Premiär på spikmattan

Jaha, igår kväll (vilket är fel ord – för det var natt, ja inte långt ifrån morgon) lade jag spikmattan i sängen och mig själv ovanpå, så att mattan låg an ungefär från korsbenet och upp till nacken. Och jädrans vad vasst det kändes! Mattan har ju massor av små hårda taggar – enligt uppgift ca 6000 stycken. Jag konstaterade att det nog är bäst att försöka ligga stilla för annars river de rätt bra i skinnet. Eftersom jag är en tuffing härdade jag ut, låg kvar, andades och försökte slappna av så gott det gick och se, efter ungefär fem minuter var smärtan borta. Då upplevde jag det mer som sockerdrickspirrande, kanske lite som tusen nålar fast utan ont. Det pulserade – antar att det var blodflödet som hunnit komma igång. Femton minuter senare vaknade jag, lade mattan åt sidan och somnade om. Så det går alltså finfint att somna på en spikmatta! Fast just då hade jag nog kunnat somna oavsett underlag och omgivning, med tanke på hur trött jag var. Och är. En vacker natt ska jag sova ikapp, men det blir inte nu.

Den (klickbara) bilden längst upp är för er som undrar hur mattan och dess piggar ser ut. Bilden är som vanligt inte bra, men jag tror att det ändå framgår på ett ungefär vad det är för slags kreatur. Fingrarna är med för att visa taggstorleken och inte för att jag på något sätt tycker att de är vackra och/eller sevärda.

Blandat och gott

Min hibiskus slog ut inatt – en trevlig liten överraskning. Jag har sett knoppen och väntat och det började kännas som om den aldrig skulle slå ut. Men det gjorde den.

… blev förskräckligt sugen på pepparkakor när jag läste om Daniels bakande och trodde att det skulle vara svårt att låta bli att köpa en burk när jag strax därefter gick för att handla mat. Det var det inte för på något sätt kändes det tydligt att det omöjligen kunde vara så gott som Daniels pepparkakor. Inte för att jag faktiskt vet hur de smakar, men jag är övertygad om att de är delikata. Ja, jag önskar också att du kunde bjuda mig! Det är inte utan att jag funderar på att samla ihop en flock folk för pepparkaksbak.

Och så har vi Anders Mildner. Jag blir bara så glad varje gång jag läser ett nytt inlägg på hans Sydsvenskan-blogg. Jag vet inte mycket om vem han är eller vilken position han har – jag ser och läser främst det han bloggar om. Och det är gott.

Apropå språkliga märkligheter så får jag mental hicka varje gång jag läser ordet ”fotölj” (överstruket för att verkligen understryka felet) – det skrivs faktiskt ”fåtölj”, era rackarns felstavare! Jag har inte för avsikt att peka ut någon enskild (det är tyvärr många som skriver så), men visst handlar det om förekommen anledning. Ordet “fåtölj” kommer för övrigt från franskans ”fauteuil” och vet ni inte hur det ska stavas kanske ni ska kalla den länstol i stället. Fast det låter inte lika skönt.

Strax före lunch plingade det till i mobiltelefonen. Ett SMS, som visste att berätta om min spikmatta som nu fanns tillgänglig för avhämtning på den gamla vanliga kioskposten. Medtag egna handdukar, står i foldern… nä, vad katten har Pistvakt med det hela att göra… medtag legitimation, stod det förstås. Spännande!

Eftersom jag hade slut på tomma dvd-skivor (bränner ned ”allt” på skiva inför en planerad konvertering av min gamla privatdator – äntligen ska det bli Ubuntu!), stod det klart att jag måste in till city efter jobbet. Och sedan till kioskposten för att hämta den nya boken i Ender-serien, Ender in Exile (direkt fortsättning på Ender’s Game) och givetvis spikmattan. Det kändes allt lite som julafton och jag ville sätta igång och läsa boken genast, men det var ju så mycket annat också. Nåja, det blir när det hinns med. Jag ser verkligen fram emot att få läsa något nytt av Uncle Orson, något som dessutom handlar om självaste Ender. Jag hoppas på att åter få den sköna Ender-känslan, som bara fanns i Ender’s Game.

Väl hemma hade jag ont i fotleden, var stel i ryggen och fruktansvärt hungrig så prioriteringen fick bli mat, spikmattetitt, vetekuddsvärmning – varvat med dvd-bränning och skrivande på detta inlägg (som legat ofärdigt för länge).

