Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘integritet’

Integritet och öppenhet [på nätet]

Jag läser hos Emma Opassande om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat – ja, eller i varje fall varit högaktuellt i många år. Hon skriver i Finns det något sätt anonymitet och offentlighet kan samexistera utan det “skär sig”?:

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskar att jag valt att vara anonym online. Krascherna mellan nätliv och arbetsliv är alldeles för många och för onödiga, för att man inte ska känna så emellanåt. Ja, alla de där sakerna och fler, tänker jag på. Ofta. Precis de här funderingarna snurrar runt hela tiden för ganska många, inbillar jag mig och det är inte enkla frågeställningar precis.

Det går inte att veta vad det är som kan användas “mot” en längre ner i livet. Det borde vara tryggt att diskutera online och delta i samhällsdebatten inte minst. Det borde vara helt självklart att man ska kunna engagera sig i frågeställningar utan att riskera repressalier i vardagen i form av minskade möjligheter till framtida anställning. Men några sådana garantier finns såklart inte, vars betydelse underskattas ständigt när just anonymitet online debatteras.

Där sätter emma fingret på den ursprungliga anledningen till att jag inte registrerade mig på Facebook – jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle använda mitt nick eller afk-namn. Och vad skulle jag göra när de båda världarna möttes, vilket då kändes, och med tiden blivit ännu mer, oundvikligt? Major dilemma. En del av problemet upplever jag redan idag i och med att det är rätt många kollegor, inkl chefer av olika slag, som har adressen till min blogg – även om jag tror att det ändå är rätt få av dem som bryr sig om att läsa. Men det kan ju mycket väl hända att precis vem som helst som känner mig i yrkeslivet läser det jag skriver och då skadar det inte att tänka på hur man för sig och sin svans. Tyvärr.

Ja, jag censurerar mig och känner mig egenhändigt hämmad och begränsad i mitt bloggande här och funderar med jämna mellanrum på att börja om på nytt som helt anonym. Någonstans. Det som hindrar mig är att det ju var så jag började även detta. Förr eller senare kommer jag att sluta vara anonym eller semianonym, vad jag än tror idag.

Vad gäller Facebook har jag också mer och mer känt att jag inte vill sätta mig i händerna på något stort och amerikanskt med M$ inblandat. Jag känner instinktivt att det inte är bra med den sortens koncentration av användardata och -information och väljer idag aktivt att stå utanför. Men vänta bara när Diaspora kommer igång! Eller… jag känner i alla fall hopp om möjligheter – även om frågan kring vilken identitet man ska välja förstås kommer att vara lika aktuell där.

Det andra citerade stycket förklarar varför jag fortfarande, efter 14-15 år på nätet, inte skriver under mitt fulla namn. Alltså, det där som skatteverket har i sina register. Jag vet ju inte hur det jag gör på nätet kan komma att användas emot mig i framtiden och då verkar det säkrast att hålla sitt namn obefläckat. Eller så obefläckat det nu går – jag använde en gång i tiden namnet i tjänsterelaterade frågor… och dryga tiotalet år senare ligger mina ord fortfarande kvar.

Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag skrivit under pseudonym, även om om det inte ens är något kontroversiellt det handlar om. Det är uppenbarligen så som det sägs: en gång på nätet, alltid på nätet. Lite trist känns det allt. Just det där att sådant som skrivs om eller av en ligger kvar för evigt. Otaliga äro de som fått sina namn befläckade av sanning eller osanning och aldrig går det att tvätta bort för Internet glömmer inte. Illamenande människor gör det inte heller, tyvärr. Det finns fog för att vara åtminstone en aning paranoid, tror jag.

Det var ett ganska stort steg bara att gå från nickname till mitt vanliga smeknamn, men då hade jag dock under sex år långsamt vant mig vid att kallas %mia% även på nätet. Precis som med smeknamnet som sådant (där var det min kompis som bestämde sig för att förkorta Maria till Mia och mot min vilja hängde alla andra på) var det dock inte självvalt.

Hade jag blivit tillfrågad där runt 2001/2002 så hade jag valt ett anonymt nickname, men nu blev jag ju inte det och då kom jag med tiden att bli samma Mia på nätet som jag varit utanför sedan någon gång i 12-årsåldern. Det vill säga: Mia*. Asterisken symboliserar en stjärna och måste finnas där. Annars är det liksom inte jag, på riktigt. Tänk på det, ni!

Om det är en Mia som kommenterar någonstans på nätet är det inte jag med mindre än att namnet åtminstone åtföljs av en asterisk. Det kan förstås fortfarande vara någon annan som skriver under ”mitt” namn/signum, om det är anonymt. Jag autentiserar mig oftast via OpenID om det finns en möjlighet så ser du att det är en OpenID-verifierad kommentar med länk till bloggen är den alltså från mig. Eller möjligen från någon som kommit över mina inloggningsuppgifter…

Eh, jag undrar vad det var jag hade tänkt skriva eller komma fram till egentligen? :)

Annonser

Fildelnings(o)logik

Jag läste Karl Sigfrids gästblogginlägg hos MinaModerataKarameller (gör det, du med!) och följde länken till Justitiedepartementets pressmeddelande. Där meddelas att man vill att ”Upphovsmän, patenthavare och varumärkeshavare ska få bättre möjligheter att ingripa mot intrång i deras rättigheter”.

