Gruppträff 3

Igår var det då dags för min första gruppträff med den nya gruppen. För gruppen som sådan var det den tredje träffen, men eftersom jag befunnit mig i Bangalore de två senaste onsdagarna har jag ju inte kunnat delta förrän nu.

Det kändes allt lite konstigt att sitta i det välbekanta rummet med en flock helt främmande människor. Många sådana var det också – när jag anlände, cirka fem minuter sent, fanns det bara två lediga stolar kvar. Men om jag rannsakar minnet var vi nog inte fler än ungefär 11 stycken. Varav en man.

Programmet är detsamma som förra året, så det är inga konstigheter och gjorde nog inte så mycket att jag missade de två första träffarna. Ändå kände jag att det förmodligen vore en god idé att fundera lite över dem. Den första handlade om motivation, d.v.s. varför man går programmet, och jag tror det är nyttigt att tänka över vad man vill åstadkomma och varför. Om inte annat så som ett sätt att skaffa sig fokus och börja ta det på allvar igen. Jag märker att jag hela tiden glömmer och då är det ju omöjligt att göra vad som krävs.

Denna gång får jag inte (enligt reglerna) gå på det snabba programmet, d.v.s äta enbart måltidsersättningar, så för mig blir det att fortsätta som jag avslutade förra gången: med hälften av varje. Två ersättningsmåltider och två måltider enligt handflatemetoden. Per dag. Så jag kör f… jamen, jäklar!

Det slog mig precis att jag tänkt fel och därför redan förbrukat en riktig måltid idag. Tanken var att jag skulle ersätta frukost och mellanmål för att, främst av sociala skäl, kunna äta riktig mat till lunch och middag. Men eftersom frukosten idag bestod av fruktsallad med keso så sprack ju det direkt. Nåja, det får bli en ersättningsmiddag i kväll, helt enkelt. Trist, men så får det bli.

Efter träffen var det vägning för mig – med förväntat tråkigt resultat.

Jag har gått upp nästan 10 kilo sedan i höstas, även om jag i och för sig fortfarande ligger en 15-16 kilo under förra årets startvikt. Men 10 kg är rätt mycket. Och det lär ta tid att bli av med dem.

Min stora utmaning här framöver är att komma in i viktminskningen. Att verkligen tänka när det gäller motion och kost. Vara medveten om att jag gör det här nu. För det är hur enkelt som helst att bara lalla på och äta det som är gott och ta bussen när man är lat. Jag har till och med missat att ha stegräknaren med och på mig de senaste månaderna. Och när jag haft den har jag ändå inte kommit ihåg att kolla av och notera resultatet. Det måste bli ändring på det nu.

Uppmärksamhet, Mia!

Och jo, jag tränade efteråt också. Det tog inte ens ett varv innan jag kom upp till den övre pulsgränsen och sedan låg jag där under resten av passet. Ibland till och med över. Det var inte skönt, men träningen i sig gjorde säkert någon nytta. Det känns i musklerna idag, att de fick jobba igår. Kul var det att träna tillsammans med en bunt av de blivande bekantskaperna samt ett urval av de gamla. En tjej ur min förra grupp var där och tränade. Hon berättade att även hon hade gått upp 10 kg och det kändes bra att veta att jag inte är ensam om att sitta i den sitsen. Nu gäller det bara att styra skutan åt rätt håll igen. Det är lätt, men svårt.

Nya livet är försenat

Idag, mitt i lunchen, fick jag telefonsamtal från Itrim om att den nya grupp jag skulle börja i har blivit inställd – det var helt enkelt för få deltagare som anmält sig. Och tacka fan för det när mötena låg så tidigt. Tänkte jag i mitt stilla sinne.

Jag fick ett par alternativ och valde då givetvis det med den för mig lämpligaste tidpunkten, vilket råkade vara densamma som de sista träffarna i den gamla gruppen. Så då hinner jag träna efter träffen, precis som jag är van vid sedan tidigare. Man hinner, om inte gruppträffen drar ut alltför mycket på tiden.

