Coolt!

Den här veckan har det visat sig att kylskåpet i den nya lägenheten inte uppför sig som det ska. Varje ny dag gav mig ännu en bottenfrusen milkshake. Jag tyckte att de var nog så kalla i helgen, så jag justerade temperaturreglaget men har inte kunnat märka någon som helst skillnad. Det är fryskallt i kylskåpet hur jag än gör, helt enkelt. Typiskt. Inte så konstigt, förstås, eftersom det ju är originalutrustning i köket och allt med andra ord hunnit bli 18 år gammalt, men icke desto mindre irriterande eftersom jag ju inte vill skaffa ny kyl och frys nu när jag ändå tänkt göra om hela köket på något års sikt eller så. Dessutom verkar det vara väldigt ont om kyl- och frysmodeller i höjder strax över 150 cm (vilket är det jag har nu, och vilket dessutom passar mig alldeles ypperligt eftersom korta jag för ovanlighetens skull når upp i överskåpet utan problem).

Surt var det att göra den upptäckten och insikten och jag har gått och dragit på det i några dagar, som om i hopp om att få någon snilleblixt och hitta den perfekta lösningen och varför jag gjorde det förstod jag i morse då försynen kom rusande till min räddning. Eller det tror jag ännu att den gjorde.

Så här var det:

Jag tog hissen ned för att ge mig iväg till jobbet. På våningen under min, där man håller på med diverse renoveringar inför inflyttningen, stannar hissen och släpper in en hantverkare. Bakom honom ser jag att kyl och frys från lägenheten rakt under min står ute i trapphuset och jag kan ju bara inte låta bli att förhöra mig kring skicket och vad som tänkts för dem. Och berätta att jag själv behöver just ett sådant kylskåp. Snubben tror att ägaren har planer för frysen, men är ganska säker på han bara vill bli av med kylskåpet (och helt säker på att det fungerar, för det frågade jag förstås) – bortskänkes mot avhämtning eller liknande. Han lovar i alla fall att ringa och kolla om jag kan ta det och jag lämnar mitt telefonnummer så att de kan nå mig om det uppstår några funderingar.

Några timmar senare ringer telefonen och det är samme målare som berättar att skåpet är mitt och att han/de kör upp det på mitt våningsplan så att det står och väntar när jag kommer hem framåt kvällen. Jag blir förstås jätteglad, och frågar bara på chans om han har något tips om hur jag ska bli av med det gamla skåpet sedan. Han har förstås inget annat tips än att det ska lämnas in på därför avsett ställe och det vet jag ju redan. Jag replikerar att det ju inte är så lätt när man inte har någon bil, men att det säkert ordnar sig på något sätt och sedan tackar jag för hans hjälp och avslutar samtalet.

Vid lunchtid ringer han upp igen, och då erbjuder han sig att transportera bort det gamla kylskåpet och när jag frågar hur mycket han vill ha för det blir svaret inget värre än en låda öl. Jag hade förväntat mig mer än så, men det vore ju synd att klaga så vi kommer överens om att han/de hämtar skåpet på måndag kväll – vilket, slog det mig nu, kanske inte passar så bra egentligen eftersom jag då åter igen kommer hem senare på grund av träningen efter gruppträffen. Nåväl, jag får ringa.

Så… vad jag behöver göra de närmaste dagarna är byta kylskåp och köpa hem en låda öl. Det förstnämnda blir intressant, men det verkar i alla fall inte särskilt svårt.

Jag kan nästan inte fatta vilken sjuhelsikes tur jag har!

I övrigt är jag mest lite frustrerad över att inte hinna vara hemma och ställa i ordning saker – just nu har jag en hel radda med saker som bara väntar på att bli gjorda. Vissa pusselbitar har trillat på plats och vardagsrummet är i alla fall nu i stort sett möblerat. Eftersom en av väggarna är lite sned har jag valt att ställa soffgruppen diagonalt, vilket känns riktigt trevligt. Och det stora hålet i mediahyllan som uppstod då tv-bänken flyttade till andra änden av rummet kom jag på att jag kunde utnyttja som datorplats, med bildskärmen på ett fast hyllplan och tangentbordet nedanför på mitt gamla ”datorbord”, som alltså går att skjuta in under hyllplanet. Inte alls någon dum idé! Nu saknas bara en riktigt skön datorstol.

