Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘alkohol’

Damn you, Blackwater!

Angostura 1919 och Lagavulin Jag har varit på bolaget. Och köpt godis. Jag lovar, det är verkligen godis. Okej, whiskyn är inte godis, bara väldigt god. Men Angosturan… jag blev glad redan när jag plockat ur flaskan ur kartongen, tagit bort förseglingsplasten och insåg att det var en riktig kork-kork. Ni vet, så det säger ”plopp” när man drar ur den? Och när det sedan ploppat på precis rätt sätt sökte sig strax de mest ljuvliga dofter in i mina näsborrar. Godis! Och jag kunde givetvis inte låta bli att spilla upp en liten, liten skvätt i ett glas och… mums. Godis, som sagt. Det här skulle kunna bli farligt. Om jag nu inte var en sådan måttlig alkoholkonsument, vill säga. Jag sniffar för doften ligger kvar i luften fast glaset sedan länge är tomt. Godis, godis, godis, godis!!

Förresten blev jag mäkta förvånad när jag kom till Systembolaget, sisådär en 20 minuter innan stängning, och upptäckte en lång kö utanför. Klentroget frågade jag killen som stod sist och han bekräftade att det var kö för att komma in och handla. Varför då, undrade jag? Löningshelg och första advent på ingång, kanske. Jag övervägde om det verkligen var värt att köa för att få handla sprit – jag vägrar ju köer i det stora hela. Krogar med kö… well, det ska mycket till om de ska få mig som gäst, kan jag säga. Men eftersom jag ändå släpat mig tiddit kunde jag väl gott stå där en stund. Och småprata med kögrannarna, som dock inte verkade vara av den pratsamma typen. Jag undrade hur jädrans trångt och eländigt det skulle kunna vara inne i butiken eftersom man ordnat detta kösystem. Fem minuter, ungefär, behövde jag stå och fundera och sedan var det fritt att inträda i alkoholens palats.

Där var inte alls mycket folk och jag kunde obehindrat hämta en BiB-röding (Concha y Toro, som jag gillade på flaska förr i världen – vald eftersom jag inte omedelbart fick syn på den gamla vanliga Mauron och förresten kändes den ganska tråkig sist så jag behöver nog byta sort). Sedan mot sprithyllorna… som i hela sin längd kantades av köande till kassan. Jag smög omkring runt benen på dessa köande och spanade förgäves efter min Lagavulin. Inte heller den trevlige herre som stod intill mig kunde se någon dylik i hyllorna, men däremot i ett låst skåp. Jag gled vidare längs hyllan bort till rom-sortimentet och hittade snabbt den eftersökta Angosturan och sedan var det ju bara att ställa sig i informationskön för att få reda på dealen med whiskyn. Det gick smärtfritt och den effektive anställde hastade iväg för att hämta nyckel till skåpet och så fick jag min Lagavulin och kunde i godan ro köa mig fram till kassan. Ja, just det… medan jag väntade på assistans hann jag med att plocka åt mig en flaska Alsace-vin också. Gewurztraminer Réserve. Det låter gott.

Men jämmer, så gott det ännu doftar av det tomma glaset! Det är som en god parfym, en sådan där man bara vill suga i sig i djupa andetag. Om och om igen. Jag är helt säker på att jag skulle bli galen i nästan vilken man som helst, bara han doftade av denna dryck. Så jädrans gott luktar det alltså.

Damn you, Blackwater! Och stort tack för tipset.

Plötsligt självmedveten

Är det inte lustigt, det där att vi så lätt börjar ifrågasätta oss själva och undra vad andra egentligen ser och framförallt vad de ska tycka och tro om oss? Jag är riktigt illa däran själv. Ibland. Av någon anledning inte den senaste tiden.

Just nu känner jag mig övertygad om min egen storhet, möjligen väl nära gränsen till hybris. Och även cybris, för den delen, med vilket jag menar hybris fast på nätet i stället för i den andra verkligheten. Cyber-hybris.

Förra helgen hade jag ett rätt långt (och några kortare) samtal, per telefon, med en man jag pratar med lite då och då. Jag tycker om att prata med honom, som jag tycker om som person trots att jag aldrig träffat honom i den fysiska verkligheten. Det sistnämnda är inte mitt fel. Grejen är i alla fall att den här mannen verkar ha väldigt höga tankar om mig och han delgav mig också dessa vid flera tillfällen. Och jag kan bara hålla med. Jag kan verkligen inte med att säga emot när jag faktiskt håller med honom om att jag är bra. Att jag är klok och vettig och spännande som människa, som kvinna, och så vidare. Sedan märker jag att han blir tjatig och upprepar saker han sagt förut. Det är alkohol. Destruktivitet. Plötsligt är det mest fyllesvammel, inte roligt.

