Mia* om Mindfulness

Vid morgonens frukost nere på fiket läste jag vidare i deras blädderexemplar av tidningen Hälsa, och där hittade jag en artikel om mindfulness som är något jag hört talas om förut. Och som jag tror stenhårt på, d.v.s att det är värt att ta sig an tankegången om man inte redan gjort det. Vad det handlar om är i princip att vara här och nu. Leva i nuet. Enkelt, eller hur?

Enligt Wikipedia handlar mindfulness också om att se saker som de är, och det kan man väl knappast mena är något som skadar. Det här om att se saker som de är får mig att tänka på Leva (vars blogg jag inte hunnit med att läsa på allt för länge) som ofta skriver om just att se världen och människorna som de är. Själv tycker jag ibland att det låter tråkigt, men visst katten måste det vara mycket bättre att leva i verkligheten än i sin egen lilla drömvärld? Jaja.

Några punkter (direkt ur tidningen, det vill säga Hälsa):

1. Icke-fördömande
   En ökad medvetenhet om dina tankebanor och din förförståelse gör att du får lättare att inte döma dig själv, en situation eller dina medmänniskor.
2. Tålamod
   Inse att allting har sin tid. Medan du väntar på något kan du, i stället för att stressa upp dig, passa på att känna in din kropp, hur den mår och känns.
3. Nybörjarsinne
   Genom att hantera dina upplevelser som om det var första gången blir du mer närvarande och uppmärksam. Om du tittar på löven på träden för första gången så ser du dem verkligen. Samma sak när du möter en människa – ett nybörjarsinne ger dig ett helt annat perspektiv.
4. Tillit
   Ha tillit till processen och låt den ha sin gång, trots att du kanske inte ser frukten av den direkt.
5. Icke-strävan
   Om du stannar upp där du är har du lättare att komma vidare. Det handlar om att acceptera den situation du är i – du är ju redan i den – och inse att den inte är konstant.
6. Acceptans
   Hör ihop med icke-strävan. Det handlar inte om att resignera och bli passiv, utan tvärtom, när du är aktivt närvarande där du är, har du lättare att se vartåt du ska gå sedan.
7. Släpp taget
   Vi människor har en förmåga att klänga oss fast vid saker, men ibland måste vi släppa – vår värld är ju konstant föränderlig.
8. Humor
   Humor är viktigt! Det är befriande att ha glimten i ögat och inte alltid ta sig själv eller situationer på så stort allvar. Det ger lättsamhet åt livet.

Det här tycker jag är intressant och jag kände spontant att jag ville ge mina personliga reflektioner kring var och en av dessa punkter och eftersom jag ofta skriver alldeles för långt när det handlar om något som engagerar mig bestämde jag mig för att dela upp det på ett inlägg per punkt.

Varmt välkommna att följa min första artikelserie i bloggform!

Jag lovar ingen frekvens, bara att jag ska göra mitt bästa för att lyckas. Att jag ens annonserar en sådan här sak är lite av en utmaning till mig själv, som verkligen blir knollrig (på ett riktigt dåligt sätt) av nästan vad som helst som ens kan tänkas likna press och krav på mig. Även när det är självförvållat (ljuvligt ord som beskriver precis hur det känns!). Blir kul att se hur det går.

Kameran har landat

Så… äntligen ro att skriva. Mycket folk på IM ikväll, lustigt nog. Jag har inte pratat med folk på flera år, känns det som, och nu plötsligt blir det massor.

På vägen från jobbet hade jag för ovanlighetens skull (det var inte igår jag reste med musik, nämligen) David Cooks amerikanska Idol-äventyr i öronen och kunde konstatera att det känns i magen. Fortfarande. Åter igen. Jag vet inte vad det är med honom, men han berör mig. Åtminstone i de här låtarna.

