger. Och helgerna är försvinnande få. Men det ordnar sig säkert.

Min mor befinner sig för tillfället i stan. Hon kom ned för att fira min födelsedag och, som jag uppfattade det, hälsa på hemma hos oss, men förutom på födelsedagen har jag inte sett skymten av henne förrän ikväll då hon och moster bjöd på krabba till middag. Mums! Förmodligen tittar virrpannan förbi även i morgon kväll, då systern är ute på sitt håll.

Kommande helg bjuder på släktaktiviter både lördag och söndag, men någon tur på stan borde man hinna med.

Hade jag haft mer tid hade jag publicerat bilder på presentliljan. Den luktar och är i karantän, men också vacker.

Duktig gräsänka på promenad

Tre morgnar i rad kom jag ut och promenerade före frukost. Jag gick ungefär samma runda och stannade till för att ta bilder på broar och blankt vatten. Några av de senare morgonpromenadernas alster tänkte jag förevisa innan vi går vidare. Först, från måndagen den 13:e, en fascinerad betraktelse av den gröna sörjan i vattnet, med bryggan jag står på och närstående träd som reflekteras i vattnet och tillför en extra dimension:

IMAG0109.jpg

Och sedan en klassisk bild med båtar och reflekterade broar. Lägg märke till att det duggregnar så förstår ni hur extra duktig jag var just denna morgon:

IMAG0121.jpg

Sedan kommer vi till tisdag den 14:e september och då bjuder jag på en vy mot en tidigare arbetsplats, Marievik:

IMAG0123.jpg

Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att berika bilderna m.h.a. Lightroom. Tro mig, de är roligare så här.

Efter de tre goda dagarna regnade och regnade det och sedan var det dagen efter en sen kväll med kollegorna ute på lokal. Så kommer vi till idag, som är en lördag och jag är gräsänka. Planen var att återigen gå ut före frukost.

Jag var påklädd och klar på alla sätt utom det mentala, där jag satt vid datorn, men så var det en massa beslut att fatta. Skulle jag ta med mig stora kameran och i så fall vilket objektiv skulle sitta på och förresten… vilken väg skulle jag gå? Det hela slutade med att jag åt frukost och nästan tappade sugen, men kom i alla fall ut vid tiotiden. Utan kamera.

En timme senare var jag hemma igen – trött och varm, men ganska nöjd. En timme och 7500 steg. Och därav drar jag slutsatsen att promenaden blev ungefär en halvmil lång. Det är ungefär lika långt som jag hade hem från jobbet när jag jobbade vid Telefonplan. Att gå denna runda påminde mig om 2008, då jag gick mina 10 000 steg om dagen.

Under promenaden saknade jag något att lyssna på, så det är nog dags att leta reda på mp3-spelaren (som troligen ligger tillsammans med lurarna i datorväskan på jobbet). Eller falla till föga och köpa en ipod, som jag alltid tyckt kostar för mycket i förhållande till vad man får för pengarna. Men det vore ändå rätt mycket värt att kunna använda Mac:en för att överföra data. Det stör mig enormt att så många tillverkare endast erbjuder integration med Windows. Jag kör Mac!

Nu dags för ett långt, skönt bad innan det är dags att göra sig i ordning för kvällen. Middag hos kära vännerna.

Åhå, det har visst börjat regna, men det gör inget – jag har mitt piratparaply… och dessutom finns det taxi.

Spegelblankt vid Årstaviken

På sistone har det allt oftare hänt att jag vaknat innan klockan ringt, eller rättare sagt: innan klockradion gått igång.

I morse var jag klarvaken strax efter halv sju och låg och tänkte på sådant jag egentligen borde ta mig för. Saker jag skulle kunna göra för att fördriva tiden innan själva dagen skulle börja.

