Hår, telefon och blandad kultur

Det är inte ofta jag skriver ”vanliga” blogginlägg nu för tiden, men jag blir lite så där inspirerad av andra som gör det. Ibland känner man ju igen sig så förbaskat och det känns bra och jag tänker att det ju faktiskt finns en möjlighet att andra kan finna sig till rätta i mina tankar. Och jag gillar ju att skriva, det är inte det. Så… därav detta, och jag har inte en aning om vad det kommer att handla om.

Som man kunde utläsa av fotouppgiften för två veckor sedan har jag klippt av mer än 50 cm hår (på huvudet) och kalufsen slutar numera ungefär i höjd med käklinjen. Jag tror inte att jag haft så här kort hår sedan någon gång under det förra århundradet, men det känns ganska bra och jag tror att det ser helt okej ut också. Om inte annat så är det omväxling för både mig och min omgivning. Mest för omgivningen, tror jag. Själv ser jag det ganska sällan och det är mest när jag ska tvätta eller borsta håret som jag blir förvånad över att det tar slut.

Min mobiltelefon, vars kamera ju åter igen lider av fläcktyfus, har trillat i golvet oräkneliga gånger förut utan några större problem än att batteriet lossnat och måst sättas på plats igen. Måndag för nästan två veckor sedan ändrades detta och jag är nu innehavare av en mobiltelefon med många sprickor i displayen. Vilket förstås gav ytterligare incitament att skaffa en ny – jag har ju trots allt haft den här i lite drygt två år. Sedan början av juli 2011. Det är ganska länge.

Fine, då är det bestämt att jag ska köpa ny nallefån, men vilken ska det bli? Det finns många att välja på och de flesta är alldeles för stora – jag har redan en surfplatta, liksom. När jag köpte telefonen jag har idag tyckte jag ju att dess 4,3 tum stora display gjorde telefonen för stor och jag har inte haft anledning att ändra mig. Mina händer har inte vuxit. Nu för tiden ligger typ alla (utom iPhone) på 4,7 eller till och med 5 tum. Displayen i sig får förstås gärna vara stor, men telefonens bredd måste hålla sig inom rimliga mått och därmed sätts en gräns.

Helst vill jag alltså ha rätt smal telefon, vilket skulle peka mot iPhone eller någon av de s k mini-modellerna av stora high end-telefoner. Där finns också lite äldre modeller som t ex sambons HTC One S, som jag gärna kunde få ta över när han köper nytt. Dock ligger det i så fall flera månader fram i tiden och så länge vill jag inte vänta. Det känns också lite trist att köpa en äldre modell, även om Google Nexus 4 faktiskt kändes som ett hyfsat alternativ med rimligt pris, uppdaterat OS och bra på alla möjliga sätt. Men kanske onödigt stor.

HTC One lät och såg initialt ut som ett bra alternativ, bortsett möjligen från storleken, och jag var beredd att köpa en på direkten, men efter att ha fått klämma lite på en kollegas telefon och hört att han inte var så imponerad av kameran blev jag tveksam. Samsungs Galaxy S4 ska väl vara nära konkurrent, men den går bort för mig – mycket för att jag vill ha något annat efter min S2 och för att jag inte gillar utförandet. Rundad plasttelefon. Nja. Och för stor. Det finns en mini-modell som fått tveksamma omdömen, så den går också bort.

Här börjar iPhone kännas som ett alternativ. Jag gillar storleken och 5:an är jävligt snygg. I alla fall den svarta. Men det är ju Apple och därmed inrutat och inlåst, plus att deras telefoner är bra mycket dyrare än motsvarande Androider. Så nja. Fast… om jag inte kommer på något annat är det en möjlighet. Något man vet är ju att det i den telefonen sitter en riktigt bra kamera. Jag vill dock först gärna se vad för nytt som kommer annonseras här i en nära framtid.

