Sitter uppe för sent, som vanligt.
Jag har äntligen beställt min läsfåtölj. Den levereras sent i oktober, gissar jag. Mörkgrått, slitstarkt tyg. Svarta ben. Och så den tillhörande fotpallen, förstås.
Nästa aktivitet blir att provligga madrasser. Det låter roligt, fast ändå inte. Tidsödande och svårt… jag hoppas att det inte finns alltför många varianter.
Ja, jag vet. Jag har inte bloggat sedan semestern började – med undantag för Frankrike-inlägget. Det har inte känts intressant, inte heller relevant. För inte har här funnits några djupa tankar och många dagar har jag genomlevt i vad jag kallar semesterkoma. I övrigt har jag träffat diverse vänner och handlat prylar. Och kläder. Hur spännande blogginlägg blir det på det, liksom?
Fast det grämer mig att jag inte dokumenterat mina aktiviteter, det gör det. Jag skulle ju vilja kunna gå tillbaka och kolla att ”ja, just det – det var förra fredagen jag bjöd väninna med fästman på grekmiddag (efter att på dagen ha träffat Leva med dotter) och fredagen innan dess som Frankrike-gänget sågs på middag hemma hos Reiseleiter”. Och den-och-den dagen jag var på både Fåfängan och Fjällgatan tillsammans med favoritmänniskan – tre veckor sedan, på söndag, kan jag se tack vare min Leva livet-kommentar. Nätet är bra på många sätt. Någonstans i den vevan träffade jag också den långe mannen från tonåren (onsdag den 16:e juli ser jag i mailboxen) och någon dag innan eller efter det träffade jag… hm, honom som är lite mindre lång och som jag känt sedan förra århundradet och som sms:ade mig förrförra nyårsaftonen efter lång ömsesidig tystnad. Gah. Det vore så mycket lättare att skriva ut namnen. Jag hänger knappt med själv ens nu när jag skriver det.
En söndag lunchade jag med Snowflake och blev sedan magsjuk under natten vilket tvingade mig att avstyra ett kärt besök såväl som att ställa in den planerade träningen. Jag tappade dock minst ett kilo den natten. Alltid något.
Den här fredagen var jag i alla fall åter igen ute på Heron City-Mio (där jag köpte min hallspegel i… måndags, tror jag – nej, tack vare min Teflonminne-kommentar ser jag att det ju var i lördags) med väninnan för att välja tyg till läsfåtöljen. Jag tror att jag kommer att köpa en Derby, i något mörkgrått tyg och med svarta eller silvergrå ben. Det finns rätt många alternativ vad gäller tyg, så det var ingen lätt sak att välja ut ett fåtal men till slut hade vi bara tre alternativ kvar. Dessvärre hade butiken för få exemplar av tygproverna så jag kunde inte få låna hem dem mer än över natten – de behöver dem i varuhuset under helgen, tydligen. Det kändes lite för snävt om tid (bortsett från att jag har vare sig tid eller lust att åka ut dit i morgon) så jag gör en vända på måndag kväll i stället och får då behålla tygproverna något längre.
Lustigt så kallt (ungefär som kylan ur en frysbox) korsdraget i min lägenhet känns trots att termometern hävdar att det är 19ºC ute. Med plustecken före. Men man har ju hunnit vänja sig vid normaltemperaturer på 26-30ºC… Vad jag förstår ska det vara slut på värmen nu och det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att jag ändå återgår i arbete från och med måndag. Hade det fortsatt vara varmt hade jag velat fortsätta med strandlivet. Nåja, riktigt så mycket har jag inte legat på beachen, men några heldagar har det blivit och väninnan (som inte sett mig sedan hemkomsten från Frankrike) utbrast när vi möttes idag: ”Men vad brun du är!” – så det är nog inte bara som jag inbillar mig. Jag får snabbt bra färg när jag väl utsätter mig för sol.
Den gamla Mian skulle ha varit tämligen blek enär hon inte skulle ha tillbringat mycket tid utomhus – hon hade klagat på värmen och stånkat och stönat och mestadels hållit sig inomhus. Eller i skugga. Den nya Mian har… bara stannat inomhus varannan dag och det beror mer på semesterkoman än på värmen. Och hon har inte stånkat och stönat alls. Vilken skillnad 25 tappade kilon gör! Apropå det: snubben som var med i Provence förra året, och inte träffat mig sedan dess, fick se diverse foton från Bretagne och blev nästan mållös över min förändring från då till nu – skvallrade Reiseleiters fru. Kul! Alltså, jag vet ju att skillnaden är stor, men ser det ju inte riktigt själv. Min inre självbild stämmer nog mycket bättre med utsidan idag än den gjorde förra sommaren.
