Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘hovet’

Ytterligare en vecka liv

2011-10-26 06.52.13.jpg

En vecka senare (relativt föregående inlägg) är jag hemma och tycker mig ha tid. Eller rättare sagt: jag behöver i alla fall inte ta något tidigt tåg i morgon bitti. Skönt!

Däremot vill jag hemskt gärna gå och träna (folk som känner mig tror väl knappast sina öron). P.g.a. först en annalkande förkylning och sedan det här nya uppdraget har jag inte tränat alls på mer än tre veckor. Jag hade kunnat träna i exilen om jag verkligen velat (det finns någon sorts gym på kontoret såväl som på hotellet där jag bor), men jag hade varken lust att släpa med träningskläder eller ork att ens tänka tanken. Bristen på träning behöver åtgärdas och nu känner jag mig ju både pigg och frisk nog att göra det. Om jag bara kan hitta träningskläderna och -kortet… Lägger dock in en brasklapp – vet ju inte hur jag kommer att må i morgon. Förra lördagen var jag helt, fullt, totalt och fullkomligt dödstrött och gick inte ens ur huset.

Den här veckan har varit smått hektisk även om jag faktiskt känner mig mindre slutkörd än veckan innan. Kanske handlar det om att jag börjar känna mig mer hemma i den främmande staden, på det nya kontoret och med de nya kollegorna. Och med jobbet som sådant. Jag är nästan lite stolt över att mina frågor ledde till sammankallandet av ett möte där vi i teamet ska räta ut frågetecken. Det känns i alla fall som att det händer något. Det leder framåt, och framåt är en bra riktning.

2011-10-25 21.06.29.jpg
Ytterligare några kassa mobilbilder från konserten finns på Flickr.

Ett avbrott mitt i veckan och dubbla tågresor blev det eftersom vi hade en konsert att gå på i Stockholm i tisdags kväll. Jean Michel Jarre framträdde på Hovet – som vanligt en upplevelse även om jag och konserter idag tyvärr inte är helt kompatibla. Mina öron har nämligen åsikter om höga ljudnivåer. Efter Stonefunkers på Fasching i slutet av april 2010 började de sporadiskt presentera påfrestande pipljud, sådana som ingen annan hör. Tinnitus, typ. Ljudvolymen på den konserten var sjukt hög och jag hade dumt nog inga öronproppar med mig – av någon anledning hade jag aldrig en tanke på att det skulle kunna behövas. Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag varit jävligt noga med att plugga igen öronen. Med tinnitus i tankarna var jag därför den här gången noga med öronskydden och förlorade därigenom en del av den musikaliska upplevelsen. Det blev nästan mer ljus än ljud, kan man säga, och visst är ljusshowen härlig, men känslan blir allt lite tam. Frågan är om det inte vore värt det att skaffa riktiga öronproppar, som är särskilt lämpade för just musik.

En tillbakablick (ack så viktigt med reflektion!) påminner mig om mellanhavandena med tågtrafiken (jag låter medvetet bli att skriva företagsnamnet då jag inte vill ha någon dialog utan bara dokumenterar för egna behov). Jag har inte heller denna vecka, trots tre olika bokningstillfällen, lyckats betala tågbiljetterna med firmakortet och har heller inte fått någon respons på min felanmälan beträffande det problemet.

Däremot har jag fått beslut om ersättning för förseningen, då jag fick åka buss från Bålsta min första dag på det nya uppdraget. Eller rättare sagt, ett nytt beslut som går tvärtemot det första. Jag skickade nämligen in en begäran om ersättning i samband med att det hände, men fick ganska snart ett avslag utan någon egentlig motivering. Svaret räknade upp en hel bunt kriterier och tänkbara anledningar till att ersättning skulle eller inte skulle betalas ut, men det stod inget om varför just mitt fall inte ansågs vara berättigat. Eftersom jag emellanåt är lite tjurig, och nyfiken på hur folk tänker, mailade jag tillbaka och bad om att åtminstone få en motivering till avslaget. Som svar på detta kom ett mail där man bad om ursäkt och förklarade att automatiken fallerat, men att man vid manuell granskning (som resultat av min fråga, antar jag) mycket riktigt sett att tåget inte alls var framme i tid och varsågod, här får du ett värdebevisnummer att använda som betalning vid framtida bokningar. Det lönar sig uppenbarligen att fråga, eller tror någon de hade upptäckt felet ändå? Vi kan i alla fall konstatera att det varje gång tagit ungefär en vecka att få respons.

