Man lever så länge man lär

Arkiv för kategorin ‘teknik’

Mottagning av Nexus 9

Nexus 9 – check!

Idag blev min rekonditionerade ersättningssurfplatta levererad, så det är bara att ta den i drift och fabriksåterställa samt returnera den gamla. Det borde kunna bli klart före eller under helgen. Och sedan har även surfplattan fått Marshmallow.

Apropå det så har jag opassande kläder att returnera också. Inte glömma!

Felanmälan av Nexus 9

Android version 6, a.k.a. Marshmallow, släpptes någon gång i slutet av förra året, min Nexus 9 (som jag köpte när jag började plugga för att bekvämt kunna läsa PDF:er) fick uppdateringen ganska snart därefter. Jag kastade mig genast över den och drog igång en installation. Det var bara det att det inte funkade.

Photo Vad jag än försökte med misslyckades uppgraderingen – fabriksåterställning: nope, cache-rensning: nope. Och alla andra förslag jag hittade via nätsökningar funkade också inte för fem öre. Däremot insåg jag att det var idé att kontakta support och att många av dem som haft mitt problem fått en ersättningsplatta.

Sålunda: jag behövde felanmäla den här uppgraderingen, för jag gillar plattan och vill fortsätta använda den så att köpa ny av annan modell är inte aktuellt.

Det enda rimliga sättet att felanmäla en sådan här sak, som kräver interaktion, är via telefon. Haken är att jag verkligen drar mig för att ringa telefonsamtal, oavsett om det är till främlingar eller till andra. Det är mentalt väldigt jobbigt. Ingen aning om varför, men det är så det är och jag överlever för det mesta.

Jag hittade en webbsida med telefonnummer och öppettider och uppgift om att man pratade svenska, så nu handlade det bara om att få tummen ur och ringa.

Där någonstans började den stora prokrastineringen – med 2 års garanti hade jag 2016 på mig och kunde därmed skjuta samtalet in i en obestämd framtid.

Varje gång jag var ledig eller jobbade hemifrån tänkte jag att det vore smart att passa på att ringa medan jag var hemma med både avskildhet och tillgång till plattan uppkopplad mot ett nät. Men ringandet blev liksom aldrig av. Och nej, att ringa från jobbet var inte ett alternativ (=vi gör det så svårt och krångligt vi kan).

Idag är jag arbetsbefriad eftersom jag jobbat för mycket tidigare i veckan och det kändes på något sätt att det nu var dags att få det här avklarat och ur vägen. Ni vet hur skönt det är att lägga ifrån sig en börda man burit på i evinnerlig tid?

Jadå, handlingskraften kommer delvis av att jag verkligen borde färdigställa den allra sista labben för kursen från i höstas. Men äh, jag har hela helgen på mig.

Taggad som tusan, om än med sedvanlig bävan, letade jag fram uppgifterna jag kunde tänkas behöva och ringde på klockslaget 08:00 – bara för att mötas av ett automatiskt meddelande om att de öppnade först vid 9. Hah! Min dag var igång så jag tänkte inte ens på vad klockan var annat än för dokumentationens skull.

Antiklimax.

Jag lade en påminnelse i telefonen, för det gick inte an att krokna på upploppet.

Och strax efter nio blev det faktiskt ringt ett samtal till Google-support. Seger!

Efter en halvtimmes pratande på engelska (med en dansk handläggare) stod det klart att jag skulle få hemskickat en ny surfplatta. Eller ny och ny, förresten. En ersättare. Inte fabriksny, men i gott skick. Hur säger man ”refurbished” på svenska? Google föreslog renoverad, men jag föredrar nog rekonditionerad. Inget man kan klaga på när de, för det första, inte längre tillverkas och, för det andra, jag faktiskt använt min platta i princip varje dag sedan jag köpte den.

Anyway, jag fick ett mail med länk till en webbsida där jag beställde ersättaren, som förväntas anlända någon gång 24-31 augusti och därefter återstår bara för mig att fabriksåterställa den gamla plattan och skicka tillbaka den till Google. Fraktfritt och i samma paket som ersättaren kom i. Det låter smidigt och bra.

Vet ni, det här känns så bra att jag undrar hur det kommer att gå åt skogen.

Mina mobiltelefoner simmar inte så bra

Idag hände något som inte borde få hända någon, men ännu hellre inte just mig.

Mina mobiltelefoner bestämde sig ungefär vid lunchtid för att bada. Ja, båda badade samtidigt. Jag fiskade så klart skyndsamt upp dem och torkade av dem så gott det gick. På min privata telefon läckte det efteråt ändå ut vatten genom de små hålen nedtill som jag misstänker sitter framför högtalare och mikrofon. Telefonen visade sedvanlig skärmbild, men vägrade låtsas om att jag petade på displayen så… ja, obrukbar. Den kassa jobbtelefonen, däremot, tycktes fungera ungefär som vanligt så jag kunde messa sambon och berätta om missödet.

Jobbtelefonen fungerade ända tills det var dags att åka hem. Jag skulle messa sambon för att berätta att jag var på väg och vi kanske kunde mötas på vägen, men då flimrade bilden och kort därefter slocknade telefonen helt och hållet.

Tala om att jag kände mig naken, utlämnad och (paradoxalt nog, med tanke på att jag ju inte hade några hörlurar på mig) isolerad från omvärlden under resan. Ingenting av det jag brukar göra kunde jag göra, då allt beror av en fungerande mobiltelefon. Lyssna på podcasts eller böcker. Läsa böcker. Kolla Twitter. Gah!

Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Jo, jag har lagt Nexus 5:an på laddning. Den var ju tänkt att bli min jobbtelefon efter att jag övergått till att använda den nyare OnePlus One, men den har legat hemma, blivit dammig och urladdad. Möjligen kan den nu åter få bli min privata telefon, i väntan på att se hur det går med OPO som väl får ligga på tork en tid alltmedan jag håller fingrar och tår i kors för att den ska återhämta sig och kunna komma igång som vanligt igen. Visst hopp finns eftersom det till slut ändå gick att stänga av den via touch.

Problemet med OPO:n är ju att jag inte har någon egentlig backup av datat i den… eller ens vet vad det är för data det handlar om. Förutom fotografier. Det borde väl främst vara de som inte synkas någon annanstans. Det är nog dags att sätta upp något slags automatsynkning av nallefoton till lämpligt ställe.

Så… den privata telefonanvändningen löses enkelt genom att gå tillbaka till Nexus. Jobbtelefon då? Tja, där visade det sig att det befintliga sim-kortet inte passar i de modernare telefoner vi har. Sambon hade dock en gammal HTC som tar mini-sim, så jag har nu lånat hans Desire HD. Android-versionen på den är 2.3.5 så det säger ju nästan sig självt att det inte håller i längden och att en mer långsiktig lösning behöver tas fram. Bland annat kan jag inte nå mailboxen eller göra tidrapportering från den. Kanske beställa ett mindre simkort och byta upp mig till en nyare lånenalle tills jag fått ordning på mina? Då vore jag redo att byta till Nexus som jobbnalle så snart den blir ”ledig” igen. Någon anledning att återgå till den gamla, trötta och nu även dränkta jobbnallen finns egentligen inte.

Ett plus ett

OnePlus One
Ni som känner till telefonen OnePlus One vet att en sådan får man bara köpa om man har fått en särskild inbjudan – eller invit är nog en bättre översättning i sammanhanget. Exklusivt ska det vara, tycker OnePlus. En dylik invit kan man få från någon som tidigare köpt telefonen ifråga, och säkert även på andra sätt som jag inte känner till. Fast det jag inte vet är inte nödvändigtvis värt att veta just nu.

Den första arbetsveckan i år kom jag fram till att det var dags att skaffa just en OnePlus One. Min jobbnalle är verkligen inte rolig att använda då den både är långsam och har för liten display för att det ska vara smidigt att knappa in ett riktigt lösenord, vilket är vad som krävs om jag ska få ansluta mig mot företagets resurser – där duger det inte med en simpel pinkod eller ett enkelt ritat mönster.

Varför OnePlus One? Tja, pris/prestanda, kan man väl enkelt säga – telefonen kostar inte ens hälften av vad andra liknande telefoner kostar. Och de omkring mig som har en OnePlus One verkar väldigt nöjda. Eftersom vi pratar jobbnalle känner jag mig inte heller hundraprocentigt motiverad att spendera multum.

Jag förhörde mig om inviter hos vänner och bekanta, men fick ingen utdelning. Tydligen gäller folks rätt att dela ut inviter inte särskilt länge, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Mina kontakters järn hade svalnat, men jag fick tips om att kolla i den svenska delen av forumet [hos OnePlus.net alltså].

Så långt som till något forum kom jag inte, men GP tipsade om att man under några timmar i tisdags kväll skulle kunna handla helt utan invit. Jag var där och på hugget och gjorde vad jag kunde för att köpa en telefon. Det gick inte alls.

OnePlus: Whoops, our bad...

OnePlus e-handelsplats var periodvis helt otillgänglig och betedde sig övrig tid konstigt och irrationellt. Jag lyckades aldrig få till en komplett varukorg samtidigt som mina adressuppgifter stämde så jag gav upp och begrundade alternativ.

De alternativ som utkristalliserades var (och jag vill inte på något sätt påstå att de är likvärdiga – de kändes bara ungefär likvärdigt intressanta för mig): Nexus 6 och iPhone 6. Nexus 6 64GB kostar i dagsläget 6 795 kr och verkar ha bra specar, men den måste vara på tok för stor. Displayen är bara en tum mindre än min gamla surfplatta. iPhone 6 64GB är mer lagom stor med sina 4,7 tum, men priset ligger på 7 395 kr och… well, det är en iPhone med sämre prestanda än sitt större syskon och att byta plattform till iOS känns som ett stort, jobbigt steg.

Som jämförelse konstar OnePlus One 64GB endast 2 849 kr och är visserligen lite onödigt stor med sina 5,5 tum, men en 5,96-tummare (Nexus) vore ännu värre. iPhones 4,7 tum vore lagom, men att offra både pris och prestanda. Njä.

