Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘träning’

Blygsam framgång, men 75% kursklar

Det går framåt, om än inte med några stormsteg precis. Av någon anledning går det nämligen åt mycket semestertid för att göra ingenting. Eller prokrastinera, om man så vill. Jag har sett en mängd tv-serieavsnitt och läst en pappersbok (antologin På denna grund) samt påbörjat en av dem jag fick med mig hem från förra årets Swecon, ConFuse 2015 – den känns oväntat lovande så här långt! Jag lär väl återkomma med någon reflektion när jag läst färdigt, tänker jag.

Sedan har jag också tränat nästan varje dag. Ingen avancerat, men ändå. Jag letade reda på ett sådant där sjuminutersprogram (med övningar för hela kroppen) som inte kräver någon direkt utrustning och därmed kan köras ungefär var som helst. Och när som helst. Vi kan ju säga som så att det krävs mycket lite ansträngning för att jag ska flåsa lungorna ur mig, och jag klarar inte av att göra alla övningarna fullt ut, men jag anpassar och försöker och gör så gott jag kan. Och det gör skillnad. Ryggen mår t.ex. i vissa avseenden mycket bättre. Återstår att se hur det går att passa in programmet i vardagen. Men senare…

Prokrastineringen till trots har jag i alla fall lyckats färdigställa och lämna in alla uppgifter rörande tredje delen av höstens kurs och sålunda återstår den sista fjärdedelen. Den borde jag absolut fixa på de två veckor som återstår av min semester. Eventuellt tar jag med datorn upp till norr och försöker bli klar där.

Förra veckan jobbade jag och det var inte roligt. Påminn mig gärna framöver om att inte offra mig och jobba för att någon måste göra det. Det var en mycket dålig idé att försöka vrida tillbaka hjärnan till jobb mitt i avslappnad semester.

Ja, det var väl det, det. Härmed återgår jag till tystnaden och börjar då med att kolla hur Windows 10-installationen på min gamla fönsterkärra fortskrider…

Annonser

Jag tar nya tag

Det är hög tid att återuppta något av disciplinen eller åtminstone de goda vanorna. Jag vet inte vad som hände efter sommaren och semestern, men jag kom av mig och tappade farten så till den milda grad att jag stått helt stilla i månader. Och då menar jag att jag inte gjort något alls inom ”bantningen”.

Årets bottennotering, på viktfronten, inträffade i mitten av juni. Därefter stod jag länge stilla. Jag skötte mathållningen hyfsat, men tappade alltmer på träningen och nu ligger jag ungefär 4 kilo över lägstanoteringen. Mycket muskler borta. Det var flera månader sedan jag tränade. Ett par månader sedan jag registrerade steg.

Men igår kom jag äntligen iväg för att träna.

Bakom disken satt en för mig helt okänd kvinna och bland dem som redan tränade fanns inte ett enda bekant ansikte. Jag kände mig som ett ufo, en främmande inkräktare. Var det verkligen mitt träningsställe jag kommit till?

Nåväl, jag klädde om och noterade att träningsbyxorna satt betydligt tightare än jag mindes dem, liksom tillhörande t-shirt. Så gick jag ut i träningslokalen och tyckte att alla stirrade på mig – och det förstod jag eftersom jag kände mig som en stoppad korv. Tämligen självmedveten började jag i alla fall träna.

Efter bara några minuter kände jag mig stark och trygg och hemmahörande igen. Och duktig. Jobbigt var det, men det kändes bra. Jag fick dra ned på tempot den sista tredjedelen, för jösses vad flåset försämrats! Och det där med muskler kändes nästan som en utopi. Men jag vet ju att det går snabbt att bygga upp båda, så det är bara att köra på. Några gånger till, så…

Efteråt bytte jag ord med båda ordinarie personaltjejer, som verkade glada att se mig. Liksom jag dem, för den delen. Det känns att det finns engagemang.

Det är väldigt trevligt att känna sig så välkommen och bli så personligt bemött, med namn och allt. Den hemmakänslan gör att man trivs och vill komma tillbaka. Det är nog det jag sökt lite genom åren. På krogen hemmavid, i pizzabutiken, fiket och så vidare. Det är kul att vara stammis. Det ger en inre tillfredsställelse och man känner sig mindre ensam i den anonyma storstadsmiljön.

Nästa träningstillfälle blir på onsdag. Efter gruppträffen, som kan vara den sista. Eller näst sista. Jag har snart hållit på med det här ett år och fick frågan igår om jag ville fortsätta på stabiliseringsprogrammet ett år till. Det tackade jag nej till.

I stället tänker jag mig att fortsätta som motionskund så där lite löpande, månad för månad, tills jag vet hur jag vill göra på lite längre sikt. Jag funderar på att bli SATS-medlem för att det numera finns ett gym på något hundratal stegs avstånd hemifrån (liksom nästan överallt annars) och för att där ges möjligheter till andra former av träning. Variation. Yoga verkar t.ex intressant. Men vi får se.