Jag funderade bland annat på möjliga sätt att organisera livet så att det där med välbehövlig motion skulle kunna få en naturlig och närmast självklar plats. Jag är rationell, rör mig inte i onödan och avskyr att behöva göra mig extra besvär så de former av motion som passar mig är sådana som går att kombinera med annat. Jag behöver lura mig att inte förstå att jag motionerar, t.ex att göra det naturligt på vägen till och från jobbet – vilket av olika skäl inte passar mig.

En tanke som dök upp var att det kanske vore värt att prova med morgonpromenader – om jag nu ändå ska vakna tidigt vore väl det ett jättebra sätt att fördriva tiden fram till frukost. Annars känns det för mig otänkbart att stiga upp tidigare enbart för att hinna motionera. Jag är (eller har i alla fall varit) någon som kan göra nästan vad som helst för att få sova bara en liten stund till… men det är ändå inte omöjligt att jag skulle kunna motivera mig till att komma ut på morgonen. Det är ju något alldeles särskilt med att dels vara ute, dels vara det vid en tidpunkt då staden i stort sett sover.

Och eftersom jag var vaken och pigg så var det väl inget att tveka om – jag steg upp, klädde på mig och gav mig ut i den sovande staden. Som visade sig inte alls sova. Det stod folk på alla busshållplatser, det var folk ute med hunden och det var folk som liksom jag var ute och motionerade. De flesta av dessa springandes. Folk är konstiga.

Det var ljust, men inte soligt, och förhållandevis fridfullt. Vattnet var spegelblankt, så när jag passerade båtarna strax innan Årstabron muttrade jag för mig själv att jag borde ha haft kameran med mig. Varpå det slog mig att jag faktiskt hade med mig min HTC Hero, som trots allt innehåller en kamera. Fotopaus. Twitpic-paus, till och med.

Nästan två handfullar bilder tog jag, nio olika versioner av båtar återspeglade i det blanka vattnet. Och några paddelankor. Två av bilderna tänkte jag nu visa världen, inte minst för att själv komma ihåg hur skönt det var att vara ute och andas. Och hur skönt det var att ta en liten andningspaus också – det gav nya krafter inför resten av promenaden.

Den här första bilden nedan gillar jag för att även broarna finns med – och för att den nya Årstabron speglas fint bland näckrosbladen. Näckrosor är som sagt lite magiska.

IMAG0098.jpg

I nästa bild tyckte jag att symmetrin mellan masterna blev skön och det var skoj att få med hela längden i reflektionen. Ännu läckrare hade det förstås varit om jag kunnat få med hela masterna både i original och reflektion, men hey…

IMAG0101.jpg

Så här i efterhand undrar jag hur det sett ut om jag gått ned på huk, och om jag hade haft stora kameran – kanske med en schysst vidvinkelglugg på. Jag har förresten fortfarande inte riktigt bestämt mig, men jag är nästan alldeles säker på att det blir Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM. Man behöver vidvinkel. Utan att faktiskt ha sett sambons bilder tror jag att de han tog av löparna i gårdagens halvmara (som bl.a passerade hemmakvarteret – nedanför balkongen på min gamla lya) med sin 17-40 ser mycket bättre ut än de jag tog med min 50mm-glugg. Vidvinkel livar liksom upp.

Men nog om fotoprylar nu – det kommer ett inlägg om sådana och mitt senaste inköp också snart.

Även före frukost funkar det uppenbarligen utmärkt att promenera i rask takt. Det var mindre hungrigt än jag förväntat mig. Nästa gång tar jag med mig den riktiga kameran – det kostar så lite att bära på den och morgonljuset är spännande. Fotopaus får gärna bli ett stående inslag i promenaden, men då får jag variera vägen dit så att jag hinner få upp ångan innan det blir dags för paus. Och när jag tröttnat på en morgonblank Årstavik får jag variera mer än så. Jag gillar t.ex att gå via Slussen och uppför Katarinavägen för att kunna se ut över stan. Efter måndagens sköna timmar där tar jag gärna trapporna upp till Fjällgatan också. Antar att även Monteliusvägen, på västra sidan, skulle funka – fin utsikt där med. Och vill man sedan vara riktigt äventyrlig är det ju inget som hindrar att man går över någon av broarna. Lämnar ön/malmen.

