Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘stonefunkers’

Ytterligare en vecka liv

2011-10-26 06.52.13.jpg

En vecka senare (relativt föregående inlägg) är jag hemma och tycker mig ha tid. Eller rättare sagt: jag behöver i alla fall inte ta något tidigt tåg i morgon bitti. Skönt!

Däremot vill jag hemskt gärna gå och träna (folk som känner mig tror väl knappast sina öron). P.g.a. först en annalkande förkylning och sedan det här nya uppdraget har jag inte tränat alls på mer än tre veckor. Jag hade kunnat träna i exilen om jag verkligen velat (det finns någon sorts gym på kontoret såväl som på hotellet där jag bor), men jag hade varken lust att släpa med träningskläder eller ork att ens tänka tanken. Bristen på träning behöver åtgärdas och nu känner jag mig ju både pigg och frisk nog att göra det. Om jag bara kan hitta träningskläderna och -kortet… Lägger dock in en brasklapp – vet ju inte hur jag kommer att må i morgon. Förra lördagen var jag helt, fullt, totalt och fullkomligt dödstrött och gick inte ens ur huset.

Den här veckan har varit smått hektisk även om jag faktiskt känner mig mindre slutkörd än veckan innan. Kanske handlar det om att jag börjar känna mig mer hemma i den främmande staden, på det nya kontoret och med de nya kollegorna. Och med jobbet som sådant. Jag är nästan lite stolt över att mina frågor ledde till sammankallandet av ett möte där vi i teamet ska räta ut frågetecken. Det känns i alla fall som att det händer något. Det leder framåt, och framåt är en bra riktning.

2011-10-25 21.06.29.jpg
Ytterligare några kassa mobilbilder från konserten finns på Flickr.

Ett avbrott mitt i veckan och dubbla tågresor blev det eftersom vi hade en konsert att gå på i Stockholm i tisdags kväll. Jean Michel Jarre framträdde på Hovet – som vanligt en upplevelse även om jag och konserter idag tyvärr inte är helt kompatibla. Mina öron har nämligen åsikter om höga ljudnivåer. Efter Stonefunkers på Fasching i slutet av april 2010 började de sporadiskt presentera påfrestande pipljud, sådana som ingen annan hör. Tinnitus, typ. Ljudvolymen på den konserten var sjukt hög och jag hade dumt nog inga öronproppar med mig – av någon anledning hade jag aldrig en tanke på att det skulle kunna behövas. Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag varit jävligt noga med att plugga igen öronen. Med tinnitus i tankarna var jag därför den här gången noga med öronskydden och förlorade därigenom en del av den musikaliska upplevelsen. Det blev nästan mer ljus än ljud, kan man säga, och visst är ljusshowen härlig, men känslan blir allt lite tam. Frågan är om det inte vore värt det att skaffa riktiga öronproppar, som är särskilt lämpade för just musik.

En tillbakablick (ack så viktigt med reflektion!) påminner mig om mellanhavandena med tågtrafiken (jag låter medvetet bli att skriva företagsnamnet då jag inte vill ha någon dialog utan bara dokumenterar för egna behov). Jag har inte heller denna vecka, trots tre olika bokningstillfällen, lyckats betala tågbiljetterna med firmakortet och har heller inte fått någon respons på min felanmälan beträffande det problemet.

Däremot har jag fått beslut om ersättning för förseningen, då jag fick åka buss från Bålsta min första dag på det nya uppdraget. Eller rättare sagt, ett nytt beslut som går tvärtemot det första. Jag skickade nämligen in en begäran om ersättning i samband med att det hände, men fick ganska snart ett avslag utan någon egentlig motivering. Svaret räknade upp en hel bunt kriterier och tänkbara anledningar till att ersättning skulle eller inte skulle betalas ut, men det stod inget om varför just mitt fall inte ansågs vara berättigat. Eftersom jag emellanåt är lite tjurig, och nyfiken på hur folk tänker, mailade jag tillbaka och bad om att åtminstone få en motivering till avslaget. Som svar på detta kom ett mail där man bad om ursäkt och förklarade att automatiken fallerat, men att man vid manuell granskning (som resultat av min fråga, antar jag) mycket riktigt sett att tåget inte alls var framme i tid och varsågod, här får du ett värdebevisnummer att använda som betalning vid framtida bokningar. Det lönar sig uppenbarligen att fråga, eller tror någon de hade upptäckt felet ändå? Vi kan i alla fall konstatera att det varje gång tagit ungefär en vecka att få respons.

