Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘mat’

Matfixerad

Nu är det mat precis överallt. Vart jag går och vad jag ser. Mat, mat, mat.

Jag är hungrig! Det enda jag vill och kan tänka på (nästan) är vad jag ska få äta och när jag ska få göra det. I morse låg jag kvar i sängen och planerade min dag utifrån tänkt matintag. Det kändes nästan livsavgörande. I alla fall viktigt att inte stiga upp utan att ha en aning om vad jag skulle äta och när. Jag har fortfarande ingen aning, men frukosten gjorde åtminstone nytta.

Borde förstås ha ställt klockan så at jag inte missar nästa måltidstid – 3-4 timmar ska det dröja, inte mer. Och inte mindre. Om drygt en timme kan det nog vara lämpligt att inta något. Haken är bara att detta något är en måltidsersättning, vilket inte tillfredsställer så som riktig mat gör. Nåja, en morot eller två gör ingen skada om hungern blir för påträngande.

Än så länge har jag inte varit helt strikt men dock väldigt nära.

Med tanke på precis hur matfixerad jag är nu kommer det nog att bli jobbigt framöver. Jag hoppas att det går fort över. Och ger resultat. Allt ser bara så jäkla gott ut och jag förbannar mig själv för att jag inte kom på tanken att äta det medan jag ”fick”, d.v.s innan programmet började.

Nu måste jag ju vänta ett helt år… bara där hejdar jag mig och inser att det kommer jag inte alls att göra. Däremot blir det en väldig måtta och strikt begränsning på eventuella små tillåtelser.

Och jag undviker nogsamt och väl medvetet att dra några precisa gränser för vad jag får och inte får äta och dricka. För det skulle innebära att jag sedan, om jag ville, inte kunde tillåta mig just det som jag uteslutit från början.

Om det är bra eller dåligt att planera så här flexibelt återstår att se. Det skulle bara kännas så hemskt att redan nu säga blankt nej till att jag enligt programmet inte ska/borde inta. Nedslående. Jag behöver inte sådant.

Nej, jag känner mig inte 100% motiverad. Ännu.

Men jag ska banne mig ut och traska i massor framöver. Min mp3-spelare behöver motion, liksom jag själv. Jag funderar förresten på att falla till föga och skaffa mig en iPod. Det vore kul att prova en modern variant och … tja, min Zen känns gräsligt fristående isolerad. Men jag tänker fortfarande.

Närmast blir det ett besök hos Nagel-Jane och sedan ska jag väl försöka bli av med flyttkartongerna som blockerar en hel vägg i sovrummet. Det är hög tid att ta tag i det – de hamnade i lägenheten i somras när jag sökte efter mitt pass. Och de är i vägen. När det sedan är klart har jag en otäck posthög att gå igenom. Misstänker att där döljer sig en eller annan räkning. Obetald.

Off we go!

Châteauneuf-du-Pape

Först och främst: Den som inte druckit Châteauneuf-du-Pape-vin har missat något. Detta kommer dock inte att bli ett utredande och utbildande inlägg om fina viner. Sorry. Jag önskar jag var duktig på viner, men det är jag inte och om sanningen ska fram är jag heller inte tillräckligt intresserad för att bli det.

När vi semestrade i Provence förra sommaren insisterade Reiseleiter på att vi skulle besöka orten Châteauneuf-du-Pape som ju ligger i området. Han är så där väldigt förtjust i deras röda viner och ville förstås dit och handla. Så dit åkte vi och vin köpte vi och till fina middagen drack vi det och det var gott, men jag tror att då var det fortfarande bara han som förstod dess storhet. Ja, vi drack Châteauneuf-du-Pape annars också – finns i de vanliga matbutikerna.

Efter hemkomsten från det här årets Frankrike-semester, då vi givetvis drack Châteauneuf-du-Pape till åtminstone en middag (denna gång en dubbelflaska, d.v.s 1,5 liter – Reiseleiter menade att det var lika bra enär det alltid var sådan åtgång på det vinet och jo, flaskan tömdes fort), funderade jag på sätt att tacka Reiseleiter för hans engagemang och initiativ gällande dessa resor – hade inte varit för honom hade det knappast blivit något Frankrike-resande.

Något med Châteauneuf-du-Pape låg nära till hands, eftersom han är så förtjust i deras viner, och när jag då upptäckte att det fanns ett sådant vin på den närbelägna grekiska restaurangens meny var valet enkelt – jag skulle bjuda gänget på grekisk middag. Och vin från Châteauneuf-du-Pape, såklart.

