Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘concha y toro’

Min dag idag, del 2

Har du inte redan gjort det, läser du lämpligen först föregående avsnitt, Min dag idag, del 1. Det här inlägget är nämligen en fortsättning på det. Nähä!?

Det blev som jag skrev, att jag var en duktig liten arbetsmyra och jobbade tämligen fokuserat nästan nio timmar i sträck, fast jag tog förstås några små pauser för mellanmål och avkoppling medelst surfning. Man behöver verkligen en liten hjärnsträckare när man ägnat sig åt hårt tankearbete en längre stund.

En icke oansenlig del av de där nio timmarna tillbringade jag lyssnandes till min egen röst och bortsett från att rösten låter rätt förskräcklig (vilken sopig dialekt jag har!) blev jag lite imponerad av min egen klarhet och stringens.

Inspelningen (givetvis gjord med min kära kompis, Creative Zen) var av förra veckans telefonmöte med kund, under vilket vi redde ut en knapp handfull krav som de ställer på framtida versioner/releaser av den programvara som jag och ett antal kollegor (här och i Bangalore, Indien) tillsammans jobbar med att vidareutveckla. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag kom på idén att be om att få spela in hela mötet. Ni anar inte hur många bra saker som sägs på sådan här möten som normalt skulle glömts bort direkt!

Det blev egentligen en väldigt enskild och isolerad arbetsdag, det här. Det blir så när man tillbringar sin tid vid skrivbordet med lurar i öronen och dessutom på grund av sent intagen frukost inte hänger med det övriga gänget på lunch.

Datorn kraschade två gånger. The blue screen of death. Ruskigt irriterande.

Jag pratade jobb en stund med vår enda indier på plats – förklarade för honom hur och var man skulle få tag i informationen som krävs för att laga det fel vi tillsammans ringade in och satte fingret på i förra veckan. Förklarade, för att sedan kunna släppa frågan i trygg förvissning om att han skulle kunna fixa problemet, alltså. Sedan pratade jag några minuter annat med gruppens senaste lokala tillskott, just när han gjorde sig redo att åka hem – det är en morgonpigg rackare, det där. Hur som helst, det blev alltså bara två kortare, muntliga, samtal på en hel dag. Och så två liknande via IM. And that’s it.

Jag fick för övrigt okej från GP på att lägga ut chattloggen – det var dumt av mig att inte fråga innan och nu har jag lovat att aldrig mer lägga ut något dylikt utan att först få ett okej från honom. Det är inte mer än rätt.

Hem tog jag mig på bekvämast tänkbara sätt och det var hur skönt som helst. Och eftersom jag var så gräsligt trött (och hungrig) skulle jag bara äta middag, blogga om resten av min dag och sedan gå och lägga mig. Jag känner redan hur det inte kommer att funka. Middagen är avklarad och till den spillde jag upp ett glas Concha y Toro. Provsmakning. Känns väl helt okej, även om jag inte skulle påstå att det är supergott. Egentligen skulle jag hellre sniffa på en skvätt Angostura 1919, men gör jag det blir jag bara alldeles knollrig. Nej, det får nog bli att se säsongsfinalen på True Blood, dricka ur glaset och sedan sova. Well, det är en plan i alla fall – antagligen spricker den som vanligt.

Gud, vilket spännande liv jag lever! Äta, jobba, sova. Och så lite bloggande.

Damn you, Blackwater!

Angostura 1919 och Lagavulin Jag har varit på bolaget. Och köpt godis. Jag lovar, det är verkligen godis. Okej, whiskyn är inte godis, bara väldigt god. Men Angosturan… jag blev glad redan när jag plockat ur flaskan ur kartongen, tagit bort förseglingsplasten och insåg att det var en riktig kork-kork. Ni vet, så det säger ”plopp” när man drar ur den? Och när det sedan ploppat på precis rätt sätt sökte sig strax de mest ljuvliga dofter in i mina näsborrar. Godis! Och jag kunde givetvis inte låta bli att spilla upp en liten, liten skvätt i ett glas och… mums. Godis, som sagt. Det här skulle kunna bli farligt. Om jag nu inte var en sådan måttlig alkoholkonsument, vill säga. Jag sniffar för doften ligger kvar i luften fast glaset sedan länge är tomt. Godis, godis, godis, godis!!

Förresten blev jag mäkta förvånad när jag kom till Systembolaget, sisådär en 20 minuter innan stängning, och upptäckte en lång kö utanför. Klentroget frågade jag killen som stod sist och han bekräftade att det var kö för att komma in och handla. Varför då, undrade jag? Löningshelg och första advent på ingång, kanske. Jag övervägde om det verkligen var värt att köa för att få handla sprit – jag vägrar ju köer i det stora hela. Krogar med kö… well, det ska mycket till om de ska få mig som gäst, kan jag säga. Men eftersom jag ändå släpat mig tiddit kunde jag väl gott stå där en stund. Och småprata med kögrannarna, som dock inte verkade vara av den pratsamma typen. Jag undrade hur jädrans trångt och eländigt det skulle kunna vara inne i butiken eftersom man ordnat detta kösystem. Fem minuter, ungefär, behövde jag stå och fundera och sedan var det fritt att inträda i alkoholens palats.

Där var inte alls mycket folk och jag kunde obehindrat hämta en BiB-röding (Concha y Toro, som jag gillade på flaska förr i världen – vald eftersom jag inte omedelbart fick syn på den gamla vanliga Mauron och förresten kändes den ganska tråkig sist så jag behöver nog byta sort). Sedan mot sprithyllorna… som i hela sin längd kantades av köande till kassan. Jag smög omkring runt benen på dessa köande och spanade förgäves efter min Lagavulin. Inte heller den trevlige herre som stod intill mig kunde se någon dylik i hyllorna, men däremot i ett låst skåp. Jag gled vidare längs hyllan bort till rom-sortimentet och hittade snabbt den eftersökta Angosturan och sedan var det ju bara att ställa sig i informationskön för att få reda på dealen med whiskyn. Det gick smärtfritt och den effektive anställde hastade iväg för att hämta nyckel till skåpet och så fick jag min Lagavulin och kunde i godan ro köa mig fram till kassan. Ja, just det… medan jag väntade på assistans hann jag med att plocka åt mig en flaska Alsace-vin också. Gewurztraminer Réserve. Det låter gott.

Men jämmer, så gott det ännu doftar av det tomma glaset! Det är som en god parfym, en sådan där man bara vill suga i sig i djupa andetag. Om och om igen. Jag är helt säker på att jag skulle bli galen i nästan vilken man som helst, bara han doftade av denna dryck. Så jädrans gott luktar det alltså.

Damn you, Blackwater! Och stort tack för tipset.

Etikettmoln