Blygsam framgång, men 75% kursklar

Det går framåt, om än inte med några stormsteg precis. Av någon anledning går det nämligen åt mycket semestertid för att göra ingenting. Eller prokrastinera, om man så vill. Jag har sett en mängd tv-serieavsnitt och läst en pappersbok (antologin På denna grund) samt påbörjat en av dem jag fick med mig hem från förra årets Swecon, ConFuse 2015 – den känns oväntat lovande så här långt! Jag lär väl återkomma med någon reflektion när jag läst färdigt, tänker jag.

Sedan har jag också tränat nästan varje dag. Ingen avancerat, men ändå. Jag letade reda på ett sådant där sjuminutersprogram (med övningar för hela kroppen) som inte kräver någon direkt utrustning och därmed kan köras ungefär var som helst. Och när som helst. Vi kan ju säga som så att det krävs mycket lite ansträngning för att jag ska flåsa lungorna ur mig, och jag klarar inte av att göra alla övningarna fullt ut, men jag anpassar och försöker och gör så gott jag kan. Och det gör skillnad. Ryggen mår t.ex. i vissa avseenden mycket bättre. Återstår att se hur det går att passa in programmet i vardagen. Men senare…

Prokrastineringen till trots har jag i alla fall lyckats färdigställa och lämna in alla uppgifter rörande tredje delen av höstens kurs och sålunda återstår den sista fjärdedelen. Den borde jag absolut fixa på de två veckor som återstår av min semester. Eventuellt tar jag med datorn upp till norr och försöker bli klar där.

Förra veckan jobbade jag och det var inte roligt. Påminn mig gärna framöver om att inte offra mig och jobba för att någon måste göra det. Det var en mycket dålig idé att försöka vrida tillbaka hjärnan till jobb mitt i avslappnad semester.

Ja, det var väl det, det. Härmed återgår jag till tystnaden och börjar då med att kolla hur Windows 10-installationen på min gamla fönsterkärra fortskrider…

Jag tar nya tag

Det är hög tid att återuppta något av disciplinen eller åtminstone de goda vanorna. Jag vet inte vad som hände efter sommaren och semestern, men jag kom av mig och tappade farten så till den milda grad att jag stått helt stilla i månader. Och då menar jag att jag inte gjort något alls inom ”bantningen”.

Årets bottennotering, på viktfronten, inträffade i mitten av juni. Därefter stod jag länge stilla. Jag skötte mathållningen hyfsat, men tappade alltmer på träningen och nu ligger jag ungefär 4 kilo över lägstanoteringen. Mycket muskler borta. Det var flera månader sedan jag tränade. Ett par månader sedan jag registrerade steg.

Men igår kom jag äntligen iväg för att träna.

Bakom disken satt en för mig helt okänd kvinna och bland dem som redan tränade fanns inte ett enda bekant ansikte. Jag kände mig som ett ufo, en främmande inkräktare. Var det verkligen mitt träningsställe jag kommit till?

Nåväl, jag klädde om och noterade att träningsbyxorna satt betydligt tightare än jag mindes dem, liksom tillhörande t-shirt. Så gick jag ut i träningslokalen och tyckte att alla stirrade på mig – och det förstod jag eftersom jag kände mig som en stoppad korv. Tämligen självmedveten började jag i alla fall träna.

Efter bara några minuter kände jag mig stark och trygg och hemmahörande igen. Och duktig. Jobbigt var det, men det kändes bra. Jag fick dra ned på tempot den sista tredjedelen, för jösses vad flåset försämrats! Och det där med muskler kändes nästan som en utopi. Men jag vet ju att det går snabbt att bygga upp båda, så det är bara att köra på. Några gånger till, så…

Efteråt bytte jag ord med båda ordinarie personaltjejer, som verkade glada att se mig. Liksom jag dem, för den delen. Det känns att det finns engagemang.