Tre ynka gånger har jag tränat sedan återkomsten från Frankrike. Det är rätt dåligt, men dock: tre gånger är bättre än ingen gång. Stegmässigt har det växlat friskt, men oftast har jag missat målet. Precis på samma sätt som jag fuskat alldeles för mycket med både mat och alkohol de senaste veckorna. Och som ett resultat därav har jag nog gått upp ungefär ett kilo eller två. Det är tur att vardagen är i antågande – rutinerna gör det lättare att sköta sig.
Vill ni höra närmast chockartade nyheter, förresten? Jag har, för första gången på ca 30 år, köpt rosa kläder – en rejält rosa blus och två mer dämpat rosa t-shirts. Och jösses, vad jag är nöjd med dem! Sedan fortsatte jag på färgspåret med en rejält blågrön (färgen kallas petrol) blus. Ni hör: blusar. Inte tröjor. Bara det är anmärkningsvärt. För att inte tala om att jag skaffat mig en löst sittande svart samt en lilarandig åtsittande klänning. Klänning!? Det har jag inte burit de senaste 28 åren eller så (även om jag nog faktiskt ägt en eller två), men de två senaste veckorna har jag ständigt varit iklädd antingen klänning eller lång tunika (som funkat som klänning). Man kan verkligen undra var det här kommer att sluta. Och det gör jag. Undrar, alltså.
Här kommer mer lamp-porr, enligt önskemål från MsGarbo.
Den silverfärgade modellen (mycket diskret antydd i ett tidigare inlägg) hade jag redan, medan den guldfärgade (snyggare i verkligheten än på bilden) är det senaste nytillskottet. Båda gör sig utmärkt antingen i ett fönster eller på balkongbordet, men den silvergrå varianten är fortfarande min favorit. Max 40 W får användas – jag kör med klar lampa på 15 W för optimal mysfaktor.
Leverantör: Globen AB. Återförsäljare: Elektriska Svea.
Jag behöver gå och lägga mig strax eftersom jag ska vara på kontoret igen i morgon bitti. Pigg och skärpt, alltså – det räcker inte med att bara infinna sig.
Det ska bli intressant att se hur det går att sova, med tanke på att grannen i lägenheten under mig (som har Hammarbyflagga på balkongen och vars kylskåp jag använder som mitt eget) spelar Iron Maiden på så hög volym att jag i alla fall i vardagsrummet kan sjunga med utan att överrösta musiken. Jag kan inte bestämma mig för om jag är arg på eller tacksam för underhållningen – musiken är ju bra och jag blir glad av att höra de gamla plattorna, men tillfället är lite illa valt. Och allsången, måste jag väl också säga, är inte direkt njutbar. Eller allskrålet, kanske det borde heta.
Idag hade jag nog inte gjort många knop alls, om inte väninnan faktiskt hört av sig som jag bett henne göra ifall hon orkade hänga med ut på stan för lite ospecificerat och opretentiöst shoppande av tillbehör till heminredning. Som det nu blev besökte vi Mio i Järla och jag var så där spontan och beställde en bäddsoffa till gästrummet. Röd, vilket storligen förvånande väninnan – ”Va, ska du börja med färg!?”. Den var dock inte lika klarröd i verkligheten som den (i alla fall på min bildskärm) ser ut på bilden. I övrigt köpte jag en enkel datorstol, en spegel till hallen (52×167 cm, med 4 cm bred ram i borstad ljus metall) och två taklampor – en till köket och en till ett av sovrummen.
Spegeln visade sig inte passa på den utsedda hallplatsen (eftersom jag tänkt fel om måtten), men bli perfekt i sovrummet – samma modell, fast högre och smalare ska jag köpa och hänga i hallen så snart tillfälle ges, men det är ju egentligen i sovrummet den gör mest nytta. Det är nämligen så att jag annars alltid har den ena spegeldörren från badrumsskåpet stående på byrån i sovrummet och förutom att den är för liten för att ge tillräcklig överblick över katastrofområdet (=mig och min klädsel) så gör det badrummet rätt osnyggt.