Just nu lutar det mest åt en HTC One Mini. I svart. Den kommer om ca en vecka. Det hade varit roligare om den funnits i lite glada färger, t ex röd, som sitt äldre syskon, men jag har bara sett silver och svart nämnas. Och jag vet inte, kanske vill jag ändå hellre ha silvervarianten? Usch, beslutsvånda! Sony Xperia Z är också snygg. Och vattenskyddad och, tror jag, bra. Men det är Sony och den är 71 mm bred. One mini är bara 63,2. Den S2 jag har idag är 66,1. Tänk om det hade funnits en Xperia Z mini… i mustigt blågrön. Eller lila.

Just precis nu är jag i alla fall inställd på HTC One mini. Troligen svart.

Annars… tja, jag läser inte så mycket just nu utan lyssnar på sommarprat till och från jobbet de dagar jag inte promenerar tillsammans med GP, eller ensam. Det sistnämnda händer då och då och då lyssnar jag så klart också på något. Jag skulle vilja gå mer på egen hand, och då även lyssna på böcker.

På tv-seriefronten har vi sett färdigt på Buffy, så nu finns det plats för nya saker. Jag skulle någon gång vilja se alla Star Trek, inte minst för att komma fram till Next Generation och få se Wil Wheaton in action – har precis läst hans bok, ”Just a Geek”, där den nämns mer än en gång. Trevlig bok! För mig är Wil inte Wesley Crusher i Star Trek utan killen som är med i tv-serierna The Big Bang Theory (som sig själv – fast elak) och Eureka (som Dr. Isaac Parrish).

En tv-serie jag blev medveten om först idag, och vill kolla in, är Parenthood, med Lauren Graham i en central roll. Lorelai Gilmore, ser jag henne som. I Gilmore Girls. Jag har även köpt Laurens debutroman, ”Someday, Someday, Maybe: A Novel”, som det sägs ganska bra saker om – även om jag förstås inte vet om man kan lita på de omdömen som skrivits på Goodreads. Vanligt folk har så varierande smak och omdöme. Nå, den kan vara värd att kolla in.

Slutligen har jag köpt en Cube att förvara mina Nespresso-kapslar i. På jobbet.

Att låna e-bok från biblioteket

Eftersom jag en tid varit sugen på att läsa Cirkeln (svensk fantasy från 2011, första delen i en planerad trilogi skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren) och den varje gång jag besökt fantastiska Bibliotek Plattan varit utlånad, verkade det som en god idé att försöka låna den som e-bok i stället. Ja, det bidrog förstås att jag på sistone tycks det känts onödigt att släpa på en fysisk bok och också blivit alltmer nyfiken på hur det här med e-bokslån fungerar i den praktiska verkligheten.

Sagt och gjort, jag surfade runt lite på bibliotekswebbplatserna för att ta reda på vad som krävdes och hur man gjorde. Först hade jag svårt att hitta till informationen – för mig var det inte självklart att man hittar FAQ:n som en av huvudavdelningarna, under rubriken ”ATT ANVÄNDA BIBLIOTEKET”. Jag letade efter en liten ”Hjälp”-länk längst uppe till höger – och när jag inte hittade den där, längst ned på sidan.

Hur som helst, E-böcker, så funkar det, är sidan man vill sikta in sig på. Följande undersidor intresserade i alla fall mig:

Låna e-bok till mobiltelefon eller surfplatta
Låna e-bok till dator eller läsplatta (nej, Kindle går inte att använda)
Låna strömmande ljudböcker (endast för dator, och kräver Flash)

Annars var det faktiskt mobilsiten som ledde mig in på rätt spår:

För att låna och läsa bibliotekets e-böcker behöver du:

• Skapa ett Adobe-id på Adobes webbplats.
• Hämta en app, till exempel Bluefire Reader.
• Starta appen och skriv in lösenordet från ditt användarkonto på Adobe.
• Logga in på bibliotekets mobilwebb med bibliotekskort och pinkod.
• Välj formatet epub till liten skärm. Till större skärm fungerar både epub och pdf. Klicka på ”Ladda ner boken” och sedan på länken som dyker upp.

Lånetiden är 28 dagar. Du får låna högst 5 e-böcker per vecka.


Så… in hos Adobe för att skapa mig ett konto. Varvid jag kommer på att jag redan har ett. Bra! Eftersom jag räknar med att behöva överföra låneböckerna via datorn behöver jag visst installera Adobe Digital Editions, så det gör jag. Inga problem.