Bortsett från den första dagen har jag inte haft några problem med mina tåg. Ännu.

2011-10-28 18.09.42.jpg Som avslutning på veckan tog jag tunnelbanan från kontoret i Kista inåt stan för att åka hem via Västermalmsgallerian. Jag menar, Espresso House.

För en gångs skull hade de alla tre varianter av chokladbollarna i den aktuella kampanjen (en för 15kr, tre för 40kr). För första gången, efter minst tre olika EH-besök, fick jag alltså se de berömda och uppenbarligen populära polkabollarna.

Lustigt nog kände jag inget sug efter att provsmaka, trots att jag till och med var hungrig. Jag ville verkligen inte ha raffinerat socker!

Tack, kroppen – du är bra.

Glädje och webbnostalgi

Det är svårt att slita sig från datorn ikväll (trots att jag är mer än tillrådligt trött) för jag har så mycket glädje sprittande i kroppen. Och bra musik i högtalarna, dessutom – just nu Rush:s 2112 och tidigare bl.a Stonefunkers som svänger av bara den (varför äger jag inga av deras plattor?). Glädjen från tidigare idag späddes på ytterligare av att det trillade in ett meddelande från en kär vän, som jag blott haft kontakt med via två sms två gånger under de två senaste åren. Vänner är de som finns där utan att man måste höras av var och varannan dag. Jag skulle inte kunna ha någon annan sort för jag är kass på att höra av mig till folk. Desto gladare när kontakten väl återupptas.

Idag träffade jag förresten Annica Tiger, bara så där. Och kände mig nödgad att i efterhand maila henne en liten… ja, ursäkt och förklaring får man säga, eftersom det är mer jag som tycker mig känna henne än tvärtom. Hon är ju internetkändis, medan jag är… well, främst en obemärkt nätläsare. Jag blev bara så ställd när hon plötsligt stod där framför mig. Det tog en stund att komma på vem personen var som jag så väl kände igen, och det var först efteråt det slog mig att igenkänningen torde ha varit helt ensidig. Vi har setts som hastigast vid något tillfälle, men troligen inte ens pratat med varandra. Och där står jag och beter mig som om vi är gamla bekanta och bundisar.

Lite kuriosa:

Medan jag fortfarande var nybörjare i webbvärlden (det är så länge sedan att jag knappt minns det!), brukade jag använda mig av Annicas HTML-guide för att få ihop mina webbsidor. Webbsidor som inte låg ute på nätet och inte heller tillhandahölls via någon webbserver – vanliga textfiler som laddades direkt från det NFS-monterade filsystemet. Ja, jisses. Jag var UNIX-admin då. Det var där någonstans det började och ett par år senare var jag plötsligt anställd som ”Applikationsutvecklare, Webb & Internet”, så ni förstår att man kan säga att Annica Tiger faktiskt spelat någon form av roll i min karriär.

Och på det mer personliga planet var det (tror jag) även via hennes ”Dagbok på nätet” (samling med länkar till nätdagböcker) som jag hittade en av mina viktigare kärlekar – han som gjorde sig bemärkt bland annat genom talet om att ”klia trollen under hakan”. Det handlade om att bli vän med sina demoner i stället för att kapitulera för dem. Jag hade många demoner då, färre nu.

Ovidkommande parentes:

Det var först idag jag upptäckte att den här bloggmallen (Neat) inte visar vare sig kategorier eller mina omsorgsfullt utvalda inläggsetiketter – jag får väl hoppas att de sistnämnda åtminstone tas i beaktande då taggmolnet skapas.

Etikettmoln