Lutande tåg och talleknopp

Avdelningen konstiga effekter uppnåddes med Hero:ns kamera, på vägen hem från jobbet, när jag väntade på pendeltåget och fick för mig att ta en bild av ett suddigt blått band. Det vill säga, ett med imponerande fart passerande fjärrtåg.

Resultatet ses på bilden här intill – tåget rör sig åt höger i bild och det jag fångat är alltså sista biten. Bilden blev inte alls som jag förväntat mig och jag måste säga att jag bra gärna skulle vilja se vad som händer om man tar en bild i samma situation med kompakt- resp. systemkameran.

Min gissning: förmodligen inte alls samma sak. Men det kan vara värt att prova…

På vägen till jobbet i morse var det också soligt. Jag promenerade från pendeltågsstationen och valde en lite annorlunda väg, för omväxlings skull. Där passerade jag några tallplantor av exotisk art (inbillar jag mig) som belystes vackert av morgonsolen. Eftersom jag i vanlig ordning hade kompaktkameran med mig och gott om tid behövde jag inte motstå frestelsen att stanna upp och ta några bilder.

Två eller tre bilder hann jag ta innan kameran meddelade att det var slut kräm i batteriet. Inga problem – jag har alltid reservbatteri med mig.

Ett raskt batteribyte och ytterligare två-tre foton senare kunde jag konstatera att jag nu hade två urladdade batterier. Typiskt! Jag brukar ju vara så duktig och lägga ett batteri på laddning så snart det tagit slut. Någon väldigt enstaka gång glömmer jag och detta var tydligen en sådan.

Ingen av bilderna blev någon jag kan säga mig riktigt nöjd med, men en av dem får i alla fall vara med – trots allt hade jag ju hela vägen hem planerat hur jag skulle skriva ett oansenligt litet blogginlägg med några tallknoppar i och då skulle det kännas fel att låta något sådant hindra en.

På pendeltåget hem satt jag mest och suktade efter möjlighet att plåta de tåg och vagnar vi passerade och blev omkörda av. Jag grunnade på var man lämpligen borde befinna sig för att få så många och goda chanser som möjligt och fick plötsligt av en ren slump syn på en plats som verkar idealisk för tågjakt medelst kamera – ska se om jag inte kan övertala sambon till en liten safari endera dagen. Bästa tidpunkten borde vara på eftermiddagen/kvällen så att man får solen från rätt håll.

Systemkameran då? Jag ägnade ett par timmar igår kväll åt att läsa i instruktionsboken och skaffa mig överblick över de olika knapparnas funktion. Och prova några olika inställningsmöjligheter också. Det var lärorikt och trots att jag alltid har negativa synpunkter på manualer hittade jag faktiskt det mesta av det jag letade efter och undrade över. Möjligen skulle jag som nybörjare önska en enkel uppräkning av termer/beteckningar med förklaring på vad de innebär – ibland verkar det antas att man redan behärskar alla fotografiska termer. Men det är okej så här långt. Jag känner att jag är med. Och det är dags att faktiskt ta bilder, så jag hoppas på trevligt utomhusväder från torsdag och framåt.

Hoppsan, jag blev med systemkamera

Jag, på Twitter, igår eftermiddag:

Hoppsan. Jag köpte just ännu en #Crumpler (väska). Och en systemkamera att ha i den också. #first #Canon

Det finns väl inte så mycket mer att säga, egentligen, men jag snor ihop några ord.

Det hela började för över två år sedan, i mars 2008, då jag konstaterade behov av digitalkamera. Nio månader tog det innan jag äntligen köpte min IXUS 80 i början av december 2008.

Jag räknade ut häromdagen att jag sedan dess tagit närmare 11 000 bilder – och då räknar jag inte de foton jag tagit med mobiltelefon. Det låter mycket, men jag anser mig inte vara något flitig fotograf. Okej, när jag väl plåtar tar jag oftast många bilder. Jag provar gärna olika inställningar såväl som kompositioner – i den mån motivet står stilla länge nog. Jag är med andra ord en nyfiken (kan även utläsas ”okunnig”) fotograf som testar ditt och datt. Och givetvis blir de flesta bilder allt annat än bra. Men jag lär mig något nytt emellanåt och torde väl därmed så sakteliga utvecklas som fotograf.

