Dagens låt – Still got the blues

Tillägnas Blackwater – du förstår kanske varför och annars gör det inget för låten är hur som helst förbaskat skön. Särskilt i en hyfsad ljudanläggning.

Det blir i alla fall Gary Moore – Still got the blues. Känslan funkar bra en dag som denna, då himlen är grå och det faller kalla droppar i nacken på en.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i den här plattan och trots att jag gillade Gary Moore innan den kom är nog det här ändå min favorit.

Att jag sedan har ett mångårigt förhållande till låten Empty Rooms, som tycktes vara med på varenda platta där ett tag, är en helt annan sak.

Hm. Lika bra att ta den också – Gary Moore – Empty Rooms:

Den låten har jag många minnen av. Jag dansade t.ex i nära kontakt med en långhårig förtjusning från Arjeplog till den någon gång i tidernas begynnelse.

Ett par av mina svagheter

Jag tog en sväng in till stan igår eftermiddag. Först och främst för att komma ut och få lite luft eftersom jag suttit hemma och jobbat hela dagen. Ursäkten för att ta sig iväg var att kika efter Gotik-boken som Blackwater skrev om.

Damn you, Blackwater! sade jag högt och tydligt när jag äntligen hittade den på Akademibokhandel nummer 2 (Mäster Samuelsgatan) och insåg vilken tegelsten den är. Jösses! Att promenera hem med den i påse kändes inte som ett realistiskt alternativ till att åka kollektivt. Men jag håller med om att 99 kr är billigt för en sådan lunta.

Och när jag ändå kikade på reahögarna fastnade blicken på en bok som jag inte kunde, eller för den delen ville, motstå. Jag har länge känt att jag behövt en bok med drinkrecept och här fanns precis en sådan till ett humant pris, 129 kr. Inte så mycket att snacka om, alltså. Även den stor och tung, men inte ens i närheten av Gotik-boken.

På vägen mot Sergels Torg övervägde jag att titta in på Systembolaget också, men lämnade det lite åt slumpen – om det var öppet på vägen hem skulle jag (återigen Blackwater–inspirerad) gå in och kolla efter Primátor Premium Dark.

Och öppet var det.

På det bolaget fanns många intressanta och potentiellt goda sorter, men ingen Primátor Premium Dark såvitt jag kunde se. Jag såg bara deras Premium Lager, som säkert också är god (även om jag inte är någon lager-fan utan föredrar ale och stout, d.v.s mörka och mustiga sorter) – den fick följa med hem, den med. Tillsammans med några andra lustiga sorter – klicka på bilden om du vill läsa texten på förpackningarna. Innis & Gunn Island Cask – en öl lagrad på sällsynta ekfat? Brooklyn Black Chocolate Stout – chokladstout? Och så något mer normalt, som vad jag förstår ska vara en Josh-favorit: Krusovice Cerne.

Jag kan verkligen inte motstå frestelser eller tygla min nyfikenhet och upptäckarlusta. Det är egenskaper jag oftast bara är glad för. Så det så.

Fast jag var duktig när jag beställde Piraterna-boken (som visserligen fanns på Akademibokhandeln, men kostade mer än dubbelt så mycket) – det blev bara en ytterligare bok och den stod till och med på listan, Tipping Point.

Förresten skymtar mina extremaste naglar hittills på bokbilderna här ovan – jag har gjort det lite till en grej att det ska synas att bilderna faktiskt är mina. I vissa bilder ser/anar man även fotografen. Det är oftast medvetet och ibland rentav avsiktligt. Men för att naglarna ska synas lite extra bra kommer här ett par bonusbilder – klickbara för den som vill se dem i större format.

Lite speciella, va?

Jag har fortfarande, efter flera dagar, inte bestämt mig för vad jag tycker.

Vad tycker du om min turkosa glitterlack?

Föregående version i rött och silver (från 10/1) känns dock helt okej – kan tänka mig att göra något liknande igen. Eller så tar jag mig i kragen och slutar slösa pengar på nöjen och flärd… för det råder ebb på lönekontot och jag begriper inte varför. Helt klart dags att sätta sig ned och kolla vart pengarna tar vägen.