Det dröjer dock några veckor till innan träffarna drar igång, men jag är ju erfaren veteran och klarar mig alldeles utmärkt ändå. Under tiden tänker jag förstås hålla mig till den rätta läran, äta 2+2 och allt det där andra som står i mina mål.

Och där dök det upp en ful tanke om att fortsätta fuska med maten. Nej!

De senaste två dagarna har jag bitvis varit hungrig utan att få äta något. Ovant. Jag hoppas att det bara handlar om att kroppen ska vänja sig vid att få i sig lite färre kalorier eller att det kan avhjälpas genom att dricka mer av det där vattnet som jag är lite för dålig på att suga i mig (ett av de nya målen handlar återigen om just vattenintag). Särskilt med tanke på att jag skaffat mig vidlyftigare kaffevanor på sistone – besöker kaffeautomaten flera gånger per dag nu, där jag normalt sett knappt går ens en gång. Nåja, det blir ju några fler steg åtminstone. Hur som helst, när jag kommer i säng sent om kvällarna (vilket jag gjort nu på sistone) dricker jag mer kaffe om dagarna i hopp om att hålla mig alert (vet inte om det är trots eller tack vare kaffet det funkar, dock), och då borde jag väl egentligen dricka ännu mer vatten som kompensation för det. Men se det gör jag ju inte.

Det finns alltid saker att förbättra och tur är väl det.

Mitt nya nya liv börjar idag

Eller mitt nya gamla liv, kanske jag skulle säga. Jag viktminskar vidare.

Jag har nog glömt att skriva om det här på bloggen, men jag bestämde mig till slut för att varken gå på stabiliseringsprogrammet, bli motionsmedlem eller lämna Itrim helt och hållet. I stället kör jag ännu ett år med viktminskning.

Enligt kvinnan som driver ”mitt” Itrim-center, och varit min hälsorådgivare under året, är jag en viktig (eller riktig, om man så vill) favoritkund – tydligen har jag utmärkt mig och lämnat ärr för livet i personalens stackars själar. Nej, inte riktigt så – såvitt jag förstår är det bara positivt. Hon, drifterskan, sade att jag berörde henne djupt, första gången vi träffades. Det var ganska precis ett år sedan.

I morse (eftersom jag glömde göra det igår kväll, vilket snarare var natt men det hör inte hit) fyllde jag i den allra sista rutan i den gamla motionsboken (minns inte just nu vad den kallas), där jag nästan hela året fyllt i mina resultat vad gäller förbättringspunkterna. Det gav en särskild tillfredsställelse – tänka sig att det gått ett helt år sedan jag började! I dagsläget ligger jag på ca -18 kg, och det är inte fy skam även om det som sagt finns många kvar. Nu blir det till att vända blad, och till och med börja på en helt ny bok. Jag ser fram emot den nya resan.

Tidigt (redan åtta!) på onsdag morgon är det dags för den första gruppträffen i min nya grupp. Som ni ser utmanar jag mig själv både genom tidiga morgnar och nya människor. Det känns som om jag fixar det. Jag är stark, glad och redo att ta mig an utmaningar. Tror jag. När vi satte upp fem nya punkter ville jag ändå behålla två av mina gamla, så nu har jag sju förbättringspunkter. Ambitiös? Nej, egentligen inte, men de två kändes naturliga och hemmahörande i vardagen.

Lustigt nog börjar jag mitt nya år på exakt samma datum som det gamla. Den 11:e februari. From here on: Nya Livets Dag. Mitt nyår. Som väl får firas med en morot eller två, för från och med nu är det strikt 2+2 som gäller – 2 ersättningar, 2 strikt reglerade protein- och frukt/bär/grönsaksmåltider. Per dag. Det blev lite snett redan i morse eftersom jag tänkt mig att ersätta frukost och mellanmål, men av gammal vana råkade börja dagen med fruktsallad. Men det gör ingenting, för det är ju inga problem att dricka milkshakemiddag ikväll. Jag tror dock att det är en god idé att återinföra matklockan, med stående påminnelser om mattider.

Det kan hända att jag kommer att blogga lite om hur det går.

Whee!

