Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘fildelning’

Stjäl den här e-boken! (m.a.o. sprid den)

Det är väl en uppmaning som omedelbart fångar ens intresse? På mig funkade det i alla fall, men vän av ordning påpekar att det här inte handlar om stöld utan om kopiering och fri, ohämmad spridning. På författarens uppmaning. Författaren J.A. Konrath ber oss nämligen uttryckligen att ladda ned och fildela ett av hans verk, Jack Daniels Stories, som tycks bestå av kortare historier ur Jaqueline ”Jack” Daniels värld. Den världen beskrivs annars i en serie thrillers som utspelar sig i Chicago.

Konrath skriver på sin blogg: ”Let’s run an experiment and see if piracy is harmful to sales” – läs hela inlägget, Steal This Ebook för att få den kompletta bilden. Och missa inte kommentarerna heller. Det är ofta väldigt underhållande att läsa bloggkommentarer för folk har många gånger helt olika åsikter om sådant man själv tycker är solklart och busenkelt. En fascinerande värld, det också.

Join Jack Daniels, her partner Herb Benedict, private eye Harry McGlade, and part-time criminal Phineas Troutt, in this omnibus of 15 stories.

… (uppräkning av de i verket ingående historierna)

That’s about 65,000 words of Jack Daniels and friends. Some of these are laugh out loud funny. Some require you to solve the mystery. Some are thrilling. Some are scary. All of them have been previously published in various magazines and anthologies.

Historierna såväl som experimentet låter intressanta och att det handlar om en kvinnlig huvudperson lockar i alla fall mig mer än det motsatta skulle ha gjort. Självfallet ska jag ladda ned och läsa!

Om historierna roar mig ligger det mycket nära till hands att köpa Joes böcker i sin fysiska form, för hur det nu är läses böcker bäst på papper. Och i så fall hoppas jag verkligen att han även beaktar försäljning av fysiska utgåvor när han utvärderar experimentet.

Jag ska bekanta mig lite med Jacqueline Daniels och återkommer med någon form av rapport. Konraths experiment fortgår under juni månad, så det finns gott om tid att delta för den som vill.

Något för bokbloggare att fundera på? Jag skulle gärna läsa reflektioner från er. Och från andra som har funderingar eller synpunkter på experimentet eller kulturdelande i allmänhet.

Du kan ladda ned e-boken här direkt – fler länkar finns i det ursprungliga blogginlägget.

Tipstack till Johanna Drott @Piratpartiet! (för en gångs skull kom jag ihåg varifrån tipset kom!)

Digital försäljning ökar – doh!

Tydligen går det fantastiskt bra för Gerre Versteeghs (dvd- och digital film-distributör) bransch, enligt vad han själv sade hos TV4 i morse (debatt med/mot Rick Falkvinge) – försäljningen ökar och ökar och ökar. Och ökar. Och naturligtvis menar han att det är Ipred-lagens förtjänst.

Innan jag går vidare vill jag förresten rekommendera att du/ni ser klippet, för det är riktigt roligt. Bitvis hahaha-roligt rentav. Gerre anklagar bl.a Piratpartiet för att vara bromsklossar. De båda herrarna pratar vid sidan av varandra, som jag ser det. Om olika saker. Och hur någon kan se det som att de står mitt emot varandra och ägnar sig åt salivstänkande över staketet begriper jag inte.

Men det jag tänkte skriva handlar om att jag inte alls tror att det är lagen som gjort att det går allt bättre för de här film- och musiktjänsterna. Jag tror inte det är svårare än att det nu faktiskt börjar finnas användbara digitala tjänster och då är det inte så konstigt att folk också använder dem. Det har inte med Ipred-lagen att göra. Vem har någonsin kunnat använda tjänster som inte finns? Så det är nog som Kevin Costners rollfigur drömmer i Field of dreams: ”If you build it, they’ll come”.

Jag har sagt det förut, till att börja med mest prövande men med tiden alltmer övertygat: tillhandahåll efterfrågade tjänster så kommer kunderna. Tada!

