Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘kyla’

Snön ligger vit på taken

Ja, jag antar att ingen boendes här i trakterna kan ha undgått vetskapen i alla fall, men jag tycker det är fint att skriva självklarheter ibland. Främst av dokumentära skäl – jag vet inte hur många gånger jag varit glad över att jag skrivit nätdagbok och därmed kunnat retrokolla olika tidpunkter. För annars minns jag inget alls.

Det började så smått i fredags, då jag besökte en väninna som sluppit utanför tullarna och redan när jag kom såg ett litet tunt lager, som såg ut som snö, på gatan. På nattkröken när jag fick stå ute och vänta på taxi en längre stund kände jag att nu var det allvar på gång. Riktigt jävla råkallt var det och jag pratade i telefon hela vägen uppifrån och hem och taxichauffören mimade så fint till mig när vi anlände destinationen. Jag skrattade för han hade säkert haft roligt när han åhört mitt sprudlande glada och roliga samtal. Och sedan var det lördag fast jag trodde det var söndag och ingen ordning var det och alkoholen deltog i spelet och snöade gjorde det nog och jag fattade inte vart tiden tog vägen och sedan har det bara fortsatt och nu är det nog uppehåll och jag borde ta mig hem. Snön ligger ännu vit, i tjockt lager, men vi vet ju alla vad som obönhörligen händer. Smuts.

Det mest komiska med snöandet är nog att min indiske kollega, som väntat så otåligt på snö, förmodligen hann lämna landet innan det började snöa. Han har åkt hem till Indien och kommer tillbaka om ett par veckor med nytillkommen fru. Det skulle inte förvåna mig om snön är borta då. Han verkar ha en förmåga. Varje uppgift han fått på sin lott har nämligen, efter att han gjort jobbet, lagts på is.

Och jag, jag är en tomte. Just den tomten, till och med.

Annonser

Iskyla och varmt te

Plötsligt blev jag iskall ända in i märgen, precis som jag blivit varje kväll när jag lämnat kontoret bakom mig för att styra kosan hemöver. Jag vet inte varför jag blir isande kall, som om kvicksilvret låg långt under nollan, men fryser gör jag. Och när jag fryser som en hund är det oftast något fel som är trasigt.

Nu sitter jag här och dricker te som Pian donerade till hemmet vid sitt senaste besök. Något grönt, Earl Green antar jag. Men sedan… var det ginseng i eller var det det det inte var? Jag minns inte, men gott är det. Jag tror förresten att jag glömde äta både mellanmål och middag idag, men känner ingen hunger.

En eller annan har reagerat på att jag skriver så ovanligt många inlägg nu och undrat hur det kommer sig. Det är en bra fråga, får jag säga. Det kan nog finnas många svar på den, men ett är att jag låtit mig inspireras av andra som skriver frekvent, t.ex Tyskungen och Blackwater – båda finns i bloggrullen. I den sistnämnda är jag rentav bloggkär och jag skulle förmodligen behöva avgiftas. Jag vet inte om någon lagt märke till det (tveksamt), men min beskrivning i bloggrullelänken är ”Beroendeframkallande”. Det säger antagligen en del.

Använder ni XFN-funktioner i era bloggrullar, förresten? Om inte tycker jag att ni ska börja. För oss som använder WordPress är det lätt – se ”Relationslänk” under ”Avancerade inställningar” på sidan där man redigerar länkar. Man kan via länkarna ge lite information om sin relation till dem man länkar till.

Jag antar att de flesta av läsarna inte känner till XFN. Detsamma gäller övriga mikroformat och deras användningsområden. Mikroformat är klart intressanta, tycker jag, men det kan ju bero på att jag är geek och fastnar för tekniska finesser. Feeds är en sådan finess, som nu för tiden finns överallt, fast många vanliga människor förmodligen är totalt ovetande. Stackars människor!

Kanske handlar inläggskaskaden också om att jag på sistone upplevt mig ståendes alldeles för långt in i den metaforiska ravinen. Alltså, jag har känt att jag närmat mig vägs ände. Ni vet, den där punkten då man helt enkelt måste backa för att inte fastna för gott där inne i klippskrevan? Dit återvänder jag alltid, om jag inte passar mig. Jag måste öppna upp mot omvärlden. Det håller inte att jag ständigt och hela tiden, om än i små steg, förminskar min värld.

Så hej, här är jag, åter i världen – vill du leka?

Semesterbloggkoma

Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?

Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.

En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.

Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.

Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.

Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.

Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.

Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.

Etikettmoln