Royal Hunt – stjärnor på min himmel

Fan, det låter ju bra!

Det är min första reaktion när jag skumlyssnar mig igenom de nio plattorna av Royal Hunt och har inte funnit anledning att ändra uppfattning. Land of broken hearts (1992), Clown in the Mirror (1993), Moving Target (1995), Paradox (1997), Fear (1999), the Mission (2001), the Watchers (EP, 2002), Eyewitness (2003), Paper Blood (2005) och Collision Course… Paradox 2 (2008).

Låten Can’t let go, från Eyewitness, låter i mina öron väldigt mycket Deep Purple. Vilket alltså är positivt – jag hävdar bestämt att Purple är ett av de absolut bästa banden någonsin. Jag lyssnar inte på dem så ofta, men när jag väl gör det blir jag alltid minst en liten smula lyrisk. Att låta som dem är bra.

Sedan går det ytterligare några låtar (jag lyssnar på dem i oordning eftersom den som taggat eller sammanställt låtarna varit slarvig) utan att jag noterar något särskilt (läser väl bloggar eller något) och så kommer Help Us God som också låter väldigt mycket Purple. Framför allt sångmässigt. Jag tror att det är Deep Purples Perfect Strangers jag tycker mig höra ekot av i dessa låtar.

… här kom jag av mig, gjorde annat och tappade tråden. Borta!

Här är ett smakprov i form av Lies från plattan Fear. Jag rekommenderar YouTube-surfning – valde låt på måfå för att alla jag lyssnat på varit bra, på ungefär samma sätt. Det här är ett band som funkar med min musiksmak.

Han som sjunger heter John West och har bl.a sjungit med ett band som heter Artension, som det i alla fall finns en platta av hos Ouch!. Och här tillåter jag mig att avvika från Royal Hunt-spåret för att kolla in Artension en stund. Jodå, det låter inte pjåkigt, det heller, men jag tror att jag föredrar Royal Hunt ändå. John låter som en blandning av Ian Gillan och Ronnie James Dio. Eller inte. Bra, hur som helst. Väldigt bra. Ska jag rekommendera något med Royal Hunt blir det de plattor John sjunger på. Det vill säga, de från 1999-2007. Förutom att bandet påminner mig om Deep Purple får jag även tydliga vibbar av t.ex Whitesnake. Det är inte fel och beror säkert delvis på Hammond-soundet.

Äsch, jag kan inte skriva om bandet på ett bra sätt. Det jag kan säga efter att ha lyssnat till och från och med halva öron i ett par dagar är att det här är ett band jag gillar. Hittade några plattor hos Ginza och blev glatt överraskad över att t.ex Eyewitness kostade 29 kr. Hallå, jag tror att vissa priser börjar bli riktigt rimliga! Sedan hittade jag i vanlig ordning en bunt andra plattor jag ville köpa till det relativt låga priset av 40 kr och fick därefter för mig att kolla vad RIAA Radar hade att säga om mina tänkta inköp. Det blev till min lättnad grönt ljus för Royal Hunt, men de övriga skivor jag lagt i varukorgen kände jag mig tvungen att ta bort. Det blev bara Royal Hunt, plattorna Eyewitness, Fear, Live 2006, Moving Target och Paper blood – det var de som fanns tillgängliga. Lustigt att den platta jag fastnade först/mest för var billigast. 29 kr… jösses!

Mitt varmaste tack för tipset går än en gång till Blackwater – du rockar!

Julkort från Blackwater

Herrn beklagade sig över (eller bara informerade om?) att han hade svårt att hitta folk att skicka julkort till: Har trots att jag frågat helt okända personer om de vill ha julkort inte lyckats få fler än 8 mottagare. Eftersom jag är en snäll och omtänksam person innerst inne (och förbaskat nyfiken, dessutom!) erbjöd jag då givetvis min assistans, vilket resulterade i att jag vid dagens hemkomst möttes av ett litet vitt kuvert liggandes på mattan innanför dörren.