Hm, inser att jag kanske också skulle packa upp klädpåsen – trillade in på HM precis före stängningsdag och hann egentligen inte prova, men gjorde det ändå. Det blev ännu en hoodie – fast i sådan blågrön färg som jag gillar, i stället för blekröd. Ännu ett par… ja, vad säger man? Träningsbyxor – fast i mindre storlek än de förra som (jag har inte tröttnat på det ännu!) var för stora. Och så köpte jag två kjolar, som jag är långt ifrån säker på att jag kommer att använda, men jag har i alla fall undanröjt det hindret – nu är det inte brist på kjol som hindrar mig.

Jag fastnade en lång stund i den omöjliga uppgiften att ta nödtorftigt acceptabla bilder på en del av den flärd som omnämnts. Det är bara att konstatera att jag fortfarande behöver en riktig kamera. Nallefånens duger inte. Detta till trots hoppas jag att dessa (klickbara) bilder kan ge en liten aning.

Dags att lägga sig på spikmattan!

Veckans lyx och flärd

Så mycket tid det hinner gå mellan inläggen! Jag begriper inte vart tiden tar vägen. Hela veckan har jag velat skriva om ditt och datt, men det har liksom inte funnits tid. Och det gör det ju inte nu heller egentligen eftersom jag borde sova och samla kraft inför ännu en arbetsvecka, men lite egen dokumentation kan hinnas med:

I tisdags jobbade jag hemifrån och fick sedan massage. Därefter, inspirerad av Kristina (och nyfiken förstås!), beställde jag en spikmatta, och en extra vetekudde. Ja, jag vet att man enkelt gör egna kuddar, men orka… det fanns ju att köpa.

Onsdag var jag hos frissan och fick bryn och fransar färgade samt håret kapat – det blev nog nästan 2 dm kortare på kuppen. Mer än jag kanske tänkt mig, men det växer ut. Hår växer visst ungefär 1 cm per månad, förresten, så ordningen torde vara återställd i mitten av januari. Håret blev faktiskt också färgat, vilket resulterade i att jag nu är tämligen mörkhårig. Inget av det solblekta finns kvar.

Underst ligger ett lager riktigt rött – inte precis någon kopparton i det. Överst (närmast ansiktet och i anslutning till benan) ett lager av min egen färg plus mörk kopparkänsla. Och däremellan (vilket blir det mesta av kalufsen) är håret mörkt lila (eller violett, som frissan säger). Den lila färgen är så mörk att jag tycker den ser svart ut, men förhoppningsvis syns den bättre utomhus när solen skiner. Det vore skoj att ha en mer tydligt lila färg i håret, kanske som Duvornas Drottning?

Det var med en känsla av lättnad och påtaglig igenkänning jag såg mig i spegeln när jag kom hem. Äntligen känner jag igen mig själv. Den damen har jag saknat.

Torsdag var det sedan dags att få naglar. Det var länge sedan (tiden går nog att räkna i år) jag hade några egna att tala om, så jag tyckte det kunde vara på sin plats att skaffa sig konstgjorda. Eftersom det är något jag aldrig gjort förut, var det något jag såg fram emot med nyfikenhet. Först limmade hon (nageltjejen) på vad som tydligen kallas ”tippar”, vilket blev en förlängning av nageln och sedan applicerade hon akrylpasta (min benämning – det heter säkert något annat på fackspråk) över det hela. Pastan jämnades ut och blev liksom en förtjockning av nageln. Efter diverse filande och slipande och målande har jag nu vad som ser ut som fina välvda naglar på alla tio, precis tillräckligt långa för att vara i vägen när jag knappar på tangentbordet. Lacket jag valde blev detsamma som när jag skulle iväg på Sweden Rocks kickoff häromåret. Eh… det var 2005, tydligen. Fy tusan vad tiden går fort! Min indiske kollega menade att naglarna påminde om ”black pearl”, vilket förstås genast fick mig att börja drömma om Johnny Depps sparvkapten och dennes skepp. Själv kallar jag dem nog för hematitfärgade.

Nope, jag har inga bilder på håret. Händerna blev dock plåtade av nageltjejen som ville ha bildbevis på att man kan göra något även av väldigt korta naglar. Före- och efterbilder. Hon tog till och med några extra för min räkning, men jag har inte fått dem ännu. Kanske blir det något som går att lägga upp här.

Två av tre nämnda åtgärdspunkter är inte fy skam!