Hade jag haft mer musik av den kalibern i spelaren hade jag nog gått ett varv runt hela Söder för att få höra mer, för det var verkligen skönt, kändes så där välbehövligt som bara bra kultur (haha, vem bestämmer det?) kan kännas. Det gäller musik, böcker, filmer… you name it. Kvalitet. Eller i alla fall känsla.

Well, det jag skulle skriva var att jag förstås tog omvägen förbi kioskposten för att hämta mitt kamerapaket. Den trevlige innehavaren stod bakom disken. Trevligt återseende – det var länge sedan vi sågs och jag trodde att det var för att jag inte handlat så mycket på sistone, men det berodde enligt honom på att han varit pappaledig. Där ser man. Vi har varit borta båda två.

Väl hemma packade jag prydligt upp kartongen och dess innehåll.

Kameran som sådan var mycket mindre än jag väntat mig – ganska precis lika stor som mitt körkort, eller valfritt bank- eller kreditkort. Och grabbarna på CyberPhoto hade rätt i att den var snygg också, färgen är djupare och mustigare i verkligheten än på bild. Och efter att ha provat den bara lite har jag ingen som helst lust att slänga upp fler bilder från nallefånen, men…

Men det var ju inte bara att sätta igång och plåta direkt. Först måste batteriet laddas. Det skulle, enligt medföljande starthandbok, ta en och en halv timme. I själva verket räckte det med drygt en och det gjorde ju absolut ingenting.

Därefter blev det lite sikta och trycka av. Och tanka över till datorn, vilket var en baggis med medföljande sladd. På både Mac:en och jobb-PC:n. Skönt!

Skillnad blir det definitivt, men jag måste ta mig tid att lära mig använda kameran och dess funktioner. Sedan behöver man nog kunna lite bildbehandling.

Ni som har koll: vad behöver jag tänka på/lära mig?

Hm, smakprov från mitt initiala sikta-och-trycka-av? Jag antar att det blir ett jävla gnäll om jag inte lägger ut något… så skyll er själva. Bilden är på 1631×2448 pixlar, något beskuren på bredden men i övrigt helt orörd. Au naturel. Jag kommer med stor sannolikhet inte att lägga ut sådana här bilder i framtiden.

Jag är med domän

Häromdagen, närmare bestämt i torsdags, slumpade det sig så att jag … nej, förresten, jag pratade med GP – så var det. Hur som helst var det ingen slump, utan bara en krona eller två som trillade ner. Det där oundvikliga inträffade.

Jag muttrade över att jag inte kan ladda upp ljudfiler här på WordPress.com utan tvingas lägga dem på annan plats och bara länka härifrån, vilket bland annat gör att jag får svårt att hålla koll på dem. GP föreslog än en gång en egen domän, varpå jag replikerade att jodå, men du vet hur jag är med att komma på bra namn. Men alltså… miaisageek, kan du inte använda det då?

Och det är klart att jag kan – det är ju superlogiskt och jättesjälvklart!

Så så blev det. Jag är numera stolt innehavare av miaisageek.se – vad jag sedan gör med den återstår att se. Och när. Det kanske kan bli en WordPress-installation på Peter’s Kitchen Kamp vad det lider, men jag har inte bråttom.

Jaja, ville bara dokumentera denna milstolpe i livet. Min första domän. Ja, min första riktiga, för tidigare har jag ju fuskat med mia.is-a-geek.com (egen server) som är/var en DynDNS-domän. Vilket för övrigt, vilket snabbtänkta läsare redan förstått, är historien bakom namnet på den här bloggen.

Mac och jag

Jag röjde plats på matbordet, packade upp datorn, kopplade in el- resp. nätverkssladd och… här är jag! Mycket enklare än så kan det inte bli.

Än så länge kommer vi ganska väl överens, jag och min Mac.

Bildytan är precis så stor som jag vill ha den och användargränssnittet ser riktigt trevligt ut. Inte nu för att det är sådant som bekymrar mig nämnvärt – nej, jag har fullt fokus på det som finns innanför fönstrens ramar. Texten, webbsidan.