Själv hålls jag borta från de flesta liknande tjänster eftersom min persondator är en Mac. Ytterst få klientprogram (vilket är vad man brukar behöva för dessa tjänster) finns i Mac-version. Somliga är på gång, men än så länge mycket få. Film2home, som Gerre representerar och använder som exempel, kräver Windows Internet Explorer. Jag hittar ingen egentlig information om detta på webbplatsen, men möttes av följande meddelande när jag kom dit:

Eftersom du använder en annan webbläsare än Windows Internet Explorer kan du tyvärr inte använda film2home i dagsläget.

Du är välkommen att se dig om i tjänsten, men det kan hända att vissa knappar och fält inte ser bra ut.

Vi jobbar för att i framtiden kunna erbjuda tjänsten för fler webbläsare och operativsystem

Jag fick också inbjudan att bli Voddler-användare för snart en månad sedan. Tror ni klientprogramvaran fanns i någon Mac-version? Givetvis inte. Okej, fine, men då kanske jag kunde prova på någon av de två jobbdatorer jag har. Det är ju i alla fall Windows-burkar med Internet Explorer installerad. Tror ni att klientprogramvaran gick igång på någon av dem, texten ovan till trots? Inte, då. Och ja, jag borde så klart felanmäla och söka hjälp, men jag har inte haft tid och ork och lust att göra det. Inte ännu. Och där står jag just nu. Antingen missbrukar jag tjänstedatorerna och förslösar livstid på att kasta mig in på något Voddler-forum eller så inväntar jag tålmodigt en Mac-version.

Nej, när tjänsterna blir tillgängliga kommer jag att använda dem. Inte förr.

Förresten, Gerre pratade också om att dvd-försäljningen ökat med 20 procent sedan lagens införande (jämfört med föregående år) och bara fortsätter att öka, månad för månad. Det låter i mina öron lustigt, med tanke på att jag själv nästan helt slutat köpa sedan industrin började löpa amok och hetsjakten på fildelare drog igång på allvar. Och här kände jag förstås behovet av att kolla fakta och tvekade då ett tag om huruvida jag verkligen ville veta hur mycket pengar jag spenderat. Men nyfiken är jag ju, så…

Under fyra år (2004-2007) köpte jag varje månad dvd:er för ganska precis 1000 kr. Förra året minskade dessa inköp till ungefär hälften. Och i år har jag inte ens kommit upp i 1000 kr på nio månader. Och visst, jag är antagligen inte ett dugg typisk, men det är en version. Jag blev arg och bestämde mig för att i möjligaste mån avstå från att gynna dem som spottar på sina kunder.

Hm, låt se… vilken var poängen nu igen?

Unni Drougge i min bokhylla

Hanna undrar vilken av Unni Drougges böcker hon som Unni-oskuld ska börja med. Jag behöver inte svara eftersom Unni själv föreslår den senaste:

Vilken bok börjar jag med om jag inte läst nåt av dig förut? Börja med den senaste: Boven i mitt drama kallas kärlek.

Jag erbjöd Hanna att låna ett eller flera av mina exemplar och för att hon ska veta vilka böcker jag har, för att det är roligt och för att jag tidigare gjort en liknande grej med Guillou/Marklund (dock av i princip motsatta skäl), kommer här en bild på min kompletta Unni Drougge-samling – den stående ännu oläst:

Min Unni-boksamling

Jag ljög alltså inte i lördags då jag (som vanligt utan att presentera mig – jag tror nog helt enkelt inte att jag finns på riktigt, vilket måste åtgärdas för det vet vi ju att jag gör) berättade för Unni att jag har en bunt av hennes böcker. Faktum är att det där, om Wikipedia inte far med osanning, ska vara samtliga. Och jag som hade sett fram emot att köpa några till… Unni, du får skriva fler!

Att jag vill köpa fler av Unnis böcker just nu beror på att, om det nu är någon som missat det, hon har gjort en ljudverson av sin senaste bok och sett till att den finns tillgänglig för fri nedladdning via The Pirate Bay.

Jag tycker att det är en stark signal och viktig symbolhandling, ett superbra och spännande (jag är oerhört nyfiken på att få se vart det leder!) initiativ och väl värt att läsa Unnis egen förklaring till varför hon gjort detta. Mycket bra!