Såvitt jag förstått kan jag nu låna min e-bok via bibliotekets webbplats. Så här:

– Logga in på biblioteket

– Sök efter önskad bok, i mitt fall blir det e-versionen av Cirkeln:

– I högerspalten väljer jag nu länken ”Låna i formatet epub (1084, kB)”:

– Och sedan ”Ladda ned”:

Voilà. Nu finns boken nedladdad i Adobe Digital Editions, redo för läsning på datorn eller vidare överföringar till telefon och/eller surfplatta. Du hittar filen, Cirkeln.epub, under Documents / Digital Editions. Ja, i alla fall hos mig, på min dator som kör Mac OS X (Lion). Den ligger säkert någon annanstans på en dator med annat OS.

Läser om vilka läsare och program som stöds av ADE och ser i princip ingenting som finns både för Android och iOS – utom Bluefire Reader, som jag ju redan har på iPad:en. Jag installerar sålunda Bluefire Reader också på min Samsung Galaxy S II, så nu handlar det om att få över boken till mobiltelefonen resp. iPad:en.

För att det här ska funka behöver vi enligt uppgift (jag har inte provat utan) koppla ihop respektive Bluefire-app med vårt nyskapade, eller för-existerande, Adobe ID. Detta går snabbt och enkelt, som följer:

– Starta Bluefire Reader och välj ”Info”-fliken.
– Under rubriken ”Enable Adobe eBooks”: fyll i ditt Adobe ID + lösenord.
– Klicka på Authorize-knappen.
– Klart!

Och nu funderar vi på hur sjutton man får över boken till respektive device.

I de beskrivningar jag läst ser det ut som om ADE automagiskt ska upptäcka att man anslutit sin enhet till datorn, men det verkar inte gälla mina enheter. Dock ger ju båda apparna möjlighet att föra över filer till dem, så det är inget problem för oss.

För iPad:en går man förstås via iTunes:

– Anslut iPad:en och starta iTunes (om den inte startar automatiskt).
– I iTunes: välj din iPad under Device i vänsterspalten.
– Välj Apps och scrolla ned till slutet av sidan
– Välj Bluefire Reader i app-listan till vänster
– Välj Add… och öppna Cirkeln.epub som ligger under Documents / Digital Editions
– Klart! (ev behöver man synka också – fick dock känslan av att det gick direkt)

För telefonen gick jag via vanlig fildelning mellan dator och telefon:

Anslut telefonen via USB:
– Anslut USB-sladden till datorn
– Inställningar
– Mer…
– USB-funktioner
– Klicka på knappen ”Anslut lagring till dator”
– Anslut, enligt instruktionen, USB-sladden till telefonen
– Klicka på knappen ”Anslut lagring till dator”
– Klicka på knappen ”OK”

Nu finns mobiltelefonen som ett device på datorn så att vi kan kopiera filer till den.

På datorn:
– Kopiera Documents/Digital Editions/Cirkeln.epub till telefonens Bluefire/imports
– Koppla ifrån telefonen från datorn (gör det på datorn först, telefonen sedan)

På telefonen:
– Starta Bluefire Reader.

Sedan minns jag faktiskt inte om boken redan här fanns i appens bibliotek eller om jag var tvungen att importera den från SD-kortet först – i så fall görs det från Library-menyn: ”Upload Files on SD Card”.

Klart! Nu kan jag alltså läsa Cirkeln på datorn, iPad:en och mobilen.

En spontan kommentar är att Bluefire Reader på iPad inte är något roligt alternativ – jag saknar funktionen som Kindle-programvaran har: att läsa med iPad:en i liggande format och då kunna se två boksidor bredvid varandra, som i en fysisk bok. Därför tittade jag runt som hastigast efter andra eReader-program med stöd för Adobes DRM, men hittade inget så där direkt. Om någon har ett tips är det välkommet. På mobilen är det inget problem eftersom jag läser i stående format.