Bortsett från den första dagen har jag inte haft några problem med mina tåg. Ännu.

2011-10-28 18.09.42.jpg Som avslutning på veckan tog jag tunnelbanan från kontoret i Kista inåt stan för att åka hem via Västermalmsgallerian. Jag menar, Espresso House.

För en gångs skull hade de alla tre varianter av chokladbollarna i den aktuella kampanjen (en för 15kr, tre för 40kr). För första gången, efter minst tre olika EH-besök, fick jag alltså se de berömda och uppenbarligen populära polkabollarna.

Lustigt nog kände jag inget sug efter att provsmaka, trots att jag till och med var hungrig. Jag ville verkligen inte ha raffinerat socker!

Tack, kroppen – du är bra.

Annonser

Progressive Nation 2009, Stockholm

I fredags var vi och lyssnade på bra musik på Hovet. Progressive metal.

Evenemanget hette Progressive Nation och banden som spelade var Unexpect, Bigelf, Opeth och Dream Theater. För mig: två okända, två kända band.

Allt jag hade velat skriva om tillställningen har redan skrivits av Josh, som dessutom nämnde och påpekade ett par saker därutöver. Läs hans inlägg! Det jag har som inte han har är ett fåtal bilder och ett par videos – se nedan. Använd dem fritt för icke-kommersiella ändamål, men ange ursprung tack!

Själv uppskattade jag Opeth mest och tyckte precis som Josh att Unexpect verkade värda att undersöka närmare – det lilla vi hann höra lät intressant. Bigelf satte inte några djupa spår i mig, men jag gillade Hammond-ljudet. Dream Theater var (givetvis!) bra, men jag hann faktiskt bli lite uttråkad. Möjligen för att det hade varit en lång vecka och jag därför framåt kvällen började gäspa käkarna ur led. Grät gjorde jag däremot inte – var nog lite för upptagen med att använda min kamera för att leva mig in till fullo. Och så hade jag, trots goda föresatser sedan plattan kom, inte hunnit lyssna in mig på den senaste. Det bidrog säkert också. Men… Dream Theater ligger väldigt högt på min Last.fm-topplista och lär med säkerhet ligga kvar där länge till.

Nåväl. Några bilder och videos av varierande kvalitet bjuder jag på.

Först Opeth:

Opeth @ Progressive Nation 2009, Hovet, Stockholm, Sweden

Opeth

Opeth @ Progressive Nation 2009, Hovet, Stockholm, Sweden

Opeth

Sedan Dream Theater:

Dream Theater @ Progressive Nation 2009, Hovet, Stockholm, Sweden

Dream Theater

Dream Theater

Dream Theater

Och så de två Opeth-låtar jag faktiskt filmade med min lilla chokladbruna. Inte världens bästa kvalitet, såklart, men det ger nog ändå viss känsla:

Ref: Opeth – The Lotus Eater

Ref: Opeth – Deliverance

Nästa gång jag går på bra konsert ska jag, förutom fulladdade batterier, ha ett helt tomt minneskort i kameran och helst också ett extra i fickan. Eller så är jag lite så där radikal och lämnar helt enkelt kameran hemma.

Skränigt, Whitesnake!

Skränigt, Whitesnake

Whitesnake
Hovet, Stockholm

2008-12-16 kl. 20:3022:30

Igår kväll (tisdag) var det alltså dags att gå och lyssna på Whitesnake, som spelade på Hovet här i Stockholm. En gammal anrik arena, skulle jag vilja påstå, där jag började springa på hårdrockkonserter 1985, när jag var nyinflyttad i stan. Ja, jag vet att många började tidigare, men hallå… jag är faktiskt uppväxt i Norrbotten och därifrån är det hur långt som helst!

Vi, d.v.s jag, Josh och Drottningen, samlades i närheten av mitt hem, för att det var en gemensam knutpunkt för oss, och besökte kvarterskrogen för att ladda inför konserten genom att inta föda och dricka en öl. Staropramen, i mitt fall. Och så kaffe för att vakna till lite. Jag var trött, och det verkade jag inte vara ensam om. Åldern? Vi åt, drack, betalade och åkte åt Globenområdet till, varefter vi stegade in på Hovet och inte ens blev klappade på – jag hade med andra ord inte alls behövt lämna min fina kamera hemma. Lite surt kändes det, vilket ni förstår när ni ser inläggets första bild – tagen med nallefånen.