Out of memory

Medan jag tränade hade jag flera saker i huvudet som jag ville blogga om när jag väl kom hem. Nu är jag hemma och minns givetvis inget av det.

Nåja, jag har i alla fall varit duktig. Och tränat. Idag med.

Nu är jag inne på andra veckan av nya tag och på träningsfronten går det riktigt bra. Förra veckan tränade jag tre gånger och det här veckan två, än så länge. 2-3 gånger är alltså målet, med den högre siffran som normalfall.

Nästa vecka har jag årsuppföljning på Itrim – tänk att det är snart ett helt år sedan jag fick nog och för första gången faktiskt tog tag i saker och ting! Det har hänt mycket sedan dess, även om jag har svårt att se exakt vad.

Något jag vet med säkerhet är att jag blivit öppnare som person. Mer frimodig, kan man också säga. Jag ber inte om ursäkt för mig själv längre… höll jag på att skriva, men det kanske jag gör. Lite grann, ibland? Men i alla fall inte alls på samma sätt och i samma utsträckning som förr.

Självkänslan är bättre, klart bättre. Jag uppskattar mig själv idag. Jag har ett värde. Jag har samma rätt som alla andra att finnas och ta plats [s]om jag vill.

Och att jag skriver detta handlar till stor del om att jag smakar på orden, prövar tanken för att se om det stämmer. Om jag kan hålla med. Till ganska stor del är det så, men jag vet och känner att jag definitivt har ett värde. (Hej, Essa! Sådana där kursiveringar påminner mig alltid om dig, så du vet det.)

När folk säger snälla saker om och till mig så håller jag faktiskt ganska ofta med – om de har rätt. Jag säger: ”Tack, jag vet” eller ”Jag håller med”. Och så ler jag sött, för säkerhets skull, ifall det skulle verka förmätet eller överkaxigt eller så. Man vet ju aldrig. Och faktiskt är det hela ganska roande också.

I lördags, när jag var och tränade, sade tjejen som jobbade något om att ”det förtjänar du, för du är så härlig” och jag blev glad även om jag inte riktigt förstod vad hon baserade sin uppfattning på. Icke desto mindre respekterade jag hennes åsikt och tackade för att hon delade med sig av den.

Och framförallt: jag skäms inte längre för min övervikt (som ändå fortfarande är rätt ansenlig). Det må vara att jag gått ned dryga 20 kg (ni ser att det är en bisak, va? ;-), men det skulle inte skada mig det minsta att gå ned 20 kg till.

Där någonstans kanske jag skulle kunna trivas och känna mig nöjd med min kropp. Fast det är inget jag vet. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer vartefter kilona försvinner, så bara därför är det värt att fortsätta.

Fortsätta, ja. Hur? Jag kan ju släppa Itrim, nu när jag snart fullgjort mitt kontrakterade år, och gå vidare på egen hand. Kanske fortsätta hos dem som motionskund, d.v.s bara gå dit och träna. Jag kan förstås också träna någon annanstans. Eller fortsätta hos Itrim på stabiliseringsprogrammet som följer efter viktminskningsprogrammet. Månadskostnaden går ned (om än inte lika mycket som om jag blir ren motionskund) och jag får fortsätta träffa några av tjejerna i gruppen. Skulle jag välja det alternativet vore det för deras skull, för programmet som sådant känner jag inte riktigt att jag behöver. Fast då ska jag väl erkänna att jag inte riktigt vet vad det innefattar heller. Så det borde jag ta reda på. Ska jag ta reda på.

Jag har ju inte satt upp något konkret mål för min viktminskning. Vad det handlar om för mig är främst att etablera en fungerande och någorlunda hälsosam livsstil och där har jag kommit en bit på väg, men framförallt lärt mig en del om hur pass enkelt det ändå kan vara. Och ju mer glad och positiv jag är, desto lättare är det att leva på rätt sätt. Att göra konstruktiva och vettiga val. För det är när livet känns som tuffast det är som svårast att leva sunt. Det är då jag söker tröst. Inte sällan i form av något ätbart. Det borde inte vara så svårt att ersätta det med något nyttigt i stället, kan man tycka.