Det är väldigt trevligt att känna sig så välkommen och bli så personligt bemött, med namn och allt. Den hemmakänslan gör att man trivs och vill komma tillbaka. Det är nog det jag sökt lite genom åren. På krogen hemmavid, i pizzabutiken, fiket och så vidare. Det är kul att vara stammis. Det ger en inre tillfredsställelse och man känner sig mindre ensam i den anonyma storstadsmiljön.

Nästa träningstillfälle blir på onsdag. Efter gruppträffen, som kan vara den sista. Eller näst sista. Jag har snart hållit på med det här ett år och fick frågan igår om jag ville fortsätta på stabiliseringsprogrammet ett år till. Det tackade jag nej till.

I stället tänker jag mig att fortsätta som motionskund så där lite löpande, månad för månad, tills jag vet hur jag vill göra på lite längre sikt. Jag funderar på att bli SATS-medlem för att det numera finns ett gym på något hundratal stegs avstånd hemifrån (liksom nästan överallt annars) och för att där ges möjligheter till andra former av träning. Variation. Yoga verkar t.ex intressant. Men vi får se.

Gruppträff innebär också vägning, vilket jag inte alls ser fram emot. Kanske var det därför jag helt och hållet förträngde den förra gruppträffen, för att jag inte ville få det bekräftat som jag redan vet. Det vill säga, att jag gått upp i vikt.

Oh well. Jag vet det, så vad spelar det för roll om jag också får det svart på vitt.

Det bekommer mig inte så mycket, ändå, att jag gått upp i vikt, för jag vet att det snart handlar om imperfekt. Det går över, med lite god vilja och en dos medveten närvaro. Nej, jag har inte glömt att jag ska skriva om mindfulness – det kommer.

Jag är glad och stolt över att jag börjat träna igen. Och tänker fortsätta med det för att förbättra mina kurvor (pun intended). Jag tänker mig en kort skinnkjol.

Fy fan, vad jag är bra. Och vad snygg jag kommer att bli.

Soluppgång över Årstabroarna

I går morse steg jag av bussen vid Hornstull och fick syn på vad som verkade vara en magisk himmel. Den såg faktiskt så lovande ut att jag trotsade kylan och promenerade över Liljeholmsbron bara för att kunna ta bilder. Jag lovar att fingrarna blev små isbitar, men jag tror faktiskt det var värt det. Jag kände mig definitivt levande.

Här är en av bilderna – notera gärna adventsljussstaken i den närmsta båten (klicka för större bild, om ljusstaken inte syns tillräckligt bra – det kan hjälpa):

En rolig detalj var att jag stötte ihop med en av de gulliga Itrim-tjejerna, som var på väg till jobbet. Och som jag funderade på vad katten det var hon hette! Sandra, säger hemsidan, och det stämmer såklart. Jag talade om för henne att jag kommer och tränar i nästa vecka, för det har jag definitivt tänkt göra. Det är hög tid att återuppta mina goda vanor, för nu har det med förskräckande tydlighet gått åt helt fel håll ett tag. Det är inte roligt att känna hur jeansen stramar runt magen. Många dåliga minnen som vaknar till liv av det.

Jag märkte sedan, när jag tankade över bilderna till jobbdatorn, att kamerans batteri var nästan helt urladdat. Jag behöver verkligen ett extrabatteri. Det hade varit trevligt om det inte jämt var slutsålt i butikerna.

Ovanstående skrev jag igår. Idag jobbade jag på kontoret inne i city och surfade in hos Webbhallen strax innan jag och GP skulle ut på lunchpromenad, bara för att kolla om mitt batteri fanns inne idag. Igår gjorde det inte det, men däremot idag. I ett exemplar. Och det fick jag sedermera köpa. Snäll personal på den där Webbhallen, va? Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag vill köpa. Och tur är väl det med tanke på att lönen i princip är slut igen.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

Något att växa i

Jag läste hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt – och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat rubriken i precis samma stil) och kände att jag gärna berättar min egen historia från i morse, på liknande tema.

