Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘vin’

Plockar bloggdammråttor

Nyss insåg jag att jag inte ens loggat in på bloggen på sistone – hittade en kommentar som låg och väntade på godkännande sedan över en vecka tillbaka. Det är smärtsamt uppenbart att kvittrandet totalt har tagit över min nättillvaro. Och inte ens där är jag särskilt närvarande och/eller aktiv. Jag har inte tid. Eller, vilket väl egentligen stämmer lite bättre, jag tar mig inte tid.

Jag väljer att lägga min tid och mitt engagemang på annat håll. Väldigt många av mina veckor är sprängfyllda av äta-jobba-sova. Och helgerna bjuder i allmänhet vila och/eller sociala aktiviteter snarare än aktiv datortid. Förra helgens SGU-tittande måste nämnas i sammanhanget. Eller förra veckans åhörande av Jeanette Winterson på Kulturhusets internationella författarscen. Kul! Inte minst drinkandet på Sky bar efteråt tillsammans med en bunt bokbloggare. Himla trevliga tjejer! Trots att jag var trött ville jag inte åka hem.

Vad gäller andras bloggar har jag trappat ned drastiskt. Jag gjorde en större rensning i min Google Reader för en tid sedan, så att jag nu i stort sett bara följer människor jag känner plus ett fåtal bloggar som är tillräckligt intressanta dessförutan. Samt en del nyheter, som jag bara läser när det blivit tid över eller så. Utrensningen fyllde sitt syfte – jag känner mindre stress över att ha för mycket oläst. Jag låg ju ständigt på 1000+ förut. Nu håller det sig på något hundratal och mycket av det markerar jag som läst utan att faktiskt läsa.

Idag är det i stället Twitter som stressar lite, men jag jobbar på att inte heller där känna att jag måste läsa allt. Märker att jag missar en hel del, framförallt på dagtid eftersom jag helt enkelt inte har tid att surfa eller kvittra eller vad det nu är för något man gör vid jobbdatorn när man inte jobbar. Jag har inga sådana luckor, ingen dödtid alls. Och det känns konstigt nog helt okej.

På hemmaplan försöker jag emellanåt läsa ifatt dagens skörd, men tvingas oftast ge upp för att det är för mycket. Jag vill hinna annat än att läsa tweets. En del av dem hinner jag dock med på resorna till och från jobbet – ungefär 20 minuter i vardera riktningen. Min Hero är toppen! Den piper lite glatt varje gång jag fått ett mail också. Whee! låter det som. Eller ”win”, som också jag börjat missbruka – somliga uttryck smittar som… gäspningar.

På Twitter blev jag i afton varse att det visst finns en Mac-klient för Voddler. Win! Om jag hinner i helgen ska jag definitivt ta en titt på den. Fick ju aldrig Windoze-versionen att funka på någon av mina jobbdatorer.

Annars… well, dags att lämna datorn ett tag, så det får vara nog för nu. Ser fram emot att äta död ko, dricka gott vin och sedan mumsa smarriga ostar – min stora ansträngning idag var en promenad till Söderhallarna. Var ledig, men steg upp i vanlig tid med ambitionen att göra ett par timmars jobb. Käkade frukost, men orkade sedan inte ens fokusera blicken på bildskärmen så det var bara att återvända till sängen. Tre timmar senare, när jag vaknade igen, var det nästan skymning. Så kan det gå. Jag är dock fortfarande trött, så det blir nog inga problem att slockna ikväll heller.

Just idag, just ikväll känns livet helt okej.

Annonser

Châteauneuf-du-Pape

Först och främst: Den som inte druckit Châteauneuf-du-Pape-vin har missat något. Detta kommer dock inte att bli ett utredande och utbildande inlägg om fina viner. Sorry. Jag önskar jag var duktig på viner, men det är jag inte och om sanningen ska fram är jag heller inte tillräckligt intresserad för att bli det.

När vi semestrade i Provence förra sommaren insisterade Reiseleiter på att vi skulle besöka orten Châteauneuf-du-Pape som ju ligger i området. Han är så där väldigt förtjust i deras röda viner och ville förstås dit och handla. Så dit åkte vi och vin köpte vi och till fina middagen drack vi det och det var gott, men jag tror att då var det fortfarande bara han som förstod dess storhet. Ja, vi drack Châteauneuf-du-Pape annars också – finns i de vanliga matbutikerna.

