Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘motion’

Svart på vitt: bra blodvärden

Denna vecka fick jag äntligen svar på de blodprover jag lämnade i månadsskiftet maj/juni – det var ett rabatterat erbjudande som både jag och Daniel hoppade på, för det är ju bra att ha lite koll på läget. Inte minst kan resultaten vara något att slå i huvudet på dem som tror att LCHF-kost (som vi ju äter) är närapå direkt dödligt. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mina resultat, men det dröjde och dröjde igen så jag har måst ringa och efterlysa resultaten flera gånger. Vi kan väl säga att när det är dags nästa gång kommer jag att anlita något annat företag.

(och ja, ”måst” är dialektalt – jag är ju ändå norrbottning i grunden)

Det efterlängtade resultatet landade alltså i brevlådan i tisdags och… well, det ser bra ut. Jag skulle rentav säga att det ser mycket bra ut. Sådant som mättes (och jag vet vad det innebär) var blodvärde, socker, långtidssocker, natrium, kalium, kalcium, triglycerider, kolesterol, järn, apolipoprotein A1 och B (samt kvoten dem emellan). Och så en massa saker som jag inte har en susning om vad de är. Alla värdena låg, och i de allra flesta fall dessutom med god marginal, inom angivet referensintervall. Alla värden utom ett, vill säga, och det är totalkolesterolet – det som enligt vissa källor för kvinnor faktiskt bör ligga lite högre. Så jag är inte orolig.

Summa summarum: jag är frisk som en nötkärna!

Nu måste jag bara hitta mina tidigare värden och jämföra med de här nya…

När vi ändå pratar hälsa och sådant kan jag nämna att vikten i stort sett legat stilla sedan vi började äta lågkolhydratkost. Visst, kurvan lutade lite nedåt, undantaget semestrar och långhelger, men sedan mars har den ändå långsamt ökat igen och efter semestern var jag i princip tillbaka där jag började mäta sommaren 2011.

När sedan vardagen återinträdde började semesterkilona så sakteliga smälta bort och i mitten av augusti började jag tillämpa periodisk fasta i form av 5:2 (ibland 6:1). Vikten minskade i ett högre tempo än tidigare och jag slog stadigt nya bottenrekord. Allt verkade toppen och jag konstaterade att nu, äntligen, börjar det hända saker!

Förra helgen satte dock stopp för den här gynnsamma utvecklingen – festligheter med ost och vin och flottiga korvar, i många timmar. Jag tyckte i och för sig inte att jag fick i mig så mycket som var ”fel” (förutom lite väl många glas vin i olika färger), men efter detta tog vikten ett rejält skutt uppåt, följt av ett litet vardagsskutt nedåt. Därefter har den stått helt stilla, trots två fastedagar denna vecka. Lite snopet, men jag fortsätter som vanligt med LCHF och 5:2 – ska bli kul att se vad som händer!

Jag köpte förresten nya skor att gå i för några veckor sedan, då mitt knä började bråka p.g.a. de gamla uttjänta skorna jag hade då. De nya är rejält dämpade och mycket sköna att gå i, men knäet blir fortfarande lätt överansträngt så jag har begränsat gåendet till dagliga lunchpromenader och en eller två hem från jobbet-promenader per vecka. Samt eventuellt en längre promenad under helgen. Tänkte prova byta innersulor (de jag har nu är specialare som ska säkerställa korrekt fotställning) och se om det gör någon skillnad. Sedan är jag också nyfiken på hur det blir när vintern kommer så att jag kan använda i mina Salomon-kängor igen. Dem trivdes jag ju väldigt bra i både förra och förrförra vintern, bl.a. i Örebro.

Ja, just det, jag har ju heller inte nämnt att jag skaffat mig en Withings Pulse – en mackapär som både räknar steg och mäter sömn, samt laddar upp datat till Withings-appen i telefonen och därifrån vidare till Withings-siten. Vi har ju sedan början av året en Withings-våg som känner igen den som står på vågen och trådlöst laddar upp mätresultaten (vikt och fettprocent) till dens Withings-konto. Personligen tycker jag det är väldigt intressant att ha den här statistiken samlad, att kunna visualisera den i diagram och följa förändringar i mitt levnadssätt.