Konserten började ganska exakt på utsatt tid, 20:30, och höll också på ganska exakt så länge som var angivet på förhand, d.v.s till 22:30. Nästan så man skulle kunna tro att de gjort showen förut. Och om det hela har Josh redan skrivit så bra – vi var ju där tillsammans och hörde samma urusla ljud och så. Det enda jag kan tillägga till hans skildring är väl mina mer personliga upplevelser och reflektioner.

Det lät skitilla där vi satt, så illa att man ofta inte ens hörde vilken låt som spelades. Och den där gitarronanin i Still of the night var ett riktigt sömnpiller. Det hade möjligen kunnat vara njutbart om ljudet varit bra. Trumsolot var lite roligare och jag roades bland annat av att trummisen var så snabb att trumpinnarna sågs som i en dimma. Coverdales mellansnack var svårt att uppfatta, men av det jag hörde var det mest skit ändå så det gjorde nog inget.

Whitesnake, Hovet, Stockholm 2008-12-16 Låtlistan så som jag minns den – sista låten har jag inte en susning om vad det var. Kände inte ens igen den under konserten, och än mindre på den lilla inspelning jag gjorde med min kära Creative Zen. Man måste ju bara prova för att se om det ens går och… well, det gick, men större delen av inspelningen är olyssningsbar. Det är inte mer än fläckvis man hör så pass mycket nyanser i skränet att man kan känna igen vilken låt det är som spelas. Lite som det faktiskt kändes på riktigt.

Utifrån inspelningen har jag gjort mitt bästa för att skrapa ihop en låtlista. Jag kan så klart ha missat något, framför allt i början – minns inte exakt när jag drog igång spelaren och orkar inte riktigt lyssna igenom allt från början till slut heller. Det låter lite för illa för det, faktiskt.

Anyway, vet du bättre låtbesked än jag – hojta, så uppdaterar jag listan!

  • ??? Best years
  • Fool for your loving (nynnade med och vickade på foten)
  • ??? Can you hear the wind blow
  • Love ain’t no stranger (trallade med lite lagom i refrängen)
  • Lay down your love (lätt att sjunga med i refrängen – riktig hitlåt från senaste plattan)
  • The deeper the love (sjöng refräng med inlevelse)
  • Is this love (sjöng med för full hals och grimaserade för att jag minns så väl hur vi då den kom hatade det smöriga aset till låt)
  • Ain’t gonna cry no more (bara njöt, Josh har rätt i att den är ljuvlig)
  • Ain’t no love in the heart of the city (här sjöng jag med stor inlevelse)
  • Gimme all your love (här med, på lite högre volym)
  • Here I go again (och här fick jag rentav torka en tår eller två – det är bara så jävla mäktigt när hela arenan lyfter, det var som då, där i Solnahallen)
  • Still of the night (jordens drag för det är en sådan otroligt bra låt – fast nu flera timmar lång, med gitarrsolon och jag vet inte vad för annat trams)
  • Soldier of fortune (jag visste att det var den, min Purple-favorit med Coverdale, så snart vi hörde det första akustiska ackordet, och jag var sedan närapå helt ensam på vår läktarsektion om att sjunga med ord för ord, från början till slut – masen intill mig såg lite impad ut, rentav)
  • ??? Burn/Stormbringer/Burn

Min nya vana trogen köpte jag en turné-tshirt, som blev dagens jobb-outfit (och nog tyckte jag att en eller annan kostymnisse tittade lite konstigt, eller var det bara avundsjukt? på mig under dagen) – ser det som en kul grej:

Whitesnake, Good to be bad Tour 2008 (front) Whitesnake, Good to be bad Tour 2008 (back) Lägg särskilt märke till mina extremt röda hårslingor… de syns normalt inte så där bra eftersom det mörkare, lila, vanligen ligger ovanpå och täcker.

Andra som skriver läsvärt om konserten är t.ex Joshua_Tree och Drottningen (som jag ju var där med), Erik Laakso och Kulturbloggen (kolla in filmklippen!).

Etikettmoln