Annars är det förstås en massa smått och gott som saknas i vardagsrummet. Jag behöver t.ex sätta upp fästen för de gardinstänger som jag kanske eller kanske inte har sedan tidigare och därefter behöver jag skaffa gardiner att hänga upp på dem också. Hur nu de ska se ut – det är lite jobbigt att fönsterkonfigurationen är så helt annorlunda än i den gamla lägenheten. Där hade jag tre fönster i rad, medan det här bara är ett fönster åt gången. På flera ställen. Det hänger delvis ihop med att jag behöver fatta beslut om tavlan jag köpte på Bolagret i måndags (svart med rosenmotiv i guld): ska den hänga i vardagsrummet eller i sovrummet? Den torde funka bra på endera stället, men jag behöver assistans för att kunna välja ett av dem – någon som håller upp tavlan mot väggen så att jag kan begrunda intrycket på distans. Och om jag väljer vardagsrummet så påverkar det gardinvalet eftersom den då troligen skulle hamna mitt emellan två av fönstren.

Allt hänger ihop, och det är inte konstigt att det blir tungrott ibland. Jag är t.ex petig med detaljer som kanske ingen annan vare sig ser eller uppskattar. Jag ser sammanhang, som inte alltid verkar vettiga för andra människor – eller det antar jag i alla fall, för det är ju aldrig någon annan som pratar om hur saker hänger ihop i så där långa kedjor som jag ser ibland.

Flyttdatum är spikat

Från och med måndag bor även mina möbler i den nya lyan. Själv kommer jag nog då redan att vara installerad, om än temporärt – jag räknar med att tömma (med undantag för det som flyttfirman tar hand om) den gamla lägenheten i helgen och sedan sova på en madrass på golvet tills de större möblerna kommer på plats. På något sätt tycker jag det hör till att leva lite primitivt den första tiden i en ny lya. Den första veckan (eller veckorna?) i den gamla lyan sov jag också på golvet eftersom jag lämnat vattensängen bakom mig i flytten.

Flyttstädningen utförs samma vecka som nye ägaren tar över. På så sätt hinner där väl inte bli alltför dammigt, kan jag tänka.

Jag fick in ett antal flyttofferter av varierande kvalitet och valde en av de firmor som faktiskt bemödat sig med att (vilket jag angett som ett önskemål) ringa upp och diskutera saken. De kunde också tänka sig att ta hand om bortforslingen av den gamla tvättmaskin som stått i förrådet sedan jag flyttade in vilket annars hade blivit jäkligt knepigt. Jag har ju ingen bil och vill väldigt ogärna besvära vänner och bekanta som har det. Minns så väl tiden då jag själv var den i bekantskapskretsen som hade bil. Det var inte roligt att alltid tvingas stå till tjänst.

Målarna verkar vara klara också – när jag kom till lägenheten igår kväll var deras prylar borta och nycklarna låg på hallgolvet. Kvar på köksbänken låg ett par läsglasögon, som torde tillhöra någon av dem – jag gissar på ägaren. Jag får väl ringa och tala om att jag hittat dem, samtidigt som jag ställer några frågor. I stort sett ser det bra ut, men det är några detaljer jag vill diskutera. Det känns jobbigt att jag ska behöva göra det.

Fascinerande är det att se färgen när den nu finns på hela väggar, i både sov- och vardagsrum. Den känns bra mycket mörkare än på fondväggen i den gamla lägenheten. Mörkare än jag väntat mig, trots att jag mycket väl vet att färg upplevs starkare på större ytor. Jag undrar om det verkligen är samma nyans? Det gör mig inget att den är mörkare, ska jag väl också påpeka – intrycket blir ju bara mysigare. Men kanske svårare att kombinera så som jag föreställt mig. Nåja, sådant där ger sig när jag flyttat in, d.v.s när möblerna kommit på plats.

