Man lever så länge man lär

Nedslående resultat

Idag passade jag på att väga mig i samband med träningen. Innan träningen. Remsan visade på nästan ett kilo mer än vid förra vägningstillfället (för två veckor sedan), vilket fick humöret att sjunka till strax nedanför horisonten.

Nej, jag vill inte ha några tröstande kommentarer.

Jag är fullt nöjd med att vara… ja, missnöjd. Jag får stå mitt kast, för jag har släppt lite på disciplinen och inte varit lika stenhård som innan sommaren. Inte lika stenhård som man tydligen måste vara för att fortsätta tappa kilon.

Å andra sidan tycker jag att det känns jävligt orättvist att det går åt fel håll när jag ändå tycker mig ha varit ganska duktig – jag är trots allt oändligt långt från mitt gamla jag. I positiv bemärkelse alltså. Jag äter nästan som jag ska, tränar 3 gånger i veckan, tar de 80 trappstegen två gånger om dagen. Och som det känns just nu… well, fortsätter det så här trots att jag sköter mig hyfsat vete fan om det är någon mening med att fortsätta. Så känns det.

Och nej, jag vill inte ha uppmuntrande kommentarer.

Jag vill inte ha några kommentarer alls – låt mig vara missnöjd, för det är missnöjd jag ska vara. Jag tänker inte hålla på och släta över och låta mig själv fortsätta glida. It’s a slippery slope… och jag måste ta mig därifrån.

Men håll med om att det var underligt att, när jag för en gångs skull klickade runt i WordPress adminpanel, det blogginlägg som låg överst på en av sidorna var ett som handlade om precis det jag nu upplever. Ett kilo upp, heter det:

Jag vägde mig igår och jag hade gått upp ett kilo. Det är inte lika lätt att vara positiv när man misslyckas. Trots allt vet jag att alla har bakslag, men det gör mig inte mindre besviken. Jag tycker jag kämpar så. Nu måste jag rannsaka mig själv. Varför gick jag upp? Det jag kan tänka mig var att jag började se min metod som vardag och trodde att jag inte behövde hålla mattider. Jag har sovit längre än vanligt och varit för hungrig när jag vaknat. Då har inte mitt vanliga mål räckt utan jag har ätit en gång till. När jag inte håller mina tider är det lätt att råka klämma in ett extramål utan att tänka sig för. Troligtvis är det vad som hänt. Detta och att jag inte gått ut och gått varje dag och att jag “förfallit” till efterrätter lite för många gånger.

Nu blir det extrakoll en lång tid framöver. Fast mattider igen, färre efterrätter och fler och längre promenader. Önska mig lycka till:) Jag låter inte ett bakslag göra att jag misslyckas helt och hållet.

Precis så är det. Fast okej, egentligen inte precis och exakt, men liknande.

Och jag behöver förstås också ägna mig åt viss självrannsakan.

Mina nätter är för korta, d.v.s jag hinner inte sova tillräckligt, och då blir det slagsida på det mesta andra av bara farten. Jag vet det ju så väl, egentligen.

Om jag var piggare om dagarna skulle jag också förmå tänka och planera och förbereda på matfronten – som det nu är skrapar jag skåpen och äter ersättningar i brist på annat. Vadå gå och handla, liksom? Jag är för trött. Vore jag piggare skulle jag orka hålla matordning och därmed slippa bli så hungrig (eller kanske jag skulle säga sugen?) mellan varven. Allt hänger ihop.

I grund och botten ligger det förstås något annat än slumpen bakom. En riktig orsak (eller flera). För det finns en anledning till att jag gör som jag gör, såklart. Det finns det alltid. Jag vet bara inte om jag kan eller vill se detta.

Idag känns det blä. Men, som vanligt: i morgon är en annan dag. Faktiskt. Och kanske kan jag idag nå ett hittills sällan uppnått mål – att komma i säng i tid. Det var uppenbarligen en bra förbättring att välja, med tanke på att det är en sådan utmaning. Det är svårt som fan. Eller har det blivit en tuff uppgift just därför att det är ett mål jag har? Det är ju också en möjlighet, förstås…

Och jag undrar om det kan vara det undermedvetna som spökar när det gäller remsan också, för det är ju inte rätt (men jag gjorde det ändå!) att uppdatera vikt- och fettprocentsidan utan att vara säker på uppgifterna och då behöver jag remsan. Jag vet att jag vek ihop och stoppade den i byxfickan när jag klätt om för att börja träna, men har letat i alla fickor och väskor och den finns verkligen inte någonstans. Spooky. Förutom HSDPA-kortet (som jag återfann på något bra ställe, men har glömt vilket det var) och den trasiga iPod:en samt lurarna jag använde till den, har jag också tappat bort ett av mina magnethalsband. Det finaste. Det var inte likt mig att tappa bort saker.