Laddade ned ljudboken gjorde jag förstås så snart jag fick vetskap om den, så nu står jag inför ett delikat lyxdilemma: ska jag lyssna på eller läsa boken?

Mental andnöd efter TPB-domen

Inte för att vara pessimistisk, men vi befinner oss på ett sluttande plan och jag tror att försäljningen av såpa nu kommer att öka drastiskt. Med vilket jag menar att Lobbyn kommer att driva på utvecklingen i den nu rådande riktningen så gott de kan. Den som går åt fel håll. De kommer bildligt talat att såpa golvet under oss.

Varpå jag trillade in på ett sidospår och vill därmed ställa frågan: Är det bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja? Ber att få återkomma i den frågan senare, dock. Förlåt och ursäkta att jag känner behov av lite trams.

Gårdagens fällande dom mot herrarna bakom The Pirate Bay bådar inte gott. Och det alldeles bortsett från att jag personligen tror att domen är felaktig.

För just The Pirate Bay som tjänst (och liknande tjänster) tror jag inte att den kommer att spela någon avgörande roll. Det jag tänker på är ett lite längre perspektiv. Framtiden för allas vårt Internet. Eller våra intranetz, om ni så vill.

Jag känner mig… kvävd. Bara själva tanken på vart vi verkar vara på väg gör mig stum, mållös. Och ger mental andnöd. För jag kan inte se annat än att en sådan här dom i en förlängning kommer att göra det olagligt att länka till andra webbplatser, liksom att förmedla kontakter mellan användare på Internet. För det är ju inte mer än så TPB gör egentligen, rent principellt. Kanske hela DNS-systemet måste förklaras olagligt, för det handlar ju också som en slags katalogtjänst som talar om var på nätet den och den tjänsten eller webbplatsen eller personen eller annat eftersökt finns. Den inslagna vägen leder mot ett strikt kontrollerat och censurerat Internet. Det är inte okej.

När man (för att nu ta det lite större sammanhanget som inte har med TPB och domen att göra) talar om att förvägra människor tillgång till nätet känns det ungefär som att förbjuda dem att besöka Djurgården eller ens lämna sin bostad. Nätet idag är en verklighet, där oerhört många människor finns och verkar. De allra flesta av er som läser detta skulle inte ha en aning om att jag ens existerade om det inte vore för att vi faktiskt använder nätet. Det är… livsluft och -kvalitet på oerhört många sätt. Till och med mina mest datorilliterata vänner använder sig av nätbaserade tjänster för att sköta sina privata affärer och angelägenheter. Nätaccess är viktigt.

Äh. Jag vet inte vad jag vill säga med inlägget. Jag kände bara att jag behövde få ur mig något. Vädra några små utrymmen i hjärnan. Det kommer säkerligen mer… utkast som aldrig blir publicerade. Det här höll på att bli ett sådant så därför bryr jag mig inte om att skriva färdigt och komma till en slutsats eller poäng.

Men mitt budskap kanske kan sammanfattas så här:

Rör inte vårt Internet!

Ja, och rösta pirat den 7 juni, förstås.

En kopp kaffe till Rob Halford

Såg en kul kommentar hos Olof apropå att upphovsrättsinnehavare får rätt att begära ut min adress om jag misstänks fildela verk de har rättigheterna till:

Det vore faktiskt värt det om artisten, och ENDAST artisten, dvs inga skivbolagsrepresentanter eller andra hantlangare, ägde rätten att personligen knacka på dörren och genomföra husrannsakan. Det skulle garanterat bli mer fildelning av söt japansk pop och mindre amerikansk gangstarap.

Vem skulle du fildela om du kunde hoppas på besök av artisten själv?

Själv skulle jag nog … fasen, har Judas Priest i öronen (Beyond the realms of death – den är bara så bäst!) så det är svårt att tänka på någon annan än Rob Halford. Nej, jag vet faktiskt inte. Kommer inte på någon jag skulle vilja få besök av.

