Black Dagger Brotherhood: Dark Lover (J. R. Ward)

Nu har jag provläst inte bara det första och det andra utan även det tredje tipset om vampiiir-böcker.

Den här boken heter Dark Lover och är den första i serien The Black Dagger Brotherhood, skriven av J. R. Ward (som i likhet med andra fått en egen sida).

I korthet: ja, jag gillar boken. Det är något med de tuffa krigargrabbarna och den starka, modiga kvinnligheten som tilltalar mig. Jag får lite samma känsla av brödraskapets vampyrkrigare som av högländarna i Kerrelyn Sparks Love at Stake-serie. Och kanske även till viss del Terry Pratchetts Wee Free Men. Hårda, skoningslösa, men ändå med hjärtan av guld. Jupp. Romantiskt värre. Krigarvampyrerna har dock inte hunnit visa så mycket hjärta ännu, men jag är övertygad om att det kommer när jag läser vidare. För det tänker jag göra – har redan beställt två till.

En trevlig sak i denna bok är att vampyrsläktet funkar lite annorlunda jämfört med många andra böcker. Dessa fiktiva varelser har här fått något modifierade egenskaper. De kan visserligen inte gå ut i solen utan att förbrännas, men de förlorar inte medvetandet bara för att solen går upp. De äter och dricker som vi trots att de, som jag tolkat det, för överlevnaden inte behöver. De kan dricka människoblod, men blodet kan inte hålla dem vid liv i längden – de måste dricka av andra vampyrer. Alltid över könsgränsen och företrädesvis i en monogam relation.

Här talar vi om en grymt heteronormativ kultur, vilket för övrigt gäller de flesta vampyrböcker jag läst. De manliga vampyrerna är jävligt manliga och de kvinnliga oftast väldigt… kvinnliga. I vissa serier opponerar sig någon (kvinna) mot tingens ordning, men i den här boken finns inte riktigt utrymme för det. Vi möter nästan bara manliga vampyrer. Krigare, som sagt. Muskulösa tuffingar mestadels klädda i läder. Ofta med långt eller åtminstone halvlångt hår. Inga nitar, dock.

Alltså, det vore oerhört uppfriskande att få läsa om vampyrer som bryter mot de uppenbart starka litterära normerna, säg t.ex tjocka, homo- eller nörd-vampyrer – finns det sådana böcker eller måste man skriva dem själv, alt. puffa på vänner? Och med tanke på hur mycket våldsamt passionerat sex som utövas i böckerna vore det också intressant att få möta någon som är asexuell. Och det kan väl finnas vampyrer som har jobbiga issues och svårt att få till det också?

Men till handlingen då – sorry, jag förirrade mig en smula.

Vi får möta Beth, som arbetar på en lokal tidning där hon mest får ägna sig åt att korrigera och faktakolla de stora grabbarnas alster fast hon förmodligen skulle göra jobbet bättre. Hon är föräldralös, lever ensam och har egentligen inga vänner – om man nu inte räknar grabbarna nere på polisstationen, som hon besöker regelbundet i jakt på information och nyheter. Livet är lite trist och enahanda, tills hon en dag på vägen hem från jobbet attackeras av en våldtäktsman.

Och här börjar det hända saker, fast jag vet inte hur jag ska skriva om det på ett sätt som inte avslöjar för mycket av handlingen – det är ju roligare att själv få upptäcka vart historien tar vägen än att höra den berättas av någon annan. Nåja, Beth är ingen vanlig tjej, vilket hon får veta av krigarvampyrernas store ledare som kommer på besök för att ta henne under sina skyddande vingar. Han är inte heller vanlig och det uppstår snart gnistor dem emellan, förstås.

Det förekommer våldsamma och blodiga scener såväl som känslofulla och romantiska. Elaka och snälla personer, mestadels icke-människor. Bitvis är det riktigt spännande.

Det var tråkigt när boken tog slut, även om den gjorde det på ett bra sätt. Jag hann med. Jag tror och hoppas att nästa bok har andra huvudpersoner, vilket jag tycker är ett sympatiskt drag hos sådana här serier – det blir lätt tjatigt annars. Och det är roligt att få flera vinklar på samma miljö också, som i Orson Scott Cards Ender- och Shadow-serier.

Night Huntress: Halfway to the grave (Jeaniene Frost)

Ett annat av de tips jag fick vad gäller vampiiir-böcker var Night Huntress-serien av Jeaniene Frost. Första boken i serien heter ”Halfway to the grave”. Jag beställde den för provläsning och har också läst den från pärm till pärm.

Apropå pärm förresten så störde det mig att man i slutet presenterade utdrag ur fyra olika böcker, som man väl ville passa på att marknadsföra på det här viset, och en av de böckerna var precis den bok jag just läst. Boken gjorde reklam för sig själv, alltså. Det kändes… onödigt.

Annars måste jag säga att den här boken var en trevlig bekantskap. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig när det var dags att sluta ögonen eller stiga av pendeltåget. Och ändå räckte den nästan en hel vecka… förmodligen för att jag inte hade så värst mycket tid att läsa just den veckan.

Det här är alltså en bok om Catherine, som är halvvampyr och svurit att ta kål på så många vampyrer hon förmår för att hjälpa sin mamma att ge igen för det övergrepp som ett drygt tjugotal år tidigare resulterade i Cats födelse.

En av de vampyrer hon ger sig på visar sig dock vara en svårknäckt nöt. Han sätter henne på plats och erbjuder henne ett samarbete, som hon till slut går med på (som om hon egentligen hade något val) och därefter får vi följa dem på deras våldskantade väg mot ett utvalt mål.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket bättre om den här boken än om t.ex den första Anita Blake, men så är det. Den här serien vill jag definitivt läsa vidare i. Egentligen är personligheterna bara för mycket – Cat är lång, snygg och spänstig med ett imponerande explosivt humör (för att inte tala om att hon tack vare sitt blandade blod och specialträning med vampyren som coach är urstark och stryktålig) och hennes vampyrpartner, Bones, är skitsnygg, superstark, otroligt manlig och i princip oövervinnelig rent fysiskt. Och varm, förstående och omtänksam, dessutom. Lite superhjältevarning på dem båda, alltså. Men ändå… jag gillar de två huvudpersonerna och relationsdynamiken dem emellan.

Boken gör mig glad och mer än så kan man väl egentligen inte begära?

True Blood

I lördags tipsade vännen ivve om en tv-serie som jag inte ens hört talas om. True Blogg (snacka om skadad!) Blood, som skulle handla om vampyrer. Jag antar att ämnet kom upp för att jag lyssnar på ‘Låt den rätte komma in’, som ju också har vampyrinslag. Jag hämtade hem de avsnitt jag hittade och har därefter sett alla åtta. Kanske är den lite väl överdriven och bitvis nog så blodig för min smak, men beroendeframkallande. Kanske för att vartenda avsnitt slutar med en cliffhanger? Sedan är det också roligt att se Alexander Skarsgård som vampyrsheriffen – han verkar definitivt vara ett äpple fallet från päronträdet. Jag såg det sista nedladdade avsnittet och gick ut på nätet för att kolla när man kunde hoppas på nästa. Det visade sig redan ligga ute och en halvtimme senare hade jag det hemma. Så nu har jag sett det med och då återstår väl bara att vänta en vecka på nästa. Serien bjuder på rätt mycket sex, en del blod och lite våld. Samt folk som är fula i munnen. Den som inte tål att se ”blod” bör undvika denna serie.

Officiell info: True Blood @ HBO.
Fan site: True-Blood.net.