Eftersom det sades på radion att det skulle bli varmt idag (över +20ºC) bedömde jag att det vore en god idé att välja de nya sandalerna (som jag hellre hade velat ha i grått eller beige och som i svart är snyggare i verkligheten än på bilden) och tunnare byxor än jeans. Jag sökte igenom mina garderober och hittade de lätta, fina grå byxorna jag levde i hela förra sommaren. Jätteglad blev jag, ända tills jag tog på mig byxorna och då insåg att båda underarmarna ledigt rymdes på tvären innanför linningen – så grymt mycket större jag måste ha varit för ett år sedan!! Det var ju bara att konstatera att de byxorna kan jag verkligen inte ha längre.

Jag trodde liksom aldrig att ett par av mina byxor kunde bli så mycket för stora. Var det någon som skojade, hade ersatt mina byxor med denna ballongmodell? Det kändes som ett skämt. Och min svårighet att förstå beror väl förmodligen på att jag aldrig tidigare genomgått en rejäl viktminskning – jag menar, normalt för mig har ju genom åren varit att lägga på mig kilon snarare än att tappa dem.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag informera om att vikten än så länge verkar ha ökat med bara ett kilo – jag var ju inställd på att det skulle bli flera (men klagar knappast om så inte är fallet) och kanske dröjer det ytterligare ett tag innan hela glykogenförrådet är återuppbyggt. Jag är beredd på det mesta.

Idag gladdes jag åt att väninnan, som trots att hon känner sig tämligen risig, har utgångspunkten att hon ska träna i morgon. Att vi ska träffas och träna alltså. Undrar om hon hade haft samma inställning om jag inte hade ställt frågan? Ibland är det ju så att man hoppas att den andra ska ha glömt så att man ska slippa.

Inför träningen känner jag faktiskt sällan något motstånd, vilket beror på flera olika saker. Det är hyfsat roligt att träna, men framför allt är det roligt att träffa väninnan – eller att veta att man troligen träffar någon annan man känner. Igår träffade jag hela tre stycken från min egen viktgrupp plus några andra bekanta. Som jag brukar säga: Itrim-anläggningen blir lite som en fritidsgård för vuxna.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Fjärde gruppträffen

Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.

Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.

Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.

Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.

De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.

Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.

Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.

Förbättrat flås

De senaste dagarna har jag reflekterat över och njutit av hur mycket bättre flås jag har fått. Andningen är fri och öppen och uppmuntrar till att verkligen använda kroppen. Jag antar att förbättringen beror både på att jag tappat ett antal kilon och på att jag rört på mig mer än vanligt. Hela veckan har jag överträffat mitt stegmål och så har jag dessutom tränat.

Ibland har jag gått längre än nödvändigt på vägen till eller från tunnelbanan, men jag upplever ändå inte att jag kämpat för att få ihop mina steg. De har kommit naturligt i mitt dagliga liv och det är ju så det helst ska vara. Det kallas vardagsmotion.

Jag följer faktiskt mitt schema till punkt och pricka – det var bara någon av de första dagarna i programmet som jag stressade för mycket för att hinna promenera. Om det sedan var mentalt eller faktiskt törs jag inte säga. Men jag antar att man hinner promenera om man bara låter sig göra det.

Varje dag som GP varit på kontoret har vi vid lunchtid gått en runda på 20-30 min och 2000-2500 steg (jag gissar nu, för även när vi mätt stegantalet minns jag inte siffrorna). Det är inte jättelångt, men hade varit otänkbart för bara några veckor sedan. Då tyckte jag ju att det var på gränsen till för jobbigt att gå till den närmaste lunchrestaurangen och tillbaka.

Vad jag är glad över att jag gör det här!