Ett av mina första inlägg på den här bloggen handlade förresten om osexiga rockstjärnor, men jag har svårt att komma på någon som kan representera motsatsen. Men okej, David Coverdales röst får gärna komma och hälsa på.

Släpp alkoholen fri!

Per Sundin, VD för Universal Music AB, säger att det är lösningen på problemet med att 70% av 16-17-åringarna dricker alkohol trots att det inte är tillåtet. Alltså, helt i analogi med att man skulle släppa fildelningen av upphovsrättsskyddad musik fri eftersom en hel ungdomsgeneration ändå fildelar den. Ungefär så.

Bra!

Ja, jag lyssnar på SVT:s liveutsändning av TPB-rättegången. Bitvis.

Spontan lunchträff vid tingsrätten

Bilderna nedan är mina och får användas fritt så länge ursprunget anges.

Utanför Stockholms tingsrätt

Emma Christian Engström (pp)Vid tolvtiden infann jag mig utanför tingsrätten, vid Fleminggatan 14, och hittade snart bekanta ansikten i form av Emma och Christian, som undrade om vi hade något spontant att säga i megafonen. Spontant skakade vi på huvudena.

Strax därefter dök de åtalade upp – ja, i alla fall de två jag kände igen från Bambuser-utsändningen från gårdagens presskonferens. I övrigt vet jag inte riktigt vilka det är som fastnat på bilderna – den som vet får gärna upplysa.


Peter Sunde, Gottfrid Svartholm m.fl

En personlig reflektion är att Gottfrid Svartholm såg mindre ut än förväntat och Peter Sunde var mycket längre. Lustigt fenomen. Herrarna såg dock ut att vara vid gott mod och blev nog lite glada över det spontana jublet och applåderna.

Christian fattade megafonen och pratade spontant ur hjärtat. Jag hörde själv inte särskilt mycket av vad han sade, men roligt var det. Som vanligt. Andra som pratade var t.ex piratpartiledaren själv, Rick – när han pratar hörs det bra.

Marcin de Kaminski Sedan fick vi lyssna på Piratbyråns Marcin de Kaminski, som såg mindre ut i verkligheten än under gårdagens presskonferens, och den unge Göteborgs-piraten Stefan Flod. Och så var det Emil Oldenburg (rätta mig om jag har fel!), som förtjänstfullt pratade både före, mellan och efter de övriga.

Det filmades med stora kameror, ibland så närgånget att jag fick rysningar för motivens räkning. Fotograferades och mobilfilmades gjorde det också förstås. Ibland, vid sådana här tillfällen, kan jag inte låta bli att fundera över hur många som är där för att lyssna och delta på riktigt och hur många som är där främst för dokumentera och/eller för att se och synas. Fast spelar det någon roll?

Rick Falkvinge med sina tekniska mackapärer Rick var för övrigt bildmässigt väldigt rolig att se när han stod bredvid, med lilla vita datorn i handen, stora kameran om halsen och mobiltelefonen vid örat. Lätt tekniköverlastad. Och livebloggade gjorde han också med den äran, både inifrån rättssalen och där ute, där jag såg och fotograferade honom. Jag bestämde mig för att inte vara blyg och traskade resolut över för att störa honom med beröm för både det bildvänliga och livebloggandet. Och snäll som jag är valde jag ut en bild där man ser mer av tekniken han bär på än av den blottade magen. Men jag kunde kanske ha talat om vem jag var också. Oh well.

När det började bli dags att lämna den nakne piraten för att få i sig lite lunch, dök även den sköne Calle Rehbinder upp. En trevlig prick som gör sig bra på bild (även om just denna blev spontant obra – jag var frusen och ofokuserad).

Calle Rehbinder Rent allmänt kändes det bra att vara på plats.

Stämningen var god och nog får man väl säga att piratrörelsen slagit an precis rätt ton. För det här är verkligen fars, parodi, humor och stor teater och jag spelar så gärna min minimala statistroll i detta skådespel.

Heja piraterna!

