Myror i huvudet

Det var hos Essa jag stötte på uttrycket (senast, åtminstone) – tolkade det som om hon hade fått mycket att tänka på, helt enkelt, även om uttrycket väl egentligen snarare handlar om att man blivit förbryllad. Hm, finns det en substantivform och vad heter det då – förbryllan, förbryllelse, vad? Hur som helst förstod jag (tror jag!) just nyss precis exakt vad hon menade. Därav detta inlägg – kanske dämpas myllret lite om jag skriver om något av det som rasslar omkring innanför pannbenet.

Eller så blir det bara ännu rörigare och stressigare…

Det började någonstans med att jag läste Thomas Tvivlarens inlägg, Flattr tarvar wordness!, om #wordness som han och OlofB[eta] hittat på. Vad det handlar om är, grovt förenklat, kommentarer.

När OlofB via Twitter uppmanade till bloggande om kommentarer tyckte jag att ”äsch, vad har jag att säga om det och vem är intresserad” och sedan tänkte jag ”fast min lilla pusselbit har ju också ett värde” och bestämde mig för att skriva något, även om det bara skulle bli en högst personlig och subjektiv liten snutt. Det är ju inte jag som ska bära hela webbvärlden på mina axlar, liksom, och många bäckar små etc. Och så tyckte jag det var en rolig idé – kul att se vart den leder också.

Dessvärre hann jag inte skriva något innan onsdag kl. 19, vilket var den stipulerade tidpunkten för publicering. Jag hade börjat skriva och inte hunnit mer än till den inledande bakgrundsförklaringen innan jag plötsligt insåg att den lilla tid jag eventuellt hade mellan åtaganden fram tills dess behövde vikas för nattsömn. Så det blev inget inlägg. Då. Det här verkar dock faktiskt kunna bli något. Kanske inte exakt den sortens #wordness!-inlägg jag tänkte mig, men i någon mening ändå ”on topic”.

Därefter har jag läst flera olika inlägg i ämnet (se länkar hos de två initiativtagarna) och insett att det knappast är kört – det här är en kampanj som gärna kan få orsaka ringar på vattnet och ge upphov till långsam, stadig spridning för att inte tala om en ökad medvetenhet om kommentarernas värde.

Kommentarskärlek är stort! Jag är övertygad om att alla vi som skriver blogginlägg blir glada över den bekräftelse det är och ger att någon bemödat sig om att kommentera. För det är ju verkligen inte något som fixar sig självt – det krävs att någon gör ett aktivt val och klickar på länkar/knappar och fyller i text i något formulär. Ibland är det lättare och ibland svårare.

På WordPress.com tycker jag det är enkelt, vilket nog till stor del beror på att jag redan är inloggad och därför bara behöver skriva kommentarstexten – namn, mailadress, bloggadress är redan ifyllda.

Betydligt värre är det när jag ska kommentera på en Blogger/Blogspot-blogg…

På Blogger har jag valt att använda mitt OpenID (som är kopplat till blogg/inloggning på WordPress.com) för att identifiera mig. Men eftersom Blogger är en Google-site och jag också råkar vara inloggad med min Google-användare vill Blogger förstås i första hand att jag ska använda den inloggningen för att identifiera mig. Konto i Google är alltså förvalt.

Fast det kontot vill ju inte jag använda (av en jädrans massa olika skäl, vilket jag också många gånger funderat på att blogga om – kanske Tvivlaren hinner före där med?), så då blir jag tvungen att klicka på en liten radioknapp, välja WordPress i listan och så skriva i ”miaisageek” som identitet. Tre steg.