I morse fick jag mail från Oakfairy, som undrade hur det gått och om jag fått tag på någon OnePlus One-invit för annars hade hon fått nya. ”Jaaa!”, blev mitt svar och det dröjde inte innan jag satt och fyllde i uppgifter i OnePlus-shoppen.

OnePlus: Claim Invite

Nej, det funkade inte alldeles smidigt och friktionsfritt denna gång heller, men det funkade utan att jag behövde bli nervös. Jag fick igenom min beställning och kunde betala via PayPal och allt skulle säkerligen kunna vara frid och fröjd, men självfallet kommer jag inte att andas ut helt innan jag har telefonen i min hand.

Hur länge jag kommer att få vänta vet jag inte – det står att hanteringen normalt tar upp till 4 arbetsdagar och sedan ska väl paketet transporteras hit också. Spontant skulle jag inte tro att det dröjer länge alls, men den som lever får te.

Inleder akademisk karriär

(efterdaterar inlägget eftersom det skulle ha publicerats redan förra helgen)

I torsdags kväll kom ett mail som meddelade att jag fått ett studentkonto hos BTH, även känt som Blekinge Tekniska Högskola. Jag loggade givetvis in i Studentportalen och, som man tydligen gör, registrerade mig på de två BTH-kurser jag ska gå nu under våren. I Studentportalen finns allmän information och det är också här man registrerar sig på kurser och anmäler sig till tentor.

Därefter besökte jag lärplattformen, itslearning, där man hittar de kurser man är registrerad på, och kikade på materialet som fanns upplagt för respektive kurs. Python-kursen var den som så här långt i förväg (kursen börjar officiellt först den 19/1) hade mest information och för den behövde jag visst också registrera mig på dbwebb, som har både öppna delar och delar som endast är tillgängliga för registrerade användare. Vad jag kan se är det dbwebb som har allt material för Python-kursen (lärplattformen hänvisar hela tiden hit), och jag undrar om det inte rentav är möjligt för den nyfikne att registrera sig och själv genomföra kursen. Formell redovisning av kursmomenten görs nog dock på itslearning.

Registreringen på dbwebb gick mindre bra eftersom jag hade fyllt i min BTH-mailadress, som inte börjat fungera ännu, vilket förstås gjorde att jag inte kunde få det utlovade aktiveringsmailet. Jag mailade Mikael som har hand om siten (och är lärare på kursen) och delgav honom en beskrivning av problemet.

På vägen till jobbet nästa morgon fick jag svar om att han hade aktiverat mitt konto manuellt och satt ett lösenord åt mig. Väl på kontoret provade jag logga in men fick meddelande om att kontot inte var aktiverat så det blev till att maila igen. Vid lunchtid fick jag ny respons och denna gång gick det bra att logga in.

I hemmets lugna vrå, på kvällskvisten, klickade jag sedan runt på dbwebb och läste bl.a. om kursens innehåll. Eftersom de båda primära kursböckerna, Python for Informatics: Exploring Information och Think Python – How to Think Like a Computer Scientist, finns tillgängliga för nedladdning installerade jag dem på surfplattan och började läsa enligt instruktionerna för det första kursmomentet. Det vill säga, jag läste de två första kapitlen i var och en av böckerna.

En sak jag snabbt konstaterade var att den första boken nog passar bättre för någon som inte programmerat tidigare, än för mig – dock måste jag säga att jag uppskattade språkbruket, sättet att beskriva funktionen hos dator och program. Den andra boken kände jag mig mer hemma i och skrattade gott åt sådant som citat från Sherlock Holmes och anekdoter från Linux User’s Guide. Jag hoppas verkligen att den fortsätter i samma sköna stil, för då kommer jag att njuta.

Jag fortsatte på lördagen med att läsa artiklar, titta på video och säkerställa att jag hade en fungerande utvecklingsmiljö. Det vill säga: jag uppgraderade min befintliga Python (från 2.7.6 till 2.7.9) och installerade också Python 3 (3.4.2) eftersom det verkar vara just Python 3 jag ska lära mig på den här kursen.

Funderade också lite på vad jag ska använda för verktyg för att skriva min kod, om det kanske är dags att slå till och köpa den där licensen för Sublime Text. Jag provkörde texteditorn förra året och blev riktigt förtjust. Jag kände mig dock inte heller nu redo att fatta något beslut och lade det åt sådan. Sådant ger sig.

En annan sak som hände var att jag blev påmind om att jag behöver en större surfplatta för att någorlunda bekvämt kunna läsa böcker i PDF-format. Think Python fanns bara som PDF och HTML så jag blev tvungen läsa den på datorn och det var inte alls roligt. På lördagkvällen gjorde jag slag i saken och beställde en ny och större surfplatta. En Nexus 9 (32GB, wifi). Jag valde att få leveransen till sambons jobb eftersom det var DHL som skulle transportera paketet och de hittills misslyckats med att leverera paket till hemadressen ungefär varje gång.

google-play-nexus9

Fysiska böcker tänkte jag också köpa, men inväntar där respons från chefen då jag tror att min arbetsgivare gärna betalar dem åt mig. Trots allt blir ju min ökade kunskap något företaget kan dra direkt nytta av, så länge jag förblir anställd.

Nåbarhet nolla – problemet löst?

Min telefon har en tid ägnat sig åt att agera onåbar när jag varit på jobbet, vilket jag ju är en ganska stor del av varje vardagsdygn. Flera som sökt mig har inte kommit fram utan bara fått höra utläggningen om att numret går inte att nå för närvarande och var god försök igen senare. Ja, ni vet nog alla hur det låter.

Jag tänkte att det bara var dålig mottagning där nere i bunkern där vi jobbar, men kollegan (med samma operatör) har inte upplevt motsvarande problem. Telefonförsäljarna har inte haft några som helst problem att nå fram till honom. Så givetvis funderade jag på om det helt enkelt är dags att skaffa en ny telefon. Min är visserligen inte ens ett år gammal ännu, men nytt är roligt. Hade det funnits någon jag var sugen på hade jag kanske gjort slag i saken och köpt nytt.

I torsdags, på väg hem, tänkte jag göra ett besök i operatörens butik för att höra om det möjligen kunde vara SIM-kortet som gjorde att samtalen ofta inte går fram. Vem vet, jag kanske har en gammal modell, som behöver bytas ut?

Under bussresan inventerade jag mina inställningar för nätverk och såg då att telefonen var inställd på 4G, vilket är rekommenderat nätverk. Haken är bara att jag inte har 4G på mitt abonnemang. Tänkbar felkälla! Jag ändrade inställningen till 3G och bestämde mig för att vänta någon vecka för att se hur det fungerar. Besöket i butiken ställde jag sålunda in och åkte direkt hem i stället.

I går, när det var dags att åka hem från jobbet, kom jag i vanlig ordning på att jag borde ha laddat telefonen medan jag satt vid skrivbordet och inte använde den. Döm om min förvåning när laddningen låg på 84% – den brukar vanligen ligga neråt 50% efter en hel, lång arbetsdag. Okej, det här var ingen särdeles lång dag men jag tror banne mig att ändringen haft påtaglig, positiv påverkan!

Idag pratade jag med min bror, som är en av dem som drabbats av problemet och varken lyckats nå mig på jobbet eller hemma utan bara på bussen (där jag ogärna pratar i telefon), och berättade om ändringen. Han testade att ringa upp mig och hade nu inget som helst problem. Jag hoppas innerligt att det är löst.

Veckans nya programspråk: Python

Jag har fuskat en gnutta i Python förut, i tjänsten, men då har det handlat om enkla modifieringar av kod som någon annan skrivit. Nu skrev jag programmet själv, från början till slut. Det tog ett par fredagstimmar och sedan hade jag mitt (samma gamla vanliga) program även i Python-skrud. Programmet (eller scriptet, om man så vill) är ganska precis lika långt som det i Ruby och hälften så långt som det i Objective-C. Skillnaden mellan Ruby och Python blev mindre än jag förväntat mig, men det beror nog mycket på att jag egentligen programmerar i något annat språk. Det vill säga, att jag inte utnyttjar språken som en riktig kännare av dem skulle ha gjort.

De delar mitt program främst består av är kommandoradstolkning, inläsning från fil, mönstermatchning och datum-/tidsaritmetik. Det är intressant att se skillnaderna i hur man gör saker i respektive språk, och hur variabler ser ut innan de fått värden. Jag är säker på att jag missar vissa saker, men kan ju gå tillbaka framöver. Faktum är att jag tänker mig att jag ska göra just det i något senare skede, försöka sätta mig in i språket på djupet och verkligen förstå dess själ. Ja, det låter kanske smått högtravande och kommer väl förmodligen aldrig att bli av, men då får det vara så.

Just nu verkar det som om nästa version av Programmet blir skriven i Rust.

Helgens arb^H^H^Hnöjen

Den här helgen har känts lång och skön trots att den ju bara varit en normal helg på två dagar. Jag har hunnit med en del saker, både bra och roliga sådana dessutom.

Igår var jag ute och finfikade med kulturvännerna på ett alldeles nyöppnat Espresso House, beläget på Norrlandsgatan. Inte alls långt från flera andra, ska nämnas. Väl hemkommen sedan, framåt kvällen, tog jag tag i dator- och it-relaterade saker som legat och mognat på väntelistan. Jag replikerade mina två lokala git-repositories till familjens NAS och uppgraderade min primära MacBook Pro (a.k.a. 13-tummaren) till OS X Mavericks. Replikeringen var en snabb affär, medan uppgraderingen tog någon timme eller två – dock utan några som helst problem vad jag har kunnat se.

Att det dröjt så pass länge innan jag tog steget att uppgradera (jo, jag har förstått att folk har varit förundrade) beror bl.a. på att jag precis hade uppgraderat till Mountain Lion när Mavericks kom och att jag inte haft fungerande backup:er på ett tag – vem vill uppgradera datorn utan att ha säkerhetsbälten och livremmar i form av aktuella backup:er liksom. Sedan undviker jag gärna att vara alltför snabb på nya bollar och har heller inte haft vare sig tid eller lust att hålla på med sådant där infrastrukturellt.

