Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘thomas tvivlaren’

Myror i huvudet

Det var hos Essa jag stötte på uttrycket (senast, åtminstone) – tolkade det som om hon hade fått mycket att tänka på, helt enkelt, även om uttrycket väl egentligen snarare handlar om att man blivit förbryllad. Hm, finns det en substantivform och vad heter det då – förbryllan, förbryllelse, vad? Hur som helst förstod jag (tror jag!) just nyss precis exakt vad hon menade. Därav detta inlägg – kanske dämpas myllret lite om jag skriver om något av det som rasslar omkring innanför pannbenet.

Eller så blir det bara ännu rörigare och stressigare…

Det började någonstans med att jag läste Thomas Tvivlarens inlägg, Flattr tarvar wordness!, om #wordness som han och OlofB[eta] hittat på. Vad det handlar om är, grovt förenklat, kommentarer.

När OlofB via Twitter uppmanade till bloggande om kommentarer tyckte jag att ”äsch, vad har jag att säga om det och vem är intresserad” och sedan tänkte jag ”fast min lilla pusselbit har ju också ett värde” och bestämde mig för att skriva något, även om det bara skulle bli en högst personlig och subjektiv liten snutt. Det är ju inte jag som ska bära hela webbvärlden på mina axlar, liksom, och många bäckar små etc. Och så tyckte jag det var en rolig idé – kul att se vart den leder också.

Dessvärre hann jag inte skriva något innan onsdag kl. 19, vilket var den stipulerade tidpunkten för publicering. Jag hade börjat skriva och inte hunnit mer än till den inledande bakgrundsförklaringen innan jag plötsligt insåg att den lilla tid jag eventuellt hade mellan åtaganden fram tills dess behövde vikas för nattsömn. Så det blev inget inlägg. Då. Det här verkar dock faktiskt kunna bli något. Kanske inte exakt den sortens #wordness!-inlägg jag tänkte mig, men i någon mening ändå ”on topic”.

Därefter har jag läst flera olika inlägg i ämnet (se länkar hos de två initiativtagarna) och insett att det knappast är kört – det här är en kampanj som gärna kan få orsaka ringar på vattnet och ge upphov till långsam, stadig spridning för att inte tala om en ökad medvetenhet om kommentarernas värde.

Kommentarskärlek är stort! Jag är övertygad om att alla vi som skriver blogginlägg blir glada över den bekräftelse det är och ger att någon bemödat sig om att kommentera. För det är ju verkligen inte något som fixar sig självt – det krävs att någon gör ett aktivt val och klickar på länkar/knappar och fyller i text i något formulär. Ibland är det lättare och ibland svårare.

På WordPress.com tycker jag det är enkelt, vilket nog till stor del beror på att jag redan är inloggad och därför bara behöver skriva kommentarstexten – namn, mailadress, bloggadress är redan ifyllda.

Betydligt värre är det när jag ska kommentera på en Blogger/Blogspot-blogg…

På Blogger har jag valt att använda mitt OpenID (som är kopplat till blogg/inloggning på WordPress.com) för att identifiera mig. Men eftersom Blogger är en Google-site och jag också råkar vara inloggad med min Google-användare vill Blogger förstås i första hand att jag ska använda den inloggningen för att identifiera mig. Konto i Google är alltså förvalt.

Fast det kontot vill ju inte jag använda (av en jädrans massa olika skäl, vilket jag också många gånger funderat på att blogga om – kanske Tvivlaren hinner före där med?), så då blir jag tvungen att klicka på en liten radioknapp, välja WordPress i listan och så skriva i ”miaisageek” som identitet. Tre steg.