Sovrumslampan fick hamna i mitt sovrum för att den var så fin – den gamla halvtråkiga plafonden duger gott åt gästrummet. Lampan ger inte riktigt så mycket ljus som jag önskat, men ruggigt schyssta skuggor och sådana ljusstänk på väggarna som tar mig med på en mental resa till stranden eftersom de påminner väldigt mycket om solljus reflekterat av vatten.
Jag tänkte försöka visa lite av hur det ser ut, på bild, men datorn jag brukar använda för sådant befinner sig på kontoret och jag har inte tid att installera och konfigurera programvaran på någon jag har här hemma. Senare kanske.
Den andra lampan (med fyra spot:ar), som ska hänga över matbordet, kommer inte upp förrän jag hittar eller på annat sätt får tag i en längre sladd som räcker från kontakten till lampkroken. Men den kommer att bli bra där.
Underhållningen nedifrån tog gudskelov slut omkring halv elva. Men tyst är det inte, för nu ser man tydligen på tv och uppenbarligen har man en rejäl ljudanläggning – stolen under mig vibrerar av ljuden som tränger upp i min lägenhet. Jag hoppas att jag kan somna och sova bra trots detta, även om det hade gått bättre till Iron Maiden – bra hårdrock på hög volym är ju lugnande.
Och så håller vi tummarna och knyter tårna för MsGarbo, förstås!
Dagens stegmål är nått. Jag kom hem för en dryg timme sedan efter en knappt 3000 steg lång promenad i sällskap av Java Posse-gängets röster. De är alltid underhållande (för oss som har intresse för Java-frågor) och ett av avsnitten jag hörde idag var förbaskat roligt så jag blev tvungen att dra rejält på munnen.
I morgon ska jag antingen försöka hitta mitt förråd av elmaterial och tillverka en liten sladd (med kontakt) till den nya lampan eller också helt sonika lämna tillbaka den – jag har inte riktigt bestämt vilket ännu. Jag blev så besviken när jag insåg att jag inte kunde ta den i bruk direkt. Så kasst att sälja en lampa utan kontakt!
En annan anledning till att eventuellt återlämna lampan var att jag på den senaste promenaden såg en massa andra lampor jag kunde tänka mig att köpa. Utanför en av mina favoritbutiker, Elektriska Svea, fastnade jag en lång stund och efter vad jag kunde bedöma genom skyltfönstret har de många snygga lampor. Jag ville köpa fler än jag har användning för så det var kanske tur att butiken var stängd.
Hm, jag gör upp en massa planer för morgondagen, precis som om den inte var en arbetsdag. Men det blir den ju eftersom jag har lovat en kollega att komma till kontoret och vara med som sakkunnig och/eller moraliskt stöd. Annars hade jag dock varit ledig tills på måndag. Jag hoppas det i alla fall kan bli en kort dag.
Från Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.
Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.
Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.
Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.
3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.
Den här veckan har det visat sig att kylskåpet i den nya lägenheten inte uppför sig som det ska. Varje ny dag gav mig ännu en bottenfrusen milkshake. Jag tyckte att de var nog så kalla i helgen, så jag justerade temperaturreglaget men har inte kunnat märka någon som helst skillnad. Det är fryskallt i kylskåpet hur jag än gör, helt enkelt. Typiskt. Inte så konstigt, förstås, eftersom det ju är originalutrustning i köket och allt med andra ord hunnit bli 18 år gammalt, men icke desto mindre irriterande eftersom jag ju inte vill skaffa ny kyl och frys nu när jag ändå tänkt göra om hela köket på något års sikt eller så. Dessutom verkar det vara väldigt ont om kyl- och frysmodeller i höjder strax över 150 cm (vilket är det jag har nu, och vilket dessutom passar mig alldeles ypperligt eftersom korta jag för ovanlighetens skull når upp i överskåpet utan problem).
Surt var det att göra den upptäckten och insikten och jag har gått och dragit på det i några dagar, som om i hopp om att få någon snilleblixt och hitta den perfekta lösningen och varför jag gjorde det förstod jag i morse då försynen kom rusande till min räddning. Eller det tror jag ännu att den gjorde.
