Jim Matheos och Fates Warning

Jag snubblade över en av Jim Matheos soloplattor, Away With Words (1999), som lät väldigt trevlig. Och nu när jag trålar YouTube inser jag att hans första soloplatta, First Impressions (1993), låter ännu bättre. Vill ha!

Lyssna själv på följande låtar (ja, även övriga som hittas på YouTube).

Jim Matheos, Metaphysical Soup:

Jim Matheos, The Air of Autumn:

Och eftersom Jim vanligen spelar i Fates Warning måste jag ju lyssna på dem också. För närvarande lägger jag märke till (i bemärkelsen reagerar på) varenda låt som Ouch! spelar för mig från deras första platta, Night on Bröcken (1984), eftersom det i mina öron låter väldigt mycket Judas Priest, vilka jag ju gillar.

Fast i låten Kiss of Death tycker jag mig i stället nästan höra Geddy Lees röst… Rush-vibbar, med andra ord. Och Damnation leder också mina tankar till klassiska Iron Maiden. Sångaren John Arch har en pipa som väcker massor av associationer hos mig. Och musiken på den här plattan låter rent allmänt väldigt mycket av den gamla hårdrocken som jag gillade så. Vi talar 70-80tal.

Haha. En av låtarna är till och med en Maiden-cover – Flight of Icarus. Och så läste jag på Wikipedia-sidan att den första plattan var starkt influerad av Iron Maiden. Det märks. Men jag tycker som sagt att det låter Judas Priest också.

Fates Warning: Kiss of Death:

Fates Warning: Damnation:

Med detta sagt har jag ingen aning om vad jag kommer att tycka om övriga plattor, men det lär jag nog ta reda på.

Mina tröjor från Priest Feast

Jag glömde ju inkludera tröjbilderna i inlägget om konserten – hade lite väl mycket om och kring mig just då – så här kommer det några avbildningar. Använd bilderna om du vill, berätta bara vems de är och länka tillbaka hit.

Först den sedvanliga turné-t-shirten (klicka på bilderna för större format):

Bilden är läcker och den gjorde sig ruskigt bra som bakgrund på scenen också. En kuriosadetalj beträffande originalfotot är att hårstråna på tröjan syns bra.

Så har vi t-shirtens baksida, förstås, med den obligatoriska turnéplanen:

Här roar det mig lite att Göteborg blivit Gothenberg för såvitt jag minns borde det stå Gothenburg för det är vad staden heter på engelska. Jag tycker att alla turnéplaner borde ha minst en felstavning eller -skrivning. Det livar upp. Som Whitesnake-tröjan, där det står ”Copenhagen, Net” (Net, som i Netherlands).

Och så köpte jag en hoodie (också klickbart, även om det inte behövs):

Den här köpte jag lite mot bättre vetande eftersom jag egentligen skulle ha en större storlek, men den funkar ju att ha hemma. Och den är väldigt gosig, med fluffig insida och så. Jag skulle bara önska att den haft blixtlås framtill för det är ju så praktiskt att kunna dra ned blixtlåset och öppna när det blir för varmt. För det blir det.

Det finns de som påstår att vi pirater är snåla och väntar på att stekta sparvar ska flyga in i munnen på oss. Jag jobbar hårt och betaaalade massor för mina tröjor, och biljetten till konserten förstås. Och jag har köpt mååånga Judas Priest-plattor. Både på vinyl och cd. Kanske fler än vad som getts ut. Så bah!

Judas Priest Feast 2009, Globen

Till skillnad från till AC/DC-konserten förra helgen hade jag igår en för mig mer lämplig biljett – läktarplats, på andra raden, det vill säga precis lagom högt över hopen för att se hela scenen, inkl. de små farbröderna som befann sig på densamma. Det enda jag saknade var väl egentligen en riktig kamera (det hade varit så roligt att få/kunna ta bra bilder på Rob Halford och alla olika sanslöst överdrivna blingbling-rockar han bar under konserten). Inte för att jag hade vetat hur man använder en riktig kamera, men jag märker dock en del klara begränsningar med min chokladbruna kompaktmodell. Bortsett från att jag rent tekniskt inte är särskilt bra på att använda den.

Som vanligt, bilderna är mina och får gärna användas med hänvisning hit.

Vi åt middag och drack öl innan konserten och eftersom vi inte gjorde oss någon brådska missade vi helt Testament, som spelade först och faktiskt lät helt okej på Spotify ett par timmar tidigare. Jag ska kolla in dem senare. Nätet erbjuder ju som bekant möjligheter till provlyssning. Och om jag gillar det jag hör och ser så är det inte omöjligt att jag köper något av dem också. Om det är någon annan än [främst] Universal eller Sony som står bakom vill säga.