Och här tappade jag helt enkelt tråd och tid och kraft och lust. Slut för idag!

Jag tar nya tag

Det är hög tid att återuppta något av disciplinen eller åtminstone de goda vanorna. Jag vet inte vad som hände efter sommaren och semestern, men jag kom av mig och tappade farten så till den milda grad att jag stått helt stilla i månader. Och då menar jag att jag inte gjort något alls inom ”bantningen”.

Årets bottennotering, på viktfronten, inträffade i mitten av juni. Därefter stod jag länge stilla. Jag skötte mathållningen hyfsat, men tappade alltmer på träningen och nu ligger jag ungefär 4 kilo över lägstanoteringen. Mycket muskler borta. Det var flera månader sedan jag tränade. Ett par månader sedan jag registrerade steg.

Men igår kom jag äntligen iväg för att träna.

Bakom disken satt en för mig helt okänd kvinna och bland dem som redan tränade fanns inte ett enda bekant ansikte. Jag kände mig som ett ufo, en främmande inkräktare. Var det verkligen mitt träningsställe jag kommit till?

Nåväl, jag klädde om och noterade att träningsbyxorna satt betydligt tightare än jag mindes dem, liksom tillhörande t-shirt. Så gick jag ut i träningslokalen och tyckte att alla stirrade på mig – och det förstod jag eftersom jag kände mig som en stoppad korv. Tämligen självmedveten började jag i alla fall träna.

Efter bara några minuter kände jag mig stark och trygg och hemmahörande igen. Och duktig. Jobbigt var det, men det kändes bra. Jag fick dra ned på tempot den sista tredjedelen, för jösses vad flåset försämrats! Och det där med muskler kändes nästan som en utopi. Men jag vet ju att det går snabbt att bygga upp båda, så det är bara att köra på. Några gånger till, så…

Efteråt bytte jag ord med båda ordinarie personaltjejer, som verkade glada att se mig. Liksom jag dem, för den delen. Det känns att det finns engagemang.

Det är väldigt trevligt att känna sig så välkommen och bli så personligt bemött, med namn och allt. Den hemmakänslan gör att man trivs och vill komma tillbaka. Det är nog det jag sökt lite genom åren. På krogen hemmavid, i pizzabutiken, fiket och så vidare. Det är kul att vara stammis. Det ger en inre tillfredsställelse och man känner sig mindre ensam i den anonyma storstadsmiljön.

Nästa träningstillfälle blir på onsdag. Efter gruppträffen, som kan vara den sista. Eller näst sista. Jag har snart hållit på med det här ett år och fick frågan igår om jag ville fortsätta på stabiliseringsprogrammet ett år till. Det tackade jag nej till.

I stället tänker jag mig att fortsätta som motionskund så där lite löpande, månad för månad, tills jag vet hur jag vill göra på lite längre sikt. Jag funderar på att bli SATS-medlem för att det numera finns ett gym på något hundratal stegs avstånd hemifrån (liksom nästan överallt annars) och för att där ges möjligheter till andra former av träning. Variation. Yoga verkar t.ex intressant. Men vi får se.

Gruppträff innebär också vägning, vilket jag inte alls ser fram emot. Kanske var det därför jag helt och hållet förträngde den förra gruppträffen, för att jag inte ville få det bekräftat som jag redan vet. Det vill säga, att jag gått upp i vikt.

Oh well. Jag vet det, så vad spelar det för roll om jag också får det svart på vitt.

Det bekommer mig inte så mycket, ändå, att jag gått upp i vikt, för jag vet att det snart handlar om imperfekt. Det går över, med lite god vilja och en dos medveten närvaro. Nej, jag har inte glömt att jag ska skriva om mindfulness – det kommer.

Jag är glad och stolt över att jag börjat träna igen. Och tänker fortsätta med det för att förbättra mina kurvor (pun intended). Jag tänker mig en kort skinnkjol.

Fy fan, vad jag är bra. Och vad snygg jag kommer att bli.