Nu tar vi nya tag!

Dagens gruppträff handlade om stress, vilket fick mig att dra på smilbanden för att det kändes så lämpligt just nu. Jag känner mig ju stressad, om än på ett lite underligt sätt, och har tillbringat för mycket tid på kontoret och för lite tid i sängen. Ändå… äh, jag ska ju hålla jobbet utanför bloggen.

För mig är det ju så att stress medför ett allmänt misskötande av de egna resurserna. Jag rationaliserar bort sådant jag inte borde. Grundläggande fysiska behov som mat och sömn får stå tillbaka. Men andningen sköter jag rätt bra. Jag drar ganska ofta ett eller två djupa fina andetag. Man skulle kunna säga att jag suckar, men det är främst bara hälsosam avspänning.

Så hur går det med mina förbättringsambitioner? Det går sisådär. Faktiskt är det svårare än jag trodde att komma i säng före midnatt – förra veckan lyckades jag två gånger, veckan innan tre. Både i söndags och i måndags kväll gick jag dock och lade mig tidigt, d.v.s runt halv elva. Båda nätterna vaknade jag en massa gånger, otäckt varm och klibbig, tittade på klockan och somnade om. Är det bara ovanan, tro, eller är något annat fel?

Att ta trapporna har funkat måndag till onsdag de senaste två veckorna, och därefter fallit. Lustigt. Det var mycket lättare att välja trapporna på det andra kontoret (där vi satt en kortare period) för där får man nämligen vänta en halv evighet på att hissen ska komma. Så icke där jag jobbar nu.

Förra veckan tränade jag inte alls, trots att jag de senaste 5 veckorna hållit målet på tre gånger. Men så blir det när man ger för mycket tid till jobbet.

Kampen fortsätter. Jag gick på en 3-kilometerspromenad, trots att jag helst av allt ville sova. Träningen gjorde mig väldigt sömnig. Eller vänta nu, det kan ju också handla om att jag inte fick många timmars sömn i natt. Hur som helst saknades det ett par tusen steg och jag är fast besluten att återuppliva självdisciplinen och nå stegmålet varje dag. Varför? Jo, jag har gått upp ytterligare ett halvkilo sedan sist (vilket ger 1,5 kg på sex veckor) och visst, det är inte mycket, men det går åt fel håll. Och jag vet ju med mig att jag verkligen inte sköter mig, så utan kursändring lär det snart bli större ökningar. Konstigt nog har fettprocenten sjunkit marginellt under samma sex veckor, vilket gläder mig även om jag inte förstår hur det gått till.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Nattlig promenad

Drygt en timme med början 00:40: 7 500 steg, 5,5 km, 300+ kcal, 11:25/km. Så här mitt i natten väljer jag att gå längs de stora gatorna, runt halva Söder.

Jag passerar Rocks, ser långa hår och tänker att jag hade kunnat vara där.

Det är så fint uppe på Katarinavägen med murens belysning och utsikt över halva stan, men jag brukar inte ta mig tid att stanna till. När jag går, går jag.

Vid Skanstull hoppar poliser ur en piketbuss och kastar sig över någon som försökt springa ifrån dem. Han blir liggande på marken med en klase poliser på/över sig. Jag hade ingen lust att vare sig stanna eller gå någon omväg, så jag travade i princip bara vidare, vilket tog mig förbi på tre meters avstånd. En flyktig tanke tänkte jag kring huruvida det förelåg risk för mer dramatik.

Väl hemma utanför porten konstaterade jag att det ännu saknades 600-700 steg och tog sålunda en sväng runt huset. Och ja, jag gick trapporna upp både nu och under dagen, så trappstegmålet är uppfyllt. Det är färre trappsteg hemma än på jobbet, men jag minns dock inte det exakta antalet.