Och jo, frimärket var roligt – synnerligen passande för säsongen. Jag kunde inte riktigt förmå mig till att skala ned bilden, så det blev en rätt rejäl (klickbar) närbild – kolla in vilken fin och vågad kant det är på frimärket! Sedan undrar jag också om poststämpeln möjligen föreställer Högalidskyrkan – vad tror ni som är mer kyrkligt insatta?

Här är en bild på kortet som låg i kuvertet med frimärket och poststämpeln på. Kan kanske tolkas som en antydan om att jag inte fabulerar helt och hållet. Notera gärna att bilden är tagen med fina Mac:en som underlag/bakgrund:

Jag känner mig hedrad av att ha fått ta emot detta bitvis väldigt traditionella julkort. Tack! Det är faktiskt det enda julkort jag har fått i år. Extra kul därför.

Märkligheter i köket

Blackwater gav mig en köksutmaning och fjärran vore det mig att ducka.

Ta med er kamera in i köket och leta reda på det märkligaste föremål ni hittar, ta kort på det och posta det på er blog. Posta sedan inlägget i kommentatorsfältet här samt utmana tre personer till att göra samma sak.

Här är min bild och den föreställer något inte särskilt märkligt egentligen, men det verkar fånigt att lägga upp en bild på Mac:en (jo, datorn bor i köket och jag tycker att den är märklig) så det får bli min [enda] kylskåpsmagnet och tillika tubklämma, som hänger på dörren till frysen (borde heta frysskåpsdörr i analogi med kylskåpsdörren, men det låter bara fel) och så klart aldrig blivit använd – jag köpte den nog för att träet är/var fint.

Jag utmanar MsAcne, ivve och Drottningen, som jag tror alla kan tänkas hitta eller göra något märkligt av det mesta.

Har ni tänkt på att det här blir lite av ett taktikspel? Det vore dumt att utmana människor som inte kan förväntas anta utmaningen och därmed hålla kedjan obruten, så det handlar om att välja rätt.

Så nu är det upp till bevis – valde jag värdiga vinnare?

Damn you, Blackwater!

Jag har varit på bolaget. Och köpt godis. Jag lovar, det är verkligen godis. Okej, whiskyn är inte godis, bara väldigt god. Men Angosturan… jag blev glad redan när jag plockat ur flaskan ur kartongen, tagit bort förseglingsplasten och insåg att det var en riktig kork-kork. Ni vet, så det säger ”plopp” när man drar ur den? Och när det sedan ploppat på precis rätt sätt sökte sig strax de mest ljuvliga dofter in i mina näsborrar. Godis! Och jag kunde givetvis inte låta bli att spilla upp en liten, liten skvätt i ett glas och… mums. Godis, som sagt. Det här skulle kunna bli farligt. Om jag nu inte var en sådan måttlig alkoholkonsument, vill säga. Jag sniffar för doften ligger kvar i luften fast glaset sedan länge är tomt. Godis, godis, godis, godis!!

Förresten blev jag mäkta förvånad när jag kom till Systembolaget, sisådär en 20 minuter innan stängning, och upptäckte en lång kö utanför. Klentroget frågade jag killen som stod sist och han bekräftade att det var kö för att komma in och handla. Varför då, undrade jag? Löningshelg och första advent på ingång, kanske. Jag övervägde om det verkligen var värt att köa för att få handla sprit – jag vägrar ju köer i det stora hela. Krogar med kö… well, det ska mycket till om de ska få mig som gäst, kan jag säga. Men eftersom jag ändå släpat mig tiddit kunde jag väl gott stå där en stund. Och småprata med kögrannarna, som dock inte verkade vara av den pratsamma typen. Jag undrade hur jädrans trångt och eländigt det skulle kunna vara inne i butiken eftersom man ordnat detta kösystem. Fem minuter, ungefär, behövde jag stå och fundera och sedan var det fritt att inträda i alkoholens palats.