Jag har ett webbläsarfönster (Safari) och ett terminalfönster (mest av princip) öppna och mycket mer än så tror jag inte att man behöver. En kommandorad som förstår att svara rätt på den eviga frågan whoami. Det känns betryggande att veta att man åtminstone i någon värld får ett svar man kan förlita sig på.

Det jag främst reagerat på så här inledningsvis är att fönstermenyn sitter till vänster och att min ryggmärg saknar Home/End – som tycks motsvaras av Ctrl+<höger-/vänsterpil>. Genom att göra fel har jag lärt mig navigera i texten hyfsat obehindrat. Markerar text gör man så som jag är van. Ctrl-C funkar inte alls som ryggmärgen tror – måste minnas att det är fornminnet som gäller.

Jag undrar hur man skriver in ett sådant tecken, förresten – någon som vet?

Det här är riktigt roligt, men jag ska nog sluta skriva om alla fåniga småsaker varje ny användare, vana vid Windows, förmodligen snubblar på och kanske låter sig roas av. Allt sådant kommer jag att lära och vänja mig vid vartefter.

Den här första gången jag använder Mac/MacOS känns helt okej.

MacMia

Från och med idag, 19/11, är jag MacBook Pro-ägare. Nästan lite otippat.

Mitt datorköp är ungefär vad det här inlägget handlar om, rent faktamässigt, om än med en massa för somliga ovidkommande detaljer. En hel del om hur jag funkar finns det också, för den som är intresserad och orkar läsa mycket.

Sedan några dagar tillbaka har jag ett datorrelaterat projekt igång. Det handlar om att förbereda för, och genomföra, en total ominstallation (eller ett övergivande, om det inte funkar bra) av min primära dator. En gammal stationär hem-pc, som hängt med sedan i september 2003. Med Windows XP. På sistone har datorn känts så seg och trött att jag inte ens använt den – i stället har jag börjat ta med mig jobbdatorn (laptop) hem och använda den som mina primära privatmaskin.

När man inte längre använder sin dator är det nog dags att göra något så jag bestämde mig för att äntligen prova Ubuntu, vilket jag ju länge velat göra – av nyfikenhet, för erfarenhet, av princip och jag vet inte vad – men har inte haft någon dator att tillgå för ändamålet. Eller rättare sagt, den gamla jobbdatorn (laptop, förstås) jag faktiskt har lyckades jag inte få att boota från cd (eller usb-sticka för den delen) – och inställningarna för det verkar låsta. Kollegan påstår dock att det går att fixa, så det ska jag väl också prova vid tillfälle.

Det är så mycket nu – så mycket jag vill och helst allt på en gång också. Och det är inte faktiskt, utan bara som det känns. Vore jag inte så jävla enkelspårigt sekventiell skulle jag ha betydligt färre bekymmer. Men det finns väl något bra också med att vara lite så där fyrkantig som jag kan vara. Ibland känner jag mig som en bulldozer – ångar orubbligt på rakt fram. Eller en oljetanker? Obeveklig.

Jag har länge planerat att skaffa mig en ny dator, en fräsch ersättare till den gamla trötta stationären. Det jag däremot inte lyckats med är att bestämma vad jag ska ha. Bytte ord med Sebastian Robertsson i april, t.ex, och hade då pratat med GP som länge lobbat för Mac. Jag responderade aldrig på Sebastians sista svar eftersom jag kände mig utpekad som vanlig användare men kunde inte bestämma mig för om jag skulle bli förolämpad eller road. Ungefär så. Jag betraktar mig inte som vanlig användare, men det kanske jag borde? Ännu en Mia-myt att krossa, tror jag. Jag var som synes då fortfarande väldigt osäker på vad för slags dator jag ville ha och det var långt senare som det kom att handla om ett val mellan Mac:ar.