Efter hemkomsten från det här årets Frankrike-semester, då vi givetvis drack Châteauneuf-du-Pape till åtminstone en middag (denna gång en dubbelflaska, d.v.s 1,5 liter – Reiseleiter menade att det var lika bra enär det alltid var sådan åtgång på det vinet och jo, flaskan tömdes fort), funderade jag på sätt att tacka Reiseleiter för hans engagemang och initiativ gällande dessa resor – hade inte varit för honom hade det knappast blivit något Frankrike-resande.

Något med Châteauneuf-du-Pape låg nära till hands, eftersom han är så förtjust i deras viner, och när jag då upptäckte att det fanns ett sådant vin på den närbelägna grekiska restaurangens meny var valet enkelt – jag skulle bjuda gänget på grekisk middag. Och vin från Châteauneuf-du-Pape, såklart.

Middagen ifråga gick av stapeln förra lördagen, samma som Pride-paraden. Förhoppningen var att vädret skulle bli fint så att vi kunde sitta ute, men i stället blev detta den första regniga dagen på länge. Men det var rätt skönt, det också. Svalt, om inte annat. Jag hade på mig min rosa blus, förresten, och fick komplimanger av vännerna. De tyckte att den klädde mig.

Kvällen innan promenerade jag bort till restaurangen för att kolla upp att de verkligen hade det här vinet. Och boka bord. Japp, vinet fanns och jag stod vid bardisken (där flaskorna stod uppställda) och läste högt från etiketten för Reiseleiter, som jag ringt upp för att få en tid. Han surrade på så till slut fick jag nästan lägga på i örat på honom för att kunna boka bordet och gå hem. Jag var ju både trött och hungrig efter mina timmar ute på Mio i Heron City.

När så lördagen kom ägnade jag förmiddagen åt att sova, köpa hem tilltugg och så ställa hemmet i någorlunda ordning. I ärlighetens namn blev det inte särskilt mycket gjort, men det såg i alla fall anständigt ut när väl gästerna kom. Och gästerna, det var övriga vuxna stockholmare ur Frankrikegänget.

Vi samlades alltså hemma hos mig för snacks och intagande av pastis (51) som jag hemfört från flygplatsen i Bordeaux. En kul grej eftersom det var vår stående drink i Bretagne – ja, på grund av min diet drack jag inte lika mycket som de andra. Hur som helst, vi satt i köket och knaprade och smuttade och pratade och satte i förbifarten upp taklampan och hade riktigt jävla trevligt.

När den stora visaren så småningom stod på 12 och den lilla på något i den undre halvan promenerade vi de fåtaliga kvarteren bort till restaurangen och det regnade visserligen inte just då, men mina vänner valde ändå att sitta inomhus. Efter allt tilltugg hemma hos mig var väl ingen av oss egentligen särskilt hungrig, men aperitif, förrätt, varmrätt… och för mig till och med en efterrätt, blev det. Och så det där fantastiskt ljuvliga jättegoda vinet då! J. Vidal-Fleury… och jag minns banne mig inte årgången. Reiseleiter tror 2005. Kanske promenerar jag bort till restaurangen och kollar årtalet lite senare.

När vi som de sista gästerna lämnade restaurangen var samtliga proppmätta, men mycket nöjda och glada. Själv var jag så övermätt att jag rent faktiskt mådde illa och under den korta promenaden hem spanade jag hela tiden efter diskreta ställen att… ja, må illa i en mer aktiv bemärkelse kan vi säga. Det gick dock bra och väl åter i mitt hem var det horisontalläge som gällde. Jag tänkte på, då och nu, att det är förbaskat skönt att umgås med människor med vilka det är helt okej att knäppa upp byxorna och lägga sig på golvet.

Igår blev jag kvar för länge på jobbet och tog till slut taxi hem. Chauffören kände igen mig (vilket kändes lite så där eftersom jag själv inte kände igen honom alls) och kommenterade att jag hade annan frisyr (jag har sommarsvans för att det blir för varmt annars) och visste precis vart jag skulle, fast det visade sig sedan att han körde till mitt gamla hem – så länge sedan var det tydligen sedan sist. Hur som helst, vi hamnade i samspråk och av någon anledning berättade jag om greken och nämnde Châteauneuf-du-Pape och så visade det sig att han också var fantast. Och genast blev samtalet extra upprymt och han höll rentav på att missa att svänga in på min gata för att vi pratade så. En mycket trevlig åktur som jag blev riktigt glad av.