Middagen ifråga gick av stapeln förra lördagen, samma som Pride-paraden. Förhoppningen var att vädret skulle bli fint så att vi kunde sitta ute, men i stället blev detta den första regniga dagen på länge. Men det var rätt skönt, det också. Svalt, om inte annat. Jag hade på mig min rosa blus, förresten, och fick komplimanger av vännerna. De tyckte att den klädde mig.

Kvällen innan promenerade jag bort till restaurangen för att kolla upp att de verkligen hade det här vinet. Och boka bord. Japp, vinet fanns och jag stod vid bardisken (där flaskorna stod uppställda) och läste högt från etiketten för Reiseleiter, som jag ringt upp för att få en tid. Han surrade på så till slut fick jag nästan lägga på i örat på honom för att kunna boka bordet och gå hem. Jag var ju både trött och hungrig efter mina timmar ute på Mio i Heron City.

När så lördagen kom ägnade jag förmiddagen åt att sova, köpa hem tilltugg och så ställa hemmet i någorlunda ordning. I ärlighetens namn blev det inte särskilt mycket gjort, men det såg i alla fall anständigt ut när väl gästerna kom. Och gästerna, det var övriga vuxna stockholmare ur Frankrikegänget.

Vi samlades alltså hemma hos mig för snacks och intagande av pastis (51) som jag hemfört från flygplatsen i Bordeaux. En kul grej eftersom det var vår stående drink i Bretagne – ja, på grund av min diet drack jag inte lika mycket som de andra. Hur som helst, vi satt i köket och knaprade och smuttade och pratade och satte i förbifarten upp taklampan och hade riktigt jävla trevligt.

När den stora visaren så småningom stod på 12 och den lilla på något i den undre halvan promenerade vi de fåtaliga kvarteren bort till restaurangen och det regnade visserligen inte just då, men mina vänner valde ändå att sitta inomhus. Efter allt tilltugg hemma hos mig var väl ingen av oss egentligen särskilt hungrig, men aperitif, förrätt, varmrätt… och för mig till och med en efterrätt, blev det. Och så det där fantastiskt ljuvliga jättegoda vinet då! J. Vidal-Fleury… och jag minns banne mig inte årgången. Reiseleiter tror 2005. Kanske promenerar jag bort till restaurangen och kollar årtalet lite senare.

När vi som de sista gästerna lämnade restaurangen var samtliga proppmätta, men mycket nöjda och glada. Själv var jag så övermätt att jag rent faktiskt mådde illa och under den korta promenaden hem spanade jag hela tiden efter diskreta ställen att… ja, må illa i en mer aktiv bemärkelse kan vi säga. Det gick dock bra och väl åter i mitt hem var det horisontalläge som gällde. Jag tänkte på, då och nu, att det är förbaskat skönt att umgås med människor med vilka det är helt okej att knäppa upp byxorna och lägga sig på golvet.

Igår blev jag kvar för länge på jobbet och tog till slut taxi hem. Chauffören kände igen mig (vilket kändes lite så där eftersom jag själv inte kände igen honom alls) och kommenterade att jag hade annan frisyr (jag har sommarsvans för att det blir för varmt annars) och visste precis vart jag skulle, fast det visade sig sedan att han körde till mitt gamla hem – så länge sedan var det tydligen sedan sist. Hur som helst, vi hamnade i samspråk och av någon anledning berättade jag om greken och nämnde Châteauneuf-du-Pape och så visade det sig att han också var fantast. Och genast blev samtalet extra upprymt och han höll rentav på att missa att svänga in på min gata för att vi pratade så. En mycket trevlig åktur som jag blev riktigt glad av.

Jag pratade för en stund sedan med min kompis Expendlaren, som sms:ade, och gjorde reklam för både vin och restaurang och föreslog att vi skulle gå dit och äta nästa gång han är i stan. Sedan pratade vi vidare en massa om mat och dryck och jösses, så skönt det är med livsnjutare! Jag blir påmind om hur fantastiskt det är med god mat och dryck och hur mycket liv jag liksom… glömt. Tappat. Nackdelen är förstås att jag blir vansinnigt sugen på en massa saker som dieten inte medger, men det må väl vara hänt. Jag undrar hur man gör för att hålla livsglädjen uppe? Det kostar ju på så förbaskat. Kan det vara så att vissa har det nästan gratis medan andra får kämpa som… bara den?

Äh, nu orkar jag inte hålla på mer – skit samma om det här blev obra!

Etikettmoln