I åratal hade jag sagt att min nästa dator skulle vara bärbar, men samtidigt satt jag ju ändå alltid på plats i underhållningshyllan och bärbara datorer är ju dyrare än andra. Jag ville definitivt inte betala för något Windows, som jag ändå inte ville ha. Att det skulle vara något med unix/linux var jag säker på, för myten om mig själv som unixmänniska finner jag ingen anledning att inte bevara. Tvärtom.

Och eftersom jag är den jag är (det kör ihop sig i skallen när det blir för många variabler så då måste jag förenkla) blev det till slut enklast att gå på Mac-spåret. Jag kommer till en punkt då jag inte orkar tänka längre utan bara gör.

Så, iMac eller MacBook? Där har jag stått och stampat och velat i veckor eller till och med månader. GP har suckat och flinat om vartannat över att jag har haft så svårt att bestämma mig. Jag har försökt vila i detta och påminna mig om att det kommer att lösa sig, bitarna kommer att trilla på plats och jag kommer förr eller senare att veta vad jag vill. Det tar bara tid att komma därhän. Det där går inte att forcera utan det är bara att invänta ögonblicket då alla tvivel är undanröjda. Då allt står klart som kristall. Då kan jag agera. Innan dess är det bara att vänta.

Har jag sagt att jag avskyr att vänta? Det är en av mina myter om mig själv.

Kollegan, GP, Mac-lobbyisten har skaffat sig en av de där nya MacBook:arna. Vi besökte närmsta butik och kollade en gång och min spontana känsla var att bildytan var för liten. Bara 13 tum. På jobbdatorn har jag 15 (tror jag) och tycker att det är precis vad man (jag) behöver. En MacBook med större bildyta hade varit perfekt, men MacBook Pro var enligt min mening för dyra. Så inget kändes riktigt rätt. Tills jag åkte med en taxichaufför med MacBook på instrumentpanelen.

Han var väldigt trevlig och vi resonerade kring val av Mac och han sade att det jag ville ha var ju en MacBook Pro och jag insåg att han hade rätt. När jag sedan idag på kontoret i city pratade med GP och han sade samma sak, samt tipsade om nedsatt pris på den äldre modellen… tja, då var det inte så mycket att snacka om. Jag är inte brydd om att ha det allra senaste och då blir det ju genast mindre dyrt.

Planen var att handla i nätbutik, men det blev först ett besök på inLife för att kolla läget och prata och de hade faktiskt modellen inne, om än till ett lite högre pris. Det känns bra att handla i butik och få datorn med sig på en gång, så jag slog till och köpte därmed i praktiken för första gången en dator ”på riktigt”. Premiär.

Jag kan inte kalla mig Mac-användare ännu för faktum är att jag inte ens öppnat kartongen. Det var för mycket annat som skulle göras idag och det kommer nog att dröja lite innan jag anser mig ha tid att packa upp och börja bekanta mig med datorn. Typiska saker som att jag måste röja köksbordet (för att ha plats att vara på) eller vill bli klar med den gamla datorn innan jag tar mig an den nya. Och ska jag ändå ändra på datorarbetsplatsen i underhållningshyllan så vill jag kasta ut den gamla stereon med sina stora högtalare som hindrar mig från att montera de sista hyllplanen, men för att kunna montera hyllplan behöver jag skaffa beslag och så blir det ett jätteprojekt av det hela och då gör jag inget. På väldigt länge.

Jag vet att många tycker att jag är hur konstig som helst, som kan låta kartongen bara stå, men jag funkar så. Det är inte ovanligt att jag känner att jag måste göra undan alla tråkiga måsten först, innan jag ”får” göra det som är roligt. Kan man tänka sig, att jag inte alltid kommer ända fram till det där roliga? Pucko-jag,

Så det där med jag och väntan… det är nog bara en myt.

Jo, förresten, anledningen till att jag drog upp allt det här med ominstallationen av den gamla datorn och all bakgrund var att det kändes så paradoxalt att när jag äntligen håller på att byta till Ubuntu så går jag plötsligt och köper mig en Mac.