Jag testade en annan eReader-app, Aldiko, som lät lovande och hade fått positiva omdömen etc. Dock får jag bara felmeddelanden då jag försöker läsa in .epub-filen, så jag antar att den inte funkar med låneböcker. Rätta mig gärna om jag har fel.

Summa summarum:

• Skaffa Adobe ID
• Installera Adobe Digital Editions
• Låna e-boken från biblioteket
• Överför till annat device, om så önskas
• Läs och njut! :)

De tre sistnämnda punkterna upprepas vid behov, max fem gånger per vecka.

Tillfällig hjältinna

Jag tror inte att jag skrivit särskilt mycket om det, men jag har på sistone nästan slutat fotografera med mobiltelefonen eftersom den har böldpest – eller vad det nu är som gör att det blir fula fläckar i bilderna. Fläckarna syns bra i displayen redan innan man tar bilden och går inte att putsa bort. Detta gör det i princip outhärdligt att plåta motiv med mindre än att de är tillräckligt röriga för att maskera fläckarna. Och det är inte många motiv som är det, så därför letade jag reda på kvittot och lämnade in telefonen på garantiservice. Hoppas jag. Om det inte bedöms som garantiärende kan det tänkas kosta en slant, men det är väl sådant jag får ta om det blir aktuellt.

I och med att jag förmodligen skulle bli tvungen att lämna ifrån mig telefonen för att få kameran fixad tyckte jag det vore en god idé att göra någon form av backup och jag hittade ett program särskilt avsett för detta samt sparade undan allt som gick att spara undan. Både manuellt, via filsystemsbaserad kopiering, och med hjälp av backup-programmet. Ännu vet jag inte om det sistnämnda fungerar, men det är ingen katastrof om det inte gör det. Det enda jag direkt skulle sakna vore mina kontakter, som jag i ganska stor utsträckning undvikit att lämna över till Google.

Google, som jag tycker redan fått alldeles för mycket information om mig, knyter sina tjänster allt tätare ihop vilket får mig att vidareutveckla paranoia såväl som klaustrofobi. Jag blev både beklämd och irriterad över att inse att det inte ens gick att få bort mitt Google-konto från telefonen – jag tilläts helt enkelt inte radera det.

Och sålunda blev det en total fabriksåterställning innan jag tog ur SIM-kortet och motvilligt lämnade ifrån mig nallen för transport till felsökning och en eventuell reparation. Det ska bli intressant att få se hur det går och vad som händer…

Medan jag väntar på att S II:an ska komma hem igen tänkte jag använda mig av gamla Hero:n. Såvitt jag minns var det till stor del den alltför korta batteritiden som retade gallfeber på mig, men nu har jag ju batteripack så det behöver inte bli alltför besvärande. Jag kom ihåg att ta med mig Hero:n ut på stan, men antog felaktigt att batteriet var laddat och hade visst glömt att Hero:n laddas med mini-USB och inte micro-USB så jag hade inte med rätt adapter till batteripacket. Det fanns dock nog med laddning för att jag skulle kunna göra en vidarekoppling till sambons nalle.

Men fy, så tråkigt det är att vara utan egen mobiltelefon! Jag kunde varken plåta, twittra eller spela Wordfeud, inte kolla öppettider eller kartor. Jag kunde faktiskt inte ens ta reda på vad klockan var – så beroende är jag idag av min mobiltelefon. Men visst, tiden hade jag åtminstone klarat om jag tagit med mig jobbnallen, men är det helg så är det och då ligger den undanstoppad i väntan på ny arbetsvecka.

Så här långt har jag inte hunnit längre än till att ladda Hero:ns batteri och försöka installera backup-programmet på den – man får hålla tungan i rätt mun och välja rätt Google-konto, annars blir det till att börja om från början via en fabriksåterställning. Jag lyckades i alla fall inte byta konto i Market när det visade sig att jag köpt mina appar på ett annat konto än jag trodde, vilket möjligen beror på att Hero går på en äldre Android-version, 2.1. För att se vad man handlat på sitt Google-konto går man förresten till Google Wallet, där man kan se sina inköp listade och hantera sina registrerade kontokort o.s.v – jag skriver det här för att jag själv blev tvungen att googla fram informationen. Jag har varit där förr, men sådant fastnar inte i minnet.