Annonser

Kommentarer till: "Nedslående resultat" (18)

  1. Jag hoppas du återhämtat dig lite nu, så jag får kommentera.

    Något som jag känner igen från mig själv är det där med sömnen, eller bristen därpå. Visst klarar jag mig på fem timmar per natt i en vecka, utan att försova mig för jobbet, men jag märker att priset jag får betala är håglöshet och apati, i synnerhet på kvällen. Jobbet klarar jag av (även om det känns segt framåt eftermiddan), men sen är det slut på energi och inspiration, vilket leder till att jag skjuter på matlagningen och inte orkar fixa något bra utan slänger in ett par fryspizzor i ugnen. Om det inte vore för barnen skulle det inte bli mycket till middag alls såna gånger.

    Det blir en ond cirkel, för att jag helt enkelt inte orkar gå och lägga mig, och har svårt att somna när jag väl kommer i säng. Är man tillräckligt trött kan man inte slappna av.

    Vad jag förstår leder sömnbrist även till förändringar i kroppskemi och ämnesomsättning – man går in i beredskapsläge och bränner mindre för att hushålla på reserverna.

    Jag vet inte om det har påverkat dig, men det skulle inte förvåna mig det minsta. Om du bara klarar av att bryta den onda cirkeln och ser till att komma i säng i tid några dagar, så kroppen vänjer sig vid att få vila ordentligt, kommer du upptäcka att du mår bättre, har mera energi, och faktiskt kan gå och lägga dig i tid helt enkelt för att du har haft ork och energi att äta bra och ha en bra kväll.

    Det är när jag är övertrött som jag skjuter på allt som måste göras, och inte vill gå och lägga mig för att det känns som hela kvällen varit bortkastad, öch för att tanken på att borsta tänder och bädda upp känns alldeles för jobbig.

    Naturligtvis är det inte lätt att bryta den dåliga vanan, och även om jag vet allt det här är det sällan jag lyckas lyda mina egna råd, men jag hoppas att du har mera framgång.

  2. @Örjan: Du är varmt välkommen. De kommentarer jag inte önskade var sådana där av ”Men lilla gumman, inte ska du bry dig om det! och Ett kilo är väl ingenting! och Jamen, motgångar drabbar alla!”-sort. Äh, lite svårt att förklara, men när det gällde just vikten kändes det angeläget för mig att få vara besviken utan att det skulle viftas bort. Reflektioner och kommentarer kring det övriga är och var en helt annan sak. Kul att någon vågade!

    Av vad du skriver ser jag att du förstår ytterligt väl vad det handlar om. Och jag tror (och hoppas!) att du också har rätt. Dock ska jag väl passa på att nämna den punkt där dina ord inte stämmer in på mig: jag har inte några som helst problem med att somna när jag väl kommit i säng. Och liksom tillåtit mig att sluta göra. Fånigt nog, hur trött och sömnredo jag än är, så ”måste” jag t.ex lyssna på lämplig podcast och i princip somna med den i öronen. Jag vaknar till bara precis så mycket att jag kan stänga av och lägga ZEN:en åt sidan och somna på riktigt. Och jag bor i gästrummet.

    Tror du att det kanske finns ett element av… självdestruktivitet i den här oförmågan? Jag tänker att när man blir tillräckligt trött så har man fått en sorts ursäkt för att inte tänka eller ta sig an det som är jobbigt.

  3. Men en kram ska du få i alla fall. Det tror jag att du tål… visst? ;) Kram på dig. Så det så.

  4. Åh, men det är väl klart som fan du ska surna till lite ju! Har man ett mål och man inte bryr sig även om man anser att man helt plötsligt är på väg fel väg så lär man ju aldrig ha en chans att komma till målet.

  5. Mia: Skriver mera i morgon, när jag får vara uppe så här sent… :-)

  6. Med risk för att du ska tolka det som ”Ett kilo ä väl ingenting!” måste jag ändå påpeka att det är inom felmarginalen. Jag vägde mig dagligen under en period och vikten kunde skilja på två kilo hit och dit utan någon särskild förklaring. Men jag förstår att du hellre hade sett att det hade varit minus ett kilo.

    Varför bor du i gästrummet förresten? Jag hade tänkt fråga om jag fick utnyttja det någon gång under hösten. Fast jag sover lika gärna i något annat rum :-)

  7. @Leva: Jadå, det tål jag. :) Tack för visad respekt.

  8. @ivve: Just precis vad jag tycker! Tack.