Men nu har jag kommit till den punkt då kompaktkameran inte längre räcker till. Jag har med egna ögon sett vilken skillnad det blir med en bättre kamera, och vill göra saker kompakten inte klarar av. Vartefter begränsningarna med IXUS:en blivit mer och mer påtagliga har det växt fram en insikt om att det är dags att skaffa en riktig kamera. För inte särskilt många dagar sedan trillade kronan ned och jag var redo. Att jag sedan inte visste exakt vad jag ville ha var bara ett litet gupp på vägen.

Canon kändes som ett ganska självklart väl eftersom jag hört en väldig massa gott om märket och dessutom varit nöjd med IXUS:en. Att sambon sedan på sistone skaffat sig ett par passande objektiv som jag skulle kunna låna var inte heller någon nackdel. Efter tips från GP, diskussioner med sambon och en del eget studerande på nätet var det 550D som stod på önskelistan. Bara den nu låg rätt i handen var det definitivt en sådan jag skulle ha. Och alltså var det mest en fråga om att besöka fotoaffär och be att få klämma på ett exemplar.

Jag trodde väl att det skulle ta någon eller några veckor att komma därhän, men icke så.

Ursprungligen hade vi igår, lördag, tänkt oss ut och fotografera, men eftersom det regnade föll det sig mer naturligt att besöka butiker. Inomhus. Alltså tog vi bussen till Fridhemsplan och fotobutikerna där omkring. I den första fick jag både klämma och prisuppgifter, men dessvärre hade de inget exemplar hemma och kunde heller inte ge någon leveranstid. Nästa butik skulle, enligt uppgifter på nätet, inte ha någon hemma men som vi ändå var i krokarna var det värt att kolla. Och napp fick jag. Vid det här laget var jag köpsugen och egentligen fanns det väl ingen anledning att vänta heller, så jag slog till. Ett Canon 550D-hus, plus EF 50mm f/1.8 II-objektiv och UV-filter. Det var nästan gratis. Inte.

En fundering hade jag kring något slags väska eller fodral, men jag bestämde mig för att avvakta lite med det. På vägen ut passerade man dock förbi en stor hög Crumpler-väskor till extrapris. Små nätta kameraväskor, med axelrem. De gick ju inte att motstå, så jag köpte en sådan också.

Så nu är det ”bara” att lära sig att hantera kameran såväl som den fototeknik jag saknar. Det känns som om det kan bli ett projekt som håller mig sysselsatt fram till pensioneringen ungefär. Eller längre ändå. En resurs jag definitivt tänker använda mig av är Carlboms fotoskola – har länge haft för avsikt att läsa hans fotografiska råd, men inte riktigt kommit mig för. Det ska jag göra nu.

Och givetvis ska jag läsa kamerans instruktionsbok också.

Ja, klart att jag knäppt några testbilder – och det ser lovande ut! Men jag har mycket att lära.

Från Slussen till Centralen

Jag lämnar nu för tiden sällan hemmet utan kamera – vänder ovillkorligen tillbaka för att hämta min lilla IXUS om jag nere på gatan upptäcker att den inte är med. Trots att den lämnar en del övrigt att önska. Missförstå mig rätt, dock – för att vara en liten kompakt är den kompetent. Och jag skulle inte påstå att jag egentligen lärt mig hantera den fullt ut heller ännu. Undrar var instruktionsboken är?

Ständigt spanar jag efter intressanta motiv (och sällan hittar jag några). Eftersom jag främst färdas mellan hemmet och kontoret blir det i vardagslag inte särskilt stor variation på resultaten – i huvudsak fotograferar jag tåg, och då bara de dagar jag byter vid Karlberg. Många är morgnarna jag önskat att jag haft tid att stå över några turer för att ägna mig åt att fånga de förbipasserande tågen på bild.