Det är många för många steg, egentligen, så tröskeln för mig att kommentera på Blogger är ganska hög. Tänk på det och känn er vederbörligen hedrade, ni som valt att ha er blogg där och fått/får kommentarer från mig! Här kan TT:s citat av mina ord (ur en kommentar till/under Aningen Udd-Hannas inlägg, Om kritik) passa som någon sorts illustration:

Sidospår: är det inte otroligt fascinerande hur fantastiskt dyrt ett klick blivit, rent känslomässigt? För mig har det gått så långt att jag skippar det mesta som ligger mer än ett klick bort. Be mig t.ex inte skriva in en URL i adressfältet – skicka en länk som jag kan klicka på! Ett klick har blivit en hög tröskel och jag står bara ut med att ta mig över en sådan för att komma till något jag inte (sic!) är väldigt angelägen om att nå. Tänk så det kan bli…

Jag skrev även i en kommentar under Tvivlarens inlägg:

Jag är lite fundersam till alla de sätt det idag finns att kommentera. Hur hålla koll på allt som sägs när det är spritt på hundraörton olika ställen? Om man nu måste det.

Sedan läste jag några väldigt intressanta kommentarer hos Opassande-Emma, vars inlägg passande nog heter Kommentarer att kommentera. Jag var på väg att hugga redan när Emma nämnde Disqus bland kommentarerna, men sedan såg jag att Christian redan tagit upp ”min” tråd (här lite vingklippt):

Sen vill jag gärna kommentera kommenterandet. Jag har länge stört mig på bieffekten av sociala medier: att kommentarer av blogginlägg fragmentariseras över flera plattformar. Lejonparten av de kommentarer jag får på inlägg jag gjort i bloggen, hamnar på andra plattformar, Facebook, Twitter och så vidare.

Jag letar efter en aggregeringstjänst som samlar kommentarer som handlar om ett inlägg, oavsett på vilken plats de gjorts.

http://juabjab.wordpress.com/2009/10/28/hur-mycket-vill-man-kommentera-egentligen/

Det vore rasande smutt. Då skulle också kommenterandet lyftas fram mer och inte försvinna i bruset av flöden…

Och så skriver han ännu en relaterad kommentar (här lite vingklippt):

Disqus är mer en tjänst där man kan använda olika konton för att autentisera sig när man ska kommentera. Tyvärr finns ingen ytterligare koppling, vad jag förstått, till de olika kontona.

Ett tag funderade jag på att samla alla kommentarer från Facebook och Twitter och manuellt kommentera in dem själv på bloggen, men det kändes snudd på löjligt. Om inte annat för att jag skulle stå som författare till alla.

Men Disqus löser ju smidigt problemet för dem som avskyr att behöva ha en miljard login för olika sidor. Istället för att ha ett speciellt Aftonbladetlogin, Expressenlogin, WordPresslogin, Googlelogin osv, så använder man bara ett man redan har.

Och det var väl här någonstans som de flesta av myrorna satte fart. Himlen öppnade sig och jag förstod vad Tvivlaren pratade om angående sitt ketchup-bloggande. När det väl rullat igång finns det liksom inget stopp. Men förr eller senare slocknar man nog över tangentbordet i och för sig….

Jag och Christian upplever uppenbarligen samma problem, d.v.s att kommentarer nu för tiden hamnar på alla möjliga olika, och ofta helt andra än de faktiskt avser, ställen.

Man kommenterar där man råkar befinna sig, vilket kan leda till att personer som behöver se kommentaren missar den. Eller så innebär det att kommentaren får en helt ny och större publik, som aldrig nåtts om den skrivits där den enligt mitt stilla sinne egentligen hör hemma. Eller både och.

Det är det som är så knepigt med nätet idag – det är så mycket korskoppling och korsbefruktning på alla möjliga sätt att det är omöjligt att hålla koll. Att ha kontroll. Lite otäckt, tycker jag, som älskar helikoptersyn, överblick och att ha hela bilden, men samtidigt också spännade som sjutton.

Vem vet vilka vågor eller svall som redan är i rörelse och når mig precis när som helst? Ingen.