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

City-Söder i repris

Det är 2000 steg hemifrån till citykontoret, kollektivt färdmedel inräknat. Gårdagens lunchpromenad gick på cirka 3000 steg – jag gick ungefär samma sträcka idag på vägen därifrån. Och hem var det sedan ungefär 6000 steg när jag gick raka spåret. Idag gick jag totalt alltså dryga 11 000 steg, igår borde det ha blivit runt 16 000 – vilket kan kompensera för bristande stegmängder tidigare i veckan. Vem vet, det här kanske kan bli första veckan på länge som stegstapeln är blå. Och tänk att jag alltid glömmer ta med min Garmin (som jag tidigare tydligen bara antytt att jag beställt – nåväl, jag har en sådan numera).

Det här inlägget har förresten ordningsnummer 666. The number of the beast.

City-Söder i steg

Det är svårt att, en arbetsdag, hinna med mer än mat, motion och arbete.

Idag höll jag till på kontoret inne i stan eftersom morgonen bjöd på möte. Därefter blev det lunchpromenad och sedan dog alla nätverkskopplingar jag behöver för mitt uppdrag och så blev det dags för GP att sluta för dagen och jag hakade på och det kom till slut att innebära promenad hela vägen hem.

Det är garanterat längre från citykontoret och hem än från mitt vanliga, men jag ska vara ordentlig och mäta upp båda sträckorna. I steg och/eller kilometrar. Idag gjorde vi några smärre omvägar och stegräknaren hade vid hemkomsten räknat in strax över 10 000 steg, men eftersom jag råkade nollställa den strax efter lunchpromenaden vet jag inte hur många det blev totalt. Om vädret inbjuder till det (eller åtminstone inte avskräcker) ska jag i morgon mäta upp samma sträckor som före nollställningen – jag vill ju veta.

Efter allt stegande ansåg jag det helt okej att hoppa över dagens träning.

Uppförsbacke

På de flesta fronter går det tungt nu, om jag ska vara ärlig. Och ärlig, det är väl något man ska vara? Det var en dum fråga, för det är ju jag som ger svaret och ja, jag tycker att man ska sträva efter att vara ärlig så långt det känns rimligt. Naturligtvis finns det många fler nyanser än så i ärlighetsväven, men det är ju inte den jag ska måla upp nu så vi lämnar det därhän.

Kanske, möjligen, att det börjat lätta lite på jobbfronten såtillvida att jag faktiskt får lite liv i hjärnan innan det är dags att lämna kontoret. Och nästan kommer i tid på morgonen. Och när det gäller träningen har jag kommit igång bra. Förra veckan blev det tre pass, som det skulle, och den här veckans pass är också inplanerade och med den nya spelaren (det blev en Creative ZEN) hoppas jag att det ska bli lättare att komma ut och promenera också – har laddat den med musik, Java Posse-avsnitt och jPod (ljudbok). Så här efter semestern har det blivit mycket lite gånget under en dag. Morgnarna rymmer ingen tid för promenader och eftersom lunchen intas på restaurang med kollegorna glömmer jag helt promenadaspekten. Förutom att tiden blir kort.

I övrigt är det tungt. Känns det tungt. Går det tungt.

Jag fuskar fortfarande med maten och unnar mig en del godsaker jag alls inte borde äta eller dricka. I fredags var jag på krogen med den återfunna väninnan och firade en händelse i hennes liv, och givetvis var ju det ett sådant där särskilt undantagstillfälle då jag kunde unna mig. Och det gjorde jag med råge. Drink före maten, förrätt, varmrätt och efterrätt – utan några som helst reduktioner (annars brukar jag ju t.ex alltid be att få grönsaker i stället för potatis). Vin till maten. Drinkar efteråt… mycket gott och mycket trevligt förstås, men alldeles för mycket kalorier. Och det där hängde liksom med i flera dagar. Igår hade jag plötsligt, givetvis mot bättre vetande, köpt (och tryckt i mig!) en påse… ja, vad hette det nu? Ostringar, tror jag det kallades. Ungefärligen ostbågar, i ringform, med sourcream/onion-smak. Jag tröttnade efter ett par nävar, men åt ändå upp hela påsens innehåll. Smart.

