iPad:en har landat

Ja, i morse handlade det så klart främst om att försöka lokalisera min uppenbarligen någonstans levererade iPad. Det är ju så att jag jobbar som konsult, sitter ute hos kund, och är bara så där halvt synlig i kundens register. Vilket innebär att om någon hos kunden vill nå mig så finns det inget telefonnummer registrerat och jag har två olika mailadresser. En som går till min arbetsgivares mailsystem och en som går till kundens dito. Så visst, det går att få ta i mig, om man anstränger sig, men det törs jag inte lita på att folk gör. Särskilt om de oförhappandes fått ett iPad-paket i händerna.

Prio ett var alltså att hitta paketet och jag började i receptionen för det hus jag sitter i. På den adress jag angivit. Stängt, igenbommat. Nå, det här är ingen centralbyggnad så jag går till den större receptionen i nästa hus. Det är för övrigt i det huset jag står ”folkbokförd” – mitt namn är i kundens register kopplat dit. Där möts jag av en mycket trevlig och oerhört hjälpsam kvinna, som varit med om sådant här förr. Hon berättar att alla paket levereras till godsmottagningen, som ligger ett antal kvarter härifrån, eftersom receptionerna här inte tar emot försändelser. Och ska hon ringa godsmottagningen för min räkning och fråga efter paketet? Det får hon så klart gärna göra.

Det tar en stund innan någon i andra änden lyfter luren och sedan ställer hon frågan och så tar det tid igen och därefter låter det som om man inte fått in mitt paket. Jag ger ytterligare ett par detaljer, bl.a. namnet på den som signerat mottagandet och till slut får vi faktiskt veta att jodå, min försändelse ligger där och javisst, det går bra att jag kommer och hämtar. Så jag tackar med stor värme och lättnad för receptionisthjälpen och ger mig ut på vandring.

Godsmottagningen ligger längre bort än jag tänkt mig, även om jag inte har några som helst problem att hitta dit. Kvarter är luriga på det sättet – de är på något sätt alltid längre än den mentala bild man har av dem. Ett kvarter låter lite. Två kvarter låter inte heller så farligt. Det här var fler än så. Fyra, fem kanske? Isande kallt är det ute, men jag blir varm av tempot. Jag har ju bråttom att få lägga vantarna på min iPad! Så att jag sedan kan jobba med fullt fokus. Hur det än är är det svårt att koncentrera sig på arbete när man har huvudet fullt av möjligen fåfänga farhågor.

Jag kommer in på en bakgård, där det står några budbilar och lastar av. Dold bakom en av dem hittar jag en dörr, ringer på klockan och får grönt ljus. Stiger in och tittar mig förvirrat omkring med igenimmade glasögon. En snubbe bakom en glasruta viftar mig vidare in i själva lagerlokalerna. Många hyllor finns det. Där tas jag emot av en trevlig prick som när jag beskriver läget och hänvisar till telefonsamtalet vet precis vad jag är ute efter. Han hämtar mina paket, för det är tydligen tre kollin det handlar om. Små, men dock. Jag får kvittera leveransen genom att skriva min signatur på någon cool liten elektronisk grunka och så är det klart. Ut går jag med en nästan onödigt stor kartong under armen.

På vägen tillbaka funderar jag på att gå förbi och köpa lite halvfint kaffe för att fira, men inser att jag har händerna precis lagom fulla som det är och sålunda nöjer jag mig med att stanna till vid en busshållplats, ta en liten bild med nallefånen och twittra ut min triumf till cybervärlden. Alltmedan glasögonens imma fortsatt skymmer sikten. Varm.

Och så var det med den saken. Ingen större skada skedd, alltså, trots mina tidigare frustrerat upprörda utrop – det är mest jag som våndats och tänkt katastroftankar helt i onödan. Fast inte rådde någon vidare samordning mellan Apple och budfirman – avdelningen ”så förvirrar man sina kunder”, tänker jag. Resten av dagen har jag jobbat och tänker öppna kartongen först därhemma. Vilket blir vilken timme som helst nu, eftersom det är dags att gå för dagen.

Det här med logistik är svårt

Som alla säkert minns beställde jag en iPad från Apple, via deras nätbutik. Det börjar kännas som en dålig idé.

Beräknat leveransdatum hoppade lite hit och dit, men det senaste budet var 19 februari, d.v.s i lördags.