Den aggregeringstjänst Christian nämner i sin kommentar vore nog skoj att göra… kanske något man skulle kunna/behöva peta in i Tortuga-projektet? Hm. Hm.

Apropå Disqus är det något jag petat lite med i tjänsten på sistone. Vi använder oss där både av deras färdiga Javascript och API:t, för lite olika ändamål. Tyvärr har jag ännu inte haft anledning att sätta mig in i funktionaliteten på detaljnivå, men har ett svagt minne av att man kan konfigurera Disqus att utöver kommentarer på inlägget/tråden även visa omnämnanden. Det vill säga, visa när/var en länk till just det inlägget förekommit på nätet. Lite som en länk-sökning hos Google, antar jag.

… knappar runt på Disqus.com

Jodå, det finns en hjälpsektion som heter ”Enabling Reactions: Aggregated mentions and comments from the social web” – dessvärre står det på sidan bara ”What, why, how”. Jag har för mig att jag provade den inställningen i någon av de profiler vi använder på jobbet, men stängde av den innan release eftersom det var obeställt. Disqus verkar alltså ha någon form av tracking utanför sig själv.

… knappar runt ännu mer på Disqus.com

Japp. När man aktiverar Reactions kan man (just nu) välja bland följande tjänster: FriendFeed, Twitter, Digg, Reddit, Hacker News, Blogger, WordPress, YouTube, Vimeo, Picasa, Flickr, TypePad, Movable Type, Other services. Och givetvis undrar jag vad det rent faktiskt/tekniskt innebär, men jag tror i alla fall att Disqus faktiskt ger en hel del av det man önskar/behöver, om än kanske inte riktigt allt.

Hm. Upptäckte precis att Disqus erbjöd mig att ta äran för en bunt gamla kommentarer, som jag skrivit som gäst på bloggar som använde Disqus innan jag skaffade mig ett konto. Gissar att det är mailadressen som kopplar ihop dem med mig. Trevligt med hopkoppling i efterhand!

Inom parentes: när det gäller sådant här är hopkoppling trevligt, ja – det vore nog inte lika skoj om det skedde mot min vilja, att någon snokade och grävde och kartlade den del av mitt liv som äger och ägt rum på nätet. Sedan 1997… undrar om mjölet i min påse möjligen hunnit bli lite mögligt?

Nehej, om jag skulle återgå till att kommentera Christians kommentarer.

Christian, du behöver ju inte lägga in kommentarerna för hand i WordPress. Det går utmärkt att skapa en importfil (XML) med de kommentarer och uppgifter därom som du vill importera till bloggen på WordPress.com. Du fyller alltså själv i användarnamn och andra uppgifter om kommentarerna – om du nu inte har ett automatiskt sätt att skapa filen förstås. Hur som helst: kika på menyvalen Importera och Exportera under Verktyg i adminpanelen! Där finns möjligheter. Jag har provhackat sådant.

Asch, nu kommer jag inte på något mer som ville ut. Det kändes som så mycket när jag läste både hos Tvivlaren, Emma och Christian – och allt hängde ihop. Inte minst med #wordness dessutom. Well, det kan säkert blir fler inlägg i de här vattnen framöver. Trigga mig, bara! Blogga, kommentera.

Upprepad onsdagkväll

Bortsett från att jag just nu är lite uppstressad över att det händer flera saker samma vecka (vilket jag numera är väldigt ovan vid eftersom jag nog kan sägas ha hållit mig undan världen rätt bra och rätt länge) känns det ändå som om den tid jag tydligt sett mig ha ändå liksom dunstat bort.

Ikväll skulle jag ta mig hem från jobbet, ringa en väninna, äta middag, delta i piratprojektmöte och så blogga om alla roliga små saker jag gjort i tjänsten på sistone och om särskilda saker jag ser fram emot att göra både på och utanför jobbet. För det rör faktiskt lite på sig i min dypöl just nu.

Men tiden bara försvann ikväll igen och jag blev tvungen att äta under projektmötet.