Där var inte alls mycket folk och jag kunde obehindrat hämta en BiB-röding (Concha y Toro, som jag gillade på flaska förr i världen – vald eftersom jag inte omedelbart fick syn på den gamla vanliga Mauron och förresten kändes den ganska tråkig sist så jag behöver nog byta sort). Sedan mot sprithyllorna… som i hela sin längd kantades av köande till kassan. Jag smög omkring runt benen på dessa köande och spanade förgäves efter min Lagavulin. Inte heller den trevlige herre som stod intill mig kunde se någon dylik i hyllorna, men däremot i ett låst skåp. Jag gled vidare längs hyllan bort till rom-sortimentet och hittade snabbt den eftersökta Angosturan och sedan var det ju bara att ställa sig i informationskön för att få reda på dealen med whiskyn. Det gick smärtfritt och den effektive anställde hastade iväg för att hämta nyckel till skåpet och så fick jag min Lagavulin och kunde i godan ro köa mig fram till kassan. Ja, just det… medan jag väntade på assistans hann jag med att plocka åt mig en flaska Alsace-vin också. Gewurztraminer Réserve. Det låter gott.

Men jämmer, så gott det ännu doftar av det tomma glaset! Det är som en god parfym, en sådan där man bara vill suga i sig i djupa andetag. Om och om igen. Jag är helt säker på att jag skulle bli galen i nästan vilken man som helst, bara han doftade av denna dryck. Så jädrans gott luktar det alltså.

Damn you, Blackwater! Och stort tack för tipset.

Iskyla och varmt te

Plötsligt blev jag iskall ända in i märgen, precis som jag blivit varje kväll när jag lämnat kontoret bakom mig för att styra kosan hemöver. Jag vet inte varför jag blir isande kall, som om kvicksilvret låg långt under nollan, men fryser gör jag. Och när jag fryser som en hund är det oftast något fel som är trasigt.

Nu sitter jag här och dricker te som Pian donerade till hemmet vid sitt senaste besök. Något grönt, Earl Green antar jag. Men sedan… var det ginseng i eller var det det det inte var? Jag minns inte, men gott är det. Jag tror förresten att jag glömde äta både mellanmål och middag idag, men känner ingen hunger.

En eller annan har reagerat på att jag skriver så ovanligt många inlägg nu och undrat hur det kommer sig. Det är en bra fråga, får jag säga. Det kan nog finnas många svar på den, men ett är att jag låtit mig inspireras av andra som skriver frekvent, t.ex Tyskungen och Blackwater – båda finns i bloggrullen. I den sistnämnda är jag rentav bloggkär och jag skulle förmodligen behöva avgiftas. Jag vet inte om någon lagt märke till det (tveksamt), men min beskrivning i bloggrullelänken är ”Beroendeframkallande”. Det säger antagligen en del.

Använder ni XFN-funktioner i era bloggrullar, förresten? Om inte tycker jag att ni ska börja. För oss som använder WordPress är det lätt – se ”Relationslänk” under ”Avancerade inställningar” på sidan där man redigerar länkar. Man kan via länkarna ge lite information om sin relation till dem man länkar till.

Jag antar att de flesta av läsarna inte känner till XFN. Detsamma gäller övriga mikroformat och deras användningsområden. Mikroformat är klart intressanta, tycker jag, men det kan ju bero på att jag är geek och fastnar för tekniska finesser. Feeds är en sådan finess, som nu för tiden finns överallt, fast många vanliga människor förmodligen är totalt ovetande. Stackars människor!

Kanske handlar inläggskaskaden också om att jag på sistone upplevt mig ståendes alldeles för långt in i den metaforiska ravinen. Alltså, jag har känt att jag närmat mig vägs ände. Ni vet, den där punkten då man helt enkelt måste backa för att inte fastna för gott där inne i klippskrevan? Dit återvänder jag alltid, om jag inte passar mig. Jag måste öppna upp mot omvärlden. Det håller inte att jag ständigt och hela tiden, om än i små steg, förminskar min värld.

Så hej, här är jag, åter i världen – vill du leka?