Klockan närmar sig fem så jag törs lova att det inte blir någon vanlig arbetsdag.

Premiär på spikmattan

Jaha, igår kväll (vilket är fel ord – för det var natt, ja inte långt ifrån morgon) lade jag spikmattan i sängen och mig själv ovanpå, så att mattan låg an ungefär från korsbenet och upp till nacken. Och jädrans vad vasst det kändes! Mattan har ju massor av små hårda taggar – enligt uppgift ca 6000 stycken. Jag konstaterade att det nog är bäst att försöka ligga stilla för annars river de rätt bra i skinnet. Eftersom jag är en tuffing härdade jag ut, låg kvar, andades och försökte slappna av så gott det gick och se, efter ungefär fem minuter var smärtan borta. Då upplevde jag det mer som sockerdrickspirrande, kanske lite som tusen nålar fast utan ont. Det pulserade – antar att det var blodflödet som hunnit komma igång. Femton minuter senare vaknade jag, lade mattan åt sidan och somnade om. Så det går alltså finfint att somna på en spikmatta! Fast just då hade jag nog kunnat somna oavsett underlag och omgivning, med tanke på hur trött jag var. Och är. En vacker natt ska jag sova ikapp, men det blir inte nu.

Den (klickbara) bilden längst upp är för er som undrar hur mattan och dess piggar ser ut. Bilden är som vanligt inte bra, men jag tror att det ändå framgår på ett ungefär vad det är för slags kreatur. Fingrarna är med för att visa taggstorleken och inte för att jag på något sätt tycker att de är vackra och/eller sevärda.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Jag kommer ut som bloggare

Nu, äntligen, är det dags för mig att börja blogga. Vägen ut har varit lång och seg, men nu är den slut. Jag är här och det här är min allra första blogg i mer traditionell mening – tidigare har jag skrivit på lite mer slutna nätgemenskaper, och inte i några riktiga bloggprogram.

Att jag äntligen kommit mig för att börja skriva i den blogg jag registrerade för mer än ett år sedan beror på att jag lovat, och för att få en extra spark i baken nu dessutom lovat att skriva om den stundande viktminskningen (mer om det nedan).

Förmodligen kommer jag att skriva om en massa andra saker också, men till att börja med är det tänkt att fokus ska ligga på just viktminskningen. Eller borde jag säga bantningen? Det låter så fult, även om det är vad det handlar om.

Om viktminskningen

För ganska exakt en vecka sedan fick jag nog. Måttet var rågat och det kändes som om jag stod med näsan tryckt mot väggen, utan möjlighet att komma vidare längs utstakad väg. Och det var väl hög tid att jag kom därhän, kan jag tänka.

Den utlösande faktorn var när jag insåg att jag aktivt valde bort att träffa både trevliga och nya människor för att jag är fet. Och därmed också känner mig ful och äcklig, vilket i mitt stilla sinne hänger ihop med att vara fet. Jag skämdes för mycket över min fysiska uppenbarelse, helt enkelt.

Där var det som om någon klubbade mig i skallen – så här kan det ju inte fortgå! Jag menar, tänk själva… att jag slutar gå hemifrån för att jag är för tjock lär inte göra mig smalare och förr eller senare slutar jag som Gilbert Grapes mamma. Inte den framtid jag vill möta precis.

Under många år har jag varit medveten om min övervikt, som stadigt ökat, men utan att riktigt känna mig motiverad att göra något åt saken. Det har alltid gått att kamouflera med rätt sorts kläder. Eller, det har jag inbillat mig i alla fall. Jag tror inte att andra låtit sig luras lika mycket som jag själv. Hur som helst har jag mer tänkt i banor av att det handlar om att lära sig att acceptera sig själv som man är. Och en del låg det väl i det, men nu på sistone har det känts oerhört tydligt att det förutom att vara skamligt också är dåligt ur hälsosynpunkt. Jag har på fullt allvar börjat oroa mig för hälsoriskerna och är äntligen redo att göra något åt saken.