Pirate Bay-rättegången – humor på hög nivå

För den som har fokuskapacitet över rekommenderar jag livesändningen från Pirate Bay-rättegången – det är stor underhållning. För övrigt precis som det pratades om på gårdagens presskonferens, som jag lät mig underhållas av hemma i soffan. Det grämer mig något alldeles oerhört att jag måste jobba i stället för att sitta och lyssna på rättegångs-spektaklet från början till slut.

Internet är fantastiskt. Aldrig förr har vi haft sådana möjligheter att på olika sätt delta i eller bara ta del av det som händer, t.ex via Piratpartiet LIVE!.

Ja, jag kommer att vid lunchtid, helt spontant, åka in till city och trakterna av Stockholms tingsrätt, som håller till på Fleminggatan 14.

Pirater prioriterar perspektiv

I DN:s artikel The Pirate Bay vinnare oavsett utgång (vilket jag faktiskt också tror) svarar Mattias Lövkvist från skivbolagskollektivet Swedish Model på frågan ”Du anser inte att rörelsen har romantiserats?” (man menar väl piratrörelsen):

Nej, det här handlar om en hel generation kanske två generationer. Att se på det som ett romantiserande är ytligt, nästan lite naivt. Om det är Monique Wadsteds åsikt så tror jag att hon underskattar vad hon har att göra med.

Skönt att någon får säga det – tack för att jag också får vara med.

Jag känner mig marginaliserad, ja rentav nästan kränkt, när man nästan alltid pratar om ”den yngre generationen” som om det bara var några omyndiga ungdomar (eller rentav barn) som hade intresse kring fildelningsfrågor.

Men där kanske jag har fel. Och gör fel.

Kanske tillhör jag faktiskt den yngre generationen relativt dem i maktpositioner som råddar i frågorna? Det skulle faktiskt kunna förklara ett och annat. Eller så får jag helt enkelt glädjas åt att betraktas som yngre trots att jag är 40+?

Förresten tror jag inte att Monique Wadsted & co är så naiva och okunniga som de ger sken av att vara. Jag tror att de konstiga uttalandena helt enkelt är en del av spelet. Det är taktik, propaganda, utläggande av rökridåer.

Snälla, säg att jag bara har sett för mycket Boston Legal.

Och givetvis kommer jag att försöka följa händelseförloppet under rättegången, från och med måndag. Kan bara inte riktigt bestämma mig för vilken feed som passar mig bäst: #spectrials mikroblogg eller Piratpartiet LIVE (som bl.a inkluderar den förstnämnda och diverse piratbloggar i ämnet). Antar att det visar sig vilket det blir. Min gissning är mikrobloggen eftersom den andra riskerar att bjuda på för mycket för att jag hinna med att läsa. Dessutom har jag ju redan separata prenumerationer på de flesta av de inkluderade bloggarna.

Jag frågade min projektledare om jag kunde ta ledigt två veckor från måndag, men det tyckte hon inte att jag kunde. Prioritera leveranser till betalande kund framför att följa rättegångar i principiellt viktiga politiska frågor? Konstigt.

Ena foten i graven

Jösses, så gammal jag känner mig när jag läser om Falkens fildelningsnostalgi! I mina öron låter den forntid hen beskriver som tämligen modern. Det upphör aldrig att förundra mig att perspektivet kan göra en sådan stor skillnad.

Hur såg din första kontakt med fildelning ut?

Och jag tycker att det hör till att man ger sitt eget svar på frågan, men just nu minns jag ingenting så jag får återkomma om och när minnet klarnar.

Spotify, Bredbandsbolaget och jag

Damn, jag gillar inte att göra detta egentligen, men det låter ju som potentiellt bra nyheter för ganska många. Bredbandsbolaget och Spotify (läs: Ouch!) har ett samarbete där man bjuder på vad jag hoppas är reklamfri (fast det faktiskt inte står så skrivet) Spotify fram till påsk (varefter det automatiskt övergår i ett Premium-abonnemang om man inte säger upp det). Saknar du invite och är B2-kund behöver du alltså inte förnedra dig och fjäska för andra.

Jag är själv kund hos B2, så jag anmälde mig vilket säkerligen kommer att resultera i onödiga kostnader – vet ju hur kass jag är på att säga upp saker.