Och efteråt, när jag satt mig vid datorn och skrivit de första orden på det tänkta inlägget, försvann en och en halv timme utan att jag egentligen vet vart den tog vägen. Möjligen var det kombinationen av sambo och Google Reader som snodde åt sig det mesta, men det är omöjligt att säga så här i efterhand. Tiden försvann och kommer aldrig åter. Tur att det finns fler minutrar…

Mind you, använder jag verkligen min tid på bästa sätt? Om jag visste att livet närmade sig sitt slut, skulle jag då prioritera likadant som nu? Det är en sådan fråga jag aldrig kunnat svara på. Jag saknar helt enkelt förmågan att föreställa mig situationen. Och kanske vill jag heller inte se vad jag gör med eller av mitt liv. Eller inte gör, alltså.

Äsch, inte bli existensiell nu. Det sköter det twittrande trädet så bra. Har ni inte sett det så kolla in Ericssons Connected Tree, som på Twitter heter @ConnectedTree. Trädet står i en hall på Mobile World Congress (som just nu pågår i Barcelona) och reagerar på sin omgivning, om jag förstått det rätt. Jag skulle gissa på att det är en man som skriver/skrivit texterna som twittras. Några av dem retar mig eftersom de känns smått sexistiska, men det kanske är jag som är överkänslig. Jag vet inte mycket mer än vad som står på webbsidan, men har varit bitvis inblandad i det tekniska på siten och givetvis prenumererar jag i min Google Reader på ett flöde av Twitter-sökresultat relaterat till det twittrande trädet. Det är kul att följa. De allra flesta som twittrar om det verkar positiva, men jag såg också någon som ondgjorde sig över att flera hundra puckon följer ett jävla träd på Twitter. Det lät på något sätt som om herrn ifråga tror att det verkligen är trädet som kvittrar. Varför blev han annars upprörd?

Men, men… åter till min verklighet.

I morgon kväll ska jag ut på stan, eller rättare sagt på musikal, med ett par väninnor. På fredag kväll lirar en exkollegas band, vilket vore kul att se. Eller kanske jag borde stanna hemma och ställa i ordning inför litet afk-piratmöte för vilket jag står som värd. Eller värdinna, om man så vill. Lördag är det det här mötet då, och vem vet vad som händer sedan? Och annars är jag nog bara trött ändå.

Söndag hoppas jag kan få vara ledig och även bli en vilodag. Om vädret är gynnsamt vill jag ut och fotografera på morgonen. Kan nog funka på lördag också, även om jag då gärna sover tills det är dags att ta sig an melodikrysset. Helst vill jag då plåta den vy jag ser från tåget varje morgon. Den som faktiskt är värd att se nästan helt oberoende av väderlek. Och som också är väldigt typisk för nuet. Om några veckor ser den förmodligen helt annorlunda ut och om några år kommer knappt någon att minnas att den funnits. Perfekt motiv. Jag tror att till och med min lilla IXUS kan göra något av det.

Alldeles för kort

Ett dygn räcker verkligen inte vare sig långt eller till mycket.

Idag gick det först ett halvt dygn bara på jobbet – exklusive restid. Och då hade jag ändå velat stanna längre för att hinna bli klar med den intressanta uppgift jag höll på med – en intrikat lösning som plötsligt bara ramlat på plats. Men det får vänta tills i morgon, för jag stressade hem till ett nätbaserat piratprojektmöte som blev två och en halv timme långt samtidigt som jag intog välbehövlig middag tillhandahållen av kära sambon. Och sedan… whoops, var det plötsligt dags att sova. Hallå, vart tar tiden vägen? När ska jag hinna? Umgås med sambon? Blogga? Och den där bowlingmatchen (framför tv:n) som vi pratat om tycks heller aldrig bli av.

Nåja. Det blir snart ny dag, med 24 nya friska timmar att förslösa.