Jag har funderat en del över hönor och ägg, men inte kommit på något som känns klockrent. Jag är nog för petig i min krav på bevis. Det handlar om en allmän känsla av tristess, som spiller över på alla områden. Tydliga tecken på att något inte är riktigt bra är just att jag missköter mig på matfronten. Och att hemmet börjar se ut som ett skrotupplag. Fast det är ju också möjligt att det är skrotupplaget som skapar känslorna och inte tvärtom. Svårt att veta.

Och så är jag sur på Mio som verkar lura och bedra mig hela vägen. Först fick jag löfte om att få låna hem tygproverna lite längre än bara över natten om jag kom tillbaka på en vardag och sedan, när jag gjorde just det, fick jag veta att det minsann inte alls gick för sig. Damen jag då pratade med lovade att beställa tygprover, som då skulle skickas hem till mig och komma inom några dagar. Sedan dess har det gått två veckor och inga tygprover syns till… jag börjar tröttna så smått och funderar på andra möbelaffärer på närmare håll som kanske faktiskt vill sälja en läsfåtölj till mig. Det är en rackarns tur att jag inte är deprimerad och apatisk. Eller, i alla fall inte så mycket. Eller aggressiv, för den delen. Ibland undrar man vad som är meningen med allt.

Äh, vad fan… det går en buss (till Mio) om en kvart. Jag tar den.

Lördagszombie

Nu kanske, kanske det börjat hända något med vikten igen. Eller så är det bara en tillfällighet, att jag i morse äntligen såg andra siffror på vågen. När jag började äta så smått igen gick jag ju upp ett kilo (mindre än förväntat) och därefter har vikten stått helt stilla. Tills idag, då jag tappat lite. Trots att det är mindre än ett kilo och kan ligga inom felmarginalen tar jag det som ett tecken på att det vänt.

På träningsfronten har jag skött mig bra den här veckan. Så här långt, alla fall. I morgon bitti är det dags, ute i Sickla eftersom väninnan jobbar där och efteråt, och det tycker jag att jag borde greja trots att jag vänt dygnet upp och ned – i morse gick jag och lade mig först vid halv sex-tiden och som ett resultat känner jag mig zombieaktig och tror att det blir svårt att ta sig ut och promenera idag.

Lördagar är nästan alltid veckans svåraste när det gäller att få ihop stegen, vad det nu beror på. Just att det idag är blött ute, och kanske fortfarande regnar, spelar ingen större roll – det gör mig inget om vädret är dystert. Det är ju bara skönt och ger lite bättre drivkraft, motivation att trava på. Ska bara leta reda på en ny gummituta till öronpropparna, så att jag kan lyssna på musik eller podcast. Dream Theater direkt in i öronen är en riktigt trevlig upplevelse, bara så ni vet.

På stegfronten började det bra i måndags, men sedan har det så sakteliga gått utför och jag missade målet både torsdag och fredag. Det beror nog främst på att jag sovit för lite och som en följd av det inte riktigt hunnit och orkat med allt jag behöver göra. Vilket i sin tur lett till att jag känt mig stressad och då orkar jag inte riktigt hålla fokus på mer än en sak och den saken har varit strikt jobbrelaterad.

Det har varit trixigt att få ihop maten i veckan också. Sena kvällar, som leder till trött morgonstress, och en del möten på jobbet har ställt till med problem för mig. Men jag har faktiskt trots allt fixat att få i mig ungefär det jag ska på ungefär rätt tider. Mycket frukt blir det, för fruktsallad äter jag ju till frukost och sedan ska jag dessutom äta en eller två frukter till de mål som består av måltidsersättningar.

Förutom stegandet behöver jag också fylla på mitt förråde av keso, färska frukter och grönsaker, vilket känns fånigt jobbigt med tanke på hur löjligt nära jag faktiskt har till mataffären. Men jag måste fräscha till mig och klä på mig för att gå dit. Jag tror inte jag är välkommen i morgonrock. Och jag skulle bli alldeles för synlig.