Det är många för många steg, egentligen, så tröskeln för mig att kommentera på Blogger är ganska hög. Tänk på det och känn er vederbörligen hedrade, ni som valt att ha er blogg där och fått/får kommentarer från mig! Här kan TT:s citat av mina ord (ur en kommentar till/under Aningen Udd-Hannas inlägg, Om kritik) passa som någon sorts illustration:

Sidospår: är det inte otroligt fascinerande hur fantastiskt dyrt ett klick blivit, rent känslomässigt? För mig har det gått så långt att jag skippar det mesta som ligger mer än ett klick bort. Be mig t.ex inte skriva in en URL i adressfältet – skicka en länk som jag kan klicka på! Ett klick har blivit en hög tröskel och jag står bara ut med att ta mig över en sådan för att komma till något jag inte (sic!) är väldigt angelägen om att nå. Tänk så det kan bli…

Jag skrev även i en kommentar under Tvivlarens inlägg:

Jag är lite fundersam till alla de sätt det idag finns att kommentera. Hur hålla koll på allt som sägs när det är spritt på hundraörton olika ställen? Om man nu måste det.

Sedan läste jag några väldigt intressanta kommentarer hos Opassande-Emma, vars inlägg passande nog heter Kommentarer att kommentera. Jag var på väg att hugga redan när Emma nämnde Disqus bland kommentarerna, men sedan såg jag att Christian redan tagit upp ”min” tråd (här lite vingklippt):

Sen vill jag gärna kommentera kommenterandet. Jag har länge stört mig på bieffekten av sociala medier: att kommentarer av blogginlägg fragmentariseras över flera plattformar. Lejonparten av de kommentarer jag får på inlägg jag gjort i bloggen, hamnar på andra plattformar, Facebook, Twitter och så vidare.

Jag letar efter en aggregeringstjänst som samlar kommentarer som handlar om ett inlägg, oavsett på vilken plats de gjorts.

http://juabjab.wordpress.com/2009/10/28/hur-mycket-vill-man-kommentera-egentligen/

Det vore rasande smutt. Då skulle också kommenterandet lyftas fram mer och inte försvinna i bruset av flöden…

Och så skriver han ännu en relaterad kommentar (här lite vingklippt):

Disqus är mer en tjänst där man kan använda olika konton för att autentisera sig när man ska kommentera. Tyvärr finns ingen ytterligare koppling, vad jag förstått, till de olika kontona.

Ett tag funderade jag på att samla alla kommentarer från Facebook och Twitter och manuellt kommentera in dem själv på bloggen, men det kändes snudd på löjligt. Om inte annat för att jag skulle stå som författare till alla.

Men Disqus löser ju smidigt problemet för dem som avskyr att behöva ha en miljard login för olika sidor. Istället för att ha ett speciellt Aftonbladetlogin, Expressenlogin, WordPresslogin, Googlelogin osv, så använder man bara ett man redan har.

Och det var väl här någonstans som de flesta av myrorna satte fart. Himlen öppnade sig och jag förstod vad Tvivlaren pratade om angående sitt ketchup-bloggande. När det väl rullat igång finns det liksom inget stopp. Men förr eller senare slocknar man nog över tangentbordet i och för sig….

Jag och Christian upplever uppenbarligen samma problem, d.v.s att kommentarer nu för tiden hamnar på alla möjliga olika, och ofta helt andra än de faktiskt avser, ställen.

Man kommenterar där man råkar befinna sig, vilket kan leda till att personer som behöver se kommentaren missar den. Eller så innebär det att kommentaren får en helt ny och större publik, som aldrig nåtts om den skrivits där den enligt mitt stilla sinne egentligen hör hemma. Eller både och.

Det är det som är så knepigt med nätet idag – det är så mycket korskoppling och korsbefruktning på alla möjliga sätt att det är omöjligt att hålla koll. Att ha kontroll. Lite otäckt, tycker jag, som älskar helikoptersyn, överblick och att ha hela bilden, men samtidigt också spännade som sjutton.

Vem vet vilka vågor eller svall som redan är i rörelse och når mig precis när som helst? Ingen.

Den aggregeringstjänst Christian nämner i sin kommentar vore nog skoj att göra… kanske något man skulle kunna/behöva peta in i Tortuga-projektet? Hm. Hm.