Från tanke till handling

Så vad har jag gjort så här långt? Ja, förra söndagen fattade jag, som sagt, beslutet. Nu jävlar ska det hända saker!

Söndag

Bröt ihop och grät av insikten om det ohållbara läget. Såg bara en väg ut och då blev det lätt att fatta beslutet om förändring. Surfade på nätet för att hitta information om tider och platser.

Måndag

På vägen hem från jobbet stegade jag in på ett ställe som hjälper människor att gå ned i vikt och/eller att börja motionera. Jag har varit motionsmedlem hos dem, och gillar träningsformen, men man måste ju faktiskt rent fysiskt träna om det ska vara någon mening med det. Efter att jag kommit av mig accelerade viktökningen. Nu klev jag resolut rakt fram till disken och bad att få bli viktminskningsmedlem. Det fick jag.

Tisdag

Nytt besök på träningsstället för hälsoanalys tillsammans med en hälsopedagog. Uppställande av mål för viktminskningen, vilka inte handlar om kilon utan om konkreta åtgärder. Att jag ska äta (eller rättare sagt inte äta – mer om det senare) rätt, gå på gruppträffarna, motionera. Fem punkter blev det, om jag inte minns fel.

Onsdag

Allmänt informationsmöte kring träningsställets verksamhet följt av en provträningsomgång med instruktör. Jag var i grav tidsnöd på morgonen och hann inte packa några träningskläder, men var ändå med och lyssnade och kom även med egna observationer kring några av maskinerna – jag har ju tränat där förut och har viss erfarenhet. Av de cirka 10 personerna på informationsmötet visade det sig att vi var fyra som hoppat på viktminskningsprogrammet och ska ingå i den grupp som startar nu på måndag. Alla var glada och trevliga och det känns roligt att vara bekant med några redan innan den första gruppträffen. Antar att det kan kännas lite nervöst att gå dit annars. En rolig sak med de andras provträning var att jag blev avundsjuk – jag ville ju också träna! Det bådar gott för framtiden.

Torsdag

Till Bagpiper’s Inn för att säga hej till Niclas, kanske ta en öl, och sedan åka hem. Jag är ju för tjock för att umgås, remember? Det blir inte riktigt så. Jag gör sällskap dit med Joshua_Tree och vi båda får sittplats vid ett bord med pratglada och trevliga människor och sedan rullar det bara på. Vi blir kvar tills stället stänger, vid ettiden. Josh och jag konstaterar att pendeltågen slutat gå så vi tar en taxi hem till mig och jag bäddar åt honom på golvet och sedan pratar vi vidare fram till fyra på morgonen. Det gäller att ta vara på stunderna i livet. Sova kan man göra i graven, eller nåt. Min sista öl på länge blir en härlig Staropramen.

Fredag

Det var inte lätt att släpa sig ur sängen efter bara tre timmars sömn, men det gick. Åkte till jobbet och hade svårt att koncentrera mig på arbetsuppgifterna. Massage inbokad vid fyratiden, därefter en rask promenad hem för att sitta och andas en kort stund innan det var dags att sammanstråla med grannexkollegan och några andra tjejer för krogmiddag. Jag kom hem och i säng före elva – mycket tidigare än normalt när det är arbetsdag efter. Min sista krogmat på länge blir hummersoppa med krabbkaka och inhemsk löjrom + anka med chevrerisotto, karamelliserad palsternacka & plommonsky. Mums! Någon efterrätt fanns det inte plats för.