Idag var det träningsdags igen. Jag gled in vid sextiden och hade som vanligt inte med mig mitt kort så jag fick än en gång rabbla personnumret för personalen – det skulle inte förvåna mig om de lär sig mina siffror utantill till slut. Jag undrar var katten jag lagt det där kortet? Det borde ligga i någon posthög, men de där posthögarna har jag ju städat bort.

Flera av mina gruppkamrater var på plats, men de hann träna färdigt innan jag hunnit börja. Där var dock en annan kvinna som jag tror varit där varje gång jag tränat. Hon tränar väldigt koncentrerat och man ser att det är en kvinna med spänst. I omklädningsrummet efteråt pratade hon dock på så glatt och berättade att hon går på en timmes promenad före frukost, varje dag, och kommer dit och tränar fyra kvällar i veckan, från måndag till torsdag. Det förklarar att hon, som det ser ut för mig, alltid är där. Trevligt är det, tycker jag, när man blir bekant med folk och träffar samma människor var och varannan gång man kommer dit. Känslan jag får blir att gymmet är lite av en ungdomsgård för vuxna. Nästan så man vill åka dit och ”hänga med polarna” även om man inte ska träna. Fast bara nästan.

Matmässigt måste jag tillstå att det funkar hur bra som helst. Det är enkelt att äta på det här sättet – man behöver ju inte tänka längre än att se till att man har mat på jobbet, och en ”bar” i jackfickan för de tillfällen då man råkar vara på språng när matklockan ringer. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag är fortfarande inte det minsta sugen på att äta. Idag satt jag vid projektlunchen på den fina restaurangen och drack te samt knaprade på en ”bar”. Det är klart att jag gärna skulle ha ätit den goda maten som serveras där, men det var ändå inga problem att låta bli eller känna sig lugn och avslappnad.

Andra gruppträffen

Jag hann inte mer än komma innanför dörren så blev jag till min förvåning visad till vågen. Förvåning därför att i mitt stilla sinne var det först nästa vecka det var dags för vägning. Det är något jag sett fram emot. Vågen visade på 3,9 kg mindre än vid hälsoanalysen för 13 dagar sedan. Och det känns också. Byxorna sitter störande löst så jag ska ta skärpet i drift igen.

Det märks skillnader på andra sätt också. Om vi nu bortser från mitt väldigt glada humör (som säkert också kommit av annat) så är det mycket lättare att andas. Och att röra på sig. Jag tappar inte längre andan helt av minsta ansträngning.

På träningen körde jag förhållandevis hårt, men kunde ändå samtidigt prata med de andra som tränade. Jag nådde heller inte riktigt upp till den övre pulsgränsen. Det är nästan lite konstigt att det märks skillnad så snabbt, men det gör det.

Det var riktigt roligt att träna idag och jag hade nog tagit ett extra varv om inte klockan närmat sig stängningsdags.

Matmässigt funkar det alldeles utmärkt. Jag äter rätt saker på rätt tider och dricker tillräckligt mycket vatten. Oftast mer. Jag har tränat helt enligt plan och alla utom en av dagarna har jag klarat mina stegmål med råge. Jag är på spåret. Bra jobbat!

Jag blir hungrig mellan målen, men ändå inte sugen på att äta. Det är en lite konstig känsla. Fortsätter det så här borde det inte bli några problem att klara resterande 9 veckor, men jag gör mig inga illusioner och räknar kallt med att det kommer svackor. Det är först då man vet av vilket virke man är gjord.

Tredje dagen på svältkost

Bantningen går bra, även om jag visst blev hungrig någon halvtimme eller timme innan det var dags för lunch respektive mellanmål. Och middag. Vad gäller frukosten så väcktes jag av matsignalen och då hinner man (läs: jag, för jag vet ju att det finns folk som vaknar hungriga) ju inte bli hungrig innan. Vaniljpulversoppan kommer jag inte heller att dricka mer för den är nästan lika äcklig som chokladvarianten.