De flesta tågbilderna blir bara skräp, så klart, men det är kul att försöka och jag kommer på nya små knep vartefter. Zooma in lagom mycket, ställa in och låsa fokus någorlunda i god tid. En sak jag har lite svårt för är att trycka av i rätt ögonblick… och ju fortare tåget rör sig, desto svårare blir det förstås. Det är en intressant utmaning och jag föreställer mig att erfarenheten alltid är till nytta.

Allra bäst tycker jag om att titta på de mörkblå vagnar som oftast dras av blanksvarta lok med glatt röda och gula accessoarer, fast dem har jag nog aldrig sett passera Karlberg. För övrigt en station som vid eller strax före niotiden är ypperlig för tågfotografering – många turer passerar. Variationen är ganska stor, om än inte lika stor som på tågkyrkogården (eller parkeringsplatsen, kanske) vid Tomteboda, där jag vill minnas att min far arbetade en period på… sextiotalet måste det ha varit – tänker alltid på honom när jag passerar per pendeltåg. Där står gamla röda och ganska nätta tågsätt sida vid sida med moderna strömlinjeformade tåg och rostiga godsvagnar. Jag tänker på det som en sorts tågmuseum. Och så finns där även ett par märkvärdiga byggnader som jag också gärna skulle vilja få chansen att fotografera. Gamla tegelbeklädda industribyggnader är en klar favorit.

Under ett par veckor, och särskilt sedan det blivit ljust och soligt om morgnarna, har jag nästan varje gång vi åkt med pendeln över bron mellan Slussen och city sagt att jag vill gå där och fotografera. Dels för att det är väldigt vackert med morgonsol skinande över området, dels för att i någon mån dokumentera arbetet. Som många så klart redan vet håller man ju på med att bygga en tunnel för framtidens pendeltåg, och som ett resultat därav är fjärden sig inte riktigt lik. Söder om Riddarholmen ser man tydligt att det är en arbetsplats och min tanke var att det där är något unikt, som kommer att finnas under en begränsad tid och därmed borde man faktiskt passa på. Det varar inte för evigt.

Förra lördagen var både vädergudarna och John Blund äntligen välvilligt inställda samtidigt och vi gav oss iväg ut (efter att jag löst melodikrysset!), till Slussen. Det var inte helt lätt att hitta rätt ställe att gå till för att komma ut över bron, men vi kunde åtminstone se målområdet hägra i fjärran:

Då vi så småningom hittade rätt, möttes vi än en gång av den här trevliga synen där, tror jag, Brännkyrkagatan och Bastugatan går ihop. Från vänster i bild ansluter Pustegränd per trappa.

Ursprungligen hade jag tänkt skriva något om varje bild och därigenom liksom berätta historien om solskenspromenaden, men dels saknas det en massa bilder (som inte blev värda publicering – främst bilderna på det arbetsområde jag ville dokumentera) och dels inser jag att jag inte har så mycket att säga. Bilderna får tala för sig själva. Det blir säkert fler fotopromenader över den bron i framtiden.

Här är i alla fall min favorit bland tågbilderna hittills och den här tillkom av en ren slump. Vi stod ganska nära spåret när tåget kom farandes och jag bara kastade upp kameran och tryckte av, samtidigt som jag vred mig i tågets färdriktning. Trist bara att det stod ett staket mellan oss!

Soluppgång över Årstabroarna

I går morse steg jag av bussen vid Hornstull och fick syn på vad som verkade vara en magisk himmel. Den såg faktiskt så lovande ut att jag trotsade kylan och promenerade över Liljeholmsbron bara för att kunna ta bilder. Jag lovar att fingrarna blev små isbitar, men jag tror faktiskt det var värt det. Jag kände mig definitivt levande.