Megadeth var ganska tråkiga, tyckte vi som inte var några hardcore-fans. Själv blev jag i alla fall glad då bandet spelade Peace Sells och jag kände igen den redan på inledningen, men det var också den enda låten jag hört.

I pausen drack vi öl, och rökte, och snackade en massa så klart. Jag fick känslan av att ha äcklig mossa på tungan (tala om flashback från festandet i de tidiga 20-åren!) och tackade därför nej till ytterligare rökning. Att röka när det är fest har blivit lite av en dålig vana, som jag antagligen borde bryta.

Och till slut blev det dags för kvällens huvudattraktion, Judas Priest.

Konserten var mycket bra och Judas Priest är verkliga proffs. Rob Halford låter fortfarande väldigt bra i rösten även om det används fruktansvärda mängder effekter och… tja, jag ser honom lite som en ståtlig springare. Majestätisk. Väl avvägd, dramatiskt och med full kontroll. Det är show från början till slut. Helt klart en roll han och bandet spelar. Undrar hur påfrestande det är egentligen?

Och vilka fantastiska rockar Rob hade på sig. Främst långa skinnrockar med massor av nitar. Jag satt nästan och dreglade av habegär, samtidigt som jag aldrig skulle kunna bära upp dylika plagg så som han gör. Scott Travis satt, vilket väl framgår av bilderna här nedan, i en upphöjd position och kändes mycket säker och trygg samt spexade effektfullt, precis som en trummis ska.

Glenn Tipton tror jag är den av gitarristerna som har rödrandiga knän.

Expressens respektive Svenska Dagbladets kommentatorer tycks inte riktigt dela mina intryck av konserten. Väntar ännu på Expressens betyg, dock.

Jaha, det var allt från eder utsända för den här gången.

Tillägg:
Nu har Expressen en recension av konserten och en mikrointervju med Rob Halford.

Tillägg 2
Även DN har skrivit en recension, som inte den heller öser beröm över bandet.

Snart dags för Priest Feast

Jag hinner inte riktigt med. Inte idag heller, alltså. Tycker att jag precis har vaknat och lik förbaskat är det hög tid att kasta sig i duschen och göra sig fräsch och fin för att träffa vännerna och umgås ett tag med mat och dryck innan det är dags att dra vidare mot kvällens Priest Feast med Testament, Megadeth och (såklart) Judas Priest. Inga vanliga okända förband, precis.

Särskilt Megadeth minns jag från det sena 80-talet, då kabel-tv var nytt och jag slukade program som Power Hour, Monsters of Rock, Headbangers Ball m.fl hårdrockprogram på bl.a Super Channel, Sky Channel och MTV. Jag vill minnas att jag gillade Peace sells, but who’s buying? och tror nog att jag ännu har kvar gamla videokassetter med inspelningar från just dessa tv-program.

Fan, vad coolt! Jag har inte riktigt insett att jag ska på konserten förrän nu. Köpte biljetter i november, vidtalade vänner och glömde sedan bort alltihopa. Så det här är en glad överraskning, kan man säga. Tack, Mia, för den! Haha.

Judas Priest är gamla favoriter sedan… ja, banne mig sedan sent 70-tal. Plattan Stained Class från 1978, och då främst den första låten, Exciter, är än idag min favorit bland musik som med fördel nyttjas för att få ur sig kraftiga aggressioner. Hög volym och vrålande funkar alltid.

Det är nog bara att inse att NWOBHM är något alldeles speciellt för mig.

Sitter just nu och lyssnar på de senaste årens plattor via Ouch! och även om jag (skam till sägandes) aldrig hört låtarna på Angel of Retribution förut låter det ändå precis som det Priest jag älskar. Om man nu ska ta till så starka ord. Men musiken och Rob Halfords röst… åh! Jag får nog ta med mig näsdukar.

Hårdrock vid horisonten

Äntligen har jag kommit mig för att köpa biljetter till diverse framtida musikaliska evenemang som jag sagt att jag vill bevista och som jag också vill bevista förstås. Åh, vad jag är glad över att jag kom mig för att göra det! Återstår att se vad det blir för sällskap och om jag möjligen bokade för många biljetter. Fast jag försökte vara realistisk, undvika att bli överoptimistisk. Jag hoppas folket vill hänga med.

Och i nedanstående borde jag förstås peta in lite mikroformat – well, kanske faktiskt gör det senare.

Alter Bridge
Arenan / Fryshuset
Onsdag 10 december 2008, kl 18.30

Whitesnake
Hovet
Tisdag 16 december 2008, kl 19.30

Judas Priest
Globen
Lördag 28 februari 2008, kl 19:30

Några AC/DC-biljetter blev det dock inte. Nåja, vad är väl en bal på slottet?