Storleken på HTC Hero är i alla fall perfekt – den är liten och söt och ligger bra i handen. Nu återstår att se om det går att återställa informationen från backup:en. Jag ber att få återkomma med status vid ett senare tillfälle för nu är jag trött och behöver fokusera på återställningen. Och kanske få spela lite Wordfeud också under tiden. Ja, jag spelar på iPad:en när jag inte har någon telefon att tillgå.

Säkert som i kassaskåpet

Det är inte alltid man tänker rätt. I alla fall inte i tid för att göra rätt.

Igår tog jag del av ett antal goda råd kring säkerhet i mobiltelefonen och aktiverade som ett resultat av detta skärmlåset på båda mina mobiltelefoner – den privata och tjänsteluren. Klurigt nog valde jag så klart inte samma pinkod som till resp SIM-kort. Jo, jag vet att man också kan välja att använda gester eller ett vanligt lösenord för att låsa upp skärmen, men jag törs inte lita på att jag kan upprepa en viss gest och ett lösenord kändes jobbigare att knappa in än en pinkod. Så pinkod blev det.

Ovanstående resulterade idag i att när telefonen tappat nätet och frågade efter SIM-kortskoden skrev jag i stället in skärmlåsets kod. En gång och två gånger skrev jag fel kod och var fortfarande övertygad om att jag visste vilken kod som var rätt. Och trots att GP manade till försiktighet p.g.a. risk för total låsning knappade jag in den en tredje och sista gång. Jag var uppenbarligen inte helt alert och lyckades alltså låsa SIM-kortet – efter den tredje felaktiga inmatningen krävde den en PUK-kod.

Lugna puckar, tyckte jag, då jag givetvis hade koden nedskriven på ett säkert ställe som till och med var tillgängligt över nätet, men tji fick jag när det visade sig att de PUK-koder jag hade sparat ingalunda avsåg den privata nallefånen utan 3G-kortet som hör till jobbdatorn såväl som tvillingkortet jag använder i min iPad. Suck. Men det borde ändå finnas en chans att hitta uppgifterna i någon av pappershögarna där hemma – det var ju ändå inte mer än 2-3 år sedan jag skaffade abonnemanget.

Så blev det dags att lämna jobbet och sammanstråla med sambon för ”after work”.

Det var med förvåning jag plötsligt blev varse hur beroende av privatnallen jag gjort mig. Ja, åtminstone rent psykologiskt. Det var många gånger under den en timme långa resan jag kom på mig själv med att vilja göra något som krävde nalleaccess. Som tur var hade jag sambons nummer i jobbnallen så att jag åtminstone kunde kommunicera med honom, men att köra Runkeeper för att registrera promenaden från kontoret till busshållplatsen en bra bit bort låg bortom möjlighetens horisont.

Raskt bestämde jag mig för att installera Runkeeper på jobbnallen som ju också är en Android. Men för att installera program behöver man koppla telefonen till ett Google-konto och jag vägrar kategoriskt att blanda ihop mitt privata nätliv med jobbtelefonen, så det var bara att glömma. I stället tog jag till den gamla hederliga metoden – titta på klockan vid avfärd och ankomst. Det går ju bra att rita in rutten på kartan i efterhand om man har koll på tiderna. Runkeeper är trevlig på så sätt.

På väg mot busshållplatsen, vars exakta placering jag var lite osäker på, ville jag kolla kartan, men det gick ju inte heller att göra utan att ha installerat Google maps eller liknande på jobbtelefonen. Lång näsa! Likadant med allmän surfning – jag har inte jobbtelefonen uppsatt för sådant, helt enkelt. Det hör privatlivet till.

Väl på bussen ville jag självfallet spela Wordfeud (som jag vant mig vid att göra under dessa långa resor), men det gick förstås inte på jobbets nalle. Jag fick vackert plocka fram iPad:en (som jag släpar med mig varje dag) i stället. På den fronten gick det i alla fall ingen som helst nöd på mig. Och resan kändes kort.

