Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘mac’

Uppgraderat till Snow Leopard

IMG_1168.jpgÄnnu en liten uppföljning och avprickning av punkter på aktionslistan:

  • Så, uppgradera till Snow Leopard.
    Annars har jag så smått funderat på att skaffa ny dator – eller åtminstone ställa i ordning en vettig arbetsplats, där det finns plats för separat bildskärm och tangentbord. Min arm behöver det.

Jag glömde skriva om den i form av en milstolpe avklarade punkten igår – att jag uppgraderade min [inte alltid så] kära MacBook Pro. Min Mac, alltså; jag har ju bara en. Än så länge. Jag drömmer om en storskärmad iMac… med massa minne.

Uppgraderingen gick riktigt smidigt, även om det som vanligt var någon dialog jag muttrade över för att jag tyckte den var obegriplig. Gudskelov fanns det inte just några alternativ så jag tog mig rätt smärtfritt förbi den.

IMG_1150.jpg

Min Tragic Macpad har sålunda magiskt förvandlats till en Magic Trackpad. Gester och sådant fungerar nu som de ska. Och jag har ställt in så att ett nedtryckande av padens högra sida ger vad som på andra datorer motsvarar ett högerklick. Smutt!

Nu gäller det bara att komma ihåg att använda den också – det var ju för att jag fick ont i armen och handleden som jag skaffade den.

Datorn står fortfarande lite extra långt in på bordet, vilket faktiskt har hjälpt en hel del. Det är viktigt att kunna hålla handlederna någorlunda raka och vila underarmarna mot något. Tydligen.

Annonser

Digital försäljning ökar – doh!

Tydligen går det fantastiskt bra för Gerre Versteeghs (dvd- och digital film-distributör) bransch, enligt vad han själv sade hos TV4 i morse (debatt med/mot Rick Falkvinge) – försäljningen ökar och ökar och ökar. Och ökar. Och naturligtvis menar han att det är Ipred-lagens förtjänst.

Innan jag går vidare vill jag förresten rekommendera att du/ni ser klippet, för det är riktigt roligt. Bitvis hahaha-roligt rentav. Gerre anklagar bl.a Piratpartiet för att vara bromsklossar. De båda herrarna pratar vid sidan av varandra, som jag ser det. Om olika saker. Och hur någon kan se det som att de står mitt emot varandra och ägnar sig åt salivstänkande över staketet begriper jag inte.

Men det jag tänkte skriva handlar om att jag inte alls tror att det är lagen som gjort att det går allt bättre för de här film- och musiktjänsterna. Jag tror inte det är svårare än att det nu faktiskt börjar finnas användbara digitala tjänster och då är det inte så konstigt att folk också använder dem. Det har inte med Ipred-lagen att göra. Vem har någonsin kunnat använda tjänster som inte finns? Så det är nog som Kevin Costners rollfigur drömmer i Field of dreams: ”If you build it, they’ll come”.

Jag har sagt det förut, till att börja med mest prövande men med tiden alltmer övertygat: tillhandahåll efterfrågade tjänster så kommer kunderna. Tada!

Själv hålls jag borta från de flesta liknande tjänster eftersom min persondator är en Mac. Ytterst få klientprogram (vilket är vad man brukar behöva för dessa tjänster) finns i Mac-version. Somliga är på gång, men än så länge mycket få. Film2home, som Gerre representerar och använder som exempel, kräver Windows Internet Explorer. Jag hittar ingen egentlig information om detta på webbplatsen, men möttes av följande meddelande när jag kom dit:

Eftersom du använder en annan webbläsare än Windows Internet Explorer kan du tyvärr inte använda film2home i dagsläget.

Du är välkommen att se dig om i tjänsten, men det kan hända att vissa knappar och fält inte ser bra ut.

Vi jobbar för att i framtiden kunna erbjuda tjänsten för fler webbläsare och operativsystem

Jag fick också inbjudan att bli Voddler-användare för snart en månad sedan. Tror ni klientprogramvaran fanns i någon Mac-version? Givetvis inte. Okej, fine, men då kanske jag kunde prova på någon av de två jobbdatorer jag har. Det är ju i alla fall Windows-burkar med Internet Explorer installerad. Tror ni att klientprogramvaran gick igång på någon av dem, texten ovan till trots? Inte, då. Och ja, jag borde så klart felanmäla och söka hjälp, men jag har inte haft tid och ork och lust att göra det. Inte ännu. Och där står jag just nu. Antingen missbrukar jag tjänstedatorerna och förslösar livstid på att kasta mig in på något Voddler-forum eller så inväntar jag tålmodigt en Mac-version.

Nej, när tjänsterna blir tillgängliga kommer jag att använda dem. Inte förr.