I fredags stod det på spårningssidan att jag skulle kontakta budfirman, som alltså skulle leverera paketet till mig, så det gjorde jag. Fånigt nog ville man ha en adress – okej, varför fylla i en adress när man lägger beställningen då? Eller rättare sagt, kunde man inte utgå från att den leveransadress jag angivit var den de skulle använda? Hur som helst kom vi fram till att de skulle leverera paketet till min arbetsplats i stället för till hemadressen. För ser ni, de levererar bara under kontorstid och då är jag normalt sett på kontoret. Så det var väl i och för sig bra att de frågade, även om jag gott kunde ha jobbat hemma den dag de skulle leverera.

Sedan stördes jag av att det verkar närmast obligatoriskt att sitta hos ett företag och vara nåbar via en reception. Jag försökte förklara att det räcker med gatuadressen och mitt telefonnummer, men vet inte om budskapet gick fram så nu var jag rätt säker på att de kommer att försöka gå via receptionen som givetvis inte har en susning om att jag finns här – utomstående och ambulerande konsult som jag är. Av någon anledning är jag helt och fullständigt övertygad om att jag inte kommer att få någon iPad idag, alldeles oavsett att det är överenskommet så.

—

Vid halv två-tiden idag kom det ett mail, som jag läste ungefär en timme senare. Rubriken var ”Leveransförsök misslyckades”, vilket fick mig att se rött då det ju bekräftade alla mina farhågor och förutfattade meningar.

Bästa NNN!

Tack för att du handlar hos Apple Store.

Din beställning är klar för leverans, men vi måste få en bekräftelse på att adressen eller eventuell portkod stämmer. Kontakta XXX på ### ### #### och ha ditt 10-siffriga kundreferensnummer XXXXXXXXXX för att bekräfta leveransadressen.

Om XXX inte hör något från dig inom de närmaste 5 arbetsdagarna gör vi som vi tror är bäst och avbryter beställningen.

Tack på förhand för din hjälp.

Om du redan har kontaktat XXX eller tagit emot din beställning ber vi dig att bortse från det här meddelandet.

Med vänlig hälsning
Vi som arbetar på Apple Store

Jag svor och kastade mig på telefonen och fick veta att deras datorsystem var nere så de kunde tyvärr inte alls hjälpa mig och bad mig sålunda återkomma. Någon annan dag, förstås. Det fanns dock fortfarande en chans att paketet skulle levereras idag, så det var bara att hålla tummarna för att det ändå skulle funka som det var sagt.

Så jag höll tummarna. Hårt höll jag dem.

—

Och tumhållningen hjälpte inte… klockan har passerat fem och vare sig paket eller telefonsamtal har jag fått.

—

Nä, nu! På spårningssidan står att paketet levererats. Idag. Signerat med ett mansnamn. Vad i helvete händer!?

Påfyllning i bokhyllan

Idag kom alla mina beställda böcker på en gång. Fangland såväl som bunten med 3 Butcher, 2 Frost, 2 Ward. Lustigt, det där, att olika leveranser ofta kommer på samma dag. Ibland misstänker jag att man faktiskt bara delar ut post en gång i veckan.

Så… när jag nu snart läst ut Vamps and the City (Sparks) tänkte jag mig att sätta tänderna i (no pun intended, men det hindrar ju inte att man låter sig roas ändå) Fangland. Jag vet inte mycket mer om den än att åsikterna om den växlar. Och det är så jag vill ha det – jag vill väldigt gärna nalkas mig olika saker förutsättningslöst, utan förutfattade meningar. Endast så kan jag vara säker på att kunna bilda mig en egen uppfattning.

Utöver dessa leveranser fick jag också ett sms från Apple, som ville meddela att en sändning har skickats (sic!). Beräknad leverans senast 22-02-2011. Där ser man… förut var det 16-18 februari som gällde. Vad var det jag sade, va?

Kameran har landat

Så… äntligen ro att skriva. Mycket folk på IM ikväll, lustigt nog. Jag har inte pratat med folk på flera år, känns det som, och nu plötsligt blir det massor.

På vägen från jobbet hade jag för ovanlighetens skull (det var inte igår jag reste med musik, nämligen) David Cooks amerikanska Idol-äventyr i öronen och kunde konstatera att det känns i magen. Fortfarande. Åter igen. Jag vet inte vad det är med honom, men han berör mig. Åtminstone i de här låtarna.