Lördag

Frukostfika tillsammans med grannexkollegan på ett relativt nytt Vivels-konditori på lagom promenadavstånd hemifrån. Min sista semla på länge blir en halva. Hem och softa en stund innan det är dags att fräscha till sig inför kvällens begivenhet, som är middag hos brorsans bästa kompis med familj. Jag åker ut lite tidigare för att hjälpa till med att skala räkor. Min bästa kompis med dotter kommer också dit. Vi pratar om sommarens inbokade semesterveckor i Bretagne (inte Bordeaux, vilket jag felaktigt kläckt ur mig några gånger), äter gott och tittar sedan på melodifestivalen som gör mig smått irriterad. Det känns inte som om någon av artisterna/låtarna är på allvar. Det blir en ganska tidig kväll då alla är rätt trötta. Mitt sista vin på länge blir ett gott vitt från Alsace. Och det sista fikabrödet blir glutenfria chokladmuffins.

Söndag (idag)

Jag vaknar mellan morgon och lunch och hamnar framför datorn. Får kontakt med Ms Garbo, som det är tänkt att jag ska fika med, och vi stämmer träff på Tullys vid halv tre två. Det är en lägenhetsvisning här i kvarteret som jag gärna vill gå på så tio minuter innan den börjar ringer jag grannexkollegan och föreslår att vi ska göra sällskap (vi har redan dagen innan prel-bestämt att vi ska gå). Vi möts utanför porten klockan 13 och lägenheten känns ombonad och har egentligen det mesta jag vill ha, men jag blir lite brydd av att både kök och badrum är i original. I och med att jag ju själv renoverade badrummet för två år sedan känns originalet en smula mossigt och en badrumsrenovering till vill jag ogärna göra, men det var svårt att släppa tankarna på hur jag skulle inreda/använda de olika rummen så man vet aldrig. Till fikat med Ms Garbo blev jag sen, men det gjorde inget för hon var ännu senare. Gott och trevligt och vi utväxlade diskret våra säsonger – tips: lån/utlån av tv-serier på dvd ger en bra anledning att ses lite då och då! Min sista fikmacka på länge blev en toast med ost och skinka (frukostmackan och latten i morgon bitti kommer att räknas som min sista ”på hörnan”-frukost).

Jag har berättat för ”alla”

Under veckan, efter att jag bestämt mig och anmält mig och förbundit mig att minska i vikt, så har jag berättat för hela min omgivning om vad jag gett mig in på och vad som komma skall. Arbetskamraterna, nya och gamla bekanta på krogen, vännerna – alla vet. Det kändes viktigt för mig av flera skäl. Jag ville bevisa för mig själv att jag inte behöver skämmas. Jag vill att folk ska veta varför jag plötsligt slutar äta lunch med kollegorna, varför jag eventuellt blir omotiverat sur eller ledsen den närmaste tiden. Jag vill också ge dem möjlighet att stötta om och när det behövs. Det skulle, tror jag, bli väldigt svårt att genomföra det här samtidigt som man försöker hålla det hemligt. Och jag tror att man behöver kunna prata om det också – gissar att tankarna kommer att kretsa ganska mycket kring mat.

Jag har sagt adjö till godsaker

Apropå mat, ja, så har jag under hela veckan mentalt tagit adjö av olika sorters mat och dryck. De första tio veckorna i programmet handlar nämligen för min del om att enbart äta måltidsersättning, d.v.s. dricka pulver utblandat i vatten. Vitsen med det är dels att se snabba resultat, i form av viktminskning, för att hålla motivationen uppe och dels att effektivt bryta gamla osunda vanor. Efter det eldprovet börjar man sedan långsamt etablera nya, sunda vanor, men den biten tänker jag inte på nu. Jag försöker att inte tänka i för långt tidsperspektiv, för att undvika att göra det alltför stort och alltför svårt – jag tror att det är absolut nödvändigt att ta, inte bara i aktion utan också i tanke, ett steg i taget. Ett enda litet steg klarar jag, men om jag lyfter blicken för högt kan jag inse att Rom ligger alltför långt bort.

Önska mig gärna lycka och välgång för det kan jag behöva. Nu kör vi!