Apropå Disqus är det något jag petat lite med i tjänsten på sistone. Vi använder oss där både av deras färdiga Javascript och API:t, för lite olika ändamål. Tyvärr har jag ännu inte haft anledning att sätta mig in i funktionaliteten på detaljnivå, men har ett svagt minne av att man kan konfigurera Disqus att utöver kommentarer på inlägget/tråden även visa omnämnanden. Det vill säga, visa när/var en länk till just det inlägget förekommit på nätet. Lite som en länk-sökning hos Google, antar jag.

… knappar runt på Disqus.com

Jodå, det finns en hjälpsektion som heter ”Enabling Reactions: Aggregated mentions and comments from the social web” – dessvärre står det på sidan bara ”What, why, how”. Jag har för mig att jag provade den inställningen i någon av de profiler vi använder på jobbet, men stängde av den innan release eftersom det var obeställt. Disqus verkar alltså ha någon form av tracking utanför sig själv.

… knappar runt ännu mer på Disqus.com

Japp. När man aktiverar Reactions kan man (just nu) välja bland följande tjänster: FriendFeed, Twitter, Digg, Reddit, Hacker News, Blogger, WordPress, YouTube, Vimeo, Picasa, Flickr, TypePad, Movable Type, Other services. Och givetvis undrar jag vad det rent faktiskt/tekniskt innebär, men jag tror i alla fall att Disqus faktiskt ger en hel del av det man önskar/behöver, om än kanske inte riktigt allt.

Hm. Upptäckte precis att Disqus erbjöd mig att ta äran för en bunt gamla kommentarer, som jag skrivit som gäst på bloggar som använde Disqus innan jag skaffade mig ett konto. Gissar att det är mailadressen som kopplar ihop dem med mig. Trevligt med hopkoppling i efterhand!

Inom parentes: när det gäller sådant här är hopkoppling trevligt, ja – det vore nog inte lika skoj om det skedde mot min vilja, att någon snokade och grävde och kartlade den del av mitt liv som äger och ägt rum på nätet. Sedan 1997… undrar om mjölet i min påse möjligen hunnit bli lite mögligt?

Nehej, om jag skulle återgå till att kommentera Christians kommentarer.

Christian, du behöver ju inte lägga in kommentarerna för hand i WordPress. Det går utmärkt att skapa en importfil (XML) med de kommentarer och uppgifter därom som du vill importera till bloggen på WordPress.com. Du fyller alltså själv i användarnamn och andra uppgifter om kommentarerna – om du nu inte har ett automatiskt sätt att skapa filen förstås. Hur som helst: kika på menyvalen Importera och Exportera under Verktyg i adminpanelen! Där finns möjligheter. Jag har provhackat sådant.

Asch, nu kommer jag inte på något mer som ville ut. Det kändes som så mycket när jag läste både hos Tvivlaren, Emma och Christian – och allt hängde ihop. Inte minst med #wordness dessutom. Well, det kan säkert blir fler inlägg i de här vattnen framöver. Trigga mig, bara! Blogga, kommentera.

Manifestation på Medis

Jag var där (på Piratpartiets manifestation mot allmän avlyssning) och stod upp och blev räknad (eller i alla fall både fotograferad och filmad). Solen sken och jag hade inget… nä, här passar inte det gamla Rekyl-citatet ”jag hade inget ont på känn”, för det var ju just det vi hade, vi som var där. Något ont på känn, alltså.

Ända sedan jag läste Opassandes inlägg, Översikt över övervakningslagar, har jag gått omkring med en obehaglig känsla i magen (innan dess hade jag hört och läst, men inte riktigt tagit till mig integritetskränkningarnas omfattning) och när jag fick reda på att manifestationen skulle gå av stapeln, insåg jag att det var något jag kanske borde gå på. Ställa mig upp och räknas, som Rick Falkvinge skrev.