Det slår mig att jag faktiskt har sett något om Spotify när jag loggat in i B2:s användarportal, men det var så långt tillbaka i tiden att jag inte var det minsta intresserad. Sedan dess har jag blivit effektivt hjärntvättad. Så kan det gå.

**** Jag borde väl skriva en mer formell recension, men orkar inte riktigt lägga ned det arbete som krävs och därmed blir det som det blir här. Jag börjar med att nästan exakt citera mig själv från en kommentar under ett annat inlägg.

Den Spotify vi pratar om här är en musiktjänst. Din egen jukebox på nätet, kan man väl säga. Som jag förstått det tillhandahålls musik från de större konsortierna och de flesta användarna låter ganska nöjda. Menar du att du missat allt snack om den?

Själv grämer jag mig lite, i och med din fråga, för att jag är med och sprider säljande snack kring den. Jag gillar inte riktigt det här sättet att sprida en tjänst, med exklusiva invites, som inte nödvändigtvis är jättelätta att få ta i. Jag är väl svensk – du vet, alla ska ha samma chanser och så där.

Anyway. Spotify kör du som en liten klient (finns även för MacOS, vilket så klart gladde mig, men Linuxklienter saknas dessvärre), en sorts musikspelare, i din dator. Klienten har sökfunktioner och du kan skapa spellistor, som du även kan dela med andra. Hm, vad mer? Jag har inte hunnit använda den så mycket, så det finns säkert mer än vad jag känner till men hur avancerat kan det bli?

För användning av Spotify finns några varianter. Antingen betalar man – för abonnemang à 99 kr per månad – eller så får man en invite av någon som redan är användare och inte gjort slut på sina. Är man redan användare kan man även köpa ett dagspass utan reklam. För du får stå ut med lite reklam när det är gratis, om än den inte är särskilt störande.

Hade man kunnat köpa presentkort för kortare tid hade jag här och nu erbjudit dig en provpresent, men 6 månader för 594 kr… well, så mycket är jag inte villig att spendera på främlingar.

Efter att ha använt tjänsten en kort tid, ganska sporadiskt och till och från, i och för sig i en hektisk period som inte lämnat utrymme för seriös utforskning (på det området), tror jag inte att jag kommer att vara intresserad av att betala för att slippa nuvarande rätt diskreta reklam. Spellistor har aldrig intresserat mig, så den biten hoppar jag över. Men min inställning kan ju ändras – inte minst kan jag tänka mig att reklamen kommer att bli mer påträngande med tiden och därmed ge mig ett incitament att börja betala.

Tjänsten funkar bra för provlyssning, men när jag är sugen på att lyssna på musik på riktigt, väljer jag hellre att spela det jag har på hårddisken. Inte minst när jag inte har nätkontakt, eller bara har nätkontakt via min arbets- eller uppdragsgivares nät. Men i de fall jag inte har skivorna, vare sig i cd-hyllan eller på hårddisken… tja, då är det lätt att använda Spotify.

Spotify är klart användbart men saknar ännu funktioner och artister/låtar.

Frågan är om Spotify kommer att göra att jag slutar köpa fysiska skivor. Jag skulle säga att det är högst otroligt, men det beror snarare på att det är andra saker som leder mig från plastbitsinköp. Jag har ju redan tidigare känt att det inte längre är så intressant att köpa musik på plastbit. De senaste gångerna jag tänkt på att handla musik har det känts mer lockande att ladda ned filerna direkt till hårddisken. Det går fortare än att vänta på en fysisk postleverans, och tar ingen plats i hyllorna. Jag tycker dock fortfarande att det digitala formatet är för dyrt – 99 kr för en platta känns rätt löjligt. Där tycker jag att Spotify är oerhört mycket mer prisvärt, så länge man är konstant nätansluten.

This hReview was brought to you partly by the hReview Creator.

Dec 14, 2008 by Mia*

Men det bästa med dagens musiksituation är att ingenting tvingar mig att välja en enda lösning – jag kan fortsätta köpa plastbitar eller övergå till att köpa nedladdning, ladda ned filerna helt gratis via nätverk av fildelare eller lyssna på streamad musik över nätet. Alla vägar är öppna. Det ska bli spännande att se hur min musikkonsumtion kommer att utvecklas framöver.