Så här var det:
Jag tog hissen ned för att ge mig iväg till jobbet. På våningen under min, där man håller på med diverse renoveringar inför inflyttningen, stannar hissen och släpper in en hantverkare. Bakom honom ser jag att kyl och frys från lägenheten rakt under min står ute i trapphuset och jag kan ju bara inte låta bli att förhöra mig kring skicket och vad som tänkts för dem. Och berätta att jag själv behöver just ett sådant kylskåp. Snubben tror att ägaren har planer för frysen, men är ganska säker på han bara vill bli av med kylskåpet (och helt säker på att det fungerar, för det frågade jag förstås) – bortskänkes mot avhämtning eller liknande. Han lovar i alla fall att ringa och kolla om jag kan ta det och jag lämnar mitt telefonnummer så att de kan nå mig om det uppstår några funderingar.
Några timmar senare ringer telefonen och det är samme målare som berättar att skåpet är mitt och att han/de kör upp det på mitt våningsplan så att det står och väntar när jag kommer hem framåt kvällen. Jag blir förstås jätteglad, och frågar bara på chans om han har något tips om hur jag ska bli av med det gamla skåpet sedan. Han har förstås inget annat tips än att det ska lämnas in på därför avsett ställe och det vet jag ju redan. Jag replikerar att det ju inte är så lätt när man inte har någon bil, men att det säkert ordnar sig på något sätt och sedan tackar jag för hans hjälp och avslutar samtalet.
Vid lunchtid ringer han upp igen, och då erbjuder han sig att transportera bort det gamla kylskåpet och när jag frågar hur mycket han vill ha för det blir svaret inget värre än en låda öl. Jag hade förväntat mig mer än så, men det vore ju synd att klaga så vi kommer överens om att han/de hämtar skåpet på måndag kväll – vilket, slog det mig nu, kanske inte passar så bra egentligen eftersom jag då åter igen kommer hem senare på grund av träningen efter gruppträffen. Nåväl, jag får ringa.
Så… vad jag behöver göra de närmaste dagarna är byta kylskåp och köpa hem en låda öl. Det förstnämnda blir intressant, men det verkar i alla fall inte särskilt svårt.
Jag kan nästan inte fatta vilken sjuhelsikes tur jag har!
I övrigt är jag mest lite frustrerad över att inte hinna vara hemma och ställa i ordning saker – just nu har jag en hel radda med saker som bara väntar på att bli gjorda. Vissa pusselbitar har trillat på plats och vardagsrummet är i alla fall nu i stort sett möblerat. Eftersom en av väggarna är lite sned har jag valt att ställa soffgruppen diagonalt, vilket känns riktigt trevligt. Och det stora hålet i mediahyllan som uppstod då tv-bänken flyttade till andra änden av rummet kom jag på att jag kunde utnyttja som datorplats, med bildskärmen på ett fast hyllplan och tangentbordet nedanför på mitt gamla ”datorbord”, som alltså går att skjuta in under hyllplanet. Inte alls någon dum idé! Nu saknas bara en riktigt skön datorstol.
Annars är det förstås en massa smått och gott som saknas i vardagsrummet. Jag behöver t.ex sätta upp fästen för de gardinstänger som jag kanske eller kanske inte har sedan tidigare och därefter behöver jag skaffa gardiner att hänga upp på dem också. Hur nu de ska se ut – det är lite jobbigt att fönsterkonfigurationen är så helt annorlunda än i den gamla lägenheten. Där hade jag tre fönster i rad, medan det här bara är ett fönster åt gången. På flera ställen. Det hänger delvis ihop med att jag behöver fatta beslut om tavlan jag köpte på Bolagret i måndags (svart med rosenmotiv i guld): ska den hänga i vardagsrummet eller i sovrummet? Den torde funka bra på endera stället, men jag behöver assistans för att kunna välja ett av dem – någon som håller upp tavlan mot väggen så att jag kan begrunda intrycket på distans. Och om jag väljer vardagsrummet så påverkar det gardinvalet eftersom den då troligen skulle hamna mitt emellan två av fönstren.
Allt hänger ihop, och det är inte konstigt att det blir tungrott ibland. Jag är t.ex petig med detaljer som kanske ingen annan vare sig ser eller uppskattar. Jag ser sammanhang, som inte alltid verkar vettiga för andra människor – eller det antar jag i alla fall, för det är ju aldrig någon annan som pratar om hur saker hänger ihop i så där långa kedjor som jag ser ibland.
Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.
I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.
Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.
Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?
Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.
Jag känner mig bortkopplad från nätet och, inte minst, bloggandet. Inte bara rent fysiskt utan även mentalt. Hallå, vad har jag att skriva om liksom? Och vem orkar bry sig om vad andra skriver? Nej, jag känner mig från- och bortkopplad. Nätvärlden känns avlägsen.