Plan för de närmaste timmarna: ta ut kycklingfilé(er) ur frysen för marinering och tillagning vid en senare tidpunkt. Handla – måste komma ihåg maskindiskmedel för jag tänkte använda diskmaskinen för första gången (haha, jag är inte snabb!). Gå på promenad, så långt som möjligt för att slippa gå senare. Sedan blir det pyssel hemma, antar jag, vilket antingen innebär att jag gör något slags nytta eller sitter vid datorn. Eller lägger pussel? Fast då borde jag ha skaffat mig en lampa att hänga över köksbordet… kanske läge att peta in ett besök hos Elektriska Svea före promenaden? Men nej, hemsidan visar att de stänger medan jag skriver och de öppnar inte igen förrän på måndag – det här är nackdelen med att vända på dygnet och/eller sova ut på lördagar. Nåja, då blev det ett beslut mindre att fatta.

Åh, det är så skönt att tänka på vad man ska göra snarare än att göra det. Ibland.

Apropå lampor, förresten, så besökte jag här i veckan Bolagret och återlämnade den fina lampan – på den sista dagen av de 14 dagarnas öppna köp. Och såvitt jag vet gick det bra, men jag har ju inte kollat om pengarna dykt upp på kontot ännu förstås… ja, att skriva är att bli påmind. Så jag kollade och jo, de finns där.

Eftersom jag skulle lämna tillbaka lampan åkte jag från jobbet tidigt, hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm och tänkte gå min vanliga väg, men ändrade mig och på andra sidan Hornsgatan står ingen annan än självaste MsGarbo. Och ler. Båda hade vi någon timmes ärenden framför oss och därefter varsin timme ledigt som därmed passade utmärkt för fika på Tullys. Pocketshop:en fick också sälja några böcker innan jag måste stressa iväg till min shiatsu-behandling. Sådana oväntade möten och fikastunder sätter en extra silverkant på tillvaron. Mer sådant!

Inatt drömde jag om fiket på hörnan, som jag fått låna efter stängning. Jag var där med en kompis och jag tror att vi bakade bröd eller liknande. Plötsligt började det komma in folk genom dörrarna, som jag missat att låsa, för det hade ju utan att jag märkt det blivit morgon och de förväntade sig förstås att fiket skulle vara öppet. Det var som om de varken såg eller hörde när jag försökte förklara att det inte var det. Morgonkoma och koffeinbrist? Jag försökte med varierande framgång få dem att förstå och undrade varför inte innehaverskan dykt upp och varför de struntade i mig och bara myllrade omkring på stället, som i drömmen innefattade även en stor restaurangdel och en källare med mörka sammetsbeklädda rum och korridorer – fick lite känslan av en gammal teaterlokal. Några av människorna lyckades jag till slut mota ut och jag lyckades också låsa den långa skjutdörren mot stationen, men dörren ut mot gatan var det värre med. Både låset och dörren var dåliga och det gick att klättra över grinden och sedan genom att bända lite i dörren skapa en öppning stor nog att ta sig in igenom. Vilket var precis vad några yngre herrar gjorde och sedan i princip bosatte de sig i rummen i källaren. En av dem uttryckte sin glädje över att det stod en dammsugare i ”hans” rum, så att han kunde hålla det städat och fint. Vilken fräckhet! Lokalerna blev alltså ockuperade och jag sökte förgäves efter min mobiltelefon för att kunna ringa innehaverskan och be om hjälp. Hjälplös är precis rätt ord för att beskriva hur jag kände mig. Och sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta hur det gick. Jag undrar om innehaverskan någonsin dök upp och om grabbarna blev avhysta eller stannade?