Vid flera tillfällen under dagen har jag känt hur lätt det vore att, helt tanklöst, stoppa något i munnen, tugga och svälja utan att ens reflektera över att jag inte äter. Det är nog det som skulle kunna få mig på fall – automatiken. För annars funkar det riktigt bra och idag har jag druckit mer än de 2 liter som anbefallits. Dels för att dämpa hungern, dels för att jag känt mig klibbig i munnen. Det känns som när man är lite uttorkad, men det borde väl knappast vara fallet med mig.

Efter jobbet åkte jag och tränade. Det var tungt, bra mycket jobbigare än i måndags. Vilket ju möjligen skulle kunna ha att göra med att jag bara får i mig 500 kcal om dagen. Fast med milkshaken blir det förstås hela 575 kcal, men den vill jag gärna dricka för att få variation. 75 kcal hit eller dit, liksom.

Jag tänker mig jordgubbar på morgonen, antingen tomat eller potatis/purjo till lunch, en ”bar” till mellanmål och sedan en milkshake till middag. Idag hade jag ingen ”bar” så då blev det tvärtom – milkshake till mellanmål, före träningen, och ”bar” till middag, efter träningen. För då hade jag ju handlat så att jag nu har ett lager av respektive acceptabel smak. Gratis var det inte, men förmodligen rätt mycket billigare än om jag skulle ha köpt vanlig mat för två veckor framåt. Jag köpte även min extra shaker, så nu har jag en hemma och en på jobbet.

Eftersom jag fuskat med promenaden i morse hade jag många steg att ta igen, så jag funderade en stund på hur jag skulle ta mig hem, men det blåste så gräsligt kallt att jag valde att börja med tunnelbanan. Och jag kände inte att jag orkade gå långt så jag hoppade av en station före hemmastationen och gick en omväg för att åtminstone komma i närheten av mitt beting. Till min förvåning var målet nått innan jag var hemma i kvarteret.

Så här på kvällen har jag känt mig frusen. Funderade på att ta ett varmt bad idag igen, men kom alltför väl ihåg hur mycket jag frös sist – efter uppstigningen, alltså. Då föredrar jag att bara vara kall, tills det är dags att krypa in under mitt varma täcke (kanske byta till det tjockare?). Och dags är det ungefär nu – sovklockan har ringt och jag är trött nog för att somna.

Det första gruppmötet

Mobiltelefonens larm ljöd en timme innan jag skulle vara där, precis som det var inställt att göra. Det är lugnt, tänkte jag, och stängde av det. För det är det ju – det tar inte mer än en kvart, tjugo minuter att ta sig från jobbet till träningscentret. Tio minuter innan mötet började insåg att jag skulle komma för sent eftersom jag var kvar på kontoret. Typiskt, typiskt!

I halv panik (och knappast särskilt klartänkt) beställde jag en taxi och travade ned för att möta den. Väntade otåligt och väntade lite till och där kom det en taxibil och jag viftade energiskt för att visa att det var jag som beställt den. Det var dock ingalunda min bil för i den satt redan en bunt folk och taxi brukar såvitt jag vet inte organisera någon samåkning.

Någon minut senare kom en taxibil åkande till min ickeadress (min ingång har ingen officiell adress så jag har hittat på en som är logisk och för det mesta funkar), precis dit där jag stod, och glad i hågen öppnade jag dörren varvid föraren förklarade att hans inte var den bil jag beställt, men jag fick så gärna åka med dit jag skulle (även om han menade att det hade gått snabbare för mig att ta tunnelbanan – och det hade han nog fasen nästan rätt i) förutsatt att jag ringde och avbeställde den andra bilen som torde vara på väg. Jag tänkte i tre sekunder och hoppade in i bilen.