Jag pratade för en stund sedan med min kompis Expendlaren, som sms:ade, och gjorde reklam för både vin och restaurang och föreslog att vi skulle gå dit och äta nästa gång han är i stan. Sedan pratade vi vidare en massa om mat och dryck och jösses, så skönt det är med livsnjutare! Jag blir påmind om hur fantastiskt det är med god mat och dryck och hur mycket liv jag liksom… glömt. Tappat. Nackdelen är förstås att jag blir vansinnigt sugen på en massa saker som dieten inte medger, men det må väl vara hänt. Jag undrar hur man gör för att hålla livsglädjen uppe? Det kostar ju på så förbaskat. Kan det vara så att vissa har det nästan gratis medan andra får kämpa som… bara den?

Äh, nu orkar jag inte hålla på mer – skit samma om det här blev obra!

Hjärnrensning

Fredagen den 13:e var ingen otursdag. Inte för att det hänt något särskilt speciellt, men jag hade världens flyt både på vägen till och från jobbet – tunnelbanan kom in till perrongen samtidigt som jag gjorde det, i båda fall. I övrigt har dagen varit lite annorlunda, jämfört med de flesta andra på sistone, och därmed lite rolig. Eftermiddagens möten tog dock helt knäcken på mig så att jag kände mig nödd att forcera fram ett slut på det sista – min hjärna hade då i princip slutat fungera så att fortsätta hade varit helt meningslöst. Och vad jag förstår var jag inte ensam om att känna det så. Jag hoppas att mitt agerande föll i god jord. Ja, eller i alla fall inte gjorde någon upprörd.

Som jag dröjde mig kvar lite i konferensrummet och undrade vad jag skulle göra med den plötsligt lediga tiden (hade innan dess inte tänkt en tanke på något bortanför arbetsdagen) föreslog jag projektledaren, halvt på skämt och halvt på allvar, att vi skulle gå och köpa vin och ha picknick i närmaste park. Hon hade dock familjeplikter och kunde inte – även om hon gärna hade velat. Så jag ringde BV i stället, i hopp om att kunna få med henne ut på lokal för jag behövde verkligen rensa hjärnan, så snabbt och effektivt som möjligt – eftersom helgen kommer att bestå av endast lördagen gäller det ju att göra det mesta av den lilla lediga tid jag får. Hon var dock inte hugad att göra mycket annat än att åka hem, varför jag erbjöd mig att köpa vin och komma dit. Förslaget föll i god jord och så blev det. Vi satt på hennes balkong i över sex timmar, och pratade både högt och lågt, men mest djupt. Samt lite politik – det är ju intressant att höra om och i så fall hur folk tänker kring FRA-förslaget. Och så en del telefon också. Det började med att min mor hörde av sig och medan jag pratade med henne ringde väninnan upp vår reseorganisatör, som visade sig vara ute på båttur med ett gäng kompisar. Varav en är en gammal kollega till mig – ömsesidiga hälsningar utbyttes, när jag fick överta luren. Han ville dock hellre fortsätta umgås med sina kompisar än prata med oss (riktigt val, tyckte nog även vi) och föreslog att vi skulle ringa och tracka hans fru, som var lämnad ensam hemma, och det gjorde vi. Hon och vi skrattade massor och reflekterade för hundrafemtielfte gången över att vi träffas så sällan fast samtliga tycker att det är så roligt. Nu blir det ju dock snart knappa tre veckors semester ihop, så vi lär få vårt lystmäte.

Och där hamnade jag i ett en timme långt IM-samtal med den, efter vad jag förstår, tämligen sprickfärdiga Ms Garbo. Mycket trevligt var det, och jag märker hur ringrostig jag är när det gäller chattande med någon som är snabb i fingrarna (delvis beror det säkert på min trötthet och blodhaltiga alkohol) men jag ska ju hinna sova också och då blir det inte mer skrivande i natt. För att snabbt avsluta berättelsen om kvällen: det blev ett par telefonsamtal till, bland annat med en nätvän och med min bror, och jag åkte hem strax före två. Bra kväll! Jag fick prata av mig precis det jag behövde.

Så här strax före halv sex på morgonen är det väldigt lugnt utanför huset.

Bara regndropparna viskar.

Etikettmoln