Gruppträff innebär också vägning, vilket jag inte alls ser fram emot. Kanske var det därför jag helt och hållet förträngde den förra gruppträffen, för att jag inte ville få det bekräftat som jag redan vet. Det vill säga, att jag gått upp i vikt.

Oh well. Jag vet det, så vad spelar det för roll om jag också får det svart på vitt.

Det bekommer mig inte så mycket, ändå, att jag gått upp i vikt, för jag vet att det snart handlar om imperfekt. Det går över, med lite god vilja och en dos medveten närvaro. Nej, jag har inte glömt att jag ska skriva om mindfulness – det kommer.

Jag är glad och stolt över att jag börjat träna igen. Och tänker fortsätta med det för att förbättra mina kurvor (pun intended). Jag tänker mig en kort skinnkjol.

Fy fan, vad jag är bra. Och vad snygg jag kommer att bli.

Soluppgång över Årstabroarna

I går morse steg jag av bussen vid Hornstull och fick syn på vad som verkade vara en magisk himmel. Den såg faktiskt så lovande ut att jag trotsade kylan och promenerade över Liljeholmsbron bara för att kunna ta bilder. Jag lovar att fingrarna blev små isbitar, men jag tror faktiskt det var värt det. Jag kände mig definitivt levande.

Här är en av bilderna – notera gärna adventsljussstaken i den närmsta båten (klicka för större bild, om ljusstaken inte syns tillräckligt bra – det kan hjälpa):

Soluppgång över Årstabroarna, 2009-01-08 kl 08.27

En rolig detalj var att jag stötte ihop med en av de gulliga Itrim-tjejerna, som var på väg till jobbet. Och som jag funderade på vad katten det var hon hette! Sandra, säger hemsidan, och det stämmer såklart. Jag talade om för henne att jag kommer och tränar i nästa vecka, för det har jag definitivt tänkt göra. Det är hög tid att återuppta mina goda vanor, för nu har det med förskräckande tydlighet gått åt helt fel håll ett tag. Det är inte roligt att känna hur jeansen stramar runt magen. Många dåliga minnen som vaknar till liv av det.

Jag märkte sedan, när jag tankade över bilderna till jobbdatorn, att kamerans batteri var nästan helt urladdat. Jag behöver verkligen ett extrabatteri. Det hade varit trevligt om det inte jämt var slutsålt i butikerna.

Ovanstående skrev jag igår. Idag jobbade jag på kontoret inne i city och surfade in hos Webbhallen strax innan jag och GP skulle ut på lunchpromenad, bara för att kolla om mitt batteri fanns inne idag. Igår gjorde det inte det, men däremot idag. I ett exemplar. Och det fick jag sedermera köpa. Snäll personal på den där Webbhallen, va? Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag vill köpa. Och tur är väl det med tanke på att lönen i princip är slut igen.

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

Något att växa i

Jag läste hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt – och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat rubriken i precis samma stil) och kände att jag gärna berättar min egen historia från i morse, på liknande tema.

Eftersom det sades på radion att det skulle bli varmt idag (över +20ºC) bedömde jag att det vore en god idé att välja de nya sandalerna (som jag hellre hade velat ha i grått eller beige och som i svart är snyggare i verkligheten än på bilden) och tunnare byxor än jeans. Jag sökte igenom mina garderober och hittade de lätta, fina grå byxorna jag levde i hela förra sommaren. Jätteglad blev jag, ända tills jag tog på mig byxorna och då insåg att båda underarmarna ledigt rymdes på tvären innanför linningen – så grymt mycket större jag måste ha varit för ett år sedan!! Det var ju bara att konstatera att de byxorna kan jag verkligen inte ha längre.

Jag trodde liksom aldrig att ett par av mina byxor kunde bli mycket för stora. Var det någon som skojade, hade ersatt mina byxor med denna ballongmodell? Det kändes som ett skämt. Och min svårighet att förstå beror väl förmodligen på att jag aldrig tidigare genomgått en rejäl viktminskning – jag menar, normalt för mig har ju genom åren varit att lägga på mig kilon snarare än att tappa dem.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag informera om att vikten än så länge verkar ha ökat med bara ett kilo – jag var ju inställd på att det skulle bli flera (men klagar knappast om så inte är fallet) och kanske dröjer det ytterligare ett tag innan hela glykogenförrådet är återuppbyggt. Jag är beredd på det mesta.

Idag gladdes jag åt att väninnan, som trots att hon känner sig tämligen risig, har utgångspunkten att hon ska träna i morgon. Att vi ska träffas och träna alltså. Undrar om hon hade haft samma inställning om jag inte hade ställt frågan? Ibland är det ju så att man hoppas att den andra ska ha glömt så att man ska slippa.

Inför träningen känner jag faktiskt sällan något motstånd, vilket beror på flera olika saker. Det är hyfsat roligt att träna, men framför allt är det roligt att träffa väninnan – eller att veta att man troligen träffar någon annan man känner. Igår träffade jag hela tre stycken från min egen viktgrupp plus några andra bekanta. Som jag brukar säga: Itrim-anläggningen blir lite som en fritidsgård för vuxna.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Etikettmoln