Runkeeper, som jag mäter mina promenader med, har jag förstås också kopplad mot Withings, så att den också bidrar till den totala informationsmängden. Sedan använder jag i och för sig fortfarande gamla vågen och gamla stegräknaren (läs: iPod Nano) och matar manuellt in siffrorna från dem i ett kalkylark hos Google, men det är mest av gammal ohejdad vana – jag skulle inte behöva det, egentligen.

Och nej, jag har inte köpt någon ny mobiltelefon utan använder tills vidare sambons gamla HTC Desire HD. Men jösses, vad den slukar batteri! Och vill trilla ur handen. Jag hade också glömt hur mycket bättre nya Android-versioner är – HTC:n kör 2.3.5 (Gingerbread) och jag är ju van vid 4.1.2 (Jelly Bean) från min gamla S2:a.

Tänkbara telefoner är just nu Google Nexus, iPhone 5*, Sony Xperia Z1 mini. Jag misstänker dock att nästa Nexus blir en alltför stor rackare, men det vore allt lite ballt att kunna köra Ubuntu Touch på sin telefon. Eller om jag skulle leka med surfplattan i stället? Hur som helst är telefonfrågan fortfarande öppen. Kanske avgörs den av tillgänglighet, vilket av alternativen som först finns att köpa?

Äsch, nu får jag ge mig – det här skulle ju handla om blodvärden.

Som att vara singel igen

Ja, lite så kan man väl säga att det är att vara gräsänka och ensam hemma i fyra dagar, inkl. hela helgen. Det känns både tomt och konstigt att plötsligt inte ha någon sambo att ta hänsyn till i sin planering – även om det inte är något han begär, är det lik förbaskat helt omöjligt för mig att inte beakta honom när jag planerar min tillvaro.

Jag är glad att jag tidigare i veckan hörde av mig till JK, vilket ledde till en mycket bra gemensam lördag i kulturens tecken. Efter att jag trotsat det ihållande regnet och åkt in till stan för att byta färg på förra helgens sandalinköp, sammanstrålade vi på ett närbeläget fik. Det där fiket man lätt tror är Stockholms minsta Espresso House, men som faktiskt har ett litet vardagsrum gömt bakom hörnet. Det regnade och blåste där ute och till och med i detta skyddade vardagsrum drog det kallt, så efter att vi bokat biljetter till eftermiddagens föreställning av The Avengers beslöt vi oss för att fördriva den återstående tiden i en garanterat regn- och blåstsäker miljö. Kulturhuset. Och det i sin tur gjorde oss uppmärksamma på det lilla biblioteket, där man dukat upp böcker som tagna ur min egen bokhylla. De hade ungefär allt inom skräck/science fiction (deras kategorisering – en del av det som stod under skräck skulle jag kalla fantasy) som jag läst och gillat de senaste åren. Där fanns även hyllor med namn som ”Kult”, ”Queer”, ”Berättelser”, ”Världsliv” och ”Författarscen”.

Bibliotek Plattan, Skräck-hyllan

Det syns inte så bra på bilden, men den svarta boken med grönaktig text som står nästan längst till höger på den mittersta hyllan är Jim Butchers Fool Moon. Till höger utanför bild stod också en hel flock av Charlaine Harris – minns dock inte om det bara var ur Sookie Stackhouse-serien eller om de hade fler av hennes alster. Jag tänkte att det här är säkerligen ett bibliotek som Snowflake skulle gilla. Eller redan gillar. Flera av böckerna jag såg har jag läst något om på hennes blogg.

Anyway.

Jag för min del blev riktigt förälskad i stället och under lunchen på Café Panorama bestämde vi oss gemensamt för att återkomma med en här icke preciserad form av regelbundenhet. Och låna böcker i en eller annnan form. Bara det är en rätt stor sak, då jag inte besökt ett bibliotek sedan skoltiden – i annat syfte än att lägga ut valsedlar, vill säga. Men det känns som en bra grej att göra, rätt på något sätt. Vi vill visa vår uppskattning av Bibliotek Plattan genom att faktiskt utnyttja det, så som gud tänkt. Jaja, det är bara ett uttryck då jag ju inte alls tror på någon gud.