Till min egen förvåning mer eller mindre tvingade jag min besökande väninna, snowflake, att göra mig sällskap. Jag sade till mig själv att jag åtminstone ville se vad det skulle bli för något – det enda jag visste var ju att en manifestation skulle äga rum på Medborgarplatsen klockan 14, men inget om vari den skulle bestå. Eller jo, förresten, jag hade faktiskt läst att Rick skulle göra sitt avslöjande.

Och till Medborgarplatsen kom vi och jag ställde mig på en bänk för att se något av vad som hände där framme där man talade och solen sken och… ja, jag har ju hört det mesta förut och skulle så gärna se att alla andra svenskar blev medvetna. För det är ju det de flesta inte är. När jag berättade för en kollega om ovan nämnda sammanställning trodde han inte riktigt på vad jag sade, men när jag (via IM) skickat länken till inlägget kom det tillbaka ett mycket kortfattat ”Oj.” – han reagerade precis som jag med magont. Och så borde banne mig alla reagera!

Jag har insett att jag faktiskt gör en del för saken utan att reflektera så mycket över det – jag pratar ju med familj och vänner och bekanta och kollegor och annat löst folk. Jag sprider medvetande och det är ju alltid något. Ett litet bidrag.

Men jag skriver ju ingen politisk blogg, utan bara en enkel dagbok så…

Efteråt tog jag mod till mig och gick fram till en tjej som jag sett bortanför mikrofonerna och trodde kunde vara opassande-emma, knackade henne på axeln och frågade försynt om hon möjligen var hon. Och visst var hon det och jag blev lite förvånad över att hon verkade bli glad precis som om vi kände varandra, men det kanske vi på sätt och vis gör. Eller gjorde, ska jag säga. Det var då, det.

Nätet är ju konstigt på så sätt att man liksom kan lära känna folk som sedan inte känner en tillbaka. Bloggar man så kan ju många kan läsa vad man skriver, utan att man är direkt medveten om det. Jag menar, jag ser siffror och statistik, men inte katten tänker jag på vilka människor som ligger bakom dem. Och lite så blev det med emma, för hon verkade liksom veta en massa saker om mig.

Nåväl, i och med att jag hälsat på emma hade jag gjort mitt och tänkte trava iväg därifrån när jag kom på den lysande idén att fråga efter Thomas Tvivlaren och paff blev jag när hon utbrast att han stod precis bakom mig. Jag bara vände mig om och där var han och det blev ett glatt åter… nä, vi hade ju inte träffats förut, nej. Ett glatt första möte, får jag väl kalla det då. Han var inte riktigt som jag väntat mig, men det var tveklöst positivt – om inte annat så blev mitt spontana intryck ett av en behaglig röst. Just det ordet, behaglig. Och han kändes som en person i vars sällskap man skulle trivas, finge man chansen att tillägna sig det. Vilket jag hoppas att jag får, någon gång här framöver.

Sedan anslöt vi oss till picknicken i Fatbursparken och kom att sitta tillsammans med emma och Joshua_Tree. Även Andreas anslöt (läs det länkade inlägget – han har flera bra poänger!). Med samma gäng besökte vi även senare Pig&Whistle i Söderhallarna. Mycket trevligt och det gjorde mig inte mycket att jag var tvungen att hålla mig till mineralvatten medan Josh bälgade i sig god tjeckisk öl och emma och Andreas sippade mandarin&chili-cider. Det var först när vi skulle gå som jag fattade att emma visst brukar läsa min blogg. Uj, uj… måtte jag nu inte känna ett än större behov av självcensur – det är ju sådant vi jobbar för att avskaffa!

Och jag kände att jag i princip måste skriva om dagen och manifestationen och alltihopa, men jösses så svårt det var att få ihop något alls – skrivkramp, minst sagt. Jag började om flera gånger och svor och var irriterad och inte alls något roligt sällskap. Det är tur då att man har besök av någon som tål det. Eller i alla fall någon jag tror tål det och därmed också låter mig vara precis så som jag är.

Och förresten… från och med nu är den här guldtjejen också Guldpirat.

Etikettmoln