Efter middagen här hemma tog jag tag i letandet efter papperet med PUK-koden på. Jag bläddrade utan något större hopp igenom hög nummer ett och fann närliggade papper såväl som teleräkningar. Det såg lovande ut. När högen tog slut fortsatte jag i de mer organiserade plastfickorna i pärmen och hittade faktiskt snart precis det papper jag sökte. Man kan väl gott förstå att det var med en lättnadens suck jag därmed kunde låsa upp SIM-kortet och välja en ny pinkod. Slutet gott, allting gott.

Och ja, jag har nu skrivit in PUK-koden där den redan borde ha stått och sett till att använda samma pinkod till skärmlås och SIM-kort. Bara för att vara säker… typ. Fundera gärna igenom hur du själv hanterar telefon och abonnemangsuppgifter! Jag hoppas att du har god ordning och/eller kan lära dig av mitt/andras misstag.

USB-hubb och batteripack

Eftersom den gamla USB-hubben blev överhettad och uppvisade tecken på smälta behövde jag en ny – det har varit jobbigt att ständigt växla utrustning i de ynka två USB-portarna som finns på min MacBook Pro, och att inte kunna ha backupdisken inkopplad samtidigt som jag importerar bilder från systemkameran. Ja, ni förstår.

Jag hittade en till synes (jag har ju knappt hunnit använda den ännu, så den kan ju fortfarande vara hur dålig som helst) trevlig USB-hubb hos Kjell & Co för endast 199 kr. Den snubblade jag över när jag sökte upp den/det batteripack som både lovordats och införskaffats av nära såväl som kära. Och med min batteritörstiga mobiltelefon klarar man sig inte utan dylik utrustning. Jag har länge varit irriterad över att batteriet tar slut så snabbt så snart jag surfar och/eller twittrar, men sedan den sista juni då jag blev med Google+ har problemet förvärrats rejält. Jag hinner knappt logga in så varnar telefonen för låg batterinivå, känns det som.

Och lösningen på kort sikt är att skaffa batteriförstärkning, på längre sikt blir det en ny telefon. Men batteripacket behövs förmodligen även med en modernare telefon om man ska kunna utnyttja den fullt ut. Surfa, twittra, g-plussa… för att inte tala om att fotografera och dela med sig av bilderna på nätet. Allt kräver batterikapacitet.

Så igår på vägen hem från jobbet gjorde jag slag i saken och Kjell fick sälja.

Här följer en bild som visar hur det ser ut när jag kopplat in hubben och anslutit det som behövde anslutas. Sade jag att det är så smutt att av de fyra utgående USB-kontakterna är tre vanliga stora medan en är mini-USB av en sådan modell som funkar med min HTC Hero? På bilden laddar jag telefon och nyinköpt batteripack.

De två övriga kontakterna är anslutna till backupdisken och systemkameran. I den enda återstående av datorns USB-portar sitter fotodisken. Det enda övriga jag kan tänka mig vilja ansluta är iPod och iPad, men det är inga som helst problem när väl telefonen laddat klart. Och om bara en iP*d behövs är det ju bara att koppla ur batteripacket, som ju nu (och på bilden) är fulladdat. Portarna räcker till nu. Och skulle det någon gång mot förmodan bli bekymmersamt på USB-fronten får jag väl skaffa ytterligare en sådan här hubb och hänga den på datorns andra USB-port.

Apropå mobilbilder behöver jag en telefon med bättre kamera. Inte minst nu när det är så lätt och smidigt att dela bilder via Google+ känns det trist att ha en halvkass mobilkamera. Jag har avundats dem som har en HTC Desire eller i varje fall HTC Desire HD, samt dem med Samsung Galaxy S II… och hade butiken varit öppen sent i eftermiddags hade jag köpt mig en Galaxy S II. Nu får jag ge mig till tåls.

Till iPad:en vill jag ha Apples Camera Connection Kit för att kunna ladda över bilder från systemkameran direkt till paddan och kanske därifrån vidare ut på nätet. Och så vore det kul att ha trådlös överföring mellan kameran och datorn, m.h.a Eye-Fi. Inte för att det känns som något måste, men det vore förbaskat kul att prova.

Prylar, prylar, prylar… tänk så roligt man kan ha det.