Så… där har vi en framtida och välbehövlig såväl som återkommande planerad social interaktion som blir svår att missa då den är inskriven i Google-kalendern, med påminnelse och allt. Min tanke är att det vore skoj om fler vänner och bekanta hade lust att hänga på, enstaka eller upprepade gånger. Vi pratade också om att kombinera biblioteksbesöket med exempelvis utställningar och/eller ytterligare biobesök, men exakt hur det blir lär väl ge sig vartefter. Saker brukar göra det.

Och jo, jag gillade The Avengers. Ibland är det bra att inte veta så mycket innan.

Det var också tur att vi var ett gäng som redan hade planerat in att äta oss igenom Kungsträdgården, d.v.s. besöka Smaka på Stockholm som började i fredags och håller på fram till nationaldagen på onsdag, för annars är risken stor att jag bara hängt kvar här hemma. Fåtöljen är väääldigt skön! Nu blev jag i stället tvungen att hasa ur sängen och göra mig i ordning ganska omgående efter att jag vaknat. SL varnade för eventuella svårigheter med bussvägarna, vilket gjorde att jag i stället valde tunnelbanan. Vilket gjorde att det blev onödigt långt att gå, men det kändes mest bara skönt och det lät mig också fotografera lite här och där längs vägen. Gamla Stan är svår att gå igenom utan att ta bilder och jag hade ju så klart med mig min nya kamera och var sugen på att se vad det blir för skillnad på bilderna.

Så här långt tänker jag mest på att den nya kameran, en Canon EOS 5D Mark II, är större och tyngre än den gamla (Canon EOS 550D) och att världen i sökaren känns större – vilket den förstås också är, då detta ju är en fullformatskamera. Jag har inte känt någon frustration över att objektivets 50mm på den här kameran är annorlunda än 50mm på den gamla – det är samma sak, bara mer utrymme runt omkring. Sådan är känslan. Inget som skaver. Jag ska kolla på nätet om jag inte kan hitta en PDF-version av användarhandboken så att jag kan ladda över den till iPad:en och läsa lite smidigare än i den pappersform som följde med kameran.

Smaka på Stockholm var det, ja…

Vietnamesiska vårrullar

I Kungsträdgården provsmakade och åt vi några olika rätter per person. Jag var tydligen mest sugen på asiatiska rätter, varav de vietnamesiska vårrullarna var det som föll mig mest i smaken. Fast den norska laxen var också god… fyra bitar: gravad Salmalax, asiatisk sashimi, italiensk carpaccio och peruansk ceviche – fyra mumsiga varianter av lax. Min dessert (även om jag var sugen på att prova crêpes nutella med jordgubbssylt) blev manchego-ost med kvittenmarmelad. Och sedan avrundade vi med en traditionsenlig fika på Espresso House, Birger Jarlsgatan.

Efter fikat tog jag bussen hem mot Söder, men chauffören fick order av polisen att stanna på Gamla Stan-sidan av bron så jag steg ur och gick till fots över bron. Det var dock avspärrat även där, så jag fick stanna och vänta vid ett övergångsställe. Sålunda kom det sig att jag (om jag ska tro DN) fick se Hillary Clinton med följe lämna Fotografiska i karavan och åka vidare någonstans inåt stan.

Stadsgården

Och eftersom jag nu ändå inte tog mig hem med bussen bestämde jag mig för att i stället fotopromenera uppåt Katarinavägen och vidare över Söder, för att sedan i ganska vanlig ordning hoppa på en buss vid Skanstull. Det är som att jag har lite spring i benen och jag reflekterade över att jag inte blev det minsta trött av att gå, även om jag pinnade på rätt bra. Det myckna promenerandet på senare tid verkar ha gett resultat. Vilket även syns på vågen, då jag i morse nådde ny lägstavikt sedan jag på allvar började äta LCHF. Ett hekto mindre än den förra lägstavikten som suttit ohotad på tronen sedan i slutet av mars. Not bad! Visst, det bidrar säkert att jag äter lite annorlunda nu – ofta inget mer än en kopp kaffe med grädde innan lunch. Ibland ett kokt ägg. Allt enligt principen om att äta när man är hungrig, men inte annars. Så… ökad förbrukning och minskat intag. Och jag är inte hungrig!