Här är en av bilderna – notera gärna adventsljussstaken i den närmsta båten (klicka för större bild, om ljusstaken inte syns tillräckligt bra – det kan hjälpa):

En rolig detalj var att jag stötte ihop med en av de gulliga Itrim-tjejerna, som var på väg till jobbet. Och som jag funderade på vad katten det var hon hette! Sandra, säger hemsidan, och det stämmer såklart. Jag talade om för henne att jag kommer och tränar i nästa vecka, för det har jag definitivt tänkt göra. Det är hög tid att återuppta mina goda vanor, för nu har det med förskräckande tydlighet gått åt helt fel håll ett tag. Det är inte roligt att känna hur jeansen stramar runt magen. Många dåliga minnen som vaknar till liv av det.

Jag märkte sedan, när jag tankade över bilderna till jobbdatorn, att kamerans batteri var nästan helt urladdat. Jag behöver verkligen ett extrabatteri. Det hade varit trevligt om det inte jämt var slutsålt i butikerna.

Ovanstående skrev jag igår. Idag jobbade jag på kontoret inne i city och surfade in hos Webbhallen strax innan jag och GP skulle ut på lunchpromenad, bara för att kolla om mitt batteri fanns inne idag. Igår gjorde det inte det, men däremot idag. I ett exemplar. Och det fick jag sedermera köpa. Snäll personal på den där Webbhallen, va? Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag vill köpa. Och tur är väl det med tanke på att lönen i princip är slut igen.

Kameran har landat

Så… äntligen ro att skriva. Mycket folk på IM ikväll, lustigt nog. Jag har inte pratat med folk på flera år, känns det som, och nu plötsligt blir det massor.

På vägen från jobbet hade jag för ovanlighetens skull (det var inte igår jag reste med musik, nämligen) David Cooks amerikanska Idol-äventyr i öronen och kunde konstatera att det känns i magen. Fortfarande. Åter igen. Jag vet inte vad det är med honom, men han berör mig. Åtminstone i de här låtarna.

Hade jag haft mer musik av den kalibern i spelaren hade jag nog gått ett varv runt hela Söder för att få höra mer, för det var verkligen skönt, kändes så där välbehövligt som bara bra kultur (haha, vem bestämmer det?) kan kännas. Det gäller musik, böcker, filmer… you name it. Kvalitet. Eller i alla fall känsla.

Well, det jag skulle skriva var att jag förstås tog omvägen förbi kioskposten för att hämta mitt kamerapaket. Den trevlige innehavaren stod bakom disken. Trevligt återseende – det var länge sedan vi sågs och jag trodde att det var för att jag inte handlat så mycket på sistone, men det berodde enligt honom på att han varit pappaledig. Där ser man. Vi har varit borta båda två.

Väl hemma packade jag prydligt upp kartongen och dess innehåll.

Kameran som sådan var mycket mindre än jag väntat mig – ganska precis lika stor som mitt körkort, eller valfritt bank- eller kreditkort. Och grabbarna på CyberPhoto hade rätt i att den var snygg också, färgen är djupare och mustigare i verkligheten än på bild. Och efter att ha provat den bara lite har jag ingen som helst lust att slänga upp fler bilder från nallefånen, men…

Men det var ju inte bara att sätta igång och plåta direkt. Först måste batteriet laddas. Det skulle, enligt medföljande starthandbok, ta en och en halv timme. I själva verket räckte det med drygt en och det gjorde ju absolut ingenting.

Därefter blev det lite sikta och trycka av. Och tanka över till datorn, vilket var en baggis med medföljande sladd. På både Mac:en och jobb-PC:n. Skönt!

Skillnad blir det definitivt, men jag måste ta mig tid att lära mig använda kameran och dess funktioner. Sedan behöver man nog kunna lite bildbehandling.

Ni som har koll: vad behöver jag tänka på/lära mig?