En annan man, ett dribblande av ord fram och tillbaka över nätet. Han ger mig ett ganska motsägelsefullt intryck och väcker nyfikenhet. Hos honom ser jag sidor som är väldigt intressanta. Kanske tillåter jag mig att drömma lite också. Jag kan givetvis inte låta bli att flirta rätt grovt för att vara jag och jag har ingen som helst aning om hur han ser på saken, om han är på samma spår eller är ovetande om mina reaktioner. Trots att jag nog tycker att jag är ganska öppen med hur jag upplever och ser på saken. Och på honom. Känner jag honom rätt kan det mycket väl finnas massor av funderingar bakom ett tjockt skal, en fasad. Innan jag vet bättre utgår jag från att han är både vaken och intelligent. Lik mig. En jämlike jag kan…. oscillera och bygga övertoner med. Jag sticker ut hakan och blottar strupen och är inte det minsta rädd. Men det är klart, man lämnar ju alltid minst en dörr öppen bakåt, utifall att den skulle behövas. Det roar mig att följa mina egna tankegångar, -kedjor och dragna slutsatser, att se hur spelet jag upplever faktiskt inte alls behöver existera utanför min egen hjärna. Fascinerande. Och vartefter alkoholen tar över blir han allt fulare i mun och till slut är det inte roligt längre. Det är alkohol. Destruktivitet. Igen.

Sedan har vi en man som… njä, här ska jag nog inte skriva så mycket. Eller ska jag det? Vi pratades vid tidigare i afton och jag kan bara konstatera att där finns ett ömsesidigt öppet gillande, även om jag har svårt att säga riktigt hur långt det sträcker sig. Vi pratas vid, och framförallt ses, alldeles för sällan och kanske är det därför jag alltid finner det så lätt att tala om för honom att han fattas i mitt liv. Men nej, det handlar bara om att vi har en öppen, kärleksfull relation. Jag tror att den från min sida skulle kunna bli mer än vänskap, och på många sätt känns det som en väldigt praktisk lösning. Vilket lite grann gör att jag backar. Det låter liksom för mycket resonemangsäktenskap. Om han alls tänker eller har intressen i de här banorna vet jag återigen inget om. Men det är roligt att leka med tanken. Hade han varit här nu hade vi knappast suttit framför datorn, så mycket kan jag säga. Hånglat och druckit whisky?

Jag har visst gått och fått vårkänslor. Igen.

Fast det här var ett sidospår, om än intressant för mig att se vad som kommer ur händerna. Jag började ju med tankar på plötslig självmedvetenhet, vilket triggades av att herr Blackwater började undra vad hans bloggrulle möjligen sade om honom som person. Och det påminde mig om ett antal tillfällen då känslan uppkommit hos mig själv. En sådan grej inträffade för snart 10 år sedan – och nu blir det kärlekshistoria. En geekberättelse, kan man säga.

Jag snubblade över en för mig oerhört intressant nätdagbok och för en gångs skull länkade jag till den från min egen – jag ville att även andra skulle få chansen att ta del av hans härliga ordkaskader, för det här var underhållande läsning på ett språk ganska mycket bättre än de flesta på den tiden. Han var uppenbarligen väldigt verbal och delade med sig av sina tankar och känslor så det stod härliga till. Det var verkligen en dagbok och som om han inte hade någon alls att prata med. Jag länkade och så var det inte mycket mer med det, förutom att jag läste och läste och läste vidare i hans digra produktion.

En dag fick jag lite av en chock för mitt i en intressant geekberättelse om hans webbserverloggar dök det plötsligt upp ett namn jag kände igen. Nämligen mitt. Han hade hittat länken till mitt inlägg bland sina referers och läst det och sedan blivit nyfiken på resten och nu höll han på att plöja igenom min samlade produktion. Där och då blev jag givetvis oerhört självmedveten och började undra vad han därigenom skulle få för bild av mig och sålunda satt jag plötsligt och lusläste min egen blo^H^H^Hnätdagbok. Så småningom uppstod förstås en direktkontakt som blev en kärleksrelation, som på sätt och vis håller i sig än idag. Men okej, under cirka ett år var vi ett par på det sättet. Nu för tiden är vi bara väldigt nära vänner, om än på stort geografiskt avstånd.

Och där tror jag det är dags för mig att sätta punkt. Det är ju redan morgon. Skit också.

Etikettmoln