Just nu är jag iofs hungrig, men det beror på att jag inte tagit mig tid att äta ännu.

Träning idag, foto i morgon

Jag tänkte bara berätta att jag efter en ganska ordentlig sovmorgon såväl som en eftermiddagslur till slut kom iväg och tränade – mindre än en timme innan gymmet stängde. Personligen tycker jag att det är alldeles för tidigt för dem att stänga 18:00 en lördag när man på vardagkvällar har öppet till 22. Sedan tycker jag väl också att det vore trevligt om gymmet öppnade tidigare än 10. Jag skulle gärna ramla direkt ur sängen ned på gymmet, om jag händelsevis vaknade vid sextiden i morgon bitti.

Morgondagen ska främst få bli en fotodag, tänker jag mig. ”Make a photograph today that features the sky”, står det som instruktion för veckans fotouppgift, så man får väl hoppas att himlen visar sig lite mer än bara som ett ljusgrått ingenting. Fast ett ljusgrått ingenting gör sig å andra sidan väldigt bra som bakgrund till mer färgstarka motiv så det finns inget som säger att det inte kan bli något bra ändå.

Efter den här veckan har vi bestämt oss för att göra ett litet uppehåll och därefter hitta andra vägar för att hålla fotomusklerna igång. Ett foto i veckan känns som en lagom ambitionsnivå, så det handlar väl mest om att hitta nya fotoämnen då Daily Shoot, som vi hittills använt för att hitta uppgifter, har lagt ned verksamheten – vilket innebär att vår ämnesbank riskerar att plötsligt försvinna. Synd att de lägger ned, tycker jag, men jag har en viss förståelse. En möjlighet vi diskuterat är att helt enkelt delta i Fotosöndag i stället för att köra eget. Vi får se vad det blir!

Här är förresten förra veckans bild, som jag faktiskt blev riktigt förtjust i:

Chocolate biscotti

Ovanstående var inte tänkt som ett bidrag i fotoprojektet utan togs helt spontant medan vi väntade på att vårt kaffe skulle bli klart, på Espresso House i Sollentuna. Det var inte förrän på söndagkvällen när jag gick igenom veckans bildskörd, på jakt efter ett foto som kunde passa veckans tema, som jag fastnade för den här bilden och sedermera insåg att den mycket väl uppfyllde kriterierna. Bilden skiljer sig så pass mycket från de andra kandidaterna att jag bara inte kunde välja bort den.

Uppgiften löd ”Shoot wide open today. Make a creative photo that uses a shallow depth of field to good effect.” så när vi på söndagen kom hem efter en massa andra aktiviteter och jag fortfarande inte riktigt hade någon bild tog vi en fotopromenad runt i närområdet. Jag ställde in kameran på bländarprioritet och bländarvärde f/1.4 (underbart!) samt fokuserade spaningen på motiv där det korta skärpedjupet skulle kunna komma till sin rätt. För mig är nog det här den roligaste uppgiften hittills och jag tror att jag oftare ska ålägga mig någon liknande restriktion. Inte minst för att det låter mig tänka på ett annat sätt än det mer dokumentära foto jag oftast ägnar mig åt. Fast mitt fotograferande blir alltmer abstrakt, det blir det. Utveckling? Kanske.

Mia börjar träna

Lördag för snart två veckor sedan hängde jag med min kompis och tränade. Jag var gäst och blev ombedd att fylla i mina uppgifter på ett kort, men eftersom jag läste det finstilta skrev jag varken dit adress eller telefonnummer. Reklam klarar jag mig utan och dessutom hade jag ju redan bestämt mig för att börja träna hos dem.