Hm, smakprov från mitt initiala sikta-och-trycka-av? Jag antar att det blir ett jävla gnäll om jag inte lägger ut något… så skyll er själva. Bilden är på 1631×2448 pixlar, något beskuren på bredden men i övrigt helt orörd. Au naturel. Jag kommer med stor sannolikhet inte att lägga ut sådana här bilder i framtiden.

Jag fick ett SMS

Mitt under lunchen kom ett SMS om att min kamera finns för avhämtning! :D

Hyllning till CyberPhoto

I enlighet med mitt löfte i föregående inlägg kommer här en hyllning till CyberPhoto AB, vars hemsida har undertiteln ”Personlig service på nätet”. Och så här långt stämmer det med min erfarenhet. Jag ska väl också ska påpeka att jag inte ser någon anledning att betvivla att intrycket kommer att bestå på lite längre sikt.

CyberPhoto har inte bara personlig service, utan den verkar även ruskigt snabb.

Jag skickade in min förfrågan om att få använda deras bild på ”min” kamera strax efter fem, och tänkte att jag nog skulle få vänta tills i morgon på ett svar, så det var lika bra att skriva inlägget nu, utan bild, och sedan komplettera det om någon eller några dagar – när jag nu kunde tänkas ha en bild att komplettera det med. Men si, direkt efter publiceringen kollade jag mailboxen och hade fått svar.

Mindre än en kvart tog det från att jag fyllt i kontaktformuläret och klickat på knappen för att skicka tills jag hade mitt svar, så hade jag haft lite bättre koll på mailboxen hade jag sluppit redigera inlägget så det blev så fult som det nu är.

Jag blev verkligen jätteglad över att få svart på vitt att det var okej för mig att låna bilden. Det styrker min tes om att det alltid är värt att ställa frågan – man kan inte få mer än nej, och i vilket fall som helst så vet då man var man står. Jag skulle givetvis ha respekterat ett nej, och hade ändå länkat till företaget. Det handlade för mig inte så mycket om ja- eller nej-svaret som om attityden och bemötandet.

Det här var andra gången idag som jag kontaktade CyberPhoto och båda gånger fick jag ett jättetrevligt svar. Båda herrarna (ja, det var olika avsändare) skrev, förutom det önskade svaret, dessutom bra saker om min kamera, så nu känner jag mig lugn och trygg med köpet, förutom bara väl omhändertagen som kund.

Jag blev tvungen att skapa en helt ny kategori för detta inlägg, som ju är ren reklam. Gratisreklam. Jag tycker att CyberPhoto är värda det, helt enkelt.

Kamera på ingång

Se där, så har jag beställt en kamera också. En Canon Digital Ixus 80 IS. Chokladfärgad, eftersom det då blev 400 kr billigare (hos CyberPhoto).

Här skulle jag vilja lägga en bild på kameran, men jag har ju ingen sådan och vill inte göra som andra gjort, d.v.s. ladda bilden direkt från säljföretagets webbplats, så jag har mailat och bett om lov att använda deras bild. Får jag okej på det innan min kamera levererats så kommer här en bild, annars får jag ta en egen senare.

Så här ser kameran ut (bilden tillhör CyberPhoto AB och är lånad med deras uttryckliga tillstånd):

Ja, det saknas länkar och hänvisningar i det här inlägget – jag vill höra vad (eller rättare sagt om och hur) företaget ifråga svarar innan jag gör någon gratisreklam för dem. Det känns jättekonstigt att inte länka, men jag lovar att om de är snälla ska jag skriva ett helt nytt inlägg med hyllningar och länka generöst i detta.

CyberPhoto har för övrigt just nu en julkampanj, med nya erbjudanden varje dag, så har du behov av fotoprylar skulle jag tro att det kan vara en god idé att hålla koll på deras julkalender.

I övrigt kan sägas att jag, eftersom jag inte själv har kamerakoll, tagit hjälp av andra med insikt och erfarenhet och slog till på erbjudandet främst för att slippa våndas mer. Det är för mig nämligen ångestframkallande att behöva fatta beslut i frågor där jag upplever att jag inte har tillräckligt med kunskap för att göra det. GP gav mig hjälp på vägen genom att påpeka att det här ändå inte är i dignitet med mitt impulsiva lägenhetsköp och han hade en poäng där. En liten en.