I helgen är/var det Weekend Rush hos Dustin och GP föreslog att jag skulle skaffa en SSD (med 23% rabatt) till min Mac, vilket jag nappade på så nu har jag beställt en sådan. Då gör det ju inget alls att datorn är i god form, med fräscha och aktuella backuper etc. Jag ser nu på Dustins webbplats att den disken är alldeles slutsåld.

Idag fortsatte jag med de dator- och it-relaterade uppgifterna genom att göra backup på, och uppgradera, även min gamla MacBook Pro (a.k.a. 15-tummaren). Den kan gott få vara lite modern, den med, även om jag inte använder den särskilt ofta. Det kändes väldigt skönt och luftigt med en 15 tums display jämfört med 13. På jobbet är jag bortskämd med stor bildskärm (27 tum), vilket jag ibland saknar här hemma. Funderar på att skaffa mig en extern monitor. Om det nu funkar bra med min dator. Haken med det är väl kanske att man behöver ändra möblering på arbetsplatsen.

Och så har jag (som många andra) deklarerat också. Det var lätt som en plätt. Inte minst underlättar det att ha scannat in sina kontrolluppgifter och gjort dem sökbara baserat på nyckelord. Vilket påminner mig om att jag ju scannade papper också.

I övrigt läste jag ytterligare tre kapitel ur The Clean Coder, som verkar intressant såväl som utmanande, och konstaterade att jag glömt allt jag kunnat om Ruby på tio dagar. På podcast-fronten har mina Kodsnack-avsnitt tagit slut och jag har inte många avsnitt av Säkerhetspodcasten kvar heller, så snart får jag väl börja lyssna på engelskspråkiga saker (har ganska mycket ohört av Java Posse och andra som jag inte börjat på ännu) eller helt andra sorters podcasts. Det jag har uppköat handlar bl.a. om fantastik, annan nördighet – och så helt vanliga saker också.

Jag har förresten börjat skissa på en kravspecifikation för den app jag vill ta fram. Och kanske lite arkitektur såväl som design också. Det började med att jag lade upp ett nytt kort på min ”Att göra”-lista i Trello och där började beskriva appens funktionalitet och skapa en lista över olika aktiviteter som behöver utföras för att komma åtminstone en bit på vägen. Vännerna vid fikat igår reagerade positivt på min muntliga beskrivning och såg genast flera andra områden där den här appen skulle kunna användas. Och det är ju inga problem att åstadkomma – jag behöver bara döpa mina saker mer generiskt och vips, så blir appen allmänt användbar. Och ja, jag tänker mig en Android-app – det är ju det jag och de flesta av vännerna har nytta av. Hoppas bara att jag får tid, ork och lust att ta tag i det på riktigt snart!

Men oj, nu måste jag sluta – det är ju Kodsnack live!! :)

Veckans nya programspråk: Ruby

Ja, det var väl egentligen förra veckans programspråk eftersom det var i söndags jag roade mig med att skriva ett litet program i Ruby. Och det programmet skrevs utifrån samma krav som det jag veckan innan skrev i Objective-C. Exakt likadant blev det dock inte då jag kom på nya saker att göra och färdigt blev det inte heller. Visst, programmet fungerar nu, men räcker ju inte för att jag ska känna mig nöjd.

Kod är mer än funktion

En viktig sak i min programmeringsfilosofi är nämligen att ett program inte är klart bara för att det bevisligen fungerar. Där ser jag stor skillnad mellan mig själv och nyare utvecklare, som ofta inte utvecklat känslan för skönhet och långsiktighet i koden – både det rent visuella i hur källkoden ser ut och det mer designmässiga.

Kod som kommunikation

Och det jag menar med långsiktighet här handlar mycket om kommunikation, d.v.s. att koden ska vara begriplig för mig själv och andra som kan behöva uppdatera den i framtiden, och om en robust design, d.v.s. det ska gå lätt att uppdatera koden när kraven förändras. För det gör de, om programmet/systemet hanteras på rätt sätt.

Implementera inget onödigt

Men tro nu för guds skull inte att jag förespråkar att man implementerar krav som ännu inte finns! Nej, vi ska implementera det som behövs, varken mer eller mindre. Vi kan visserligen hålla i bakhuvudet det som kommer sedan, i den mån vi vet om det, för att inte råka skära av vägen framåt, men vi implementerar inget onödigt.

We are not done yet!

I min värld kan det när koden fungerar ännu vara rätt mycket arbete kvar att göra. Och då räknar jag inte med sådana saker som att skriva unittestkod, för det har jag ju gjort medan jag utvecklade det funktionella. Nej, det handlar om att titta igenom koden ett par varv till, snygga till och refaktorera för både läs- och underhållsbarhet. Utöver detta kanske man också justerar designen, både på högre och lägre nivå. Fast det sista beror ju också av om man har mandat att göra designförändringar.

Refactoring

Refaktorering är en njutning när man känner sig trygg i att man täckt upp den viktiga funktionaliteten med hjälp av unittester – gör man fel i sin refaktorering märks det ju på att testerna inte längre går igenom utan signalerar fel. Baren blir röd, som vi säger i Eclipse-världen. Vi kör red/green/refactor!TDD-lingo.

Ruby är mer kortfattat?

Det fascinerar mig att programmet som landade runt 150 rader i Objective-C blev mindre än hälften så långt i Ruby. Fast då är ju som sagt inte funktionen densamma så man kan inte göra en direkt jämförelse. Sedan skriver jag olika bra i respektive språk och inget av programmen är heller färdigt, men ändå… rätt stor skillnad!

En del av skillnaden kommer dock säkert att försvinna när jag inför mina förenklade algoritmer i det längre programmet. Och kanske också med mer objektorienterade koncept i det kortare. Vem vet, de båda blir kanske i slutänden precis lika långa.

Namnsättning

En annan lustighet är att jag av någon anledning bytte namnsättningsprincip när jag växlade språk. I Objective-C använder jag samma namngivning som i Java, d.v.s. camelCase. I Ruby fann jag mig plötsligt skriva mer i ”C-stil”, d.v.s. snake_case.

Framtida ändringar

Saker jag vill göra med Ruby-programmet är t.ex. att göra det mer objektorienterat, för som det nu var skrev jag det mer som ett script med några hjälpfunktioner. Jag vill alltså bryta ut delar av koden till en separat klass, med ”riktiga” metoder. Och så vill jag förstås (som vanligt) skriva unit-tester för dessa – kod utan unit-tester är inte riktig riktig kod. Och på något sätt kopplar jag ihop objektmetoder och unittestkod.

Andra saker jag gjorde hade att göra med editering och versionshantering.

Editor

Första versionen av programmet skrev jag direkt i kommandorads-vi. Det var inte helt angenämt, så jag installerade TextMate. Programmet gav mig färgkodning och som bonus en fantastiskt fin ikon i form av en rosalila blomma, som fick mig att vilja älska det. Dessvärre var det inte jättekul att redigera kod i detta program heller. Och jag inser nu att jag förmodligen kunde ha fått färgkodning med hjälp av vim om jag bara kommit på tanken att installera den (men det gjorde jag förstås inte då).

Sedan blev jag påmind om Sublime Text, som Kodsnackarna nämnde i något av de avsnitt jag lyssnat på, och som GP enligt uppgift använder både hemma och på jobbdatorn. Jag installerade Sublime och blev lite kär på direkten. I Sublime fick jag bl.a. hjälp med att skriva variabelnamnen rätt och konstaterade att den verkar värd att utvärdera. Det är nog inte otänkbart att betala de 70 USD programmet kostar.

Versionshantering

Det här med versionshantering, då. Där var det ganska självklart att använda git, eftersom det är den versionshanterare jag vill lära mig – dels för att det är den som är ”den” och dels för att jag vill förstå hur den skiljer sig från mitt tjänsteverktyg som är Rational Team Concert. Nu innehåller RTC mer än versionshantering, men ändå.

Jag skapade mig ett git-repository för projektet, och checkade in min programfil. Fine, men nu vill jag lära mig mer om git-användning och skicka upp min kod till familjens NAS för safekeeping och möjlighet att kanske dela koden med andra.

Påskläsning

Till min hjälp i lärandet om git har jag skaffat ett par e-böcker. Kanske kan dessa få bli min påskläsning, måhända parallellt med H.P. Lovecrafts The Call of Cthulhu.

Med tanke på att vi reser bort tror jag inte det blir någon programmering denna helg, men annars låter det som en rolig idé att prova ett nytt programspråk varje vecka. Tänk så många språk man hinner med på bara ett år! Och jag undrar vad det gör med ens förmåga att programmera – blir man kanske mer förvirrad än upplyst?

Provprogrammerar i Objective-C

I fredags fick jag för mig att installera Xcode som utvecklingsmiljö på min MacBook Pro för att skriva ett enkelt program i (och därmed lära mig lite) Objective-C, som är det programmeringsspråk man använder i Apple-världen för Mac OS X och iOS.

Jag nöjde mig på kvällen med att göra Xcode-installationen, sätta upp mitt projekt och kolla upp Objective-C som hastigast. Programspråket såg lite skumt ut, men verkade möjligt att lära sig. Kombinationen C och objektorientering kan nog funka. Jag har ju programmerat i både C och Java, och en del andra mer obskyra språk.

Ändå pirrade det allt lite i magen – hur skulle det gå? Jag stod i begrepp att ge mig in på något nytt och främmande. Vet inte varför sådant gör mig nervös, men det gör det samtidigt som jag ändå någonstans vet att jag grejar det. Hur som helst tedde det sig som en utmärkt idé att där bryta för dagen och övergå till familjeliv, för att dagen efter läsa in mig på ämnet och börja koda. Och det var ungefär så det blev.