Träningen kändes helt okej och jag kunde absolut se mig själv göra om det på regelbunden basis, så under veckan som följde gjorde jag äntligen slag i saken och skickade in en beställning på motionskort – via jobbet då eftersom företaget står för en del av årskostnaden. Någon dag senare fick jag bekräftelse samt instruktioner för att hämta ut medlemskortet och komma igång med träningen. Steg ett avklarat.

I söndags förmiddag gällde gymmet för att få instruktioner, eftersom jag i onsdags hämtat ut kortet och bokat tid. Instruktionen lämnade väl en del övrigt att önska, ärligt talat, men det ordnar sig ändå. Två morgnar denna vecka har vi tränat innan både frukost och soluppgång, och så blir det nog framöver också. Än så länge har jag inte märkt av mycket mer än att det känns att musklerna blivit använda. Inget direkt ont, alltså, fast jag förväntade mig träningsvärk idag av att ha kört en bunt mag- och ryggövningar. Visserligen har jag gått omkring med en smått förvånad känsla i magmusklerna, men någon direkt träningsvärk har jag faktiskt inte fått.

2011-09-16 19.14.04.jpg

Det blir intressant att se hur det här kommer att utveckla sig framöver. Det är ofta lätt att göra sig beroende av den man tränar med, så att man låter bli att träna bara för att den andra inte har lust, men jag känner att det skulle vara okej att träna utan sambon. När man tränar är man ju liksom ändå ensam i sig och sitt. Fokuserad på det man gör. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att man kan se på film, lyssna på radio/böcker eller läsa tidningar medan man tränar, men har sett folk som gör det. Som jag ser det är det upp till var och en – man gör det som funkar helt enkelt.

Det är lite av en ny värld som öppnar sig, det här. Bara det där med att vara ute och röra sig vid en annan tid än vanligt – man ser helt andra människor. Ja, på vägen till gymmet är det tomt, men på vägen hem är många redan på väg till jobbet. Det är ett myller jag nästan aldrig sett förut, då jag ju normalt sett åker ett par timmar senare. Och på gymmet ser man också folk. Grannar, till exempel. Som sagt, en ny värld.

Och där får jag Adam Lamberts version av Mad world i huvudet… det är frestande att sätta låttiteln som rubrik på inlägget, men jag vill nog hålla den mer informativ. Den som känner att träning är ointressant ska inte behöva klicka och bli besviken. Ni skulle bara veta hur många beslut jag fattar under skrivandet av ett blogginlägg.

Kort försmått och gott

Efter två dagars hårt (och framgångsrikt) slit på jobbet var det skönt att ta en kort arbetsdag följt av en mer normal arbetsdag. Och så ett par morgonpromenader ungefär varannan dag, så jag känner mig lite duktig i alla fall. Men det är banne mig inte lätt att släpa sig ur sängen, kasta på sig kläder och bege sig ut i den mörka morgonen. För att anstränga sig. Före frukost. Som sagt: duktig!

Men idag då.

För att liva upp tillvaron och komma ett steg längre bestämde jag mig för att på vägen hem från jobbet slå till och köpa den utvalda gluggen (Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM). Glad i hågen stegade jag in i fotobutiken och lade fram mina önskemål. Objektivet fanns hemma och allt var väl. Ända tills jag skulle betala, vill säga, för det visade sig nämligen att butiken inte tar firmakortet och alltså blev det inget köp eftersom arbetsgivaren (som jag förstått det) bara ersätter mig för kostnaden om jag betalar med deras kort. Ridå. Så nu måste jag försöka hitta en annan fotobutik, en som dels saluför min glugg och dels accepterar firmakortet som betalningsmedel. Jag hoppas verkligen att det lyckas.

Annars är det rätt stressigt just nu – mentalt sett åtminstone. Resan närmar sig med stormsteg och jag har ännu rätt mycket ogjort. Framförallt behöver jag införskaffa diverse material av mer praktisk natur. Eftersom vardagarna inte ger något vidare utrymme för shopping pratar vi helger. Och helgerna är försvinnande få. Men det ordnar sig säkert.