Livet i övrigt går sin gilla gång med en massa räknande av steg och vikten fortsätter minska och måleriplanerna har ännu inte gått i stå. Enligt de preliminära planerna blir det målat kring månadsskiftet.
Jag har fått ytterligare idéer kring färger och tapeter och fondväggar, men håller mig till den ursprungliga planen för jag orkar inte med att omskapa min mentala bild hela tiden. Det som är bestämt ska också genomföras nu, så får vi se vad som blir gjort i något senare skede.
Första halvan av påskhelgen fick jag fint besök från Skåne. Mysigt sällskap, och ett alldeles för kort besök men hellre kort än inte alls. Vi trotsade långfredagens ymniga snöfall och gav oss ut på en lång promenad som bland annat tog oss förbi vackra tegelbyggnader i form av skolor och flera av kyrkorna på ön. Nu vet jag att Södra Latin (precis som både AIK och Djurgården) stolt bär årtalet 1891.
Genomfrusna och med varsitt tjockt lager is i håret stegade vi in på Billströms, vars vackra väggfärg helgen innan väckt funderingar. Den här gången frågade jag faktiskt personalen om den visste vad färgen hette. Det visste den inte, men kunde däremot berätta att lokalen var inredd av de från TV3 inte helt obekanta Simon och Tomas – ”Design: Simon & Tomas” respektive ”Från koja till slott”? För två år sedan. Jag gillar verkligen färgen på väggarna, samt alkovernas mosaik i små grå tegelstensformer. Vad gäller den eventuella kvaliteten på frukost och fikabröd och allt annat ätbart man serverar kan jag, eftersom jag inte äter, inte lämna något omdöme. Jag gillar dock stället för att det dels alltid verkar vara öppet och dels har så vackra väggar. Men ta med en kofta, för det drar väldigt kallt i lokalen.
Efter Billströms besökte vi Wirströms (som också är ett ställe som oftast har öppet – varje dag, hela året), där vi fastnade i timmar bland tapetböcker och väggfärger. Vi hittade hur många som helst som var fina och kunde passa i någonstans i något av mina nya rum. Problemet är fortfarande mest att jag inte vet vad jag vill ha för stil(ar), även om somligt fått lite tydligare konturer. Jag är väldigt förtjust i varma metallfärger och guld kommer det säkert att bli i någon form, i något rum. Just nu ligger det nära till hands med en vulgärt röd- och guldfärgad tavla från Bolagret (tavlan jag tänker på visas inte på bild) någonstans i vardagsrummet, men det hinner ändras – det kan lika gärna bli sovrummet som får (en annan) vulgärt guldig tavla från Bolagret på sin vägg. Eller också inte. Det där med guldet känns både rätt och fel, samtidigt. Kanske ska mitt stora sovrum få bli diskret elegant i stället för vulgärt överdådigt?
Efter påskhelgen kommer min mor, som verkar angelägen om att vara med och hjälpa till med flyttbestyren. Tyvärr blir det ju inte flyttat förrän efter att hon åkt hem igen, men vi lär väl göra en stor del av jobbet ändå. Större delen av köket kan nog bli överflyttat och mycket annat både genomgånget och nedpackat. Jag har inte någon tydlig bild av vad som vore rimligt att tänka sig att vi gör, men det lär ju visa sig. Vad jag behöver göra annars är nog att bestämma datum för flytt av möbler man helst inte flyttar själv. Och boka det.
Annars tycker jag det är förskräckligt svårt att komma sig för med något mer packande. Jag får känslan av att det mesta är gjort, trots att jag samtidigt inser att det är mycket kvar. Det är som att jag ser t.ex bokhyllorna och bekräftar att böckerna ska packas och sedan är det inne i mitt huvud redan gjort och avklarat – det faktiska jobbet med att packa har upphört att existera. Resultatet blir att det jobb jag ser för mitt inre i princip bara omfattar garderoben med kläder och så köket. Resten finns liksom inte i min föreställningsvärld.
Ikväll tänker jag packa saker ur mediahyllan (och det här skriver jag enbart för att sätta press på mig själv) – videoband, vinylskivor och diverse gamla fotografier lär jag knappast behöva i den gamla lyan. Och när jag inte kommer längre med mediahyllan finns alltid de där garderobslådorna med gamla underkläder som jag inte petat på de senaste åren. Det torde kunna bli en intressant inventering, det.
Nuheter: 
Mia is a geek 
Tryckt & kränkt