Det vill säga, jag läste mycket mindre än jag tänkt innan jag var igång med själva kodandet. Uppgiften jag ålagt mig handlade om att läsa data från en textfil, tolka innehållet genom att extrahera relevant information och göra några beräkningar.

Jag började med att läsa in hela filens innehåll och skriva mycket rudimentär kod för att identifera de rader som var av intresse och plocka ut det data jag behövde. Efter något femtiotal rader kod började jag sakna de konstruktioner jag obehindrat svänger mig med i Java-världen. Det är så frustrerande att inte veta hur man bäst gör saker i det aktuella programspråket, hela tiden tvingas googla efter exempel. Men visst, man lär sig. Jag lärde mig. Jag är nog inte en så gammal hund ändå.

Jag säger: Stack Overflow måste väl ändå vara världens bästa resurs!

I stort sett hela lördagen satt jag sedan och programmerade. Jag lärde mig skapa och hantera några enklare objekt. Jag lärde mig att börja med hakparentes för att kunna anropa metoder på ett objekt och hur man fick IDE:n att visa vilka metoder som finns. Jag lärde mig hur man skapar och använder reguljära uttryck (denna gudomliga skapelse!) för att hitta och extrahera datum och klockslag ur strängar. Jag lärde mig att jämföra tidpunkter och addera tidsintervall. Samt en del annat.

Mitt program består i nuläget av ungefär 150 rader kod, i en och samma källkodsfil, inklusive kommentarer och tomrader. Jag har en main-metod och 6 hjälpfunktioner. Det finns ytterligare någon sak jag vill testa, men programmet fungerar som det är.

Jag har bekantat mig mycket lite med själva utvecklingsmiljön än så länge, även om jag i alla fall lärt mig sådant som att kommentera block av kod och checka in koden i mitt lokala git-repository. Så här långt är Xcode rätt frustrerande och jag saknar Eclipse. Antar (hoppas!) att det främst beror på att Xcode är annorlunda, men det finns en möjlighet att Xcode faktiskt inte har de funktioner jag är van vid.

Det mest frustrerande är nog just det där att jag inte känner språket ännu – jag vet inte vilka metoder jag kan förvänta mig hitta på ett objekt och inte hur de namnges. Ibland tar det en evighet att begripa hur jag ska göra, ibland går det på ryggmärg – många gånger går saker faktiskt att göra på nästan exakt samma sätt som i Java.

Utöver att lära mig mer om själva programmeringen vill jag bli bättre kompis med utvecklingsmiljön (Xcode) och lära mig en massa om versionshanteringen (git). Och så vill jag givetvis också lära mig hur man kan unittesta kod i den här miljön.

En vacker dag tänker jag mig att prova på iOS-utveckling genom att skriva en app. Eller så blir det Android i stället – det är ju den plattform jag använder dagligdags. Oavsett vilket har jag en uppgift att lösa. Automatisera det jag idag gör manuellt.

Hur som helst var det riktigt roligt att utföra uppgiften – det kan nog bli mer sånt!

Modermodemet ser oss alla, hela tiden

Efter att, som alltför ofta på sistone, ha jobbat så länge att jag bara nätt och jämnt fortfarande har tillåtelse att vistas på kontoret, lyssnade jag på hemvägen (det blir ofta så när det hunnit bli sent och jag är trött i ögonen så att läsning inte lockar) på Kodsnack avsnitt 26, som döpts till ”Modermodemet ser dig”. Och i det avsnittet pratades det precis som vanligt om en massa intressanta saker. Det är få avsnitt av Kodsnack som inte engagerar, även om inte alla sätter avgrundsdjupa spår.

Det slår mig om och om igen att jag verkligen blir glad av att lyssna på Kodsnack. Killarna är oerhört vettiga och befinner sig på precis rätt ställe på skalan mellan… äh, jag vet inte vilka skämtsamma ytterligheter jag ska dra till med. Kanske är det bara så enkelt att jag är utsvulten på kodsnackare. Jag skulle verkligen önska att jag var omgiven av den sortens människor i min vardag, men så är det tyvärr inte. Visst, sambon är väl ungefär en sådan människa, men en sambo gör ju ingen klan.

I morse, på vägen till jobbet, hade jag tänkt läsa vidare i Code Complete – det vore ju bra att bli klar med boken någon gång, tänkte jag – men kunde strax konstatera att det var alldeles sant som det meddelats mig per e-post. Att jag inte längre (tack vare min arbetsgivare) har fri tillgång till Safari Books Online. Det som var så bra!

På jobbet läste jag mailet mer noggrant och kunde konstatera att jag i stället kan beställa något som kallas Safari Flow, vilket kostar min avdelning en liten summa för ett års tillgång. Jag beställde så klart genast, för det var inte någon summa så stor att chefen borde behöva säga nej. Och chefen godkände min beställning, så nu väntar jag på bekräftelse (och instruktioner, antar jag) från leverantören.

Jag tänkte en kort liten tanke om att skaffa mig ett privat abonnemang, fristående från arbetsgivaren, men efter att ha läst på webbplatsen känns det inte värt det.

Det är väl Safari Library jag i första hand skulle vara intresserad av:

Safari Library

Unlimited access to the premiere
reference collection of books,
videos, and courses.

€34.99 per month after trial

Fatta, flera hundra kronor i månaden – det är rätt mycket pengar, särskilt som man oftast inte läser den här typen av böcker kontinuerligt. Allt över hundra kronor per månad är för mycket, nästan oavsett vad det är för abonnemang det handlar om.

Det jag tror att jag beställt via arbetsgivaren är Safari Flow, som nu när jag nu läser om tjänsten på webbplatsen inte låter alls särskilt lockande. Visst, jag är bra på att måla fan på väggen, men tänk om jag inte får läsa böckerna på vanligt sätt, utan tjänsten väljer böcker åt mig och bara låter mig läsa väl valda delar ur dem? Hu!

Safari Flow

Tell us what you’re working on, and we’ll guide
you through the world’s largest technology,
business, and design library.

€24.99 per month after trial

Det kanske låter fint och är bra om man inte har någon aning om var man ska börja, men jag tycker fortfarande att det låter obehagligt. Jag får mental klaustrofobi och ser framför mig hur jag blir tvångsmatad med boksidor jag aldrig skulle ha valt själv.

Jag måste väl ha berättat hur jag mycket avskyr när leverantörer har bestämt hur jag ska använda deras produkter? Låt mig välja och bestämma själv, tack! Jag har svårt för grafiska användargränssnitt just därför att någon där bestämt vad jag ska kunna göra och inte. Nej, tacka vet jag kommandoraden i ett Unix-baserat system!

Lite spelar det också in att det antyds att jag förväntas lämna ifrån mig information. Jag har väl aldrig varit särskilt meddelsam, men i dessa övervakningstider är jag mindre benägen än någonsin att vilja lämna ut någon information om vad jag gör.

Och här är det jag börjar hitta tillbaka till där jag befann mig i början av inlägget. Kodsnack-killarna pratade nämligen om det utrullande övervakningssamhället och vad jag förstår spelades avsnittet in någon gång i samma veva som det började avslöjas vilken härva av massövervakning vi idag faktiskt sitter i. Och de utryckte precis samma oro som jag själv känner över den aktuella utvecklingen och det där otäcka sluttande planet vi halkar omkring på. Jag vet inte riktigt om jag ska bli glad över att fler vettiga människor delar min oro, eller ledsen över bekräftelsen. Jag menar, om de också tänker så är det förmodligen inte bara jag som är paranoid.

Jag rekommenderar verkligen att ni lyssnar på avsnittet, även om ni inte är särskilt intresserade av kodsnack – just det här avsnittet handlar om så helt andra saker. Särskilt för mina piratvänner tänkte jag mig att diskussionen är intressant att höra.

Avsnittet jag lyssnade på i morse fick mig att fundera på var och i vilken typ av verksamhet jag egentligen borde jobba. Tankeväckande. Och i kvällens avsnitt nämndes bland annat bristen på etiska riktlinjer för programmerare, vilket också får mig att tänka och reflektera – nu över andra delar av min tillvaro än ren teknik.

Och för övrigt gladde det mig när man påbjöd läsning av H.P. Lovecrafts The Call of Cthulhu inför ett kommande* avsnitt – det var inte alls länge sedan jag skaffade Lovecrafts samlade verk i e-form, så då kan jag enkelt läsa den utvalda historien! Har parkerat avsnittet om Pushing Ice (Alastair Reynolds), som jag ännu inte läst.

* = ja, jag vet att jag ligger långt efter – har inte hört mer än 25 av hittills 44 avsnitt.

Slutligen (for my records): idag fick jag några viktiga saker uträttade på jobbet, efter att ha prokrastinerat å det grövsta och fått gjort en massa annat som hade lägre prioritet. Ibland går det bara inte att göra annat än vad hjärnan tycker sig behöva.

Hacka hemma eller borta

När jag kollade in Simplenote-bloggen och hittade inlägget om Automattic-köpet råkade jag också trilla in på Automattics lediga jobb-sida och såg där flera jobbtitlar som lät intressanta. Efter 3-4 sidor i nya flikar börjar de tycka att jag borde ansöka:

Hey there!
We couldn’t help but notice that you’ve visited this page a few times. It looks like you’re really thinking about working here, huh?

Give it a shot and apply already!

Och det är inte korrekt, för jag har ju inte besökt samma sida flera gånger utan flera sidor en gång vardera. Jag tror banne mig de behöver en sådan som jag. Frågan är dock vilket/vilka jobb jag i så fall borde söka – det finns ju flera tänkbara tjänster…

  • VIP Wrangler
  • JavaScript Engineer
  • Code Wrangler
  • Happiness Engineer
  • Mobile Developer
  • Theme Wrangler
  • User Interface Designer
  • Growth Engineer
  • Data Wrangler
  • Systems Developer
  • Systems Wrangler

Och det är här någonstans jag inser att jag borde fundera på vad det verkligen är jag skulle vilja göra. I stället. Det funkar väl i och för sig rätt bra som det redan är, men någonstans finns det ändå en tanke om att det kanske är dags att röra om i grytan och liva upp det hela. Med omväxling, med att prova på något annat. Sedan hur annorlunda det behöver vara… tja, det är sådant jag skulle behöva grunna på.