Min mor befinner sig för tillfället i stan. Hon kom ned för att fira min födelsedag och, som jag uppfattade det, hälsa på hemma hos oss, men förutom på födelsedagen har jag inte sett skymten av henne förrän ikväll då hon och moster bjöd på krabba till middag. Mums! Förmodligen tittar virrpannan förbi även i morgon kväll, då systern är ute på sitt håll.

Kommande helg bjuder på släktaktiviter både lördag och söndag, men någon tur på stan borde man hinna med.

Hade jag haft mer tid hade jag publicerat bilder på presentliljan. Den luktar och är i karantän, men också vacker.

Duktig gräsänka på promenad

Tre morgnar i rad kom jag ut och promenerade före frukost. Jag gick ungefär samma runda och stannade till för att ta bilder på broar och blankt vatten. Några av de senare morgonpromenadernas alster tänkte jag förevisa innan vi går vidare. Först, från måndagen den 13:e, en fascinerad betraktelse av den gröna sörjan i vattnet, med bryggan jag står på och närstående träd som reflekteras i vattnet och tillför en extra dimension:

IMAG0109.jpg

Och sedan en klassisk bild med båtar och reflekterade broar. Lägg märke till att det duggregnar så förstår ni hur extra duktig jag var just denna morgon:

IMAG0121.jpg

Sedan kommer vi till tisdag den 14:e september och då bjuder jag på en vy mot en tidigare arbetsplats, Marievik:

IMAG0123.jpg

Och nej, jag kunde inte motstå frestelsen att berika bilderna m.h.a. Lightroom. Tro mig, de är roligare så här.

Efter de tre goda dagarna regnade och regnade det och sedan var det dagen efter en sen kväll med kollegorna ute på lokal. Så kommer vi till idag, som är en lördag och jag är gräsänka. Planen var att återigen gå ut före frukost.

Jag var påklädd och klar på alla sätt utom det mentala, där jag satt vid datorn, men så var det en massa beslut att fatta. Skulle jag ta med mig stora kameran och i så fall vilket objektiv skulle sitta på och förresten… vilken väg skulle jag gå? Det hela slutade med att jag åt frukost och nästan tappade sugen, men kom i alla fall ut vid tiotiden. Utan kamera.

En timme senare var jag hemma igen – trött och varm, men ganska nöjd. En timme och 7500 steg. Och därav drar jag slutsatsen att promenaden blev ungefär en halvmil lång. Det är ungefär lika långt som jag hade hem från jobbet när jag jobbade vid Telefonplan. Att gå denna runda påminde mig om 2008, då jag gick mina 10 000 steg om dagen.

Under promenaden saknade jag något att lyssna på, så det är nog dags att leta reda på mp3-spelaren (som troligen ligger tillsammans med lurarna i datorväskan på jobbet). Eller falla till föga och köpa en ipod, som jag alltid tyckt kostar för mycket i förhållande till vad man får för pengarna. Men det vore ändå rätt mycket värt att kunna använda Mac:en för att överföra data. Det stör mig enormt att så många tillverkare endast erbjuder integration med Windows. Jag kör Mac!

Nu dags för ett långt, skönt bad innan det är dags att göra sig i ordning för kvällen. Middag hos kära vännerna.

Åhå, det har visst börjat regna, men det gör inget – jag har mitt piratparaply… och dessutom finns det taxi.

Spegelblankt vid Årstaviken

På sistone har det allt oftare hänt att jag vaknat innan klockan ringt, eller rättare sagt: innan klockradion gått igång.

I morse var jag klarvaken strax efter halv sju och låg och tänkte på sådant jag egentligen borde ta mig för. Saker jag skulle kunna göra för att fördriva tiden innan själva dagen skulle börja.

Jag funderade bland annat på möjliga sätt att organisera livet så att det där med välbehövlig motion skulle kunna få en naturlig och närmast självklar plats. Jag är rationell, rör mig inte i onödan och avskyr att behöva göra mig extra besvär så de former av motion som passar mig är sådana som går att kombinera med annat. Jag behöver lura mig att inte förstå att jag motionerar, t.ex att göra det naturligt på vägen till och från jobbet – vilket av olika skäl inte passar mig.