Jag tar gärna emot tips om funktioner i Spotify jag ännu inte hittat, så om du är användare och mer insatt än jag: vilken funktion bör jag uppmärksamma? Sedan är jag också nyfiken på vad andra tänker kring musikkonsumtion, så…

Hur ser din musikkonsumtion ut idag, och hur ser den ut om ett år?

Jag tror jag har det!

Svaret på min fråga om (o)logiken i det förra inlägget, alltså. Detta hittade jag nämligen i sammanfattningen av Ds 2007:29, Musik och film på Internet – hot eller möjlighet?:

De omfattande intrång som olovlig fildelning gör i upphovsrättigheter är enligt utredarens bedömning ett betydande hinder för investeringsviljan i, och utvecklingen av, de lagliga alternativen. Därför föreslås att Internetleverantören ska kunna vitesföreläggas att vidta åtgärder, t.ex. säga upp avtalet med abonnenten, för att hindra fortsatta intrång med hjälp av den tjänst Internetleverantören tillhandahåller.

Så det skulle alltså vara den olovliga fildelningens fel att vettiga alternativ inte finns? Hönan och ägget… det där kallar jag rundgång i hjärnbarken! Hade det funnits vettiga alternativ hade den olovliga fildelningen inte varit ett så stort problem. Inte för att jag tror att det faktiskt är så stort som man försöker göra gällande, men ni fattar. Jag säger det igen: if you build it, they’ll come.

Och det tror jag även sägs något om i själva promemorian. Den verkar väldigt intressant, men jag har inte riktigt tid att läsa den nu… den är på 379 sidor! Men som sagt, den verkar intressant så jag ska i alla fall försöka ta mig tid att läsa igenom den. Helst på papper, och med överstrykningspenna.

Jag återkommer nog i ämnet framledes. Det känns så just nu i alla fall.

Fildelnings(o)logik

Jag läste Karl Sigfrids gästblogginlägg hos MinaModerataKarameller (gör det, du med!) och följde länken till Justitiedepartementets pressmeddelande. Där meddelas att man vill att ”Upphovsmän, patenthavare och varumärkeshavare ska få bättre möjligheter att ingripa mot intrång i deras rättigheter”.

Innehållet som helhet (vilket bl.a opassande och Enligt min humla sågat mycket välformulerat) känns lika absurt som så mycket annat som genomförs och föreslås i dessa dagar (se återigen opassandes skrämmande Översikt över övervakningslagar), men det jag hakade upp mig på utöver detta står att läsa i sista stycket (hakparenteserna innehåller mina förtydliganden):

Om domstolen konstaterar att ett [immaterialrätts]intrång har begåtts med hjälp av det aktuella abonnemanget kan den besluta att uppgifterna [om vem som har abonnemanget] ska lämnas ut [av Internetleverantören]. Därigenom blir det lättare att ingripa mot olovlig fildelning, vilket i sin tur stimulerar utvecklingen av lagliga alternativ för spridning av bl.a. film och musik på Internet.

Är det bara jag som inte begriper logiken bakom slutsatsen (min fetstil)? Det är ju liksom inte de som sätts åt som skulle ta fram alternativen det talas om.

Min personliga syn på fildelningsfrågan ligger i linje med ”If you build it, they’ll come”. Det vill säga, tillhandahålls vettiga tjänster kommer de att användas. Det behövs inga åtdragna tumskruvar, skrämselpropaganda eller hårdhandskar – sådant funkar inte utan skapar bara i längden en sämre värld för oss alla att leva i. Morötter smakar gott, piskor gör bara ont. Okej?

I övrigt fattar jag verkligen inte att våra makthavare ska ha så fruktansvärt svårt att förstå sig på det här med personlig integritet, särskilt vad gäller nätet och allt som där utspelar sig. Jag känner att vi, rent politiskt, får sätta allt vårt hopp till [oftast] yngre förmågor och vänta ut övrigas pensioneringar. När det gäller politik får man beväpna sig med tålamod. Och uthållighet.

Etikettmoln