Vi får se.

Annars tänker jag allt oftare på att hacka något eget på fritiden. För skojs skull.

Just nu har jag en liten konkret uppgift som med fördel kan utföras av ett program. Jag kan lösa den med shell scripts eller Java-kod, men det vore smartare att välja ett språk jag inte behärskar så bra. Eller rentav skriva samma program i flera olika versioner, olika språk? Det låter som ett lagom avancerat och lärorikt hobbyprojekt. Som överkurs: skriva olika delar i olika språk och sedan öva på att knyta ihop dem.

Låtom oss börja, mina vänner!

Oh, Simplenote finns som app för Android

Jag har länge haft konto hos Simplenote, för att bl.a. kunna dela anteckningar (t.ex. inköpslistor och resedetaljer) med sambon, och då använt mig av JadeNote som app (från Expaand, LLC) för att göra anteckningar i telefonen och på surfplattan.

Fast nu när jag kollade lite blev jag förvirrad då det finns något som heter Jade Note (från Jade Software), som Google Play påstår att jag också har installerat (framgår inte var) någonstans trots att jag inte känner igen utseendet som visas. Mysterium.

Hur som helst började JadeNote-appen på min mobiltelefon strula för några dagar sedan – synkningen mot servern misslyckades exakt hundra gånger av hundra, så mina värdefulla anteckningar (som t.ex. hur många timmar jag lagt på att läsa Code Complete) förblev helt lokala. Då känns min insamlade data väl så otryggt lagrad.

Jag tänkte att det kanske var så att min tidigare lösenordsändring efter mycket om och men slutligen slagit igenom, att appen kanske tröttnat på att cacha en gammal autentisering eller något liknande. Vem vet hur utvecklare skriver appar, liksom.

Jag gick in i inställningarna och knappade in mitt nya lösenord. Ingen skillnad. Jag provade andra magiska trick som att starta om telefonen, installera om appen från början, blunda och snurra ett varv motsols och jag vet inte vad. Ingendera gjorde någon som helst skillnad. På surfplattan funkade förresten allt precis som vanligt.

Här någonstans kände jag mig rätt uppgiven tills jag kom på den goda idén att kolla om det möjligen numera fanns andra appar man kunde använda mot Simplenote, som ju har ett API. Och det gjorde det – jag hittade en app som heter Simplenote och kommer från Automattic, Inc – d.v.s. från dem som ligger bakom WordPress.

En sådan app kan ju verkligen inte vara fel, så jag installerade den genast. Det är en sympatisk app, noterade jag, som inte ber om fler rättigheter än att kunna utföra nätverkskommunikation. Bara detta enkla faktum gör mig smått lyrisk i dessa dagar då allt fler vill veta allt mer om mig och få full tillgång till all information om både mig och alla mina kontakter. Redan här är jag alltså positivt inställd till Simplenote-appen så det finns marginal för en del strul om det nu skulle visa sig behövas.

Vid första påsynen noterade jag några trevliga saker:

  1. Man kan välja att visa anteckningarna i listan på en rad (=se bara rubriken), i stället för att alltid se både rubriken och första raden av själva anteckningen. Det ryms mer så, och man får bättre överblick. Mindre distraktion från innehåll.
  2. Man kan också i denna app välja sorteringsordning för listan, t.ex. så att senast uppdaterad anteckning visas högst upp. Vilket löser problemet med att jag förr fick bläddra ned en skärmsida för att kunna uppdatera min lästidsanteckning.
  3. Sedan finns det också en funktion för ”nåla fast” anteckningar så att de alltid visas överst i listan – bra funktion för t.ex. familjens delade inköpslista.

Vi får väl se vad jag kommer att tycka när jag hunnit använda den mer i vardagen.

Sedan besökte jag Simplenote-bloggen och hittade där ett inlägg om när Automattic köpte upp dem och ett om Android-appen, som tydligen funnnits sedan i höstas.

Om appen skriver man bland annat:

You don’t need an account to use Simplenote for Android. You can download it for free and use it locally right away. When you’re ready to backup your notes online and sync with other devices, you can create an account at any time.

Sådana saker tycker vi om! Här finns något annat än ren och skär girighet.

Svart på vitt: bra blodvärden

Denna vecka fick jag äntligen svar på de blodprover jag lämnade i månadsskiftet maj/juni – det var ett rabatterat erbjudande som både jag och Daniel hoppade på, för det är ju bra att ha lite koll på läget. Inte minst kan resultaten vara något att slå i huvudet på dem som tror att LCHF-kost (som vi ju äter) är närapå direkt dödligt. Jag vet inte vad det var som hade hänt med mina resultat, men det dröjde och dröjde igen så jag har måst ringa och efterlysa resultaten flera gånger. Vi kan väl säga att när det är dags nästa gång kommer jag att anlita något annat företag.

(och ja, ”måst” är dialektalt – jag är ju ändå norrbottning i grunden)

Det efterlängtade resultatet landade alltså i brevlådan i tisdags och… well, det ser bra ut. Jag skulle rentav säga att det ser mycket bra ut. Sådant som mättes (och jag vet vad det innebär) var blodvärde, socker, långtidssocker, natrium, kalium, kalcium, triglycerider, kolesterol, järn, apolipoprotein A1 och B (samt kvoten dem emellan). Och så en massa saker som jag inte har en susning om vad de är. Alla värdena låg, och i de allra flesta fall dessutom med god marginal, inom angivet referensintervall. Alla värden utom ett, vill säga, och det är totalkolesterolet – det som enligt vissa källor för kvinnor faktiskt bör ligga lite högre. Så jag är inte orolig.

Summa summarum: jag är frisk som en nötkärna!

Nu måste jag bara hitta mina tidigare värden och jämföra med de här nya…

När vi ändå pratar hälsa och sådant kan jag nämna att vikten i stort sett legat stilla sedan vi började äta lågkolhydratkost. Visst, kurvan lutade lite nedåt, undantaget semestrar och långhelger, men sedan mars har den ändå långsamt ökat igen och efter semestern var jag i princip tillbaka där jag började mäta sommaren 2011.

När sedan vardagen återinträdde började semesterkilona så sakteliga smälta bort och i mitten av augusti började jag tillämpa periodisk fasta i form av 5:2 (ibland 6:1). Vikten minskade i ett högre tempo än tidigare och jag slog stadigt nya bottenrekord. Allt verkade toppen och jag konstaterade att nu, äntligen, börjar det hända saker!

Förra helgen satte dock stopp för den här gynnsamma utvecklingen – festligheter med ost och vin och flottiga korvar, i många timmar. Jag tyckte i och för sig inte att jag fick i mig så mycket som var ”fel” (förutom lite väl många glas vin i olika färger), men efter detta tog vikten ett rejält skutt uppåt, följt av ett litet vardagsskutt nedåt. Därefter har den stått helt stilla, trots två fastedagar denna vecka. Lite snopet, men jag fortsätter som vanligt med LCHF och 5:2 – ska bli kul att se vad som händer!

Jag köpte förresten nya skor att gå i för några veckor sedan, då mitt knä började bråka p.g.a. de gamla uttjänta skorna jag hade då. De nya är rejält dämpade och mycket sköna att gå i, men knäet blir fortfarande lätt överansträngt så jag har begränsat gåendet till dagliga lunchpromenader och en eller två hem från jobbet-promenader per vecka. Samt eventuellt en längre promenad under helgen. Tänkte prova byta innersulor (de jag har nu är specialare som ska säkerställa korrekt fotställning) och se om det gör någon skillnad. Sedan är jag också nyfiken på hur det blir när vintern kommer så att jag kan använda i mina Salomon-kängor igen. Dem trivdes jag ju väldigt bra i både förra och förrförra vintern, bl.a. i Örebro.

Ja, just det, jag har ju heller inte nämnt att jag skaffat mig en Withings Pulse – en mackapär som både räknar steg och mäter sömn, samt laddar upp datat till Withings-appen i telefonen och därifrån vidare till Withings-siten. Vi har ju sedan början av året en Withings-våg som känner igen den som står på vågen och trådlöst laddar upp mätresultaten (vikt och fettprocent) till dens Withings-konto. Personligen tycker jag det är väldigt intressant att ha den här statistiken samlad, att kunna visualisera den i diagram och följa förändringar i mitt levnadssätt.

Runkeeper, som jag mäter mina promenader med, har jag förstås också kopplad mot Withings, så att den också bidrar till den totala informationsmängden. Sedan använder jag i och för sig fortfarande gamla vågen och gamla stegräknaren (läs: iPod Nano) och matar manuellt in siffrorna från dem i ett kalkylark hos Google, men det är mest av gammal ohejdad vana – jag skulle inte behöva det, egentligen.

Och nej, jag har inte köpt någon ny mobiltelefon utan använder tills vidare sambons gamla HTC Desire HD. Men jösses, vad den slukar batteri! Och vill trilla ur handen. Jag hade också glömt hur mycket bättre nya Android-versioner är – HTC:n kör 2.3.5 (Gingerbread) och jag är ju van vid 4.1.2 (Jelly Bean) från min gamla S2:a.

Tänkbara telefoner är just nu Google Nexus, iPhone 5*, Sony Xperia Z1 mini. Jag misstänker dock att nästa Nexus blir en alltför stor rackare, men det vore allt lite ballt att kunna köra Ubuntu Touch på sin telefon. Eller om jag skulle leka med surfplattan i stället? Hur som helst är telefonfrågan fortfarande öppen. Kanske avgörs den av tillgänglighet, vilket av alternativen som först finns att köpa?

Äsch, nu får jag ge mig – det här skulle ju handla om blodvärden.

Hår, telefon och blandad kultur

Det är inte ofta jag skriver ”vanliga” blogginlägg nu för tiden, men jag blir lite så där inspirerad av andra som gör det. Ibland känner man ju igen sig så förbaskat och det känns bra och jag tänker att det ju faktiskt finns en möjlighet att andra kan finna sig till rätta i mina tankar. Och jag gillar ju att skriva, det är inte det. Så… därav detta, och jag har inte en aning om vad det kommer att handla om.

