Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘självkänsla’

Out of memory

Medan jag tränade hade jag flera saker i huvudet som jag ville blogga om när jag väl kom hem. Nu är jag hemma och minns givetvis inget av det.

Nåja, jag har i alla fall varit duktig. Och tränat. Idag med.

Nu är jag inne på andra veckan av nya tag och på träningsfronten går det riktigt bra. Förra veckan tränade jag tre gånger och det här veckan två, än så länge. 2-3 gånger är alltså målet, med den högre siffran som normalfall.

Nästa vecka har jag årsuppföljning på Itrim – tänk att det är snart ett helt år sedan jag fick nog och för första gången faktiskt tog tag i saker och ting! Det har hänt mycket sedan dess, även om jag har svårt att se exakt vad.

Något jag vet med säkerhet är att jag blivit öppnare som person. Mer frimodig, kan man också säga. Jag ber inte om ursäkt för mig själv längre… höll jag på att skriva, men det kanske jag gör. Lite grann, ibland? Men i alla fall inte alls på samma sätt och i samma utsträckning som förr.

Självkänslan är bättre, klart bättre. Jag uppskattar mig själv idag. Jag har ett värde. Jag har samma rätt som alla andra att finnas och ta plats [s]om jag vill.

Och att jag skriver detta handlar till stor del om att jag smakar på orden, prövar tanken för att se om det stämmer. Om jag kan hålla med. Till ganska stor del är det så, men jag vet och känner att jag definitivt har ett värde. (Hej, Essa! Sådana där kursiveringar påminner mig alltid om dig, så du vet det.)

När folk säger snälla saker om och till mig så håller jag faktiskt ganska ofta med – om de har rätt. Jag säger: ”Tack, jag vet” eller ”Jag håller med”. Och så ler jag sött, för säkerhets skull, ifall det skulle verka förmätet eller överkaxigt eller så. Man vet ju aldrig. Och faktiskt är det hela ganska roande också.

I lördags, när jag var och tränade, sade tjejen som jobbade något om att ”det förtjänar du, för du är så härlig” och jag blev glad även om jag inte riktigt förstod vad hon baserade sin uppfattning på. Icke desto mindre respekterade jag hennes åsikt och tackade för att hon delade med sig av den.

Och framförallt: jag skäms inte längre för min övervikt (som ändå fortfarande är rätt ansenlig). Det må vara att jag gått ned dryga 20 kg (ni ser att det är en bisak, va? ;-), men det skulle inte skada mig det minsta att gå ned 20 kg till.

Där någonstans kanske jag skulle kunna trivas och känna mig nöjd med min kropp. Fast det är inget jag vet. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer vartefter kilona försvinner, så bara därför är det värt att fortsätta.

Fortsätta, ja. Hur? Jag kan ju släppa Itrim, nu när jag snart fullgjort mitt kontrakterade år, och gå vidare på egen hand. Kanske fortsätta hos dem som motionskund, d.v.s bara gå dit och träna. Jag kan förstås också träna någon annanstans. Eller fortsätta hos Itrim på stabiliseringsprogrammet som följer efter viktminskningsprogrammet. Månadskostnaden går ned (om än inte lika mycket som om jag blir ren motionskund) och jag får fortsätta träffa några av tjejerna i gruppen. Skulle jag välja det alternativet vore det för deras skull, för programmet som sådant känner jag inte riktigt att jag behöver. Fast då ska jag väl erkänna att jag inte riktigt vet vad det innefattar heller. Så det borde jag ta reda på. Ska jag ta reda på.

Jag har ju inte satt upp något konkret mål för min viktminskning. Vad det handlar om för mig är främst att etablera en fungerande och någorlunda hälsosam livsstil och där har jag kommit en bit på väg, men framförallt lärt mig en del om hur pass enkelt det ändå kan vara. Och ju mer glad och positiv jag är, desto lättare är det att leva på rätt sätt. Att göra konstruktiva och vettiga val. För det är när livet känns som tuffast det är som svårast att leva sunt. Det är då jag söker tröst. Inte sällan i form av något ätbart. Det borde inte vara så svårt att ersätta det med något nyttigt i stället, kan man tycka.

Och här tappade jag helt enkelt tråd och tid och kraft och lust. Slut för idag!

Etikettmoln