En tanke som dök upp var att det kanske vore värt att prova med morgonpromenader – om jag nu ändå ska vakna tidigt vore väl det ett jättebra sätt att fördriva tiden fram till frukost. Annars känns det för mig otänkbart att stiga upp tidigare enbart för att hinna motionera. Jag är (eller har i alla fall varit) någon som kan göra nästan vad som helst för att få sova bara en liten stund till… men det är ändå inte omöjligt att jag skulle kunna motivera mig till att komma ut på morgonen. Det är ju något alldeles särskilt med att dels vara ute, dels vara det vid en tidpunkt då staden i stort sett sover.

Och eftersom jag var vaken och pigg så var det väl inget att tveka om – jag steg upp, klädde på mig och gav mig ut i den sovande staden. Som visade sig inte alls sova. Det stod folk på alla busshållplatser, det var folk ute med hunden och det var folk som liksom jag var ute och motionerade. De flesta av dessa springandes. Folk är konstiga.

Det var ljust, men inte soligt, och förhållandevis fridfullt. Vattnet var spegelblankt, så när jag passerade båtarna strax innan Årstabron muttrade jag för mig själv att jag borde ha haft kameran med mig. Varpå det slog mig att jag faktiskt hade med mig min HTC Hero, som trots allt innehåller en kamera. Fotopaus. Twitpic-paus, till och med.

Nästan två handfullar bilder tog jag, nio olika versioner av båtar återspeglade i det blanka vattnet. Och några paddelankor. Två av bilderna tänkte jag nu visa världen, inte minst för att själv komma ihåg hur skönt det var att vara ute och andas. Och hur skönt det var att ta en liten andningspaus också – det gav nya krafter inför resten av promenaden.

Den här första bilden nedan gillar jag för att även broarna finns med – och för att den nya Årstabron speglas fint bland näckrosbladen. Näckrosor är som sagt lite magiska.

IMAG0098.jpg

I nästa bild tyckte jag att symmetrin mellan masterna blev skön och det var skoj att få med hela längden i reflektionen. Ännu läckrare hade det förstås varit om jag kunnat få med hela masterna både i original och reflektion, men hey…

IMAG0101.jpg

Så här i efterhand undrar jag hur det sett ut om jag gått ned på huk, och om jag hade haft stora kameran – kanske med en schysst vidvinkelglugg på. Jag har förresten fortfarande inte riktigt bestämt mig, men jag är nästan alldeles säker på att det blir Canon EF-S 17-55mm f/2.8 IS USM. Man behöver vidvinkel. Utan att faktiskt ha sett sambons bilder tror jag att de han tog av löparna i gårdagens halvmara (som bl.a passerade hemmakvarteret – nedanför balkongen på min gamla lya) med sin 17-40 ser mycket bättre ut än de jag tog med min 50mm-glugg. Vidvinkel livar liksom upp.

Men nog om fotoprylar nu – det kommer ett inlägg om sådana och mitt senaste inköp också snart.

Även före frukost funkar det uppenbarligen utmärkt att promenera i rask takt. Det var mindre hungrigt än jag förväntat mig. Nästa gång tar jag med mig den riktiga kameran – det kostar så lite att bära på den och morgonljuset är spännande. Fotopaus får gärna bli ett stående inslag i promenaden, men då får jag variera vägen dit så att jag hinner få upp ångan innan det blir dags för paus. Och när jag tröttnat på en morgonblank Årstavik får jag variera mer än så. Jag gillar t.ex att gå via Slussen och uppför Katarinavägen för att kunna se ut över stan. Efter måndagens sköna timmar där tar jag gärna trapporna upp till Fjällgatan också. Antar att även Monteliusvägen, på västra sidan, skulle funka – fin utsikt där med. Och vill man sedan vara riktigt äventyrlig är det ju inget som hindrar att man går över någon av broarna. Lämnar ön/malmen.

Etikettmoln