Som man kunde utläsa av fotouppgiften för två veckor sedan har jag klippt av mer än 50 cm hår (på huvudet) och kalufsen slutar numera ungefär i höjd med käklinjen. Jag tror inte att jag haft så här kort hår sedan någon gång under det förra århundradet, men det känns ganska bra och jag tror att det ser helt okej ut också. Om inte annat så är det omväxling för både mig och min omgivning. Mest för omgivningen, tror jag. Själv ser jag det ganska sällan och det är mest när jag ska tvätta eller borsta håret som jag blir förvånad över att det tar slut.

Min mobiltelefon, vars kamera ju åter igen lider av fläcktyfus, har trillat i golvet oräkneliga gånger förut utan några större problem än att batteriet lossnat och måst sättas på plats igen. Måndag för nästan två veckor sedan ändrades detta och jag är nu innehavare av en mobiltelefon med många sprickor i displayen. Vilket förstås gav ytterligare incitament att skaffa en ny – jag har ju trots allt haft den här i lite drygt två år. Sedan början av juli 2011. Det är ganska länge.

Fine, då är det bestämt att jag ska köpa ny nallefån, men vilken ska det bli? Det finns många att välja på och de flesta är alldeles för stora – jag har redan en surfplatta, liksom. När jag köpte telefonen jag har idag tyckte jag ju att dess 4,3 tum stora display gjorde telefonen för stor och jag har inte haft anledning att ändra mig. Mina händer har inte vuxit. Nu för tiden ligger typ alla (utom iPhone) på 4,7 eller till och med 5 tum. Displayen i sig får förstås gärna vara stor, men telefonens bredd måste hålla sig inom rimliga mått och därmed sätts en gräns.

Helst vill jag alltså ha rätt smal telefon, vilket skulle peka mot iPhone eller någon av de s k mini-modellerna av stora high end-telefoner. Där finns också lite äldre modeller som t ex sambons HTC One S, som jag gärna kunde få ta över när han köper nytt. Dock ligger det i så fall flera månader fram i tiden och så länge vill jag inte vänta. Det känns också lite trist att köpa en äldre modell, även om Google Nexus 4 faktiskt kändes som ett hyfsat alternativ med rimligt pris, uppdaterat OS och bra på alla möjliga sätt. Men kanske onödigt stor.

HTC One lät och såg initialt ut som ett bra alternativ, bortsett möjligen från storleken, och jag var beredd att köpa en på direkten, men efter att ha fått klämma lite på en kollegas telefon och hört att han inte var så imponerad av kameran blev jag tveksam. Samsungs Galaxy S4 ska väl vara nära konkurrent, men den går bort för mig – mycket för att jag vill ha något annat efter min S2 och för att jag inte gillar utförandet. Rundad plasttelefon. Nja. Och för stor. Det finns en mini-modell som fått tveksamma omdömen, så den går också bort.

Här börjar iPhone kännas som ett alternativ. Jag gillar storleken och 5:an är jävligt snygg. I alla fall den svarta. Men det är ju Apple och därmed inrutat och inlåst, plus att deras telefoner är bra mycket dyrare än motsvarande Androider. Så nja. Fast… om jag inte kommer på något annat är det en möjlighet. Något man vet är ju att det i den telefonen sitter en riktigt bra kamera. Jag vill dock först gärna se vad för nytt som kommer annonseras här i en nära framtid.

Just nu lutar det mest åt en HTC One Mini. I svart. Den kommer om ca en vecka. Det hade varit roligare om den funnits i lite glada färger, t ex röd, som sitt äldre syskon, men jag har bara sett silver och svart nämnas. Och jag vet inte, kanske vill jag ändå hellre ha silvervarianten? Usch, beslutsvånda! Sony Xperia Z är också snygg. Och vattenskyddad och, tror jag, bra. Men det är Sony och den är 71 mm bred. One mini är bara 63,2. Den S2 jag har idag är 66,1. Tänk om det hade funnits en Xperia Z mini… i mustigt blågrön. Eller lila.

Just precis nu är jag i alla fall inställd på HTC One mini. Troligen svart.

Annars… tja, jag läser inte så mycket just nu utan lyssnar på sommarprat till och från jobbet de dagar jag inte promenerar tillsammans med GP, eller ensam. Det sistnämnda händer då och då och då lyssnar jag så klart också på något. Jag skulle vilja gå mer på egen hand, och då även lyssna på böcker.

På tv-seriefronten har vi sett färdigt på Buffy, så nu finns det plats för nya saker. Jag skulle någon gång vilja se alla Star Trek, inte minst för att komma fram till Next Generation och få se Wil Wheaton in action – har precis läst hans bok, ”Just a Geek”, där den nämns mer än en gång. Trevlig bok! För mig är Wil inte Wesley Crusher i Star Trek utan killen som är med i tv-serierna The Big Bang Theory (som sig själv – fast elak) och Eureka (som Dr. Isaac Parrish).

En tv-serie jag blev medveten om först idag, och vill kolla in, är Parenthood, med Lauren Graham i en central roll. Lorelai Gilmore, ser jag henne som. I Gilmore Girls. Jag har även köpt Laurens debutroman, ”Someday, Someday, Maybe: A Novel”, som det sägs ganska bra saker om – även om jag förstås inte vet om man kan lita på de omdömen som skrivits på Goodreads. Vanligt folk har så varierande smak och omdöme. Nå, den kan vara värd att kolla in.

Slutligen har jag köpt en Cube att förvara mina Nespresso-kapslar i. På jobbet.

Programmera mera

Läser just nu: "Effective Java 2nd edition". I tisdags och onsdags stannade jag hemma p.g.a. förkylning och ägnade då en del av tiden åt att än en gång påbörja boken Effective Java, 2nd edition (som jag haft länge och läst några kapitel i, men aldrig blivit klar med) och att lyssna på några IT-relaterade podcasts. I torsdags var jag och några kollegor på ett seminarium som, kan man väl lugnt säga, marknadsförde programspråket Groovy och jag kom ihåg hur skoj det var. Och enkelt för mig som till vardags programmerar i Java och därför inte behöver tänka så mycket när jag skriver Groovy-kod.

Så… igår installerade jag Groovy på min Mac och idag blev det utvecklingsmiljö för både Java, Groovy och C. Japp, jag blev nyfiken på hur man skriver C-kod i Eclipse och där fastnade jag tills alldeles nyss. Jag knåpade ihop ett tjugotal rader simpel C-kod, bara för att känna på språket, fräscha upp minnet och för att testa sådant som beskrevs på Wikipedia-sidan om C-syntax. Bland annat hade jag ingen aning om att det fanns en enum-typ i C – se så mycket skoj man lär sig på nätet!

En del i det här på något sätt nyväckta intresset för ”riktig” programmering handlar nog om att det på jobbet inte blir särskilt mycket av den varan – vi befinner oss i en mellanperiod där fokus ligger mer på andra saker än på faktisk kodning/utveckling. Och då finns det ju plötsligt mentalt utrymme över för att förkovra sig lite på fritiden.

När jag ändå saknade boken Groovy in action (som jag lånade av en kollega och läste för ett antal år sedan och som f.ö. verkar ha en andra utgåva på gång till sommaren), kikade jag på lite andra böcker och råkade händelsevis köpa ett par stycken till läsplattan. Jag hade även köpt Groovy-boken i e-version om den hunnit komma ut. Undrar allt lite hur det vore att läsa kodexempel på mobiltelefon.

Böckerna? ”Programming Concurrency on the JVM: Mastering Synchronization, STM, and Actors” samt ”Gradle Effective Implementation Guide”. Kan vara skoj.

Frågan är bara vad jag ska hitta på för projekt – behöver något mål med kodandet!

47-tum ny TV

IMG_20121129_195122.jpg Läst på Twitter och Instagram:

Och vi har en ny tv! 47 tum känns inte så stort, trots att den gamla bara var på 32. Det tog 4 timmar från beställning till leverans. :-)

Mediaspelare: WD TV Live

Och så köptes det en mediaspelare – WD TV HD Live Media Player Gen 3 (som den ibland också kallas). En fin liten svart burk som spelar upp allt man kastar på den. Perfekt för att se sådant som ligger och skräpar på hårddisk. Och Netflix.

IMG_20121112_210814.jpg

Tillfällig hjältinna

Jag tror inte att jag skrivit särskilt mycket om det, men jag har på sistone nästan slutat fotografera med mobiltelefonen eftersom den har böldpest – eller vad det nu är som gör att det blir fula fläckar i bilderna. Fläckarna syns bra i displayen redan innan man tar bilden och går inte att putsa bort. Detta gör det i princip outhärdligt att plåta motiv med mindre än att de är tillräckligt röriga för att maskera fläckarna. Och det är inte många motiv som är det, så därför letade jag reda på kvittot och lämnade in telefonen på garantiservice. Hoppas jag. Om det inte bedöms som garantiärende kan det tänkas kosta en slant, men det är väl sådant jag får ta om det blir aktuellt.

I och med att jag förmodligen skulle bli tvungen att lämna ifrån mig telefonen för att få kameran fixad tyckte jag det vore en god idé att göra någon form av backup och jag hittade ett program särskilt avsett för detta samt sparade undan allt som gick att spara undan. Både manuellt, via filsystemsbaserad kopiering, och med hjälp av backup-programmet. Ännu vet jag inte om det sistnämnda fungerar, men det är ingen katastrof om det inte gör det. Det enda jag direkt skulle sakna vore mina kontakter, som jag i ganska stor utsträckning undvikit att lämna över till Google.

Google, som jag tycker redan fått alldeles för mycket information om mig, knyter sina tjänster allt tätare ihop vilket får mig att vidareutveckla paranoia såväl som klaustrofobi. Jag blev både beklämd och irriterad över att inse att det inte ens gick att få bort mitt Google-konto från telefonen – jag tilläts helt enkelt inte radera det.