Väl framme stannade han förstås rakt utanför dörren så att personalen på centret inte kunde undgå att se att jag kom i taxi. Lite genant, tyckte jag. Det här med att ta taxi till träningslokalen sade föraren annars var väldigt vanligt bland stressade människor i storstaden. Men sådan var ju inte jag, menade jag, eftersom jag nu inte stressade till träning utan till ett inbokat möte. Visserligen med efterföljande träning, men ändå. Puh. Saved by the bell, för det kunde mycket väl ha varit annorlunda. Jag måste se till att åka från kontoret i tid för att hinna träna innan stängningsdags (kl 19).

Taxichauffören berättade också att han själv haft viktproblem och provat metoder liknande den jag nu ger mig in på, men det som verkligen fungerat för honom var OA, Overeaters Anonymous. Han undrade om jag trodde att de kanske kunde hjälpa mig också, vilket jag sade att jag inte trodde och inte heller tror. Mitt problem är ett annat, tror jag. Hur som helst är vetskapen om OAs existens ytterligare en sådan där liten kunskap jag fått genom ett mänskligt möte. Har jag sagt, förresten, att mänskliga möten är det som gör livet värt att leva? Nåväl.

Jag steg in genom dörren och började genast beklaga mig över min oförmåga att komma i tid och kursledaren sade att det gjorde inget för de väntade ju på mig och jag menade att det var just det som var problemet. Men jag blev faktiskt inte mer än tre minuter sen och en av deltagarna var ännu senare, så så förskräckligt hemsk var min försyndelse inte så här med lite perspektiv applicerat på toppen. Men det är ju det där – vad jag gör kanske inte är så hemskt, men det är ju ändå jag som gör det, jag som hade kunnat låta bli, mitt ansvar och sålunda finns bara mig själv att skylla. Att lägga skulden på, menar jag. Varför man nu måste skuldbelägga överhuvudtaget? Det vore ju bättre att låta bli det.

På själva mötet fick vi (11 kvinnor, om jag inte räknade fel) berätta lite om oss själva – varför vi var där och vad vi hade för förväntningar på kursen. För kurs får man ju ändå kalla det. Vi ska ju lära oss äta på ett sätt som håller i längden. Handledaren pratade om motivation och många av gruppmedlemmarna flikade in sina egna erfarenheter. Det som störde mig lite var att av oss fem som ska köra på den snabba, enformiga metoden (VLCD, Very Low Calorie Diet) hade alla de andra redan börjat. Någon hade rentav hållit på i två veckor. Jag kände mig liksom lite lurad där. Då är jag ju helt ensam om att börja nu. Men i övrigt kändes det bra. Flera är lika tjocka som jag, och alla verkar jättetrevliga.

Och att träna efter mötet kändes bara roligt. Jag hade, som förväntat, inga större problem med att komma över den övre pulsgränsen. Otränad som jag är.

Träningen är en form av cirkelträning, där man byter station var 30:e sekund. Varannan station befrämjar kondition och varannan styrka. För konditionen är det svikt- eller stepbräda som gäller och det syns rätt tydligt vilka som gått på step-up och inte. Jag har inte gjort det och känner mig rätt kass, men det blir mer en kul grej – det viktiga är ju att jag håller flåset uppe. Och det gör jag, även om det inte ser särskilt tjusigt ut.

Cirkeln består av ungefär 16 stationer. Och en pulsmätare, med vidhängande tabell över lämpliga pulsintervall för olika åldersgrupper. När man som jag är mellan 39 och 45 (med reservation för att jag kan minnas någon siffra fel) ska man hålla sin hjärtfrekvens mellan 114 och 150 bpm. Ja, jag menar slag per minut. Och jag låg på 145-148, med en tillfällig topp på 153. Det där lär ändra sig med tiden och ökad kondition och jag fasar lite för att en vacker dag behöva kämpa för att ens nå den undre nivån. Men den dagen blir å andra sidan en bra dag, för då kommer jag att ha mycket att glädjas åt.