I övrigt har jag idag också sagt upp elen i den gamla lyan och pratat med försäkringsbolaget om en förlängning fram till tillträdesdatumet. Det visade sig också att den där överlappningen inte gällde bostadsrätten utan bara bohaget. Om jag nu förstod det hela rätt. Vilket alltså borde innebära att den gamla lyan inte haft någon bostadsrättsförsäkring under de senaste veckorna. Attans tur att det inte hänt något, då.

Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag måste göra för att ro iland den här flytten. Snart, snart kan jag få njuta. Jag längtar efter att kunna slappna av och slippa den där gnagande känslan av saker jag måste komma ihåg att göra, organisera, ta hand om och fixa. När flytten är avklarad kan jag ju äntligen vända blicken utåt igen, mot livet där utanför. Kanske träffa en eller annan intressant människa, till exempel.

Flyttrapport

Jag är fortfarande bortkopplad och har ingen som helst koll på vad som händer i nät- eller nyhetsvärlden. Det känns ganska skönt. Världen blir nära och omedelbar på något sätt – det jag ser och hör är också det som finns. Det övriga bleknar bort.

Men nu händer det lite saker igen, på lägenhetsfronten, utöver att min mor och jag ägnat en hel del tid åt att packa och flytta över saker till den nya lyan. Kläderna åkte in i garderoberna och köksprylarna i skåpen medan det mesta andra fått mellanlanda i förrådet så länge.

Målarna kom i morse och har påbörjat arbetet. Enligt min mor hade de börjat måla taken när hon tittade förbi i lyan. Kul!

Nu gäller bara att hitta någon som är villig att flytta mina möbler och städa ur lägenheten. Det går inte jättebra, enligt min mening. Jag skulle hemskt gärna vilja prata med någon om saken, men har än så länge bara fått ett löfte om att bli uppringd, fyllt i ett antal formulär samt lämnat meddelande på en telefonsvarare. Behöver jag skriva att jag börjar känna mig lite nojig över det hela? Nu är det ju ingen panik, men jag skulle förstås vilja ha det avklarat så fort som möjligt.

—

Så här senare, när det är dags att gå för dagen, har jag i alla fall fått telefonsamtal från två flyttfirmor, vilka båda skickar offerter via mail. Det verkar svårt att förstå att en bil inte direkt skulle tillföra något till min flytt, men båda firmorna låter som bra alternativ. Rimliga priser och trevligt bemötande – sådant räcker långt.

Målarkontakt

Jag tycker inte om att berätta om saker jag planerar. Det finns ju så många möjligheter att det går åt skogen eller rinner ut i sanden eller något annat som är mindre roligt att berätta om. Det är mycket, mycket roligare att berätta om saker först efter framgångsrikt genomförande. Men jag ska gå emot min instinkt och berätta om vad jag åtminstone just nu ser som ett stort framsteg – ”just nu” för att det fortfarande kan misslyckas.

Igår skaffade jag mig telefonnumret till en rekommenderad målare, som jag tänkte ringa idag. Det där är ju något som behöver tas tag i rätt omgående för att maximera chanserna till ett genomförande innan jag flyttar. Givetvis glömde jag ta med mig numret till jobbet, men det gick att få tag i igen.

Den rekommenderade målaren jag sedan ringde var förstås (vilket jag räknat med som en trolighet) överhopad med arbete under den tid jag behöver hjälp, men hade tips om en annan som jag därefter ringde. Denne lät positiv och vi kom överens om att inspektera lägenheten i morgon bitti så att han kan skaffa sig en uppfattning om omfattningen. Tidigt som fan, enligt min mening, men lite får man väl offra sig för konsten.