Och sålunda blev det en total fabriksåterställning innan jag tog ur SIM-kortet och motvilligt lämnade ifrån mig nallen för transport till felsökning och en eventuell reparation. Det ska bli intressant att få se hur det går och vad som händer…

Medan jag väntar på att S II:an ska komma hem igen tänkte jag använda mig av gamla Hero:n. Såvitt jag minns var det till stor del den alltför korta batteritiden som retade gallfeber på mig, men nu har jag ju batteripack så det behöver inte bli alltför besvärande. Jag kom ihåg att ta med mig Hero:n ut på stan, men antog felaktigt att batteriet var laddat och hade visst glömt att Hero:n laddas med mini-USB och inte micro-USB så jag hade inte med rätt adapter till batteripacket. Det fanns dock nog med laddning för att jag skulle kunna göra en vidarekoppling till sambons nalle.

Men fy, så tråkigt det är att vara utan egen mobiltelefon! Jag kunde varken plåta, twittra eller spela Wordfeud, inte kolla öppettider eller kartor. Jag kunde faktiskt inte ens ta reda på vad klockan var – så beroende är jag idag av min mobiltelefon. Men visst, tiden hade jag åtminstone klarat om jag tagit med mig jobbnallen, men är det helg så är det och då ligger den undanstoppad i väntan på ny arbetsvecka.

Så här långt har jag inte hunnit längre än till att ladda Hero:ns batteri och försöka installera backup-programmet på den – man får hålla tungan i rätt mun och välja rätt Google-konto, annars blir det till att börja om från början via en fabriksåterställning. Jag lyckades i alla fall inte byta konto i Market när det visade sig att jag köpt mina appar på ett annat konto än jag trodde, vilket möjligen beror på att Hero går på en äldre Android-version, 2.1. För att se vad man handlat på sitt Google-konto går man förresten till Google Wallet, där man kan se sina inköp listade och hantera sina registrerade kontokort o.s.v – jag skriver det här för att jag själv blev tvungen att googla fram informationen. Jag har varit där förr, men sådant fastnar inte i minnet.

DSC_0046.jpg

Storleken på HTC Hero är i alla fall perfekt – den är liten och söt och ligger bra i handen. Nu återstår att se om det går att återställa informationen från backup:en. Jag ber att få återkomma med status vid ett senare tillfälle för nu är jag trött och behöver fokusera på återställningen. Och kanske få spela lite Wordfeud också under tiden. Ja, jag spelar på iPad:en när jag inte har någon telefon att tillgå.

Säkert som i kassaskåpet

IMG_1200.jpg Det är inte alltid man tänker rätt. I alla fall inte i tid för att göra rätt.

Igår tog jag del av ett antal goda råd kring säkerhet i mobiltelefonen och aktiverade som ett resultat av detta skärmlåset på båda mina mobiltelefoner – den privata och tjänsteluren. Klurigt nog valde jag så klart inte samma pinkod som till resp SIM-kort. Jo, jag vet att man också kan välja att använda gester eller ett vanligt lösenord för att låsa upp skärmen, men jag törs inte lita på att jag kan upprepa en viss gest och ett lösenord kändes jobbigare att knappa in än en pinkod. Så pinkod blev det.

IMG_1195.jpg Ovanstående resulterade idag i att när telefonen tappat nätet och frågade efter SIM-kortskoden skrev jag i stället in skärmlåsets kod. En gång och två gånger skrev jag fel kod och var fortfarande övertygad om att jag visste vilken kod som var rätt. Och trots att GP manade till försiktighet p.g.a. risk för total låsning knappade jag in den en tredje och sista gång. Jag var uppenbarligen inte helt alert och lyckades alltså låsa SIM-kortet – efter den tredje felaktiga inmatningen krävde den en PUK-kod.

Lugna puckar, tyckte jag, då jag givetvis hade koden nedskriven på ett säkert ställe som till och med var tillgängligt över nätet, men tji fick jag när det visade sig att de PUK-koder jag hade sparat ingalunda avsåg den privata nallefånen utan 3G-kortet som hör till jobbdatorn såväl som tvillingkortet jag använder i min iPad. Suck. Men det borde ändå finnas en chans att hitta uppgifterna i någon av pappershögarna där hemma – det var ju ändå inte mer än 2-3 år sedan jag skaffade abonnemanget.

Så blev det dags att lämna jobbet och sammanstråla med sambon för ”after work”.

Det var med förvåning jag plötsligt blev varse hur beroende av privatnallen jag gjort mig. Ja, åtminstone rent psykologiskt. Det var många gånger under den en timme långa resan jag kom på mig själv med att vilja göra något som krävde nalleaccess. Som tur var hade jag sambons nummer i jobbnallen så att jag åtminstone kunde kommunicera med honom, men att köra Runkeeper för att registrera promenaden från kontoret till busshållplatsen en bra bit bort låg bortom möjlighetens horisont.

Raskt bestämde jag mig för att installera Runkeeper på jobbnallen som ju också är en Android. Men för att installera program behöver man koppla telefonen till ett Google-konto och jag vägrar kategoriskt att blanda ihop mitt privata nätliv med jobbtelefonen, så det var bara att glömma. I stället tog jag till den gamla hederliga metoden – titta på klockan vid avfärd och ankomst. Det går ju bra att rita in rutten på kartan i efterhand om man har koll på tiderna. Runkeeper är trevlig på så sätt.

På väg mot busshållplatsen, vars exakta placering jag var lite osäker på, ville jag kolla kartan, men det gick ju inte heller att göra utan att ha installerat Google maps eller liknande på jobbtelefonen. Lång näsa! Likadant med allmän surfning – jag har inte jobbtelefonen uppsatt för sådant, helt enkelt. Det hör privatlivet till.

Väl på bussen ville jag självfallet spela Wordfeud (som jag vant mig vid att göra under dessa långa resor), men det gick förstås inte på jobbets nalle. Jag fick vackert plocka fram iPad:en (som jag släpar med mig varje dag) i stället. På den fronten gick det i alla fall ingen som helst nöd på mig. Och resan kändes kort.

Efter middagen här hemma tog jag tag i letandet efter papperet med PUK-koden på. Jag bläddrade utan något större hopp igenom hög nummer ett och fann närliggade papper såväl som teleräkningar. Det såg lovande ut. När högen tog slut fortsatte jag i de mer organiserade plastfickorna i pärmen och hittade faktiskt snart precis det papper jag sökte. Man kan väl gott förstå att det var med en lättnadens suck jag därmed kunde låsa upp SIM-kortet och välja en ny pinkod. Slutet gott, allting gott.

Och ja, jag har nu skrivit in PUK-koden där den redan borde ha stått och sett till att använda samma pinkod till skärmlås och SIM-kort. Bara för att vara säker… typ. Fundera gärna igenom hur du själv hanterar telefon och abonnemangsuppgifter! Jag hoppas att du har god ordning och/eller kan lära dig av mitt/andras misstag.

Drar upp näven ur fickan

I stället för att gå omkring och gnöla och muttra med en hårt knuten näve nedkörd i byxfickan är det smart att felanmäla sådant som inte fungerar. Det har jag nu gjort. Mitt klagomål handlar om betalningen av tågbiljetter som inte fungerar det minsta tillfredsställande. Vid fyra tillfällen de senaste veckorna har jag bokat via internet och det var endast den första gången jag lyckades få betala med firmakortet. En av gångerna fungerade det inte heller med mitt privata betalkort, varför jag fick göra en direktbetalning via banken. Att sådant här inte fungerar ställer till diverse problem för mig, så det är inget jag kan bara ignorera och traska runt. Därav felanmälan.

Men en felanmälan är inte lätt att göra. Vår kära statliga järnvägsreseleverantör tillhandahåller en mängd olika formulär på sin webbplats och inget av dem verkar riktigt passa för mitt ärende. Man har uppenbarligen fokuserat på de allra vanligaste frågor och ärenden som kunderna har eller förväntas ha, så alla formulär utgår från att jag vill handla eller prata om något annnat som inte ens är nästan rätt. Eller så vill man helt enkelt inte att folk ska komma med något som går utanför ramarna, för det är ju också sådant som är jobbigt att ta emot och ta sig an. För vissa.

Till slut hittade jag i alla fall ett formulär som var till för att lämna feedback, vilket kändes tillräckligt nära det jag egentligen ville. Jag ville göra en felanmälan på teknisk funktion och få ett ärendenummer som jag sedan själv kan följa via något ticket-system! För annars tror jag ju att min felanmälan helt sonika ignoreras. Jag är cynisk – har stött på alldeles för många serviceovilliga instanser genom åren.

Ok, visst, det finns mycket annat på webbplatsen som jag har synpunkter på vad gäller sådant som för mig känns som användarovänlighet, men de problemen kan jag leva med. Don’t get me started vad det gäller webbformulär. Det är ytterst sällan jag stöter på ett ändamålsenligt formulär som fungerar bra. Ska det vara så svårt?

USB-hubb och batteripack

Eftersom den gamla USB-hubben blev överhettad och uppvisade tecken på smälta behövde jag en ny – det har varit jobbigt att ständigt växla utrustning i de ynka två USB-portarna som finns på min MacBook Pro, och att inte kunna ha backupdisken inkopplad samtidigt som jag importerar bilder från systemkameran. Ja, ni förstår.

Jag hittade en till synes (jag har ju knappt hunnit använda den ännu, så den kan ju fortfarande vara hur dålig som helst) trevlig USB-hubb hos Kjell & Co för endast 199 kr. Den snubblade jag över när jag sökte upp den/det batteripack som både lovordats och införskaffats av nära såväl som kära. Och med min batteritörstiga mobiltelefon klarar man sig inte utan dylik utrustning. Jag har länge varit irriterad över att batteriet tar slut så snabbt så snart jag surfar och/eller twittrar, men sedan den sista juni då jag blev med Google+ har problemet förvärrats rejält. Jag hinner knappt logga in så varnar telefonen för låg batterinivå, känns det som.