Innehållet som helhet (vilket bl.a opassande och Enligt min humla sågat mycket välformulerat) känns lika absurt som så mycket annat som genomförs och föreslås i dessa dagar (se återigen opassandes skrämmande Översikt över övervakningslagar), men det jag hakade upp mig på utöver detta står att läsa i sista stycket (hakparenteserna innehåller mina förtydliganden):

Om domstolen konstaterar att ett [immaterialrätts]intrång har begåtts med hjälp av det aktuella abonnemanget kan den besluta att uppgifterna [om vem som har abonnemanget] ska lämnas ut [av Internetleverantören]. Därigenom blir det lättare att ingripa mot olovlig fildelning, vilket i sin tur stimulerar utvecklingen av lagliga alternativ för spridning av bl.a. film och musik på Internet.

Är det bara jag som inte begriper logiken bakom slutsatsen (min fetstil)? Det är ju liksom inte de som sätts åt som skulle ta fram alternativen det talas om.

Min personliga syn på fildelningsfrågan ligger i linje med ”If you build it, they’ll come”. Det vill säga, tillhandahålls vettiga tjänster kommer de att användas. Det behövs inga åtdragna tumskruvar, skrämselpropaganda eller hårdhandskar – sådant funkar inte utan skapar bara i längden en sämre värld för oss alla att leva i. Morötter smakar gott, piskor gör bara ont. Okej?

I övrigt fattar jag verkligen inte att våra makthavare ska ha så fruktansvärt svårt att förstå sig på det här med personlig integritet, särskilt vad gäller nätet och allt som där utspelar sig. Jag känner att vi, rent politiskt, får sätta allt vårt hopp till [oftast] yngre förmågor och vänta ut övrigas pensioneringar. När det gäller politik får man beväpna sig med tålamod. Och uthållighet.

Självklart emot FRA-förslaget

Jag gissar att det finns en och annan som undrar vad jag egentligen tycker och tänker, baserat på bl.a vad som skrivits under Enligt min humlas Övervakad av dina likar-inlägg. Och det är väl hög tid att jag öppnar truten. Till att börja med vill jag citera mig själv från nämnda kommentarskedja:

Jag kan inte låta bli att fundera, men känner att jag borde läsa hela förslaget (+ den befintliga lagen förstås) för att kunna bilda mig en egen uppfattning i stället för att svälja och rapa upp det andra sagt. Det blir så lätt fel då.

Men även utan att ha lusläst förslaget betvivlar jag att jag skulle kunna se någon nytta (stor nog att motivera kostnaderna i form av både pengar och integritet) med sådana här åtgärder. Jag förstår verkligen inte vad det är man förväntar sig hitta i detta data och är rädd för att det handlar om helt andra saker än att Sverige skulle hotas. Men det är väl min paranoia igen, förstås.

Rent generellt och principiellt är jag utan minsta tvivel emot tanken på att ge någon, vare sig det är staten eller myndigheter eller privata företag eller enskilda personer eller varelser från yttre rymden… ah, ni förstår – jag menar någon överhuvudtaget… rätt att ta del av min privata kommunikation. Det borde vara så självklart att den är just privat – mellan mig och den jag kommunicerar med. Och det är ju just vad lagen om elektronisk kommunikation säger under rubriken ‘Förbud mot avlyssning m.m.’:

17 § Utöver vad som anges i 5-7 och 20 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om inte en av användarna har samtyckt till behandlingen.

Och det sistnämnda tycker jag inte låter skoj med tanke på att min kommunikationspartner kan ha gått med på att min kommunikation läses av någon annan, men det är ett sidospår. Ville jag att kommunikationen skulle vara offentlig skulle jag kommunicera via bloggen, på någon insändarsida eller annat offenligt forum. Privat kommunikation är privat och ska så både betraktas och förbli – DET är min bestämda åsikt. Jag är sålunda helt och fullt emot tanken att någon (i detta fall FRA) ska få rätt att avlyssna den. Punkt.

Många, många har skrivit bra och läsvärt om det här förslaget om allmän avlyssning, som det ska röstas om i riksdagen om en dryg vecka (17:e juni) – här ett litet urval (se även tidigare inlägg av skribenterna!): Rick Falkvinge, Opassande, MinaModerataKarameller, Enligt min humla, Anna Troberg, drottningsylt, andra sidan, Teflonminne, Christian Engström, lakes lakonismer.

Fler inlägg i debatten kan hittas t.ex här: FRA, FRA-lagen, FRA-förslaget.

Etikettmoln