Soluppgång över Årstabroarna

I går morse steg jag av bussen vid Hornstull och fick syn på vad som verkade vara en magisk himmel. Den såg faktiskt så lovande ut att jag trotsade kylan och promenerade över Liljeholmsbron bara för att kunna ta bilder. Jag lovar att fingrarna blev små isbitar, men jag tror faktiskt det var värt det. Jag kände mig definitivt levande.

Här är en av bilderna – notera gärna adventsljussstaken i den närmsta båten (klicka för större bild, om ljusstaken inte syns tillräckligt bra – det kan hjälpa):

En rolig detalj var att jag stötte ihop med en av de gulliga Itrim-tjejerna, som var på väg till jobbet. Och som jag funderade på vad katten det var hon hette! Sandra, säger hemsidan, och det stämmer såklart. Jag talade om för henne att jag kommer och tränar i nästa vecka, för det har jag definitivt tänkt göra. Det är hög tid att återuppta mina goda vanor, för nu har det med förskräckande tydlighet gått åt helt fel håll ett tag. Det är inte roligt att känna hur jeansen stramar runt magen. Många dåliga minnen som vaknar till liv av det.

Jag märkte sedan, när jag tankade över bilderna till jobbdatorn, att kamerans batteri var nästan helt urladdat. Jag behöver verkligen ett extrabatteri. Det hade varit trevligt om det inte jämt var slutsålt i butikerna.

Ovanstående skrev jag igår. Idag jobbade jag på kontoret inne i city och surfade in hos Webbhallen strax innan jag och GP skulle ut på lunchpromenad, bara för att kolla om mitt batteri fanns inne idag. Igår gjorde det inte det, men däremot idag. I ett exemplar. Och det fick jag sedermera köpa. Snäll personal på den där Webbhallen, va? Nu kan jag faktiskt inte komma på något mer jag vill köpa. Och tur är väl det med tanke på att lönen i princip är slut igen.

Något att växa i

Jag läste hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt – och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat rubriken i precis samma stil) och kände att jag gärna berättar min egen historia från i morse, på liknande tema.

Eftersom det sades på radion att det skulle bli varmt idag (över +20ºC) bedömde jag att det vore en god idé att välja de nya sandalerna (som jag hellre hade velat ha i grått eller beige och som i svart är snyggare i verkligheten än på bilden) och tunnare byxor än jeans. Jag sökte igenom mina garderober och hittade de lätta, fina grå byxorna jag levde i hela förra sommaren. Jätteglad blev jag, ända tills jag tog på mig byxorna och då insåg att båda underarmarna ledigt rymdes på tvären innanför linningen – så grymt mycket större jag måste ha varit för ett år sedan!! Det var ju bara att konstatera att de byxorna kan jag verkligen inte ha längre.

Jag trodde liksom aldrig att ett par av mina byxor kunde bli så mycket för stora. Var det någon som skojade, hade ersatt mina byxor med denna ballongmodell? Det kändes som ett skämt. Och min svårighet att förstå beror väl förmodligen på att jag aldrig tidigare genomgått en rejäl viktminskning – jag menar, normalt för mig har ju genom åren varit att lägga på mig kilon snarare än att tappa dem.

Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag informera om att vikten än så länge verkar ha ökat med bara ett kilo – jag var ju inställd på att det skulle bli flera (men klagar knappast om så inte är fallet) och kanske dröjer det ytterligare ett tag innan hela glykogenförrådet är återuppbyggt. Jag är beredd på det mesta.

Idag gladdes jag åt att väninnan, som trots att hon känner sig tämligen risig, har utgångspunkten att hon ska träna i morgon. Att vi ska träffas och träna alltså. Undrar om hon hade haft samma inställning om jag inte hade ställt frågan? Ibland är det ju så att man hoppas att den andra ska ha glömt så att man ska slippa.

Inför träningen känner jag faktiskt sällan något motstånd, vilket beror på flera olika saker. Det är hyfsat roligt att träna, men framför allt är det roligt att träffa väninnan – eller att veta att man troligen träffar någon annan man känner. Igår träffade jag hela tre stycken från min egen viktgrupp plus några andra bekanta. Som jag brukar säga: Itrim-anläggningen blir lite som en fritidsgård för vuxna.