Och lösningen på kort sikt är att skaffa batteriförstärkning, på längre sikt blir det en ny telefon. Men batteripacket behövs förmodligen även med en modernare telefon om man ska kunna utnyttja den fullt ut. Surfa, twittra, g-plussa… för att inte tala om att fotografera och dela med sig av bilderna på nätet. Allt kräver batterikapacitet.

Så igår på vägen hem från jobbet gjorde jag slag i saken och Kjell fick sälja.

Här följer en bild som visar hur det ser ut när jag kopplat in hubben och anslutit det som behövde anslutas. Sade jag att det är så smutt att av de fyra utgående USB-kontakterna är tre vanliga stora medan en är mini-USB av en sådan modell som funkar med min HTC Hero? På bilden laddar jag telefon och nyinköpt batteripack.

IMG_5300.jpg

De två övriga kontakterna är anslutna till backupdisken och systemkameran. I den enda återstående av datorns USB-portar sitter fotodisken. Det enda övriga jag kan tänka mig vilja ansluta är iPod och iPad, men det är inga som helst problem när väl telefonen laddat klart. Och om bara en iP*d behövs är det ju bara att koppla ur batteripacket, som ju nu (och på bilden) är fulladdat. Portarna räcker till nu. Och skulle det någon gång mot förmodan bli bekymmersamt på USB-fronten får jag väl skaffa ytterligare en sådan här hubb och hänga den på datorns andra USB-port.

Apropå mobilbilder behöver jag en telefon med bättre kamera. Inte minst nu när det är så lätt och smidigt att dela bilder via Google+ känns det trist att ha en halvkass mobilkamera. Jag har avundats dem som har en HTC Desire eller i varje fall HTC Desire HD, samt dem med Samsung Galaxy S II… och hade butiken varit öppen sent i eftermiddags hade jag köpt mig en Galaxy S II. Nu får jag ge mig till tåls.

Till iPad:en vill jag ha Apples Camera Connection Kit för att kunna ladda över bilder från systemkameran direkt till paddan och kanske därifrån vidare ut på nätet. Och så vore det kul att ha trådlös överföring mellan kameran och datorn, m.h.a Eye-Fi. Inte för att det känns som något måste, men det vore förbaskat kul att prova.

Prylar, prylar, prylar… tänk så roligt man kan ha det.

iPad:en har landat

Ja, i morse handlade det så klart främst om att försöka lokalisera min uppenbarligen någonstans levererade iPad. Det är ju så att jag jobbar som konsult, sitter ute hos kund, och är bara så där halvt synlig i kundens register. Vilket innebär att om någon hos kunden vill nå mig så finns det inget telefonnummer registrerat och jag har två olika mailadresser. En som går till min arbetsgivares mailsystem och en som går till kundens dito. Så visst, det går att få ta i mig, om man anstränger sig, men det törs jag inte lita på att folk gör. Särskilt om de oförhappandes fått ett iPad-paket i händerna.

Prio ett var alltså att hitta paketet och jag började i receptionen för det hus jag sitter i. På den adress jag angivit. Stängt, igenbommat. Nå, det här är ingen centralbyggnad så jag går till den större receptionen i nästa hus. Det är för övrigt i det huset jag står ”folkbokförd” – mitt namn är i kundens register kopplat dit. Där möts jag av en mycket trevlig och oerhört hjälpsam kvinna, som varit med om sådant här förr. Hon berättar att alla paket levereras till godsmottagningen, som ligger ett antal kvarter härifrån, eftersom receptionerna här inte tar emot försändelser. Och ska hon ringa godsmottagningen för min räkning och fråga efter paketet? Det får hon så klart gärna göra.

Det tar en stund innan någon i andra änden lyfter luren och sedan ställer hon frågan och så tar det tid igen och därefter låter det som om man inte fått in mitt paket. Jag ger ytterligare ett par detaljer, bl.a. namnet på den som signerat mottagandet och till slut får vi faktiskt veta att jodå, min försändelse ligger där och javisst, det går bra att jag kommer och hämtar. Så jag tackar med stor värme och lättnad för receptionisthjälpen och ger mig ut på vandring.

Godsmottagningen ligger längre bort än jag tänkt mig, även om jag inte har några som helst problem att hitta dit. Kvarter är luriga på det sättet – de är på något sätt alltid längre än den mentala bild man har av dem. Ett kvarter låter lite. Två kvarter låter inte heller så farligt. Det här var fler än så. Fyra, fem kanske? Isande kallt är det ute, men jag blir varm av tempot. Jag har ju bråttom att få lägga vantarna på min iPad! Så att jag sedan kan jobba med fullt fokus. Hur det än är är det svårt att koncentrera sig på arbete när man har huvudet fullt av möjligen fåfänga farhågor.

Jag kommer in på en bakgård, där det står några budbilar och lastar av. Dold bakom en av dem hittar jag en dörr, ringer på klockan och får grönt ljus. Stiger in och tittar mig förvirrat omkring med igenimmade glasögon. En snubbe bakom en glasruta viftar mig vidare in i själva lagerlokalerna. Många hyllor finns det. Där tas jag emot av en trevlig prick som när jag beskriver läget och hänvisar till telefonsamtalet vet precis vad jag är ute efter. Han hämtar mina paket, för det är tydligen tre kollin det handlar om. Små, men dock. Jag får kvittera leveransen genom att skriva min signatur på någon cool liten elektronisk grunka och så är det klart. Ut går jag med en nästan onödigt stor kartong under armen.

På vägen tillbaka funderar jag på att gå förbi och köpa lite halvfint kaffe för att fira, men inser att jag har händerna precis lagom fulla som det är och sålunda nöjer jag mig med att stanna till vid en busshållplats, ta en liten bild med nallefånen och twittra ut min triumf till cybervärlden. Alltmedan glasögonens imma fortsatt skymmer sikten. Varm.

Och så var det med den saken. Ingen större skada skedd, alltså, trots mina tidigare frustrerat upprörda utrop – det är mest jag som våndats och tänkt katastroftankar helt i onödan. Fast inte rådde någon vidare samordning mellan Apple och budfirman – avdelningen ”så förvirrar man sina kunder”, tänker jag. Resten av dagen har jag jobbat och tänker öppna kartongen först därhemma. Vilket blir vilken timme som helst nu, eftersom det är dags att gå för dagen.

Det här med logistik är svårt

Som alla säkert minns beställde jag en iPad från Apple, via deras nätbutik. Det börjar kännas som en dålig idé.

Beräknat leveransdatum hoppade lite hit och dit, men det senaste budet var 19 februari, d.v.s i lördags.

I fredags stod det på spårningssidan att jag skulle kontakta budfirman, som alltså skulle leverera paketet till mig, så det gjorde jag. Fånigt nog ville man ha en adress – okej, varför fylla i en adress när man lägger beställningen då? Eller rättare sagt, kunde man inte utgå från att den leveransadress jag angivit var den de skulle använda? Hur som helst kom vi fram till att de skulle leverera paketet till min arbetsplats i stället för till hemadressen. För ser ni, de levererar bara under kontorstid och då är jag normalt sett på kontoret. Så det var väl i och för sig bra att de frågade, även om jag gott kunde ha jobbat hemma den dag de skulle leverera.

Sedan stördes jag av att det verkar närmast obligatoriskt att sitta hos ett företag och vara nåbar via en reception. Jag försökte förklara att det räcker med gatuadressen och mitt telefonnummer, men vet inte om budskapet gick fram så nu var jag rätt säker på att de kommer att försöka gå via receptionen som givetvis inte har en susning om att jag finns här – utomstående och ambulerande konsult som jag är. Av någon anledning är jag helt och fullständigt övertygad om att jag inte kommer att få någon iPad idag, alldeles oavsett att det är överenskommet så.

Vid halv två-tiden idag kom det ett mail, som jag läste ungefär en timme senare. Rubriken var ”Leveransförsök misslyckades”, vilket fick mig att se rött då det ju bekräftade alla mina farhågor och förutfattade meningar.

Bästa NNN!

Tack för att du handlar hos Apple Store.

Din beställning är klar för leverans, men vi måste få en bekräftelse på att adressen eller eventuell portkod stämmer. Kontakta XXX på ### ### #### och ha ditt 10-siffriga kundreferensnummer XXXXXXXXXX för att bekräfta leveransadressen.

Om XXX inte hör något från dig inom de närmaste 5 arbetsdagarna gör vi som vi tror är bäst och avbryter beställningen.

Tack på förhand för din hjälp.

Om du redan har kontaktat XXX eller tagit emot din beställning ber vi dig att bortse från det här meddelandet.

Med vänlig hälsning
Vi som arbetar på Apple Store

Jag svor och kastade mig på telefonen och fick veta att deras datorsystem var nere så de kunde tyvärr inte alls hjälpa mig och bad mig sålunda återkomma. Någon annan dag, förstås. Det fanns dock fortfarande en chans att paketet skulle levereras idag, så det var bara att hålla tummarna för att det ändå skulle funka som det var sagt.

Så jag höll tummarna. Hårt höll jag dem.

Och tumhållningen hjälpte inte… klockan har passerat fem och vare sig paket eller telefonsamtal har jag fått.

Nä, nu! På spårningssidan står att paketet levererats. Idag. Signerat med ett mansnamn. Vad i helvete händer!?

Nu med iPad på ingång

Det kan vara riskabelt att tänka för länge för ju mer man funderar, desto fler skäl att inte göra något kan det dyka upp. Och alltså har jag nu gjort slag i saken och beställt min iPad. Med gravyr, eftersom det erbjöds gratis.

Mia is a geek
Om detta vore en Android-platta…

Som så många andra vet jag inte exakt vad jag ska ha den till, men har en stark känsla av att det ger sig när jag väl har den i min hand. Det ska bli spännande att se vilket/vilka användningsområden som blir mest förekommande!

När jag fått den, vill säga… det verkar dröja lite. Skickas i morgon, leverans nästa fredag. Jag är dock pessimist.

Etikettmoln