    Egentligen tror jag att vi/folk har lite för svårt att tillåta hela spektrat av känslor. Allt ska vara så där sockersött eller i alla fall mellanmjölkslagom. Åtminstone är jag rätt kass på att tillåta mig att faktiskt vara sur, arg, nere… och att låta andra vara det. Det ska tröstas, slätas över, jämnas ut och i slutänden förtigas.

  9. @Örjan: Aja baja. Själv kom jag faktiskt i säng före elva (men kommer lik förbaskat att bli sen till jobbet, men har å andra sidan förvarnat om halv arbetsdag som kan börja vid lunch). Det är inte otänkbart att du bidrog till det. Tack.

  10. @Kb: Mitt i prick. Tack, men som sagt, nej tack.

  11. Ja, jag tror du har rätt i fråga om självdestruktivitet. ”Jag är för trött för att ta hand om det där jobbiga nu,” säger man, men i stället för att lägga sig i tid så man orkar nästa dag sitter man uppe i stället. Kanske för att om man sover så kommer tidpunkten när det jobbiga måste tas om hand desto fortare.

    Det handlar om beteendemönster, sånt som jag brukade skriva om på Lunar.

  12. @Örjan: Jag fattar inte (eller jo, det gör jag väl, egentligen) att det ska vara så svårt att ändra på den sortens beteendemönster, men det handlar väl om just det att det inte ligger på det [fullt] medvetna planet.

    Du skriver ingenstans om sådana saker längre? Hm, den meningen lät lite konstig… Skriver du inte om sådana saker någonstans längre? Vilket lät något bättre. Och då menar jag på svenska. Vi är nog flera som kan tänkas vara intresserade av att fundera på dylikt. Om jag skulle få den frågan skulle svaret bli i stil med: ”nej, jag saknar numera den mentala förmågan att fokusera på det sättet”.

  13. Nej, jag skriver inte särskilt mycket på svenska längre, tyvärr. Kanske borde jag skaffa en .se blog nånstans, men jag vet inte hur många (mer än du, då) som skulle vara intresserade av att läsa.

    Jag har inte heller hållit på och analyserat mig själv så mycket de senaste 1,5-2 åren. Det känns inte som jag kan komma vidare innan jag gjort något åt det jag redan upptäckt, vilket jag inte kan påstå jag gjort i tillräcklig grad. Lite för mycket liv i vägen, som alltid.

    Jag har plitat ned några allmäna observation+fundering inlägg på LiveJournal (http://silly-swordsman.livejournal.com/tag/musing ), men de är ju på engelska. Dagens fundering gäller kramprotokoll.

    Förresten, om du skulle kunna kommentera där medan du är inloggad på WordPress borde jag kunna lägga till dig som vän, så du kan se de inlägg som är låsta för allmänheten. Jag tror både WP och LJ är med i OpenID, så det ska vara lika lätt att lägga till dig som en användare på LJ, tror jag.

  14. Förlåt, jag måste bara kolla om länkning funkar i dina kommentarer…

  15. Ok, jag tänker inte ge dig några tröstande kommentarer. ‘Ta nya tag’ säger jag istället:). Du är en förebild för mig. Jag har precis börjat, och att se dina resultat (väljer att ignorera senaste resultatet, alla har små bakslag) gör att jag kan börja hoppas att jag ska klara av det också.

  16. @Örjan: Jag vet inte ‘.se’, jag, men kanske en ‘sv_SE’ i alla fall. Skriver du sådant som du skrev förut så finns det säkert folk som vill läsa (om inte annat de som läste förr), men jag har kanske fått känslan av att du inte känner samma behov av att skriva idag.

    Jag kommenterade, så det är bara för dig att testa. OpenID är en himla bra idé – använder alltid mitt WP-id när jag kommenterar på Blogger-bloggar.

  17. Okej, nu är du ”vännad” (eller hur översätter man ”friended”?) enligt konstens alla regler och kan läsa låsta inlägg.

    Jag har inte samma behov av att skriva för att sortera tankarna, men jag tror det finns en hel del material i såna där små funderingar som jag har mest hela tiden.

    Och jag behöver hålla svenskan igång, så…

    Håll ett öga på Åsidosett här framöver.

  18. @mymblealba: Förebild? Det låter… stort. För stort. Jag känner inte att jag kan vara någon förebild för någon, egentligen, men jag antar att det kan jag ju visst det – för jag har ju ändå tappat en jädrans massa fett på det här halvåret. Och fått en sjuhelsikes mycket bättre kondis, för att inte tala om alla muskler som plötsligt dykt upp. :) Tack. Jag tror på dig också – din metod verkar ganska lik min (som jag ännu tror funkar).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: