Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘premiär’

Mia* om Mindfulness

Vid morgonens frukost nere på fiket läste jag vidare i deras blädderexemplar av tidningen Hälsa, och där hittade jag en artikel om mindfulness som är något jag hört talas om förut. Och som jag tror stenhårt på, d.v.s att det är värt att ta sig an tankegången om man inte redan gjort det. Vad det handlar om är i princip att vara här och nu. Leva i nuet. Enkelt, eller hur?

Enligt Wikipedia handlar mindfulness också om att se saker som de är, och det kan man väl knappast mena är något som skadar. Det här om att se saker som de är får mig att tänka på Leva (vars blogg jag inte hunnit med att läsa på allt för länge) som ofta skriver om just att se världen och människorna som de är. Själv tycker jag ibland att det låter tråkigt, men visst katten måste det vara mycket bättre att leva i verkligheten än i sin egen lilla drömvärld? Jaja.

Några punkter (direkt ur tidningen, det vill säga Hälsa):

  1. Icke-fördömande
    En ökad medvetenhet om dina tankebanor och din förförståelse gör att du får lättare att inte döma dig själv, en situation eller dina medmänniskor.
  2. Tålamod
    Inse att allting har sin tid. Medan du väntar på något kan du, i stället för att stressa upp dig, passa på att känna in din kropp, hur den mår och känns.
  3. Nybörjarsinne
    Genom att hantera dina upplevelser som om det var första gången blir du mer närvarande och uppmärksam. Om du tittar på löven på träden för första gången så ser du dem verkligen. Samma sak när du möter en människa – ett nybörjarsinne ger dig ett helt annat perspektiv.
  4. Tillit
    Ha tillit till processen och låt den ha sin gång, trots att du kanske inte ser frukten av den direkt.
  5. Icke-strävan
    Om du stannar upp där du är har du lättare att komma vidare. Det handlar om att acceptera den situation du är i – du är ju redan i den – och inse att den inte är konstant.
  6. Acceptans
    Hör ihop med icke-strävan. Det handlar inte om att resignera och bli passiv, utan tvärtom, när du är aktivt närvarande där du är, har du lättare att se vartåt du ska gå sedan.
  7. Släpp taget
    Vi människor har en förmåga att klänga oss fast vid saker, men ibland måste vi släppa – vår värld är ju konstant föränderlig.
  8. Humor
    Humor är viktigt! Det är befriande att ha glimten i ögat och inte alltid ta sig själv eller situationer på så stort allvar. Det ger lättsamhet åt livet.

Det här tycker jag är intressant och jag kände spontant att jag ville ge mina personliga reflektioner kring var och en av dessa punkter och eftersom jag ofta skriver alldeles för långt när det handlar om något som engagerar mig bestämde jag mig för att dela upp det på ett inlägg per punkt.

Varmt välkommna att följa min första artikelserie i bloggform!

Jag lovar ingen frekvens, bara att jag ska göra mitt bästa för att lyckas. Att jag ens annonserar en sådan här sak är lite av en utmaning till mig själv, som verkligen blir knollrig (på ett riktigt dåligt sätt) av nästan vad som helst som ens kan tänkas likna press och krav på mig. Även när det är självförvållat (ljuvligt ord som beskriver precis hur det känns!). Blir kul att se hur det går.

Annonser

Kameran har landat

Så… äntligen ro att skriva. Mycket folk på IM ikväll, lustigt nog. Jag har inte pratat med folk på flera år, känns det som, och nu plötsligt blir det massor.

På vägen från jobbet hade jag för ovanlighetens skull (det var inte igår jag reste med musik, nämligen) David Cooks amerikanska Idol-äventyr i öronen och kunde konstatera att det känns i magen. Fortfarande. Åter igen. Jag vet inte vad det är med honom, men han berör mig. Åtminstone i de här låtarna.

Hade jag haft mer musik av den kalibern i spelaren hade jag nog gått ett varv runt hela Söder för att få höra mer, för det var verkligen skönt, kändes så där välbehövligt som bara bra kultur (haha, vem bestämmer det?) kan kännas. Det gäller musik, böcker, filmer… you name it. Kvalitet. Eller i alla fall känsla.

Well, det jag skulle skriva var att jag förstås tog omvägen förbi kioskposten för att hämta mitt kamerapaket. Den trevlige innehavaren stod bakom disken. Trevligt återseende – det var länge sedan vi sågs och jag trodde att det var för att jag inte handlat så mycket på sistone, men det berodde enligt honom på att han varit pappaledig. Där ser man. Vi har varit borta båda två.

Väl hemma packade jag prydligt upp kartongen och dess innehåll.

Kameran som sådan var mycket mindre än jag väntat mig – ganska precis lika stor som mitt körkort, eller valfritt bank- eller kreditkort. Och grabbarna på CyberPhoto hade rätt i att den var snygg också, färgen är djupare och mustigare i verkligheten än på bild. Och efter att ha provat den bara lite har jag ingen som helst lust att slänga upp fler bilder från nallefånen, men…

Kartongens innehåll - kamera, väska, minne och... Snickers Kamera kontra bankkort Kamera på Mac

Men det var ju inte bara att sätta igång och plåta direkt. Först måste batteriet laddas. Det skulle, enligt medföljande starthandbok, ta en och en halv timme. I själva verket räckte det med drygt en och det gjorde ju absolut ingenting.

Därefter blev det lite sikta och trycka av. Och tanka över till datorn, vilket var en baggis med medföljande sladd. På både Mac:en och jobb-PC:n. Skönt!

Uno - den gamla 'kameran' Skillnad blir det definitivt, men jag måste ta mig tid att lära mig använda kameran och dess funktioner. Sedan behöver man nog kunna lite bildbehandling.

Ni som har koll: vad behöver jag tänka på/lära mig?

Hm, smakprov från mitt initiala sikta-och-trycka-av? Jag antar att det blir ett jävla gnäll om jag inte lägger ut något… så skyll er själva. Bilden är på 1631×2448 pixlar, något beskuren på bredden men i övrigt helt orörd. Au naturel. Jag kommer med stor sannolikhet inte att lägga ut sådana här bilder i framtiden.

Jag är med domän

Häromdagen, närmare bestämt i torsdags, slumpade det sig så att jag … nej, förresten, jag pratade med GP – så var det. Hur som helst var det ingen slump, utan bara en krona eller två som trillade ner. Det där oundvikliga inträffade.

Jag muttrade över att jag inte kan ladda upp ljudfiler här på WordPress.com utan tvingas lägga dem på annan plats och bara länka härifrån, vilket bland annat gör att jag får svårt att hålla koll på dem. GP föreslog än en gång en egen domän, varpå jag replikerade att jodå, men du vet hur jag är med att komma på bra namn. Men alltså… miaisageek, kan du inte använda det då?

Och det är klart att jag kan – det är ju superlogiskt och jättesjälvklart!

Så så blev det. Jag är numera stolt innehavare av miaisageek.se – vad jag sedan gör med den återstår att se. Och när. Det kanske kan bli en WordPress-installation på Peter’s Kitchen Kamp vad det lider, men jag har inte bråttom.

Jaja, ville bara dokumentera denna milstolpe i livet. Min första domän. Ja, min första riktiga, för tidigare har jag ju fuskat med mia.is-a-geek.com (egen server) som är/var en DynDNS-domän. Vilket för övrigt, vilket snabbtänkta läsare redan förstått, är historien bakom namnet på den här bloggen.

Mac och jag

Jag röjde plats på matbordet, packade upp datorn, kopplade in el- resp. nätverkssladd och… här är jag! Mycket enklare än så kan det inte bli.

Än så länge kommer vi ganska väl överens, jag och min Mac.

Bildytan är precis så stor som jag vill ha den och användargränssnittet ser riktigt trevligt ut. Inte nu för att det är sådant som bekymrar mig nämnvärt – nej, jag har fullt fokus på det som finns innanför fönstrens ramar. Texten, webbsidan.

Jag har ett webbläsarfönster (Safari) och ett terminalfönster (mest av princip) öppna och mycket mer än så tror jag inte att man behöver. En kommandorad som förstår att svara rätt på den eviga frågan whoami. Det känns betryggande att veta att man åtminstone i någon värld får ett svar man kan förlita sig på.

Det jag främst reagerat på så här inledningsvis är att fönstermenyn sitter till vänster och att min ryggmärg saknar Home/End – som tycks motsvaras av Ctrl+<höger-/vänsterpil>. Genom att göra fel har jag lärt mig navigera i texten hyfsat obehindrat. Markerar text gör man så som jag är van. Ctrl-C funkar inte alls som ryggmärgen tror – måste minnas att det är fornminnet som gäller.

Jag undrar hur man skriver in ett sådant tecken, förresten – någon som vet?

Det här är riktigt roligt, men jag ska nog sluta skriva om alla fåniga småsaker varje ny användare, vana vid Windows, förmodligen snubblar på och kanske låter sig roas av. Allt sådant kommer jag att lära och vänja mig vid vartefter.

Den här första gången jag använder Mac/MacOS känns helt okej.

MacMia

Från och med idag, 19/11, är jag MacBook Pro-ägare. Nästan lite otippat.

Mitt datorköp är ungefär vad det här inlägget handlar om, rent faktamässigt, om än med en massa för somliga ovidkommande detaljer. En hel del om hur jag funkar finns det också, för den som är intresserad och orkar läsa mycket.

Sedan några dagar tillbaka har jag ett datorrelaterat projekt igång. Det handlar om att förbereda för, och genomföra, en total ominstallation (eller ett övergivande, om det inte funkar bra) av min primära dator. En gammal stationär hem-pc, som hängt med sedan i september 2003. Med Windows XP. På sistone har datorn känts så seg och trött att jag inte ens använt den – i stället har jag börjat ta med mig jobbdatorn (laptop) hem och använda den som mina primära privatmaskin.

När man inte längre använder sin dator är det nog dags att göra något så jag bestämde mig för att äntligen prova Ubuntu, vilket jag ju länge velat göra – av nyfikenhet, för erfarenhet, av princip och jag vet inte vad – men har inte haft någon dator att tillgå för ändamålet. Eller rättare sagt, den gamla jobbdatorn (laptop, förstås) jag faktiskt har lyckades jag inte få att boota från cd (eller usb-sticka för den delen) – och inställningarna för det verkar låsta. Kollegan påstår dock att det går att fixa, så det ska jag väl också prova vid tillfälle.

Det är så mycket nu – så mycket jag vill och helst allt på en gång också. Och det är inte faktiskt, utan bara som det känns. Vore jag inte så jävla enkelspårigt sekventiell skulle jag ha betydligt färre bekymmer. Men det finns väl något bra också med att vara lite så där fyrkantig som jag kan vara. Ibland känner jag mig som en bulldozer – ångar orubbligt på rakt fram. Eller en oljetanker? Obeveklig.

Ord om Mac i april 2008 Jag har länge planerat att skaffa mig en ny dator, en fräsch ersättare till den gamla trötta stationären. Det jag däremot inte lyckats med är att bestämma vad jag ska ha. Bytte ord med Sebastian Robertsson i april, t.ex, och hade då pratat med GP som länge lobbat för Mac. Jag responderade aldrig på Sebastians sista svar eftersom jag kände mig utpekad som vanlig användare men kunde inte bestämma mig för om jag skulle bli förolämpad eller road. Ungefär så. Jag betraktar mig inte som vanlig användare, men det kanske jag borde? Ännu en Mia-myt att krossa, tror jag. Jag var som synes då fortfarande väldigt osäker på vad för slags dator jag ville ha och det var långt senare som det kom att handla om ett val mellan Mac:ar.

I åratal hade jag sagt att min nästa dator skulle vara bärbar, men samtidigt satt jag ju ändå alltid på plats i underhållningshyllan och bärbara datorer är ju dyrare än andra. Jag ville definitivt inte betala för något Windows, som jag ändå inte ville ha. Att det skulle vara något med unix/linux var jag säker på, för myten om mig själv som unixmänniska finner jag ingen anledning att inte bevara. Tvärtom.

Och eftersom jag är den jag är (det kör ihop sig i skallen när det blir för många variabler så då måste jag förenkla) blev det till slut enklast att gå på Mac-spåret. Jag kommer till en punkt då jag inte orkar tänka längre utan bara gör.

Så, iMac eller MacBook? Där har jag stått och stampat och velat i veckor eller till och med månader. GP har suckat och flinat om vartannat över att jag har haft så svårt att bestämma mig. Jag har försökt vila i detta och påminna mig om att det kommer att lösa sig, bitarna kommer att trilla på plats och jag kommer förr eller senare att veta vad jag vill. Det tar bara tid att komma därhän. Det där går inte att forcera utan det är bara att invänta ögonblicket då alla tvivel är undanröjda. Då allt står klart som kristall. Då kan jag agera. Innan dess är det bara att vänta.

Har jag sagt att jag avskyr att vänta? Det är en av mina myter om mig själv.

Kollegan, GP, Mac-lobbyisten har skaffat sig en av de där nya MacBook:arna. Vi besökte närmsta butik och kollade en gång och min spontana känsla var att bildytan var för liten. Bara 13 tum. På jobbdatorn har jag 15 (tror jag) och tycker att det är precis vad man (jag) behöver. En MacBook med större bildyta hade varit perfekt, men MacBook Pro var enligt min mening för dyra. Så inget kändes riktigt rätt. Tills jag åkte med en taxichaufför med MacBook på instrumentpanelen.

Han var väldigt trevlig och vi resonerade kring val av Mac och han sade att det jag ville ha var ju en MacBook Pro och jag insåg att han hade rätt. När jag sedan idag på kontoret i city pratade med GP och han sade samma sak, samt tipsade om nedsatt pris på den äldre modellen… tja, då var det inte så mycket att snacka om. Jag är inte brydd om att ha det allra senaste och då blir det ju genast mindre dyrt.

Planen var att handla i nätbutik, men det blev först ett besök på inLife för att kolla läget och prata och de hade faktiskt modellen inne, om än till ett lite högre pris. Det känns bra att handla i butik och få datorn med sig på en gång, så jag slog till och köpte därmed i praktiken för första gången en dator ”på riktigt”. Premiär.

Jag kan inte kalla mig Mac-användare ännu för faktum är att jag inte ens öppnat kartongen. Det var för mycket annat som skulle göras idag och det kommer nog att dröja lite innan jag anser mig ha tid att packa upp och börja bekanta mig med datorn. Typiska saker som att jag måste röja köksbordet (för att ha plats att vara på) eller vill bli klar med den gamla datorn innan jag tar mig an den nya. Och ska jag ändå ändra på datorarbetsplatsen i underhållningshyllan så vill jag kasta ut den gamla stereon med sina stora högtalare som hindrar mig från att montera de sista hyllplanen, men för att kunna montera hyllplan behöver jag skaffa beslag och så blir det ett jätteprojekt av det hela och då gör jag inget. På väldigt länge.

Jag vet att många tycker att jag är hur konstig som helst, som kan låta kartongen bara stå, men jag funkar så. Det är inte ovanligt att jag känner att jag måste göra undan alla tråkiga måsten först, innan jag ”får” göra det som är roligt. Kan man tänka sig, att jag inte alltid kommer ända fram till det där roliga? Pucko-jag,

Så det där med jag och väntan… det är nog bara en myt.

Jo, förresten, anledningen till att jag drog upp allt det här med ominstallationen av den gamla datorn och all bakgrund var att det kändes så paradoxalt att när jag äntligen håller på att byta till Ubuntu så går jag plötsligt och köper mig en Mac.

Klockan närmar sig fem så jag törs lova att det inte blir någon vanlig arbetsdag.

Premiär på spikmattan

min spikmatta Jaha, igår kväll (vilket är fel ord – för det var natt, ja inte långt ifrån morgon) lade jag spikmattan i sängen och mig själv ovanpå, så att mattan låg an ungefär från korsbenet och upp till nacken. Och jädrans vad vasst det kändes! Mattan har ju massor av små hårda taggar – enligt uppgift ca 6000 stycken. Jag konstaterade att det nog är bäst att försöka ligga stilla för annars river de rätt bra i skinnet. Eftersom jag är en tuffing härdade jag ut, låg kvar, andades och försökte slappna av så gott det gick och se, efter ungefär fem minuter var smärtan borta. Då upplevde jag det mer som sockerdrickspirrande, kanske lite som tusen nålar fast utan ont. Det pulserade – antar att det var blodflödet som hunnit komma igång. Femton minuter senare vaknade jag, lade mattan åt sidan och somnade om. Så det går alltså finfint att somna på en spikmatta! Fast just då hade jag nog kunnat somna oavsett underlag och omgivning, med tanke på hur trött jag var. Och är. En vacker natt ska jag sova ikapp, men det blir inte nu.

Den (klickbara) bilden längst upp är för er som undrar hur mattan och dess piggar ser ut. Bilden är som vanligt inte bra, men jag tror att det ändå framgår på ett ungefär vad det är för slags kreatur. Fingrarna är med för att visa taggstorleken och inte för att jag på något sätt tycker att de är vackra och/eller sevärda.

Jag har flyttat!

Allt utom gitarren, dörrmattan, en stol samt några hyllplan och två krukväxter befinner sig nu i den nya lägenheten – jag har alltså flyttat. Kvarstår: större möbler och saker nere i förrådet. I morgon hämtar jag resten samt plockar ned taklamporna.

I det större sovrummet har jag skapat mig ett basläger, som jag inrett med det mesta jag anser mig behöva: sovplats med klockradio och läslampa, datorplats (inkl. dator förstås!) och tv. Dvd-spelaren brydde jag mig inte om att koppla in eftersom jag inte har en susning om var min mor packat/placerat de osedda dvd:erna som låg framme på vardagsrumsbordet. Eller är det jag själv som är skyldig? Resultatet är detsamma, men det gör inget för min ”riktiga” dator har ju nu återfått nätkontakten.

Om man undantar omklädningsrummet satt (eller låg) jag inte ned en enda gång förrän strax efter åtta ikväll, så det är inte konstigt att fötterna värker. På morgonen körde jag några vändor med pirran och sedan tränade jag med den nyligen återfunna väninnan. Efteråt promenerade vi i solskenet bort till Skanstull och besökte Bolagret (fantastiskt ställe! Jag blev kär i flera olika möbler och tavlor, och inser att jag skulle vilja ha både ett metalliskt naturrum och ett riktigt metallrum) och sedan gick jag hem och körde fler vändor med pirran och flyttade över dammsugaren och dammsög hela j-a lägenheten (det känns att ytan är större!) och sedan invigde jag nya tvättstugan (likadan som den gamla, men med bättre layout) samtidigt som jag upprättade mitt basläger, vilket bland annat medförde flera sökningar i kartongerna ute i förrådet.

Behöver jag berätta att ryggen har tagit stryk idag?

Trots att jag gått ganska mycket saknas det fortfarande några hundra steg på räknaren, så det får väl bli en promenad innan läggdags. En sväng runt huset borde faktiskt räcka. Och sedan blir det premiärsovande här i den nya lyan, som sig bör på en madrass på golvet. Jag tror jag kommer att sova som en stock.

Etikettmoln