Hade jag haft mer musik av den kalibern i spelaren hade jag nog gått ett varv runt hela Söder för att få höra mer, för det var verkligen skönt, kändes så där välbehövligt som bara bra kultur (haha, vem bestämmer det?) kan kännas. Det gäller musik, böcker, filmer… you name it. Kvalitet. Eller i alla fall känsla.

Well, det jag skulle skriva var att jag förstås tog omvägen förbi kioskposten för att hämta mitt kamerapaket. Den trevlige innehavaren stod bakom disken. Trevligt återseende – det var länge sedan vi sågs och jag trodde att det var för att jag inte handlat så mycket på sistone, men det berodde enligt honom på att han varit pappaledig. Där ser man. Vi har varit borta båda två.

Väl hemma packade jag prydligt upp kartongen och dess innehåll.

Kameran som sådan var mycket mindre än jag väntat mig – ganska precis lika stor som mitt körkort, eller valfritt bank- eller kreditkort. Och grabbarna på CyberPhoto hade rätt i att den var snygg också, färgen är djupare och mustigare i verkligheten än på bild. Och efter att ha provat den bara lite har jag ingen som helst lust att slänga upp fler bilder från nallefånen, men…

Men det var ju inte bara att sätta igång och plåta direkt. Först måste batteriet laddas. Det skulle, enligt medföljande starthandbok, ta en och en halv timme. I själva verket räckte det med drygt en och det gjorde ju absolut ingenting.

Därefter blev det lite sikta och trycka av. Och tanka över till datorn, vilket var en baggis med medföljande sladd. På både Mac:en och jobb-PC:n. Skönt!

Skillnad blir det definitivt, men jag måste ta mig tid att lära mig använda kameran och dess funktioner. Sedan behöver man nog kunna lite bildbehandling.

Ni som har koll: vad behöver jag tänka på/lära mig?

Hm, smakprov från mitt initiala sikta-och-trycka-av? Jag antar att det blir ett jävla gnäll om jag inte lägger ut något… så skyll er själva. Bilden är på 1631×2448 pixlar, något beskuren på bredden men i övrigt helt orörd. Au naturel. Jag kommer med stor sannolikhet inte att lägga ut sådana här bilder i framtiden.

Leverans av läsfåtölj

Idag ringde någon från Mio och ville leverera möbler till mig. Jag fick välja mellan tidsluckorna 14-18 resp. 18-22. Jag valde 18-22, men fick ändå stressa hem.

Strax före 20 ringde telefonen och jag fick gå ned för att … tja, skriva på och hjälpa till att bära var det väl. Fåtöljen gick nätt och jämt in i hissen ens efter att den skyddande wellpappen tagits bort. Och knappt genom dörren till biblioteket (där den ska stå). Fotpallen i sin nätta kartong bjöd inte på sådana svårigheter.

Jag drog av skyddsplasten från fåtöljen, monterade benen och reflekterade över att tyget såg glansigare och lite sladdrigare ut än jag väntat mig. Jag letade reda på de gamla tygproverna och jämförde, bara för sakens skull, men det var rätt.

Sedan var det dags att packa upp fotpallen, som visade sig vara… brun!?

Jag beställde ju en fotpall klädd i mörkgrått tyg och på etiketten står det också mycket riktigt ”d. grey”. Lik förbaskat är tyget på den levererade fotpallen brunt. Så det blir att reklamera. Suck, sådant onödigt jobb skulle jag så gärna avstå.

Min mörka sida är i allra högsta grad upprörd och irriterad över felleveransen och målar upp allehanda dystra scenarier. För det kan inte komma något gott av en sådan här miss. Det är jag och ingen annan som drabbas och får lida för att någon idiot och klantskalle gjort fel. Och nu ska jag då behöva vänta 7-8 veckor till.

Min mindre mörka sida har nog gått och lagt sig, men om den var vaken skulle den förmodligen kvittra något om att ”Shit happens och man vet aldrig vilka trevligheter detta kan innebära – vänta och se!”. Hm, det är nog tur att den sidan sover för annars skulle jag gladeligen banka den i skallen. För att den har rätt. Det här kan ju faktiskt leda till något bra… också. Möjligheter lurar alltid i vassen.