Förresten, Gerre pratade också om att dvd-försäljningen ökat med 20 procent sedan lagens införande (jämfört med föregående år) och bara fortsätter att öka, månad för månad. Det låter i mina öron lustigt, med tanke på att jag själv nästan helt slutat köpa sedan industrin började löpa amok och hetsjakten på fildelare drog igång på allvar. Och här kände jag förstås behovet av att kolla fakta och tvekade då ett tag om huruvida jag verkligen ville veta hur mycket pengar jag spenderat. Men nyfiken är jag ju, så…

Under fyra år (2004-2007) köpte jag varje månad dvd:er för ganska precis 1000 kr. Förra året minskade dessa inköp till ungefär hälften. Och i år har jag inte ens kommit upp i 1000 kr på nio månader. Och visst, jag är antagligen inte ett dugg typisk, men det är en version. Jag blev arg och bestämde mig för att i möjligaste mån avstå från att gynna dem som spottar på sina kunder.

Hm, låt se… vilken var poängen nu igen?

Mac och jag

Jag röjde plats på matbordet, packade upp datorn, kopplade in el- resp. nätverkssladd och… här är jag! Mycket enklare än så kan det inte bli.

Än så länge kommer vi ganska väl överens, jag och min Mac.

Bildytan är precis så stor som jag vill ha den och användargränssnittet ser riktigt trevligt ut. Inte nu för att det är sådant som bekymrar mig nämnvärt – nej, jag har fullt fokus på det som finns innanför fönstrens ramar. Texten, webbsidan.

Jag har ett webbläsarfönster (Safari) och ett terminalfönster (mest av princip) öppna och mycket mer än så tror jag inte att man behöver. En kommandorad som förstår att svara rätt på den eviga frågan whoami. Det känns betryggande att veta att man åtminstone i någon värld får ett svar man kan förlita sig på.

Det jag främst reagerat på så här inledningsvis är att fönstermenyn sitter till vänster och att min ryggmärg saknar Home/End – som tycks motsvaras av Ctrl+<höger-/vänsterpil>. Genom att göra fel har jag lärt mig navigera i texten hyfsat obehindrat. Markerar text gör man så som jag är van. Ctrl-C funkar inte alls som ryggmärgen tror – måste minnas att det är fornminnet som gäller.

Jag undrar hur man skriver in ett sådant tecken, förresten – någon som vet?

Det här är riktigt roligt, men jag ska nog sluta skriva om alla fåniga småsaker varje ny användare, vana vid Windows, förmodligen snubblar på och kanske låter sig roas av. Allt sådant kommer jag att lära och vänja mig vid vartefter.

Den här första gången jag använder Mac/MacOS känns helt okej.

MacMia

Från och med idag, 19/11, är jag MacBook Pro-ägare. Nästan lite otippat.

Mitt datorköp är ungefär vad det här inlägget handlar om, rent faktamässigt, om än med en massa för somliga ovidkommande detaljer. En hel del om hur jag funkar finns det också, för den som är intresserad och orkar läsa mycket.

Sedan några dagar tillbaka har jag ett datorrelaterat projekt igång. Det handlar om att förbereda för, och genomföra, en total ominstallation (eller ett övergivande, om det inte funkar bra) av min primära dator. En gammal stationär hem-pc, som hängt med sedan i september 2003. Med Windows XP. På sistone har datorn känts så seg och trött att jag inte ens använt den – i stället har jag börjat ta med mig jobbdatorn (laptop) hem och använda den som mina primära privatmaskin.

När man inte längre använder sin dator är det nog dags att göra något så jag bestämde mig för att äntligen prova Ubuntu, vilket jag ju länge velat göra – av nyfikenhet, för erfarenhet, av princip och jag vet inte vad – men har inte haft någon dator att tillgå för ändamålet. Eller rättare sagt, den gamla jobbdatorn (laptop, förstås) jag faktiskt har lyckades jag inte få att boota från cd (eller usb-sticka för den delen) – och inställningarna för det verkar låsta. Kollegan påstår dock att det går att fixa, så det ska jag väl också prova vid tillfälle.

Det är så mycket nu – så mycket jag vill och helst allt på en gång också. Och det är inte faktiskt, utan bara som det känns. Vore jag inte så jävla enkelspårigt sekventiell skulle jag ha betydligt färre bekymmer. Men det finns väl något bra också med att vara lite så där fyrkantig som jag kan vara. Ibland känner jag mig som en bulldozer – ångar orubbligt på rakt fram. Eller en oljetanker? Obeveklig.