Med vinden i håret

Åh, vilken skön dag! Jag blir glad när dagen, trots att den är en arbetsdag, bjuder på ovanligheter och blå himmel och sol och fräsch grönska och utomhus och små överraskningar. Alltså, så länge de är positiva. Dagen började med ett arbetsmöte ute i Kista, som gick riktigt bra och slutade tidigare än förväntat. Sedan blev några av oss varse att vi hade ytterligare ett möte där ute strax efter lunch och då var det ju ingen idé att åka därifrån så vi käkade lunch nere i food court:en (som vi så tjusigt kallar det). Eftersom det förlängda besöket var en nyhet för mig (jag hade missat att kolla upp hela dagens schema i förväg) var jag tacksam över det faktum att jag ser till att alltid ha med mig en chokladbar – ”utifall att”-proviant.

Eftersom Body Shop låg i närheten tittade jag in och köpte mer av den trevliga utredningssprayen (för håret) som håller på att ta slut här hemma. Och så kunde jag inte låta bli att köpa en liten burk läppsmör (shea-varianten, ”shiasmör”, fast jag har ingen aning om vad det är för något egentligen), som ska vara något liknade kroppssmöret. Fast för läpparna då. Jag applicerade ett tunt lager för att testa och ville sedan bara slicka mig om läpparna hela tiden för det både doftade och smakade så gott… och sött – som godis?! Den produkten får jag nog vara lite försiktig med – det är nog inte riktigt meningen att man ska äta den.

Efter det andra mötet var det slutligen dags att åka till vårt eget kontor och då var det två av kollegorna som körde bil. Jag bad att få åka med den ena av dem bara för att. Ja, för att jag var lite nyfiken på vad han hade för bil – den andra kollegans bil har jag sett (om än inte åkt i ännu). Inte visste jag då att jag där drog en riktig vinstlott, för jag hade ingen som helst aning om att killen har en sådan rolig bil.

Det jag fick åka i var en Corvette Stingray, -72. Den kändes precis lagom gammal och besatt precis som sin husse en särskild charm. Ordet ”vintage” dök hela tiden upp i huvudet på mig. Vi körde utan tak (förstås!) så när vi kom ut på motorvägen fick jag plocka fram hårsnodden och sno ihop håret i nacken och jag kände mig glad, avspänd, upprymd. Liksom full i lyckligt skratt. Livet kändes härligt just då.

Jag upplevde lite av samma känsla som på det sena 80-talet då jag och dåvarande sambon befann oss i Roslagen om somrarna och ofta drog iväg utåt havsbandet i grabbarnas day cruiser. Sol, vind och mullrande motor… kanske är jag lite av en motormänniska ändå, på något sätt, fast jag inte ser mig som sådan.

Det här både ser ut och låter rätt (och förlåt, kollegan, om jag är fel ute!):

Hm, efter det där känns det rätt futtigt att skriva om en promenad, men…

Eftersom jag rationaliserade bort träningsväskan i morse och solen fortfarande sken, bestämde jag mig för att gå hem från kontoret. Och gick gjorde jag, efter att ha packat ned jackan i en plastpåse. Till en början var det nog så kallt, men jag brukar ju alltid bli för varm efter ett tag så jag ignorerade kylan. Riktigt varm blev jag väl aldrig, men frös gjorde jag inte heller. Jag höll ett ganska bra tempo hela vägen och det tog nog ungefär en timme – det är ju lite längre från det här kontoret än det förra, varifrån det brukade ta 55-75 minuter att gå hem. Jag går snabbare nu än jag gjorde för t.ex ett halvår sedan. Antalet steg blev knappt 7000. Jag tror att jag även tar längre steg idag. Exakt hur långt det faktiskt är räknar jag med att kunna ta reda på när jag fått min Garmin Forerunner 405 och för den som undrar vad det är finns det en liten demo på YouTube:

Jag höll alldeles på att glömma nämna de underbara dofterna som möter en när man är ute och går. Det doftade ljuvlig hägg, tyckte jag, även om jag såg ganska få häggar som faktiskt blommar. De flesta ser ut att vara mer på gång än igång. Det finns en massa träd av annan sort, med de mest fantastiska vita blommor. Jag tror inte att dessa doftar, men om någon vet bättre – var snäll och upplys mig!