Egentligen kan det ju inte bli mer fel än att mina bloggbilder blir bättre.

Teknikbehov och stegrekord

Jag behöver digitalkamera, mp3-spelare och GPS-mottagare. Inga värstingar, bara något som fungerar smärtfritt. Kan man få alla funktionerna i en och samma manick? Det känns som om det kanske helt enkelt är en dyr mobiltelefon jag ska ha. Tips?

Idag har jag slagit personrekord i antalet steg. I skrivande stund visar stegräknaren på över 20 000 steg, vilket var allt annat än väntat eller planerat. Det känns inte som om jag behöver ge mig ut och gå mer idag alls. Jag är lite gåmätt.

Det började i morse då jag vaknade strax innan klockan ringde. Kors i taket, men det är skönt. Frukost drack jag en timme tidigare än vanligt och sedan insåg jag att jag hade gott om tid att promenera till tunnelbanan en bit bort, så när jag kom till jobbet hade jag fått ihop fler steg än vanliga morgnar.

Över lunchen fick jag låna en GPS-manick och jag och kollegan travade iväg åt ett helt nytt håll. Mycket uppför blev det, till att börja med, och det är fortfarande jobbigt – jag fixar plan mark bra, men så snart det går det minsta uppför blir det flåsigt. Väl uppe på högsta toppen stannade vi och tittade på utsikten, men det blåste eländigt kallt så det blev kort. Det vore nog fint att bo där uppe, om man bortser från uppförsbacken.

Åter på kontoret hade vi gått drygt 3 km, enligt GPS:en, men jag minns inte längre hur många steg det handlade om. Och jag tycker det är roligt att kunna registrera tid och sträcka och kanske även ha möjlighet att plotta in rutten på en karta, så därför grunnar jag på vad för slags GPS som skulle passa.

Digitalkamerabehovet är gammalt och nu när jag har en blogg kunde det kanske vara roligt att lägga upp någon bild ibland. Visst, det finns kamera i mobiltelefonen, men den är inte bra. Tror jag. Eh. Kanske skulle prova innan jag sågar den idén.

Mp3-spelare… tja, i stället för att låna kollegans gamla iPod. Jag har alltid varit skeptisk till att ha något i öronen ute bland folk för att det isolerar mig från omgivningen, men det är ju precis det jag nu upplevt som positivt. Man kan väl ändra sig.

Allt som allt undrar jag om jag håller på att bli teknikfreak, men så länge jag är nöjd med ”fungerar” är det nog inte så.

Efter jobbet, förresten, gjorde jag sällskap med kollegan, som så många gånger förr. Jag föreslog att vi skulle gå lite längre än till närmaste tunnelbanestation. Klockan var inte mycket och solen sken från en riktigt blå himmel, så det kändes rätt.

Väl framme där fortsatte vi förbi för att fortsätta till ännu en nästa station. Halvvägs dit kom vi fram till att det var lika bra att gå hela vägen hem och då vore det ju trevligt att undvika den trista vägen med alla bilar och avgaser. Den som jag antar är lite närmare – man kan förstå varför jag behöver en GPS?

Det blev en ofrivillig omväg för att vi inte hittade rätt ”infart” (eller om man skulle säga uppfart?), men så småningom kom vi på rätt spår och till slut landade vi i hemmatrakterna. Ett snabbt stopp hemma för att hämta pirran (vis av tidigare erfarenheter) och sedan iväg för att köpa fler flyttkartonger. Det var lite tungt att köra hem dem, och bökigt att ta sig igenom dörrarna utan hjälp, men det gick och jag lovar att det var skönt att äntligen få sätta sig och pusta när det var gjort.

Efteråt har jag knappt rest mig ur soffan, så idag blev inget arbete utfört i hemmet, men jag har ju några dagar på mig.