Ord om Mac i april 2008 Jag har länge planerat att skaffa mig en ny dator, en fräsch ersättare till den gamla trötta stationären. Det jag däremot inte lyckats med är att bestämma vad jag ska ha. Bytte ord med Sebastian Robertsson i april, t.ex, och hade då pratat med GP som länge lobbat för Mac. Jag responderade aldrig på Sebastians sista svar eftersom jag kände mig utpekad som vanlig användare men kunde inte bestämma mig för om jag skulle bli förolämpad eller road. Ungefär så. Jag betraktar mig inte som vanlig användare, men det kanske jag borde? Ännu en Mia-myt att krossa, tror jag. Jag var som synes då fortfarande väldigt osäker på vad för slags dator jag ville ha och det var långt senare som det kom att handla om ett val mellan Mac:ar.

I åratal hade jag sagt att min nästa dator skulle vara bärbar, men samtidigt satt jag ju ändå alltid på plats i underhållningshyllan och bärbara datorer är ju dyrare än andra. Jag ville definitivt inte betala för något Windows, som jag ändå inte ville ha. Att det skulle vara något med unix/linux var jag säker på, för myten om mig själv som unixmänniska finner jag ingen anledning att inte bevara. Tvärtom.

Och eftersom jag är den jag är (det kör ihop sig i skallen när det blir för många variabler så då måste jag förenkla) blev det till slut enklast att gå på Mac-spåret. Jag kommer till en punkt då jag inte orkar tänka längre utan bara gör.

Så, iMac eller MacBook? Där har jag stått och stampat och velat i veckor eller till och med månader. GP har suckat och flinat om vartannat över att jag har haft så svårt att bestämma mig. Jag har försökt vila i detta och påminna mig om att det kommer att lösa sig, bitarna kommer att trilla på plats och jag kommer förr eller senare att veta vad jag vill. Det tar bara tid att komma därhän. Det där går inte att forcera utan det är bara att invänta ögonblicket då alla tvivel är undanröjda. Då allt står klart som kristall. Då kan jag agera. Innan dess är det bara att vänta.

Har jag sagt att jag avskyr att vänta? Det är en av mina myter om mig själv.

Kollegan, GP, Mac-lobbyisten har skaffat sig en av de där nya MacBook:arna. Vi besökte närmsta butik och kollade en gång och min spontana känsla var att bildytan var för liten. Bara 13 tum. På jobbdatorn har jag 15 (tror jag) och tycker att det är precis vad man (jag) behöver. En MacBook med större bildyta hade varit perfekt, men MacBook Pro var enligt min mening för dyra. Så inget kändes riktigt rätt. Tills jag åkte med en taxichaufför med MacBook på instrumentpanelen.

Han var väldigt trevlig och vi resonerade kring val av Mac och han sade att det jag ville ha var ju en MacBook Pro och jag insåg att han hade rätt. När jag sedan idag på kontoret i city pratade med GP och han sade samma sak, samt tipsade om nedsatt pris på den äldre modellen… tja, då var det inte så mycket att snacka om. Jag är inte brydd om att ha det allra senaste och då blir det ju genast mindre dyrt.

Planen var att handla i nätbutik, men det blev först ett besök på inLife för att kolla läget och prata och de hade faktiskt modellen inne, om än till ett lite högre pris. Det känns bra att handla i butik och få datorn med sig på en gång, så jag slog till och köpte därmed i praktiken för första gången en dator ”på riktigt”. Premiär.

Jag kan inte kalla mig Mac-användare ännu för faktum är att jag inte ens öppnat kartongen. Det var för mycket annat som skulle göras idag och det kommer nog att dröja lite innan jag anser mig ha tid att packa upp och börja bekanta mig med datorn. Typiska saker som att jag måste röja köksbordet (för att ha plats att vara på) eller vill bli klar med den gamla datorn innan jag tar mig an den nya. Och ska jag ändå ändra på datorarbetsplatsen i underhållningshyllan så vill jag kasta ut den gamla stereon med sina stora högtalare som hindrar mig från att montera de sista hyllplanen, men för att kunna montera hyllplan behöver jag skaffa beslag och så blir det ett jätteprojekt av det hela och då gör jag inget. På väldigt länge.

Jag vet att många tycker att jag är hur konstig som helst, som kan låta kartongen bara stå, men jag funkar så. Det är inte ovanligt att jag känner att jag måste göra undan alla tråkiga måsten först, innan jag ”får” göra det som är roligt. Kan man tänka sig, att jag inte alltid kommer ända fram till det där roliga? Pucko-jag,

Så det där med jag och väntan… det är nog bara en myt.

Jo, förresten, anledningen till att jag drog upp allt det här med ominstallationen av den gamla datorn och all bakgrund var att det kändes så paradoxalt att när jag äntligen håller på att byta till Ubuntu så går jag plötsligt och köper mig en Mac.

Klockan närmar sig fem så jag törs lova att det inte blir någon vanlig arbetsdag.

Etikettmoln