Nästa teknikpryl jag skaffar mig kan vara en digitalkamera. Eller ett dito piano.

Hur gärna jag än skulle vilja det så har jag inte tid att sitta här och skriva mer just nu för köket kallar. I morgon ska jag ju äta min första semi-normala måltid på 12 veckor och för att det ska bli av behöver jag förbereda lite nu ikväll – jag kommer liksom inte att ha lust att ställa mig och koka grönsaker i morgon bitti.

Det jag ska/får äta är en handflata (fingrar ej inkluderade) fisk, kyckling eller kokt skinka (jag börjar med lax), en kokt potatis och en knytnäve kokta grönsaker – det låter inte så mycket, men jag kan tänka mig att kroppen får en smärre chock så det räcker säkert. Förutom måltiden ska jag äta en frukt vardera till två av de övriga målen. I tre dagar. Därefter justeras dieten ytterligare, men det ligger i framtiden så det sparar jag tills dess. Det är svårt nog för mig att hålla reda på bara det här, just nu. Och jag är så spänd på att se hur det kommer att gå!

Strålande avslutning

Dagens stegmål är nått. Jag kom hem för en dryg timme sedan efter en knappt 3000 steg lång promenad i sällskap av Java Posse-gängets röster. De är alltid underhållande (för oss som har intresse för Java-frågor) och ett av avsnitten jag hörde idag var förbaskat roligt så jag blev tvungen att dra rejält på munnen.

I morgon ska jag antingen försöka hitta mitt förråd av elmaterial och tillverka en liten sladd (med kontakt) till den nya lampan eller också helt sonika lämna tillbaka den – jag har inte riktigt bestämt vilket ännu. Jag blev så besviken när jag insåg att jag inte kunde ta den i bruk direkt. Så kasst att sälja en lampa utan kontakt!

En annan anledning till att eventuellt återlämna lampan var att jag på den senaste promenaden såg en massa andra lampor jag kunde tänka mig att köpa. Utanför en av mina favoritbutiker, Elektriska Svea, fastnade jag en lång stund och efter vad jag kunde bedöma genom skyltfönstret har de många snygga lampor. Jag ville köpa fler än jag har användning för så det var kanske tur att butiken var stängd.

Hm, jag gör upp en massa planer för morgondagen, precis som om den inte var en arbetsdag. Men det blir den ju eftersom jag har lovat en kollega att komma till kontoret och vara med som sakkunnig och/eller moraliskt stöd. Annars hade jag dock varit ledig tills på måndag. Jag hoppas det i alla fall kan bli en kort dag.

Bra fortsättning

Taklampan Aarö från BolagretFrån Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.

Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.

Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.

Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.

3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.

Svag steginledning

Igår var stegmålet nått innan jag ens hunnit hem. Idag blir det svårare, eftersom det blev för sent igår så att jag i morse inte orkade hinna samla på mig några nämnvärda steg, men det blir absolut inte omöjligt. Jag borde hinna kompensera.

Sedan är jag också tveksam till alltför ambitiöst promenerande eftersom hälsan verkar vackla. Igår kväll noterade jag att det sved i halsen och i morse kändes det fortfarande som om någon bearbetat den med fint sandpapper. Inte bra.

Men vi får se – lite lagom stillsamma promenader borde inte kunna göra någon större skada, tycker jag. Och jag borde också ha tid för promenerande, om behov då ännu föreligger, mellan kvällens planerade visiter i tvättstugan.

Så, dagens primära plan: jobba, tvätta och promenera. Det borde även ges utrymme för visst hempysslande. Byta taklampor i hallen och hänga upp någon i det mindre sovrummet (som jag från och med nu tänker kalla biblioteket). Dammsuga lägenheten – för se, dammtussarna har börjat föröka sig. Montera minneskort i den bärbara datorn, som i helgen även fått vikariera som gästdator.

Etikettmoln